Polisbil påkörd

Jag har skrivit på polisbloggen om händelsen där en polisbil blev påkörd i Tensta natten mellan torsdag och fredag.

Read more...

Lyckad utredningen om Bålstamordet

Så har till slut de två nu 18-åriga männen som mördade en ungefär jämnårig ung man i Bålsta norr om Stockholm fått sina straff utdömda av Tingsrätten, drygt ett år efter det att offret försvann spårlöst på Södermalm den 20e augusti 2009. Straffen, 11 respektive 9 års fängelse är med svenska mått mätt mycket höga med tanke på att gärningsmännen endast var 17 år vid brottstillfället. Visserligen kommer dommen säkert att överklagas, och utan att vara någon expert ser jag det inte som särskilt osannolikt att hovrätten beviljar prövningstillstånd, men man kan ändå tillåta sig ett bokslut över den långa utredningen som ledde till domen. Eftersom jag själv hade förmånen att få delta i arbetet och under ett halvår jobba med den grupp erfarna och mycket duktiga poliser som hade hand om utredningen har jag minst sagt god insyn i hur mycket grundligt arbete som ligger bakom dagens domar. Under den första tiden efter försvinnandet så gjordes en noggrann kartläggning av offrets rörelser och kontakter tiden innan försvinnandet genomförts, och även om man då fortfarande inte hade namnet på gärningsmännen så lade vi fram teorier som senare, när dessa dök upp i utredningen, visade sig stämma mycket väl. Och inte minst, trots en ihållande hög arbetsbelastning med inkommande ärenden, främst rån och våldtäkter, så fortsatte arbetet med mordet oförtrutet. Ett stort grattis till den utredningsgrupp på Västerortspolisen som har haft hand om utredningen samt till de andra poliser som vid kritiska tillfällen lämnat helt avgörande bidrag till utredningen. Det är glädjande att det efter den misslyckande utredningen på mordet av Pernilla, som tyvärr ledde till att samma gärningsman senare var fri och kunde mörda Engla, har lett till att en ny grupp, den "nationella bedömargruppen" instiftats för att stötta mordutredningar som fastnat ute i de lokala myndigheterna. Men att döma av resultatet av utredningen om Bålstamordet så kommer gruppen inte att behövas i Västerorts polismästardistrikt i Stockholm... Fast jag vill ändå tillägga att jag har svårt att säga emot den representant ifrån gruppen som intervjuades i P1-morgon när hon sa att alla kan ha nytta av att få en utomstående, erfaren, partner att bolla problem och frågor med, även de bästa mordutredarna...

Read more...

Kommentarer

Jag vill bara helt kort säga att det verkligen är jätteroligt när ni läsare kommenterar inläggen. Naturligtvis är det speciellt roligt med positiv feedback, men även kritik, frågor, och allehanda funderingar är mer än välkomna, bara de framförs i god ton. Jag har slarvat med att svara på kommentarerna här på bloggen, men jag lovar bättring på den punkten.

Read more...

Polisbloggen

Med detta inlägg så vill jag bara, igen, tydliggöra att jag skriver en separat blogg om vardagen i arbetet som polis, och att de flesta inlägg som publiceras där inte publiceras här. Enbart de inlägg där jag själv tycker att resonemangen är intressanta för samhällsdebatten i stort publiceras på båda bloggarna.

Read more...

Huliganjakt på Råsunda

Jag har nu börjat på en parallell blogg där jag skriver om funderingar kopplade till jobbet som polis. Vissa inlägg, som t.ex. texten nedan om allvarlig psykisk störning, har kopplingar till mitt jobb, men är ändå av en mer allmän karaktär, då jag resonerar kring samhällsfrågor, och de publicerar jag på båda bloggarna. Andra, som det som jag precis skrivit om det våldsamma upploppet på Råsunda i torsdags, är mer av funderingar direkt kopplade till upplevelser under arbetet, och de kommer jag bara att publicera på polisbloggen, men länka till här. Så för den som är intresserad av mina reflektioner efter att ha jobbat under kravallmatchen mellan AIK och Levski Sofia, så läs gärna inlägget.

Read more...

Dags att börja igen

Efter en lång semester i Colombia, och en period med väldigt mycket jobb efter hemkomsten, är det nu dags att se om jag kan komma igång med bloggandet igen. Jag har märkt att det inte fungerar särskilt bra för mig att skriva lite då och då, resultatet blir att jag aldrig skriver, så jag tänker göra ett försök att få lite regelbundenhet i skrivandet igen, och sätta lite press på mig själv att få in skrivandet i rutinerna igen. Inför den här nystarten har jag också förberett en separat blogg där jag enbart tänker publicera funderingar som har med mitt jobb som polis att göra. För de som vill läsa allt är det dock bara att stanna här, för de inläggen kommer att publiceras här också. Slutligen har jag skapat ett Twitter-konto i namnet "Konstapel Bastian" (efter tips här på bloggen). Jag vet inte riktigt hur jag skall använda det kontot ännu, men jag kanske kommer igång med det också...

Read more...

Besök på Swefor

Under eftermiddagen hade jag förmånen att få besöka Swefor, den kristna fredsrörelsens internationella MR-organisation, i deras kontor i Bogotá. Det var inspirerande att få höra om deras arbete som medföljande fredsobservatörer. Organisationens kärnverksamhet går ut på att genom att besöka och följa med personer som har blivit utsatta för hot, och genom att ha en löpande kontakt med lokala och centrala myndigheter (militär, polis, MR-ombudsmän, mm) förbättra säkerhetsläget för personer som är utsatta för hot ifrån militär, polis, paramilitära grupper eller gerillan. Samtalet med personalen på kontoret gav på flera sätt en tydligare kunskap om MR-läget i Colombia en vad tre veckors resande hade gjort. Bland annat framkom väldigt tydligt att de paramilitära grupperna som knappast ens verkar existera längre om man följer rapporteringen i t.ex. svensk media är ytterst närvarande och aktiva i stora delar av Colombia, även om de inte har en lika stark central struktur som de hade tidigare (under AUC-paraplyet). Och visserligen begår de inte tillnärmelsevis lika många mord längre, men det beror fämst på att de redan, tillsammans med militären, kontrollerar så pass stora delar av landet att de massakrar de begick när de skulle ta över ett område inte längre är nödvändiga. Perosnalen på Swefor var också mycket tydliga med att en stor del av de mord, hot, och andra brott mot de mänskliga rättigheterna som de arbetar för att motverka kommer ifrån staten, polis och militär. Det är alltså inte bara så att militären har nära kopplingar till paramilitära grupperingar (ibland opererar de tillsammans) utan de begår även själva en stor del av de brott som Swefor arbetar för att stävja med sin närvaro. Och det är också just de brott som begås av staten, eller grupper med nära kopplingar till staten, som effektivast hindras genom Swefors närvaro, då de har mycket mer att förlora på att deras kränkningar och brottslighet blir känd än t.ex. FARC som knappt har ett rykte att försvara. Apropå FARC så fick jag även höra att den 12-årige pojken som sprängdes i El Charco inte själv var medveten om vad han gjorde, utan han fick en småsumma pengar av FARC för att bära in ett paket på en polisstation som han inte visste vad det innehöll, och sedan sprängde FARC bomben med fjärrutlösare. Och så finns det folk i Sverige som skickar pengar till dem...

