Att köra polisbil - fel hur du än gör

Det är komplicerat att köra polisbil, speciellt då det gäller att få tag på fordon som försöker fly. Naturligtvis måste man alltid ta hänsyn till säkerhetsaspekten och själv inte köra snabbare än att man inte riskerar andras eller den egna säkerheten. Men polisen görs dessutom ofta ansvariga för vad den bil eller MC som flyr ifrån oss ställer till med. Jag har full förståelse för att man avbryter förföljanden i miljöer med tät trafik och oskyddade trafikanter, men att det skall vara polisens fel om ett fordon som skall stoppas flyr, och sedan under "biljakten" kraschar på t.ex. en landsväg (vilket impliceras av bl.a. följande JO-beslut) är svårare att förlika sig med.

Det verkar som om JO tycker att det i princip aldrig finns juridiskt stöd för att försöka få stopp på en bil som flyr, då man då bilen drar bara känner till att det rör sig om "trafikbrott". Sen att det faktum att den flyr kan tyda på att det t.ex. kan finnas droger, stöldgods, vapen eller efterlysta personer i bilen (som även kan vara stulen) tas inte hänsyn till, och det får man inte heller reda på om man inte får stopp på den. I JOs värld har dock alla grovt kriminella, rånare, rattfulla, biltjuvar med mer carte blanche att köra ifrån polisen, och de enda som vi kan stoppa är "Svenssons" som gjort någon mindre förseelse... Det finns en välskriven text i Stockholmspolisens fackliga tidning om detta (se s. 17-18).

Dessutom kan ett vårdslöst framfört fordon vara livsfarligt även utan polisens närvaro, vilket t.ex. den tragiska olyckan i Tensta förra året då en ungdomskriminell på motorcykel körde ihjäl ett barn inne i centrum är exempel på. Som det ser ut nu är de boende med rätta besvikna på att inte mer görs för att beivra att ungdomar kör som galningar på gångvägar i området. Men den polis som försöker få stopp på en av marodörerna riskerar att straffas hårt om den jagade skadar sig då han flyr. Och om man mot förmodan får tag på någon så är påföljden dessutom obefintlig, och varken hindrar eller avskräcker. Så vad skall man göra?

Slutligen, om polisen hade följt myndighetens direktiv, nämligen att "trängande fall" (den angelägenhetsgrad som medger att köra mot rött, använda blåljus/sirener, mm) bara får brukas då det råder "fara för liv/hälsa eller omfattande skada på egendom", så hade det i praktiken gjort den närmast omöjligt att följa efter flyende bilar. Det gör man ju för att gripa för/beivra brott, inte för att avvärja skada för liv/hälsa. Det finns dem som argumenterar att en flyende bil i sig innebär en skada för liv/hälsa, men det går inte riktigt ihop men att man tvingar patruller att avbryta just då den förföljde kör allt för fort, då förföljandet ju snarare anses öka risken för skada...

Vill man hårddra hur reglerna faktiskt ser ut ännu mer, så kan man ta exemplet med en polisbil som står för rött, och där ser hur allmänheten pekar efter en överfallsvåldtäktsman som efter fullbordad gärning flyr iväg. Vid tillfället torde det inte föreligga fara för ytterligare skada på liv/hälsa, men däremot ett stort behov av att gripa en gärningsman. Men det finns inte med som kriterium. Så det är bara att vänta tills det blir grönt (vilket förhoppningsvis ingen polis i Sverige skulle ha gjort)...

Slutsatsen är att det enda sättet du som förare av en polisbil kan vara säker på att du inte riskerar att ställas till svars för att ha brutit mot varken lagar eller direktiv, är att göra så lite som möjligt, och det gäller dessvärre inte bara bilkörning. Som tur är finns det även bland poliser ett visst mått av "flexibilitet" då man efter bästa förmåga försöker fullgöra sitt uppdrag...

Se även inlägget på polisbloggen om hur det är att köra utan dubbdäck på vintern.

Read more...

Kvinnodagen - polisen och jämställdheten

Publicerar med anledning av att det är den internationella kvinnodagen idag här en ett år gammal text om polisen och jämställdheten som jag ombads skriva av mp Solna inför den internationella kvinnodagen förra året. En avkortad och redigerad text publicerades då på mp Solnas hemsida, detta är det oredigerade originalet:

Jag jobbar som polis på utryckningen i Västerort (där Solna ingår), och ur det perspektivet har jag ombetts dela med mig av mina tankar kring ämnet jämställdhet inför den internationella kvinnodagen.

