Om moral och moralpanik

En ammande mamma nekas ett andra glas vin av bartendern på en krog i Stockholm. Mamman blir sårad och kränkt, och på något sätt kommer hon i kontakt med P1:s samhällsprogram Studio Ett, som gör ett inslag om historien. Sedan går debattens vågor höga, och händelsen, och vad som är rätt och fel, diskuteras flitigt i både media och runt fikabord. Både kvinnan och bartendern angrips. Kvinnan av dem som anser att det är olämpligt att dricka då man ammar och bartendern av dem som anser att det är olämpligt att lägga sig i hur andra människor lever sina liv.

Attackerna mot kvinnan är ganska lätta att förstå. Om man tror (om än felaktigt) att barnet tar skada av att dess mor dricker alkohol medan hon ammar, så är det inte särskilt märkvärdigt att man tycker att modern brister i sitt ansvarstagande gentemot barnet. Mamman kanske har rätt i att det är bevisat att två glas vin inte skadar den ammande bebisen, men jag har ändå lite svårt att förstå hennes sätt att tänka då hon i Studio Ett-intervjun argumenterar som om alternativet till att kunna dricka vin vore att "låsa in sig hemma". Det säger en del om vår alkoholkultur. Nu råkar alkohol vara en laglig drog (trots att den på många sätt är farligare än många förbjudna droger), men jag kan ändå tycka att alkohol och barn inte hör ihop. Och, med reservation för min okunskap, så länge det inte verkar finnas något konsensus om huruvida alkoholdrickande under amning medför risker, t.ex. för att barnet senare i livet utvecklar ett problematiskt förhållande till alkohol, så vore det väl bäst att helt avstå?

Attackerna mot bartendern är mer intressanta. Krögaren Carl Jan Granqvist tycker att bartendern är en "liten snusförnuftig moralfarbror" som "gör människor ångestfyllda" och säger att "Ingen annan har rätt att moralisera över vad jag gör". I DN ironiserar ledarskribenten Erik Helmersson över bartenderns agerande: "Ja, alltför sällan tackar vi de medmänniskor som aldrig vilar i sin strävan att jämna vår skumpiga väg i livet. Fler borde slå godispåsen ur våra händer när de ser våra tandlagningar och solidariskt skugga oss när vi alltför länge solat våra hudfläckar." Helmersson markerar också att han inte lyckats hitta barns rätt till en alkoholfri uppväxt "i vare sig grundlagen eller någon FN-deklaration".

När bartendern anklagas för "moralpanik" och för att "moralisera" över hur folk lever sina liv, så missar hans kritiker en väldigt central fråga. Det finns en grundläggande skillnad emellan att ha åsikter om hur folk själva lever sina liv och att ha åsikter om vad människor gör mot andra (t.ex. ett barn). Det är dessutom en stor skillnad emellan att sitta och gnälla och se ned på folk, och på att faktiskt agera. Bartendern må ha haft fel, jag kanske också har haft fel, men i min värld så agerade han för att han själv trodde att vinet kunde skada den ammade bebisen, och det skall han ha all respekt för. I Helmerssons och Granqvists värld så skulle bartendern högaktningsfullt ha skitit i om han trodde att bebisen for illa av mammans drickande, han var där för att tjäna pengar åt sin arbetsgivare och inte för att moralisera, men för mig är just människors passivitet då de ser något som gör att någon (speciellt då ett barn) far illa tvärtom ett gigantiskt problem.

Min tro är att personer, som Helmersson, som reagerar reflexmässigt med att fördöma andra för att de försöker vara "moraliska", egentligen mest vill slippa att andra har åsikter om deras liv. De vill kunna köpa fisk ifrån utfiskade hav, bananer vars produktion inneburit kraftig miljöförstöring och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och kläder sydda av barnarbetare till slavlöner. De vill tjäna tjäna pengar på aktier i bolag som tillverkar trampminor och exploaterar regnskog. De vill kunna slänga skräp och sopor hur och var de vill. Utan att lyssna på andras jobbiga "moraliserande"...

Read more...

Gigantisk tankevurpa om "ekologismen"

Den 20 augusti publicerade ett antal liberala, socialistiska och socialliberala debattörer en debattartikel på Expressen där de gick till storms mot Maria Wetterstrand och miljöpartiet för att de hävdat att naturen har ett egenvärde. En av artikelförfattarna, bloggaren Erik Laakso, är dessutom en av de röster på nätet som jag mest uppskattar, sansad och insiktsfull och full av goda tankar och reflektioner. Därför är det än svårare att förstå hur han och de andra lyckades göra en sådan gigantisk tankevurpa som man gör sig skyldiga till i debattartikeln.

Deras argumentation har sin utgångspunkt i att politiken skall vara fri ifrån religiösa inslag. Det håller jag med om till fullo. Men hur de senare kommer fram till att åsikten att naturen har ett egenvärde är av religiös karaktär är minst sagt oklart. Man kan hävda att den är av moralisk/filosofisk karaktär, liksom åsikten att människan har ett värde, men det blir snabbt motsägelsefullt om man vill hävda att människovärdet har någon form av faktagrund som inte kan appliceras på andra levande varelser. Det är ju just det glappet som alltid har fyllts av religionen, där människan har fått sitt värde av gud, endast hon är guds barn, guds avbild.

Det är elementär vetenskap att människan är ett djur bland andra, att hon har utvecklats och evolverats ifrån människoapor, och de enda som bestrider detta, givet att de fått tillgång till dagens kunskap, är just religiösa fanatiker. Det är likaså grundligt vetenskapligt belagt att andra djurarter har kapacitet att tänka och känna, det finns gott om kända exempel som t.ex. gorillan Koko (som även kunde ljuga och svära). Även här är motsatsen för en vetenskapligt lagd människa svår att sätta sig in i. I vilket ögonblick i människoartens historia fick den plötsligt ett värde som kategoriskt skiljde den ifrån alla andra levande varelser? Och hur? Genom ett gudomligt ingripande?