Read more...

Bloggandet

Ni som har följt bloggen ett tag har troligtvis noterat att det inte har hänt så mycket på ungefär 10 dagar... En anledningen till detta är naturligtvis att jag har haft ganska fullt upp med arbete och annat, men avsaknandet av nya inlägg under så pass lång tid efter att ha skrivit nästan varje dag reflekterar också ett skifte i mina prioriteringar. Skriver man så mycket som jag har gjort tidigare, så tar det naturligtvis en del tid, vilket är en vara som jag redan innan kände att jag hade brist på...

Under de månader som jag har drivit bloggen har jag fått bekräftat för mig själv att jag tycker att det är riktigt roligt och givande att skriva, och det har framförallt varit väldigt roligt att bli läst och kommenterad (tyvärr har jag dock inte hittat en räknare som räknar varje besök, och jag är motvillig till att testa mer efter att den förra räknaren kraschade hela bloggen, så jag har egentligen ingen aning om hur många som läser det jag skriver...). Men jag har dessutom haft en ambition att bloggen successivt skulle få större spridning och fler besökare, och om det nu skulle vara så, så är det inget som jag själv har märkt av. Det innebär också att det blir svårare för mig själv att motivera att lägga så pass mycket tid som det tar att skriva så regelbundet som jag har gjort. Det är ju skrivandet i sig (och de följande diskussionerna) som jag tycker är roliga, så därför har jag inte prioriterat de saker som jag fått höra skulle driva upp antalet besökare (t.ex. att skriva mer på andras bloggar) då jag ändå tyckt att jag har haft svårt att hinna med. Men det kanske har varit en dålig strategi, med tanke på att det främsta målet med bloggen är att få spridning för de diskussioner som jag tycker är viktiga.

Efter att ha reflekterat lite, så har jag kommit fram till att jag absolut vill fortsätta att driva bloggen, men att jag tills vidare släpper den ambition som jag har haft att skriva något varje dag. Det får helt enkelt bli mer sporadiska inlägg. Sen får jag se om jag hittar andra kanaler att utveckla mitt intresse att skriva om samhällsfrågor, men om jag skulle göra det, så kommer allt jag producerar naturligtvis finnas länkat till på bloggen.

En annan fundering som jag har haft där jag mer än gärna tar emot tankar och idéer ifrån er som läser bloggen är att öppna upp den för fler skribenter. Jag har visserligen inte särskilt mycket kommentarer på bloggen, men flera av er som kommenterar håller väldigt hög klass på det ni skriver. Det kanske skulle vitalisera bloggen om jag kunde fixa så att några av er som är intresserade och kunniga skulle kunna skriva egna inlägg som gästskribenter, istället för att bara kommentera?

Sen kan jag passa på att flagga för att bloggen antagligen kommer att få ett visst fokus på Colombia, och valet där, under den kommande tiden, speciellt ifrån slutet av maj till slutet av juni. Anledningen är att jag har semester då, och tänkte spendera den genom att åka till Colombia och kombinera resandet med att studera och förhoppningsvis engagera mig i det colombianska valet. Det skall bli intressant att se om jag kan göra något konstruktivt av den idén trots total brist på både förberedelser, kunskaper och erfarenhet på området... Även här tar jag tacksamt emot råd och förslag!

Avslutningsvis så hoppas jag att de av er som tidigare besökt bloggen regelbundet, och speciellt ni som har kommenterat, fortsätter med det trots att inläggen kommer att bli färre och oregelbundnare. Jag uppskattar varje kommentar och varje läsare, det är ju helt och hållet för er som jag skriver...

Read more...

Olaga hot på TV

Som jag nämnde tidigare, så åkte jag ett pass med kollegan Jonas under den tiden då han hade ett TV-team med sig överallt för att spela in serien "112 - På liv och död". I det sjunde programmet i serien, som sändes idag, så handlade delen om Jonas om ett olaga hot ifrån just det passet.

Bakgrunden till hotet vara att en man hade gett bort sin hund, på grund av att han precis hade flyttat med sin flickvän till en mindre lägenhet där han inte tyckte att hunden skulle få tillräckligt med utrymme. Genom bekanta så skänker mannen hunden till en kvinna han inte känner, men han märker sedan att den person som faktisk verkar ha tagit över hunden är en bekant till kvinnan som mannen upplever som kriminell och oansvarig. Mannen, som bryr sig om sin hund och inte vill att den skall riskera att vanvårdas, klargör att det var kvinnan som han skänkte hunden till, och att han inte vill att hennes bekante skall ha hand om den. Detta verkar denne ha upplevt som så kränkande att han skickade personer att hota den före detta hundägaren och sätta honom på plats.

Jag och Jonas jobbade som närpolispatrull, vilket innebär att vi normalt inte åker på larm utanför vårt område om det inte är akut eller brist på utryckningsbilar. Vad gäller det här larmet, så var den hotade mannens flickvän spansktalande, och eftersom jag talar flytande spanska så erbjöd vi oss att hjälpa till. Efter att vi varit på plats och hållt förhör och tagit upp en anmälan, så ville vi dock inte släppa ärendet. Tyvärr är olaga hot ett relativt lågt prioriterat brott, och en sådan anmälan riskerar att bli liggande ett tag innan en utredare tar tag i den. Eftersom vi själva hade upplevt hur rädda det hotade paret kände sig bestämde vi oss för att direkt försöka leta upp den person som den hotade berättade låg bakom allt, han som hade tagit över målsägarens hund. Att vi överhuvudtaget kunde ta oss tid att göra det förenklades av det faktum att vi åkte ett näpo/närpolispass då utryckningsbilarna ofta rycks ganska snabbt av LKC (länskommunikationscentralen). Vårt letande hann inte ge så mycket, då vi var utanför den aktuella kvinnans adress gick LKC ut med ett larm om olaga hot på samma adress som vi varit på tidigare. Vi insåg självklart direkt att det var samma man som blivit hotad, och kände även igen de båda bilarna som nämndes, en var den som tidigare varit på adressen, och en stod skriven på den kvinna vars lägenhet vi åkt för att kontrollera. Vi högg på larmet tillsammans med ett antal andra patruller, och lyckades genskjuta en av bilarna i Hjulstakorset där vi slog stopp på den, den andra stoppades av kollegor på Hjulstavägen. Efter att båda bilarna sökts igenom (det hittades en kniv och lite narkotika) så togs samtliga med till polisstationen för förhör. De släpptes visserligen senare under kvällen efter att ha hörts och efter att några av dem delgivits misstanke om brott, men budskapet om att de inte kan åka omkring och hota folk hur som helst måste ha gått fram väldigt tydligt...