I arbetet som polis möts man av andra jämställdhetsfrågor än de som kanske främst påverkar livet för den vanlige svensken, som t.ex. lönediskriminering eller utforming av föräldraförsäkringen. Man ser samhället ur ett perspektiv som kan ge upphov till funderingar kring hur de livsval som människor gör påverkas av de könsroller som finns inbyggda i vår kultur. Varför är till exempel i princip varenda en av de kriminella som är uppsatta på polisens ”target-listor” över rånare, grova våldsbrottslingar, sexualförbrytare, inbrottstjuvar med mera män?

Det finns några ytterst konkreta jämställdhetsfrågor som polisen jobbar med dagligen, år ut och år in, och det rör sig om hur man hanterar de brott som specifikt drabbar kvinnor, främst relationsvåld (”mäns våld mot kvinnor”) och olika former av sexualbrott. Det är helt klart att dessa brottstyper historiskt har prioriterats mycket lågt trots att de kan vara väldigt grova, och att anledningen till detta, förutom okunskap, har varit att poliserna, likväl som förövaren och offret, har sett på brotten ur ett perspektiv färgat av en samhällsordning där män ansågs ha en viss rätt att på olika sätt förgripa sig på kvinnor (i alla fall om det var innanför hemmets fyra väggar). Jag vågar påstå att svensk polis inte bara har blivit mycket bättre på att hantera både relationsvåld och sexualbrott, utan att vi faktiskt hör till de bästa poliskårerna i världen för båda dessa brottstyper. Det innebär dock inte att vi är bra nog.

Vad gäller sexualbrott av överfallskaraktär så kan man lyfta fram exemplet med den våldtäktsman som härjade i Hagalund i Solna i somras för att visa på hur högt den här sortens brott prioriteras. Västerortspolisen gjorde en enorm ansträngning och tack vare en mycket väl genomförd utredning kunde gärningsmannen gripas och sedermera dömas. Även om den här sortens brott kan vara avancerade att lösa, så är det uppenbart att polisen normalt gör allt som står i dess makt för att få tag på förövaren, samt att offren erbjuds stöd av samhället.

För den överväldigande majoritet av alla sexualbrott som utförs av en för kvinnan känd gärningsman är situationen mer komplicerad. Min egen upplevelse är att polisen som regel gör sitt yttersta för att gå till botten med utredningen även i de här fallen, i alla fall när det rör sig om ett så grovt brott som våldtäkt (vilket t.ex. visas av den världskända utredningen mot Julian Assange). Sen kan de bevissvårigheter som är intimt förknippade med den här sortens brott göra att polisen och rättsväsendet omväxlande anklagas för att vara sexistiskt både mot de kvinnliga målsägarna och de misstänkta männen.

Slutligen, vad gäller ”mäns våld mot kvinnor”, så rör det sig om brott som tiotusentals kvinnor utsätts för dagligen och är därmed ett enormt stort samhällsproblem. Detta har också uppmärksammats av både regeringen och rikspolisstyrelsen och det pågår en medveten satsning mot just relationsvåld i hela landet. Även polsimyndigheten i Västerort har resursförstärkt för att hantera relationsvåldsärenden under de sista åren. Trots det ökade fokuset, och trots att det skjutits till resursförstärkningar för att utreda den här sortens brott, så tvingas fortfarande handläggare att prioritera sina ansträngningar. Delvis beror det på den stora mängden av ärenden, men även på grund av att varje enskilt ärende kan vara väldigt resurskrävande, speciellt eftersom det är vanligt att målsägarna ändrar sig och tar tillbaka sina vittnesmål. Och om man till slut lyckas komma till en fällande dom är straffen dessutom relativt låga. Det är vanligt att gärningsmannen och offret ”försöker igen” så fort han har släppts ur fängelse.

Vad kan då polisen göra för att ytterligare förbättra sin jämställdhetsprofil? Den kanske viktigaste förändringar har redan skett, och det handlar om att man har sett till att få in kvinnor på alla nivåer inom polisväsendet. Polismyndigheten i Stockholms län har som bekant en kvinnlig länspolismästare, och det finns också gott om duktiga kvinnliga poliser i turlagen, på närpolisenheterna och på kriminalavdelingarna. Det är lika svårt att bibehålla sexistiska attityder på en arbetsplats med mycket kvinnor som det är att bibehålla rasistiska attityder på arbetsplatser med kulturell mångfald. Sen finns det naturligtvis både individer och grupper inom polisen som fortfarande har värderingar som gör att de riskerar att utföra ett sämre jobb vad gäller brott som är kopplade till t.ex. jämställdhet. Jag tror själv att bästa sättet att förhindra att sådana attityder leder till sämre polisarbete är att uppmuntra en atmosfär inom myndigheten med en tydlig värdegrund och med högt i tak. Det bör anses självklart att ifrågasätta kollegor och ta en diskussion då något sker som verkar strida mot ens egna värderingar, oavsett vem som har flest år i tjänst. Och jag upplever att polisen är på väg i den riktningen.