Att hävda att människan är den enda varelse som har ett egenvärde kan därför endast göras på just religiösa grunder (vi har fått värdet av gud), om man bortser ifrån det rent amoraliska, pragmatiska, resonemanget att vi har ett värde för att vi tillhör vår egen art/grupp (vilket kan användas till att avskriva värdet hos mörkhyade, icke-svenskar m.m.). Annars får man finna sig i att leva i en aning mer komplex verklighet där alla levande varelser har något form av värde, som man sedan kan relatera till hur utvecklade deras respektive arter är. Att tala om naturens egenvärde blir då ett sunt och inte det minsta ovetenskapligt eller religiöst sätt att markera att det finns värden som inte bara bygger på den mänskliga artens egennytta, och att samla dessa värden i en term.

I artikeln hävdas det att "För att naturen däremot ska kunna få det egenvärde som Wetterstrand bygger sin ideologi på måste naturen tillskrivas den mentala kapaciteten att sätta värden.". Detta resonemang är minst sagt svårt att följa med i. Hur beror värdet på den egna kapaciteten att definiera det? Vad händer med människor som lider av olika former av förståndshandikapp och som absolut inte skulle kunna konceptuellt definiera sitt eget värde? Har de inget värde då?

Och om det nu bara är människor som har värde, vill författarna även ta bort alla former av djurskydd? Om djuren bara finns till för människans skull, så spelar det väl ingen roll hur de har det, bara de fyller sin funktion i att ge ett mervärde åt människor, t.ex. billigare kött?

Resonemanget i artikeln är så pass osammanhängande att det nästan blir svårt att veta i vilken ende man skall börja för att kritisera det, men slutsatsen blir hur som helst att artikelförfattarna attackerar miljöpartiet och Wetterstrand i sekularismen namn trots att det i själva verket är de som behöver religionens hjälp för att få substans i argumenten, till skillnad ifrån Wetterstrand. Nej, för min del är just det faktum att miljöpartiet tydligt markerar naturens egenvärde en starkt bidragande orsak till att de med största sannolikhet kommer att få min röst i valet, trots att jag på flera områden föredrar alliansens politik (och mycket hellre har Anders Borg som finansminister än Thomas Östros...).

Read more...

Om människans ondska och vikten av att gå sin egen väg

I en kopia på Stanley Miligrams berömda och geniala experiment, så har producenterna till ett franskt TV-program satt deltagare i en situation där de, efter att ha fått skriva på ett kontrakt om att lyda programdirektören, synbarligen utdelar elchocker till försökspersoner då de misslyckas med att svara på frågor. Fruktansvärda 81 % av deltagarna i experimentet fortsatte att utdela elchocker ända tills försökspersonen låtsades dö. Så vitt deltagarna vet är detta alltså frågan om att på order tortera en helt oskyldig människa till döds bara för att de får order av en auktoritet. Att mer än fyra av fem personer i experimentet är kapabla till den sortens ondska gör att man kan tappa tron på mänskligheten. De var visserligen under press ifrån en auktoritet, men de var inte under ett eget hot om att bli utsatta för våld om de inte lydde. Att då vara så patetiskt vek, att inte ha tillräckligt med egen moralisk kompass och integritet för att bryta sig ut, är närmast oförlåtligt.

Miligrams experiment, och den franska kopian, illustrerar bättre än något annat hur totalt grundläggande det är för en person att ha styrkan, karaktären, och integriteten att ifrågasätta och att bilda sig en egen uppfattning om en situation, och att sedan vara stark nog att fatta egna beslut och gå sin egen väg. Detta är kvaliteter som borde läras ut till alla barn, och om borde uppmuntras i samhället i stort. Det visar också på risken i alla auktoritära ideologier, oavsett om de är religiösa eller om de är politiska. Att lära människor underkastelse inför gud, inför rörelsen, inför ledaren, inför befälet, är alltid vanskligt, då det innebär att de blir viljelösa verktyg som kan användas till ont lika väl som till gott beroende åt vilket håll de pekas.

Arrogant eller inte, jag är en individualist som alltid har satt min egen moral, min egen bild om vad som är rätt och fel, först. Jag jobbar nu i en organisation, polisen, med en tydlig befälskedja där jag ibland har att följa instruktioner och order. Som tur är är svensk polis en bra organisation, och de flesta befäl är vettiga människor som vill väl, och därför har jag heller aldrig kommenderats till något som jag inte kunnat fullfölja (även om man naturligtvis ibland har mindre meningsskiljaktligheter). Men faktum kvarstår, jag är individ först och polis sen, och om jag, mot förmodan, skulle hamna i en situation där jag får en order jag inte kan acceptera, eller måste bryta mot en regel för att göra det jag anser vara rätt, så tar jag hellre konsekvenserna av det än gör något som jag inte kan stå för själv. Med tanke på hur svensk polis och svensk lagstiftning ser ut känns dock risken att jag skulle råka ut för detta som väldigt liten.

Att ifrågasätta och bilda sig en egen uppfattning hindrar naturligtvis inte att man ändå kan vara ödmjuk, lyssnande och samarbetsvillig. Självklart skall man försöka förstå andras perspektiv, och i en situation där man jobbar för någon så måste man ibland helt enkelt lyda även om man varken förstår eller håller med. Det måste dock ske på ett medvetet och vaket sätt, så att man både kan säga ifrån och sätta gränser som helt enkelt inte får passeras. Det är att ha integritet. Motsatsen visades av Miligram och kan snart ses på fransk TV, och är fruktansvärd.

Read more...