Det som gör det här fallet roligt och tacksamt är att vi faktiskt fick tag på gärningsmännen direkt, och kunde vidta åtgärder. Jag fick också ett samtal ifrån den hotade mannens flickvän dagen efter gripandet där hon utryckte sin tacksamhet och förklarade hur mycket säkrare det fick henne att känna sig att vi faktiskt kunde ingripa och skicka en tydlig signal till de som hotat hennes man redan samma dag. Det är alltför sällan som man får möjlighet att hjälpa till på det sättet. Ofta kan det kännas som om man bara åker omkring och tar upp anmälningar, och visst är det väldigt viktigt, både för att försöka ge ett brottsoffer stöd och för att en bra anmälan och bra förstahandsåtgärder är enormt viktiga för att sedan kunna utreda brottet, men det är betydligt mycket mer tillfredsställande att direkt få gripa och komma till någon sorts avslut, coh dessutom känna att man konkret har hjälpt brottsoffren.

Read more...

Dagsböter

Nu har P1s utmärkta program med grävande journalistik, Kaliber, börjat på en ny säsong, med ny programledare men med samma höga kvalitet på reportagen. Kaliber har granskat hur straffet dagsböter tillämpas av rättsystemet, och visat på stora brister i hela kedjan, främst hos domstolar och åklagare.

Som polis blir man snabbt lärd rutinen att man alltid i förhör med misstänkt vad gäller brott som kan föranleda bötesstraff skall fråga om dagsbotsuppgifter (inkomst/bidrag, förmögenhet, skulder till staten, försörjningsplikt mot barn). Jag har själv uppfattat frågorna som ett slöseri med tid, då jag tagit för givet att det sker någon form av kontroll längre ned i kedjan. Att inte kontrollera de uppgifterna, som helt uppenbart är lögner i om inte de flesta så väldigt många fall, vore ungefär lika dumt som att lägga ned en förundersökning om brott bara för att den misstänkte själv hävdar att han är oskyldig. Självklart ljuger folk för att skydda sig, och lika självklart ljuger folk om det ger ett lägre straff, speciellt som det i båda fallen är fullt lagligt att göra det. Men efter Kalibers avslöjande reportage skall jag inte ta lika lätt på dagsbotsfrågorna längre. Inte nog med att man inte dubbelkollar de uppgifter som den misstänkte själv lämnar, om det inte finns några uppgifter så sätts tydligen inkomsten ofta till noll och inget även i fall där det helt uppenbart är fel, som med det sexköpande kommunalrådet i Huddinge.

Jag har också svårt att förstå den åklagare som säger sig inte ha tid att göra en enkel taxeringskontroll (eller att skriva ett direktiv på tre ord till den polisiära utredaren och be honom/henne göra det). Det rimmar dåligt att man lägger ned mängder med tid och pengar på att utreda och lagföra brott, och sen inte kan lägga några minuter på att få ett någotsånär adekvat straff. Dessutom kan man krasst säga att det rör sig om en ekonomiskt fråga för staten. I vissa fall, som med muthärvan inom Systembolaget, eller med många fall som rör sexköp, har de dömda stora inkomster, och staten förlorar således rejält på att de får enorma straffrabatter, pengar som skulle kunna läggas på att ge rättsväsendet tillräckligt med resurser för att åtminstone göra enkla taxeringskontroller...

Då jag själv har funderat över komplikationerna med straffet dagsböter har jag mest tänkt i banorna att det kan vara svårt att få rättvisa påföljder för folk som skattefuskar, nolltaxerar, eller jobbar mestadels svart. Jag har tagit för givet att de som har en taxerad inkomst åtminstone får den som utgångspunkt för böterna. Allt annat vore ju helt absurt...

Read more...

112 - På liv och död

På TV4+ sänds för närvarande en realityserie filmad av kamerateam som har följt med poliser, ambulanssjukvårdare och brandmän i deras dagliga arbete. En av de tre poliserna i serien, Jonas Lindkvist, är en kollega till mig på Kista Näpo, och under en tid blev de fotografer och journalister som följde honom en van syn på polisstationen. Jag åkte själv med Jonas under två av de många pass som han var bevakad. Följden av det är att det verkar som om jag kommer att vara med i morgondagens program. Under det pass som jag har fått höra att de skall sända ifrån åkte vi bland annat på ett larm om att en man hade blivit hotad med kniv utanför sin lägenhet. Jag kommer inte kunna se programet imorgon eftersom jag jobbar då, men jag skall i alla fall försöka hinna med att se det på nätet efteråt, och sen skriva lite om händelsen när jag får tid över...

Read more...

Närpolisarbete och poliskontor

Jag skrev precis om hur viktigt jag anser att det brottsförebyggande arbetet är. För polisens del så utförs det arbetet främst av närpolisorganisationen. DNs artikeln om arbetet vid poliskontoret i Bagarmosen ger en bra bild av nyttan med bra närpolisarbete. Polisernas positiva kontakt med ungdomarna exemplifierar hur mycket lättare det är att skapa relationer och förtroende om man både tar sig tid till det och har ett ödmjukt bemötande. Ungdomarna, och speciellt de i många av de mer segregerade förterna, har ofta en mycket negativ syn på polisen.

Jag har själv många gånger märkt att de ungdomar som första gången tittade bort när man kom fram till dem på tunelbaneperrongen eller i fritidsgården för att prata nästa gång glatt kommer fram och hälsar. Vid ett tillfälle stod jag och en kollega och pratade med ett gäng killar i 17-18 års ålder, och då de hade märkt att de inte kunde provocera mig med att smyga upp och ställa sig bakom mig och att jag bara skojade tillbaka då de retades med mig, men att jag däremot satte tydliga gränser för vad som var acceptabelt då diskussionen gick in på brott som några av dem hade begått, så ökade både respekt och vänskaplighet snabbt. Just att de får konfronteras med och försöka förklara hur de ser på konsekvensen för de som utsätts för deras olika missgärningar kan ibland vara effektivt (men ibland verka helt meningslöst...). Hur som helst så kom storasystern till någon killarna fram och ställde sig i närheten, och en av de andra ropade på henne att komma att prata. Hennes direkta svar var att "jag pratar inte med sådana", vilket förstås innebar poliser, men trots den instinktiva reaktionen var även hon snart framme och ställde frågor om lagar och polisarbete...

Om man lyckas visa ungdomar att polisen inte bara sätter gränser och jobbar repressivt, utan även respekterar dem och kan hjälpa till, så är mycket vunnet. Dels blir det mycket lättare och trevligare att jobba om folk talar med en. Frida Thurén ger i artikeln jag nämnde ovan ett utmärkt exempel på hur samverkan och förtroendeskapande åtgärder kan göra att ungdomarna berättar om brott de utsatts för för polisen. Dessutom kan man få underrättelser om andras brottslighet, t.ex. tips om narkotikhandel eller hälande med stöldgods. Jag tror också att de ungdomar som från början får ett positivt intryck av polisen i alla fall i någon mån får mer respekt för lagar och samhällets regler i stort, och det kanske på något litet sätt minskar risken att de väljer att börja begå brott.

Även vad gäller de som redan i unga år har blivit yrkeskriminella, och där chansen att påverka deras syn på polisen i allmänhet, på brott och straff, eller på brottsoffrens utsatthet i praktiken är betydligt mindre är upparbetade personliga kontakter till stor nytta. Den personkännedom som på så sätt byggs på ger inte bara lättare och smidigare hantering av ingripanden, utan också en mycket bättre möjlighet att lösa brott i området. Även här har närpolisarbetet en stor fördel, då man mycket lättare kan följa upp ett ärende som t.ex. kan initieras genom att man hittar narkotika på en person, då det, som även Frida Thurén talar om, finns tid och kunskap att jobba vidare med informationen, och kanske utföra ett antal husrannsakningar för att komma åt större mängder knark.

Jag tror personligen att länspolismästare Carin Götblads idé med att genom lokala poliskontor se till att det finns poliser, speciellt i utsatta områden, som jobbar nära ungdomar, är aldeles utmärkt, vilket också visas av artikeln om det abete som utförs på Bagarmossens poliskontor. Vikten av det brottsförebyggande arbetet är svår att överskatta. Sen kan man kanske ifrågasätta de administrativa formerna med poliskontorslokaler som är öppna kanske två timmar i veckan (de poliser som "jobbar på poliskontor" utgår alltid ifrån en riktig polisstation). Jag kan tänka att poliskontoren i sig egentligen bara är en administrativ produkt som innebär att vissa poliser skyddas för närpolisarbete (till skillnad ifrån många andra närpoliser som rycks från fotbollsmatcher och kommenderingar till utfyllnadspass på utryckningen) och att lokalerna kanske inte är värda sitt pris, men reformen i sig som säkerställer att det finns hög och kontinuerlig närvaro av poliser i utsatta områdn tycker jag är helt igenom klockren!

Read more...

Katolska kyrkans vidriga syn på homosexualitet

Den katolska kyrkan har haft fullt upp på sistone. Avsöjanden om präster som har gjort sig skyldiga till pedofili har formligen exploderat. Det har även visat sig att påven själv, under den tiden han som kardinal Ratzinger var ledare för troskongregationen, aktivt motsatte sig att en präst som hade erkänt sexuella övergrepp mot barn blev avskedad, med motivationen att det skulle skada kyrkan. Som om inte dessa skandaler, med tusentals övergrepp mot barn och ett aktivt mörkläggande som går hela vägen upp i maktstrukturerna, vore illa nog, så har nu påvens "högra hand", kardinal Bertone, försökt skylla pedofiliskandalerna på homosexualitet och homosexuella. I ett osedvanligt korkat uttalande hävdar Bertone att celibatet inte är ett problem, men att det däremot finns ett samband mellan homosexualitet och pedofili, och att detta skulle vara belagt av "många sociologer och psykiater". Bertone namnger dock inte någon. Farsen slutar dock inte där, utan fortsätter då vatikanen skall försöka dämpa den vrede som försöket att skylla pedofiliskandalerna på den katolska kyrkans gamla syndabock, de homosexuella, väckte världen över. Trots all möjlighet att ta avstånd ifrån yttrandet, så väljer vatikanen att gå ut med ett uttalande där de endast säger att det inte är en uppgift för kyrkans män att göra ”generella påståenden av specifikt psykologisk eller medicinsk natur”, och sen till och med tydliggör att detta uttalande inte skall ses som ett avståndstagande ifrån Bertones yttrande. Det kunde knappast ha blivit tydligare att Bertones åsikt om homosexuella och pedofili är representativ för hela vatikanen.

Att en sådan åsikt finns i ledarskapet för en organisation som dessvärre på många sätt kan anses representera en dryg miljard människor är helt fruktansvärt. Lek med tanken att kardinalen hade skyllt pedofilin på judarna och judendomen, vilket vore lika vansinnigt och vidrigt, och föreställ dig reaktionerna världen över. Det är lätt att glömma bort hur utsatta homosexuella är som grupp. Till och med i upplysta, sekulära Sveroge utsätts homosexuella för missaktning och trakasserier, och t.o.m. olika sortes hatbrott som t.ex. grova fall av misshandel. På många ställen är situationen mycket värre. Det finns muslimska länder där homosexualitet straffas med döden. Det finns kristna evangeliska rörelser som skyller alla världens problem på homosexualla. Och att den katolska kyrkan har en så vidrig och kränkande syn på homosexualitet och homosexuella förstärker och förvärrar ett problem som alla som hävdar att det verkar för en bättre värld borde bekämpa. Jag minns själv då ämnet homosexualitet första gången kom upp då jag prata de med några av mina lågutbildade bekanta i Peru. Jag höll på att tappa hakan när det lugnt konstaterade som ett faktum att man inte kunde lämna barn ensamma med homosexuella, för då skulle de kunna bli våldtagna. Efter att grundligt ha tillrättavisat personen i fråga och förklarat hur befängt hans uttalande var fick jag klarhet i att det var en sanning som han inte överhuvudtaget hade reflekterat över, utan bara fört vidare, vilket är vanligt i sammanhang med lägre utbildningsnivå. För min peruanske bekant var det ungefär som att säga att nazister var elaka, han hade ingen sakkunskap i ämnet utan upprepade bara vad han hade hört från andra. Och då jag nu inser att de yttrandena kan ha kommit ifrån allra högsta ort, så gör det incidenten både mer förståelig och mer skrämmande...

Jag vet inte vad lösningen på problemet är. Om jag finge välja, så skulle naturligvis alla religiösa människor (kristna, judar, muslimer, m.fl.) helt frigöra sig ifrån sitt religiösa, dogmatiska ledarskap och sina gamla och ofta hopplöst förelegade religiösa skrifter och traditioner, och ägna sig åt mer individuell och ifrågasättande andlighet som rimmar med moderna värderingar kring mänskliga rättigheter och respekt för allt levande. Faktum är att de gärna skulle få ersätta alla sina gamla regler med Konstapel Bastians lag, den kommer man faktiskt ganska långt med... Men eftersom jag inser att det är långt till den visionen, så skulle det behövas ett kraftigt tryck utifrån och innifrån för förändring av den katolska kyrkan. Dels måste många grundläggande värderingar förkastas och förnyas (t.ex. synen på homosexualitet och på preventivmedel) med det är också viktigt att hela den auktoritära strukturen luckras upp. Det behövs modiga katoliker som helt vågar ta avstånd ifrån påven, vatikanen och kurian, och om de då blir exkommunicerade, så kan man bara hoppas att de tar med sig sina församlingar... Men om det är många som samtidigt vågar stå upp emot vatikanens ideologiska tyranni, så kanske de tvingas till förändring istället för strid... Jag tror trots min motvilja mot auktoritära religioner att det finns mycket goda krafter hos många som är aktiva inom den katolska kyrkan, och det vore en stor vinst om de krafterna kunde frigöras ifrån allt ont och hatiskt gammalt bagage.

Read more...

Tjuvarnas heder...

Jag fick för några dagar sedan ett mail ifrån dottern i en peruansk familj som står mig mycket nära, i vilket hon berättade att de hade haft inbrott och att bl.a. alla deras besparingar, familjens dator och föräldrarnas vigselringar hade blivit stulna. Förutom kränkningen och de oersättliga personliga egendomarna de har blivit av med, så innebär inbrottet en mycket hård ekonomisk smäll. De har jobbat hårt för att spara till barnens studier och för att betala av på ett lån (då pappan i familjen blev arbetslös så gav jag och min bror dem ett räntefritt lån så att de kunde köpa en bil som han nu kör taxi med). Mamman städar och lagar mat hos ett antal olika familjer och pappan kör taxi, båda har arbetsveckor på mellan 50 och 80 timmar, så det kommer att ta mycket lång tid och oräkneliga timmar med slit att hämta sig ekonomiskt ifrån händelsen. Behövs det, så hjälper vi till igen, men det hindrar inte att deras ambition att bli skuldfria kommer att skjutas en lång tid framåt.

Den personliga tragedi som inbrottet innebar för mina vänner är inte något som vi är befriade ifrån här i Sverige heller. Det begås mängder av inbrott dagligen, och trots polisiära ansträngningar är det svårt att komma till bukt med problemet. Nu är det som tur är inte särskilt många etniskt svenska familjer som förvarar alla sina besparingar hemma, men det gör däremot många familjer med invandrarbakgrund. Jag har själv som polis bland annat varit inblandad i en utredning i vilken en latinamerikansk man i Sverige hade haft inbrott och då tjuvarna hade tagit allt han hade sparat ihop under år av hårt arbete. Och mannen hade naturligtvis inga försäkringar eller andra skydd, så han förlorade allt. Just det faktum att det förvaras mycket mer kontanter hemma hos invandrarfamiljer gör också att de utsätts för mycket fler inbrott.

Så vad är det då för män (det är nästan alltid män) som livnär sig och blir rika på att bryta sig in hos folk och stjäla deras besparingar. Vissa inbrott begås av "pundare", narkotikaberoende människovrak som plockar med sig vad som helst och kränger det för att köpa t.ex. amfetamin. Men många inbrott begås av yrkeskriminella som operarar i löst sammansatta grupper eller ligor. Jag talade för inte så länge sedan med en av de ungdomar som hade blivit dömda för grov stöld och som tillhör en gruppering som polisen vet i princip har det som jobb att bege sig ut och bryta sig in i folks hem och länsa dem på värdesaker. Samma kille hade tidigare skrutit för en kollega att han på grund av brott hade blivit miljonär innan han fyllde 18, och hånat denne för hans miserabla polislön... Då jag frågade om han aldrig funderade över hur de som fick sina besparingar bestulna av honom och hans kumpaner kände sig eller mådde, så svarade han att han bara stal ifrån knarklangare, spelhajar och andra som hade tjänat pengarna på tveksamma sätt. Detta hörde min kollega, och frågade då vilken kategori det barn vars spargris hade blivit länsad i det inbrott han blev gripen för tillhörde. Killen började då tala om hur ofta folk gömmer besparingar i spargrisar, och släppte helt försöket att hävda att de bara var ute efter knarkpengar...

Kontentan är helt enkelt att min uppfattning är att tjuvarna tar allt de kommer åt, utan en tanke på vem de stjäl ifrån och hur det påverkar dennes liv. Det är bara att se på hur många åldringsbrott som begås för att inse att det knappast handlar om någon sorts "heder". Det handlar oftast inte heller om behov eller nöd. Det handlar däremot ofta om girighet och viljan att kunna glida omkring i en BMW med dyra klockor och få respekt av killarna och beundran av tjejerna...

Det är naturligtvis samhällets uppgift att sätta stopp för de som väljer att förstöra för andra för att de själva tjänar på det. Och i en hård och medveten satsning så lyckades mitt distrikt sätta fast ett antal av de mest aktiva inbrottstjuvarna. Tyvärr så tar det slut där, de döms till straff på mellan ett par månader och ett drygt halvårs fängelse och släpps sedan ut i väntan på avtjäning. Och som av en slump så går antalet anmälda inbrott i distriktet, som minskat då dessa individer suttit häktade, upp direkt igen då de släpps ut...

Read more...

Respons och mer om Israel

För det första, så vill jag bara tacka för uppmuntran ifrån Roger och Minou, det värmer och motiverar :-).

Sen känner jag att jag, igen, tvingas ge mig in i diskussionen om Israel och palestinierna. Uppenbarligen är det en av de mest infekterade diskussionerna som förs just nu, som jag kommenterade förut verkar det vara betydligt lättare att diskutera invandringspolitik med sverigedemokrater än att diskutera denna frågan... Jag är medveten om att min användning av termen "Israelkramare" kan ses som olämplig, och efter Saras inlägg (vars åsikter jag delar helt och hållet, tack för kommentaren förresten) känner jag att jag måste förtydliga vad jag menar. Jag menar inte personer som anser att Israel har rätt att existera, det anser nämligen jag och de allra flesta som är kritiska till Israels ockupationspolitik också, lämpligtvis inom de av FN erkända 1967 års gränser. Det jag menar med "Israelkramare" är de fundamentalister och fanatiker som alltid i alla lägen försvarar Israels alla handlingar, som t.ex.:
Bombkriget som dödade över 1000 människor varav de flesta oskyldiga civila och många barn.
Den meningslösa och förtryckande blockaden av Gaza där t.ex. kläder och byggnadsmaterial stoppas för att bibehålla misären.
Bosättningspolitiken som emot all internationell rätt kontinuerligt stjäl mark på ockuperat område.
De vägspärrar och kontroller som löper kors och tvärs över hela Västbanken och som konstant förnedrar palestiner i deras vardag.
Med mera...

Att hävda att man skulle vara "terroristkramare" för att man inte stöder en olaglig ockupation och kontinuerliga brott mot folkrätten är naturligtvis nonsens. Och i det här fallet är det inte heller relevant att Israel är en demokrati, det minskar inte olagligheten och skamligheten i landets politik. Dessutom, det kan vara bra att minnas att när det för en gångs skull utfördes ett demokratiskt val i vilket araber fick välja sina egna ledare och som enligt internationella observatörer var korrekt utfört, så svarade det internationella samfundet med att bojkotta den legitima vinnaren, Hamas. Detta kan ställas i kontrast till t.ex. USAs nära samarbete med diktaturer som Saudi-Arabien och Egypten. Jag är ingen fan av Hamas, lika lite som jag gillar Likudregeringen i Israel, men val är som sagt ingen garant för en vettig politik...

Israel är dessvärre en stat som är byggd på mycket bräckliga grunder. För en person som mig, som inte gillar tanken på att människor skall behandlas olika baserat på etnisk eller religiös tillhörighet är tanken på en judisk stat lika knepig som tanken på en muslimsk stat. Etnicitet borde vara irrelevant för medborgerliga rättigheter och religionen har inte i statsskick eller politik att göra överhuvudtaget. Nu stöder jag trots detta helhjärtat staten Israels rätt att existera inom 1967 års gränser, men jag hade gärna sett att den hade ombildats till en modern sekulär stat där etnicitet var irrelevant och religion en privatsak. Men det som verkligen riskerar att bli staten Israels fall och förfall är ockupationspolitik och sionism. Det borde egentligen vara helt trivialt, om en stat ockuperar ett område, så har den egentligen två försvarbara möjligheter att hantera ockupationen. Den ena är att se den som tillfällig, att respektera de ockuperades land och rättigheter med målet att lämna tillbaka området till dem, utan att först stjäla de bästa delarna. Den andra är att helt enkelt införliva området i den egna staten, vilket innebär att invånarna på området måste ges medborgarskap, då slaveri och andra klassens medborgarskap av apartheid-typ är hyfsat passé på 2000-talet. Men Israel kan inte acceptera någon av dessa lösningar, utan har ifrån början fört en bosättningspolitik som syftar till att expropriera Västbanken och Gaza och helt enkelt driva bort dess invånare. Länge accepterades inte ens termen "palestinier" utan man talade om "västjordanier" och argumenterade att det fanns plats nog åt dom i Jordanien. Oavsett vad man kallar de människor med arabiskt ursprung som bodde på de ockuperade områdena innan dessa ockuperades, och som själva inte hade något med 1967 års krig att göra, så är det helt självklart att ockupationsmakten inte har någon rätt att driva iväg dem och ta deras land. Som sagt, antingen lämna tillbaka eller åtminstone införliva med fulla medborgerliga rättigheter (vilket aldrig kommer att ske då det skulle innebära en deomgrafisk förskjutning som många israeler inte kan acceptera).

Ockupationen är inte bara en moralisk återvändsgränd på det politiska planet, den påverkar också generation på generation av värnpliktiga israeler negativt, då inga unga människor mår bra av att ges makt att förnedra och förtrycka sina medmänniskor i en miljö där detta anses vara acceptabelt och i en ålder då de knappt får dricka alkohol än... Det är ingen slump att israeliska soldater senare t.ex. tvingar palestinska barn att öppna väskor som de tror kan vara minerade, eller att befäl beordrar bombning med vit fosfor mot bostadsområden, har man under lång tid agerat i en miljö där palestinier har avhumaniserats så får det effekt.

Så, för att avrunda, termen "israelkramare" kanske bör ersättas med något i stil med "fanatiska israelsupporters", men det faktum att det finns ett antal människor som i sin argumentation helt blundar för Israels kontinuerliga kränkningar av palestiniers rättigheter och istället på ett något infantilt sätt hävdar att Israel alltid har rätt genom att generalisera om "terrorister" och "regionens enda demokrati" och vaga hänvisningar till fakta som varken visas eller finns är ett problem. Då föredrar jag det mer ärliga och cyniska maktspråk som handlar om att "Vi gör det för att vi kan"...

Tänk om alla dessa fanatiker runt om i världen kunde få möjligheten att lyssna på de mängder av kloka, fredliga judar som är emot ockupation och förnedring och på den engagerade israeliska fredsrörelsen som jobbar på att bygga broar och verka för försoning och förståelse.

Read more...

Ingenting hört, ingenting sett...

Vid vad som antagligen var någon sorts gänguppgörelse blev två personer i en bil beskjutna på öppen gata i Södertälje, en av dem träffades svårt i huvudet och i magen. Hans kamrat var dock inte särskilt intresserad av att tala med polisen. Och det lär ju knappast ha att göra med att han är rädd för repressalier, han har ju redan blivit utsatt för en mordförsök, så det har snarare att göra med andra överväganden att han undanhåller information ifrån polisen. Visst kan en del av svaret vara att han och hans kumpaner med största sannolikhet är inblandade i kriminalitet och att det därför ses som smidigare att ge polisen så lite information som möjligt, men det beror säkert också på en grundinställning att man aldrig skall prata med polisen. Då jag har pratat med ungdomar i segregerade förorter så träffar man ofta på den inställningen, det är fult, fegt, skamligt att "gola". Om man försöker förklara för dom att det snarare är fegt och skamligt att inte ställa upp för den person som har blivit utsatt för t.ex. ett inbrott i sin lägenhet, ett person- eller butiksrån, eller en misshandel, så har man en hel del uppförsbacke att ta sig igenom innan poängerna eventuellt börjar komma fram. "Men om det var din pappa/syster/mormor som blev utsatt, skulle du inte vilja att någon berättade då?" Och så vidare...

Faktum är att polisen är enormt beroende av uppgifter ifrån allmänheten. Det gäller i alla led. Utan tips är det nästan omöjligt att jobba mot narkotika, förutom att ta de uppenbart påverkade pundarna på gatan. Utan vittnesmål så blir det omöjligt att utreda brott förutom i de fall där det finns bindande teknisk bevisning. I det mycket uppmärksammade mordet på den 78-åriga kvinnan i Landskrona var det det faktum att någon till slut valde att berätta som ledde till att en person nu är anhållen. "Vi lyckades med vår vädjan att få folk att ställa upp", sa kommissarie Lindén. Apropå det fallet, så är det bara att hoppas att det är rätt person, och att han kan fällas, även om det troligtvis inte blir för mord utan för vållande till annans död och grov misshandel (jag gissar att brottet rubricerats upp av utredningstekniska skäl för att det förenklar tvångsmedelshanteringen), och att straffet inte blir så löjligt lågt som de brukar bli för våldsbrott...

För att förbättra polisens, och således samhällets, möjligheter att förebygga och bekämpa brott så skulle alla åtgärder som förenklar och förbättrar informationsutbytet mellan allmänheten och polisen göra nytta. En del handlar om förtroende, kultur och kontakt. Föreställningen om att det är fult att "gola" måste ifrågasättas, diskuteras och bekämpas. Alla åtgärder som ökar förtroendet för polisen gör nytta, t.ex. en väl fungerande närpolis som skapar kontakt genom ett ödmjukt och positivt bemötande. I de vardagliga kontakterna kan man också bygga relationer som senare kan ge värdefull information. Och slutligen så behöver det bli lättare och mindre farligt att vittna, uppgiftslämnare och vittnen måste kunna få sin identitet skyddad, även genom en rättegång.

Read more...

Paus

Efter att ha haft en paus på ett antal dagar utan att ha producerat några inlägg, är det dags att börja skriva igen. Jag skyller gärna de senaste dagarnas lathet vad gäller bloggandet på att det har varit mycket knarkspanande och annat kvällsjobb den här veckan, men faktum är att det nog snarare berodde på att jag blev lite omotiverad av att 90 % av responsen på bloggen kommer ifrån sverigedemokrater eller israelkramare... Jag försöker visserligen ha inställningen att alla kommentarer är välkomna, men det finns också en gräns för hur mycket knepiga resonemang man orkar bemöta, och det lustiga är att av de två grupperna jag nämnde ovan så verkar det vara så att den av dem som det går lättast att föra en dialog med utan tvekan är sverigedemokraterna... Och det är definitivt inte förekomsten av de kommentarer jag får som sänker motivationen, utan avsaknaden av annan feedback (med några få undantag).

Hur som helst, skam den som ger sig, nu försöker jag komma igång igen, och så hoppas jag på att jag får lite bredare och mer varierad respons framöver, och inte bara på de inlägg som rör Israel eller SD...

Read more...

Knark och vänlighet

Nu skall jag igen försöka mig på balansgången att skriva om jobbet utan att lämna ut information som komprometterar varken individer eller sekretess. Den här gången är det ett narkotikafall som har väckt funderingar. En skarpögd kollega fattade en misstanke baserat på en specifik händelse som ledde till att vi plockade med oss personer på kroppsbesiktning misstänkta för eget bruk.

Att jobba mot narkotika är ett av de prioriterade mål som är uppsatta av myndigheten. Måluppföljningen sker emot antalet anmälningar, vilket (som vanligt) är ett ganska dåligt mål om man skall bedöma kvaliteten på polisarbetet, men det ger i alla fall en indikation på att polisen jobbar med frågan. Personligen är jag hjärtligt ointresserad av att sätta dit en pundare för ännu ett falla av ringa narkotikabrott genom eget bruk. Det i sig hjälper ingen, och skapar bara lite mer skulder för en person som redan har det svårt. Det är dock en stor skillnad om det rör sig om en ungdom som har börjat knarka men vars föräldrar inte är medvetna om detta, då kan anmälan och dom bli en väckarklocka för både den unge och dess omgivning och kan kanske vara ett viktigt steg i att bryta missbruket.

Det man främst vill är dock självklart att komma åt de som säljer, att få undan dom och deras varor ifrån gatan. Och där kan även kontakten med brukarna vara ett viktigt hjälpmedel. Bara man lyckas få en bra kontakt och visa att man faktiskt bryr sig om missbrukarens situation och inte är ute efter att döma, så kan man ofta få information som man kan jobba vidare med (ibland bättre, ibland sämre). Och i bästa fall kanske man kan behålla kontakten och få fler tips framöver.

Och även om tipsen inte leder någon vart, så kan bara det faktum att man har ett vänligt bemötande kanske hjälpa dialogen med missbrukaren om att få behandling och komma ur missbruket. Visst är det naivt och blåögt att tro att man kan påverka på det sättet, men det gör i alla fall jobbet lättare. Slutligen så finns det helt enkelt ett egenvärde i att vara vänlig, speciellt mot människor som lever i ett svårt utanförskap och som har stort behov av medmänsklighet.

I det aktuella fallet så var det visserligen frågan om att "sätta dit" personer för eget bruk som hade tidigare domar på sig, men kontakten avslutades med att vi fick kramar, så då måste vi i alla fall ha gjort något rätt... Sen följde en komisk dialog med sjuksköterskan på vårdinrättningen där vi lämnade en av personerna på dennes egen begäran, då vi förklarade att det var en snäll kille som hade det svårt och bad dem att ta väl hand om honom, och de kontrade med att fråga om de borde ta mindre väl hand om en person om denne inte är snäll...

Slutligen så antar jag att anledningen att jag skriver om det här fallet är att jag helt enkelt kände starkt för de personer vi mötte, och hoppas att det (mot förmodan...) kommer att gå bra för dem.

Read more...

Dialog om främlingsfientlighet och invandringskritik

Jag fick en del kommentarer på mitt inlägg om Sverigedemokraternas valupptakt, och tänkte här göra ett försök att vidareutveckla mina funderingar och svara på en del av de tankar som presenterades.

Det som främst väckte tankar hos mig, och som förtjänar att reflekteras över, är att jag förespråkar en konstruktiv dialog samtidigt som jag kallar SDs väljare för smygrasister, vilket jag kan förstå knappast upplevs som konstruktivt... Måhända var ordvalet olyckligt, men det finns i SDs politik (även om det inte behöver vara så hos alla dess väljare) inslag som jag uppfattar som rasistiska i ordets vidare bemärkelse. Jag pratar alltså inte om en strikt tolkning av rasism där människors döms efter "ras", det tror jag är ovanligt bland SD-sympatisörer (då får man gå längre högerut) utan om en tendens att generalisera en grupp och tillmäta hela gruppens medlemmar extrema och klandervärda egenskaper som finns hos vissa individer. Paradexemplet är gruppen muslimer, som av Jimmie Åkesson i hans välkända debattartikel utmålades som det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Det är inte rasism att vara kritisk emot jihadism, emot sharialagar eller emot hedersmord (som är en kulturell och inte religiös tradition), tvärtom, det vore ett svek att inte kritisera dessa företeelser. Men att använda dem till att kritisera hela gruppen "muslimer" är lika dumt och rasistiskt som att attackera alla som definierar sig som döper sina barn eller gifter sig i kyrkan bara för att påven skapar lidande med sitt kondomförbud, för att några kristna dårar i USA planerade att mörda poliser eller för att en av världens grymmaste terrorrörelser, Ugandabaserade kristna Lords Resistance Army, kontinuerligt mördar, torterar och våldtar sig igenom delar av Uganda, Sudan och DR Kongo (där de nyligen bundit fast, torterat och massakrerat en by på ca 300 personer). De flesta "muslimska" invandrarna i Sverige som drabbas av SDs hetspropaganda, människor ifrån t.ex. Iran, Turkiet och Irak, är lika sekulariserade som de flesta svenskar är, och även de flesta religiösa muslimer är stora fredsivrare, och att då ställa dem till svars för al-Qaidas eller Lakshar-e-Toibas dåd är rasism (i ordets vidare bemärkelse). För att vara övertydlig gäller även samma sak om alla judar ställs till svars för Israels ockupationspolitik, inte för att de försvarar den utan för att de är judar, det är också rasism.

Vad gäller mångkulturalism, så är jag själv en hård motståndare till alla former av kulturrelativism där man hävdar att alla kulturella värderingar är lika mycket värda. Så är det inte. De kulturella strömningar som accepterar t.ex. hedersmord är vedervärdiga och bör bekämpas, oavsett om det dyker upp i Sverige eller i Turkiet. Alla människor skall dock ha samma krav på sig att uppfylla grundläggande mänskliga rättigheter i sitt beteende mot andra, oasvett personens bakgrund. Men de kraven har inget med svenskhet att göra, och de kulturella seder och vanor som inte kränker någon skall vara lika fria för invandrare att leva ut som de är för svenskar.

Nu till invandringskritiken. Jag jobbar som polis i ett distrikt med mycket segregation och en hög andel invånare med invandrarbakgrund, och visst har jag sett att det finns en överrepresentation av "invandrare" (första eller andra generationens) bland brottslingar i vårt distrikt. Jag kan också förstå att om man har blivit utsatt för integrationspolitikens baksida så kan det föda så kallad "invandringskritik". Men man får dock inte glömma att socialt utanförskap alltid leder till högre brottslighet, även bland etniska svenskar. Och att man aldrig kan lägga en persons brottslighet till last för andra bara för att de råkar komma ifrån samma land. Brott skall bekämpas, och för min del får vi gärna ha högre straff så att de vaneförbrytare som polisen med hårt arbete lyckas få dömda inte kommer ut igen efter ett halvår och fortsätter sin verksamhet, men det skall gälla alla, oasvett ursprung. Och utanförskapet skall bekämpas med integration, framförallt på arbetsmarknaden. Jobb och social trygghet skapar stabilitet och minskar brottslighet.

Även om man bortser ifrån rasismen, så kvarstår en fråga om ideologi. Invandringen har gett upphov till mycket positivt vad gäller mångfald av idéer, innovation, nya kulturella intryck mm, och den har också berikat arbetsmarknaden. Ett konkret exempel är att knappast hade gått att få tag på varken öppna närlivsaffärer eller restauranger särskilt sent på kvällen om det inte hade varit för flitiga och driftiga invandrare. Ett annat är att den äldreomsorg vi värnar om till stor del uppehålls med både läkare och undersköterskor med invandrarbakgrund.

Men invandringen har också gett upphov till problem, speciellt då i de segregerade förorterna (till skillnad emot de främlingsfientliga mindre samhällen i företrädelsevis södra Sverige där man knappt har haft någon invandring och inte heller upplevt några problem). Att neka till det är att stoppa huvudet i sanden. Och integration är inte alltid lätt. Så någonstans finns fortfarande en skiljelinje där vissa väljer att fokusera på det positiva och försöka lösa problemen, medan andra väljer att bortse ifrån fördelarna och blåsa upp nackdelarna. Och det beror nog till stor del på människosyn, tror jag. Jag, personligen, vill egentligen att människor skall få röra sig fritt på jorden, och jag ogillar starkt när trasiga människor skickas tillbaka till de länder de ansträngt sig att fly ifrån. Och det vore lögn att säga att det ställningstagandet inte påverkar mina resonemang kring de här frågorna.

Read more...

Sverigedemokraternas valupptakt

Igår ingick jag i en mindre grupp poliser som kommenderats till att bevaka Sverigedemokraternas valupptakt på Frösundavik i Solna. Det var en extremt lugn kommendering, och det närmaste ordningsstörningar vi kom var då en lapplisa påpekade för en av delegaterna att hans bil var felparkerad... Jag hoppades lite på möjligheten att diskutera politik med de vänliga mötesdeltagarna som med jämna mellanrum kom ut och frågade oss om säkerhetsläget (och fick svaret att det inte fanns några indikationer på oroligheter), men insåg olämpliga i att själv starta en politisk diskussion då jag stod i uniform, och eftersom ingen av dem bjöd upp till meningsutbyte så fick det bero... Så kontakten SDs mötesdeltagare stannade vid småprat och artiga erbjudanden om fika.

Frågan om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen har varit mycket het under en längre tid, och lär bli flitigt diskuterad inför valet. De etablerade partierna skriver specifika strategier för hur SD skall bemötas för att osynliggöra dem så mycket som möjligt med de det uppenbara målet att de inte skall få de där fyra procenten. Det startas ett antal Facebookgrupper som specifikt vill hålla SD borta. Jag själv, som egentligen anser att det borde vara en mänsklig rättighet att få bosätta sig var man vill, och vill ha ett så öppet och generöst flyktingmottagande som möjligt, sympatiserar naturligtvis med de här ansträngningarna, men jag kan också känna att man är så fokuserad på att attackera symptomet att man glömmer problemet...

Först och främst så måste man inse att vare sig SD kommer in i riksdagen eller ej, så behöver frågor kring migration och integration diskuteras. Även om Sverige ligger betydligt bättre till än grannländerna Norge och Danmark, så finns det mycket främlingsfientlighet och smygrasism ute i stugorna. I många fall handlar det bara om ren inskränkthet, men i vissa fall finns det kopplingar emellan främlingsfientligheten och de problem som kan härledas till en på många sätt misslyckad integrationspolitik. Dessutom tenderar debatten om de här frågorna att polariseras på ett sådant sätt att den inte blir konstruktiv.

Vad gäller att "ställa krav på invandrare" så måste det vara tillåtet, och jag tycker absolut att man skall göra det. Det skall dock vara samma krav som ställs på alla andra. Man skall följa lagar och respektera mänskliga rättigheter, även gentemot familjemedlemmar. Man skall bidra till sin försörjning och samhället genom att arbeta i den mån man har möjlighet (med tanke på t.ex. fysisk och psykisk ohälsa). Det skall inte finnas några krav på att "anpassa sig till den svenska kulturen", lika lite som vi ställer krav på etniska svenskar att de måste vara på ett visst sätt, men samtidigt får aldrig religion eller kultur vara en ursäkt för att kränka andras mänskliga rättigheter. Med sådana enkla förhållningssätt borde man komma en bit på vägen för att rensa upp i diskussionen. Jag har skrivit lite mer om ämnet i en artikel på Newsmill.

Det mest centrala i invandringsfrågan är dock hur vi kan göra oss av med rasismen och främlingsfientligheten, som dessutom är en stor bidragande faktor till många av de problem som vi har med integrationen idag. Och det farligast är inte de fåtalet ideologiskt rena dårar på den extrema högerkanten som då och då begår våldsbrott, eller ens de kanske fyra procents främlingsfientliga smygrasister som kan tänka sig att rösta på SD, utan de inslag av främlingsfientlighet som finns hos oss alla. Invandrare begår mer brott, för att det sociala utanförskapet är betydligt större i den gruppen. Men det sociala utanförskapet beror till stor del på att många inte får jobb, trots många gånger avancerade utbildningar och lång arbetslivserfarenhet. Och det beror på att alla de svenskar som anställer tenderar att nedvärdera alla sökanden som bryter då de pratar svenska (förutsatt att brytningen inte är på t.ex. amerikansk engelska) och har namn ifrån Mellanöstern eller Afrika.

Tankesmedjan FORES med Martin Ådahl i spetsen har precis publicerat en debattartikel om främlingsfientligheten, och hur den bäst bekämpas lokalt. Jag tror att just den aspekten, att människor runt om i landet både genom organisationer eller som individer tar debatten är en viktig del av lösningen till att minska främlingsfientlighet, liksom det faktiskt är en lösning på alla problem med gruppmentalitet (t.ex. fallet med utfrysningen av våldtäktsoffret i Bjästa). För de som hyser åsikterna som vi inte gillar kanske bara behöver få dom prövade i en vänskaplig diskussion för att börja ifrågasätta och tänka om, till skilland emot att bli attackerade och bespottade utifrån vilket kan leda till slutna led och mer fundamentalism. Så diskutera gärna med er lokale sverigedemokrat, ni kanske både kan få honom på andra tankar och få er en trevlig pratstund...

Read more...