Vad gäller brott mot kvinnor, så är min uppfattning att en av de viktigaste frågorna är samverkan mellan polisen och andra organisationer, som t.ex. socialtjänst, kvinnojourer, mm för att se till att en kvinna som utsätts för relationsvåld får ett starkt stöd ifrån det tillfälle när det uppdagas att hon utsätts för brott och så länge som det behövs (speciellt då igenom hela rättsprocessen). Det förenklar inte bara utredningsarbetet utan sätter fokus på det som är ännu viktigare än att lagföra gärningsmannen, nämligen att den utsatta kvinnan skall få hjälp att bryta sig loss och gå vidare i livet. Här har Västerortspolisen i Solna en väl fungerande modell med ett ”Relationsvåldscentrum” med specialiserade handläggare anställda av socialtjänsten som sitter inne i polishuset i Solna som kan ge stöd både vad gäller rättsprocessen och i kontakter med t.ex. kvinnojourer eller socialtjänst för att kunna få tillgång till alla de stödsystem som finns i samhället för våldsutsatta kvinnor. Relationsvåldscentrum i Västerort har även kompetens inom ett område vad gäller mäns våld mot kvinnor som polisen visserligen uppmärksammat, men där kunskapsnivån behöver lyftas, nämligen hedersvåld. Att sprida och utveckla modellen med relationsvåldscentrum i fler distrikt vore ett nog så viktigt jämställdhetsarbete ägnat att hjälpa de mest utsatta.

Vad kan då göras på politisk nivå för att arbeta med de jämställdhetsfrågor som man som polis möter i sitt jobb? Själv tycker jag att längre straff för våldsbrott vore önskvärt. Straffet innebär inte bara en markering ifrån samhället, det ger även den våldsutsatta kvinnan frid och en möjlighet att starta om sitt liv. Misshandlade kvinnor återvänder väldigt ofta till sina män, och ju kortare avbrottet är, desto större torde risken vara. Men skamligast är det att de kvinnor som faktiskt efter enormt lidande lyckats slita sig fria ifrån övergreppen ofta får leva resten av sina liv gömda eftersom samhället snabbt släpper ut den man som kanske redan försökt döda henne och förklarat att han kommer att göra det igen… Det är dessvärre inte särskilt ovanligt att män dömda för grovt relationsvåld söker upp kvinnan de utsatt så fort de får en obevakad permission, ett möte som i värsta fallet kan leda till hennes död.

Jag vill även lyfta fram frågan om polisens ekonomiska medel. Även om det säkert finns vinster att göra både vad gäller organisation och effektivitet, så är min uppfattning som enskild polisman att verksamheten kontinuerligt dras med hårda sparkrav. Om man tittar på utredningssidan så är som sagt relationsvåldsärenden arbetsintensiva och kostsamma att driva, speciellt då målsägaren vacklar och tar tillbaka anmälan. Nu har visserligen polisen i Västerort förstärkt med resurser för relationsvåldsutredningar under de sista åren, men risken finns ändå att neddragningar eller omorganisation leder till mindre tid för varje ärende, och då är det lätt att se hur utredningar där det inte finns någon i allmänheten, inte ens den brottsutsatta, som vill att de skall drivas vidare får mindre resurser än alla de mängder av ärenden där folk kräver resultat. Mindre pengar till polisen riskerar överhuvudtaget att drabba de svagaste i samhället, de som har störst behov av skydd, t.ex. kvinnor och barn i socialt utsatta grupper.

Vad gäller resurser är det naturligtvis viktigt att hela rättskedjan förstärks. För närvarande kan det ta år innan ett relationsvåldsärende kommer till domstol, om nu inte gärningsmannen sitter häktad. Speciellt domstolarna, i vårt fall Solna Tingsrätt, har extremt långa ledtider. Min uppfattning är att den utdragna rättsprocessen är väldigt påfrestande för den brottsutsatta kvinnan.

Sen är det kanske ännu viktigare att samhället fortsätter att prioritera och satsa på de stödsystem som finns till hands för att hjälpa en kvinna som utsätts för relationsvåld. Jag nämnde att Relationsvåldscentrum är en utomordentlig resurs, men deras arbete kräver också att det finns pengar i de socialtjänster och kvinnojourer som de samverkar med.

Det är också värt att betona att de bästa kriminalpolitiska åtgärderna är de som förebygger brott, som der till att brott inte begås. Vad gäller sexualbrott och partnervåld spelar attityder och kulturella strömningar stor roll. Ju tydligare samhället tar ställning för jämställdhet, desto ovanligare tror jag att brott mot kvinnor blir. Här vill jag lyfta fram att kampen mot ”hederskultur” måste prioriteras högre. Det faktum att man vill ha ett öppet samhälle som välkomnar mångfald får inte göra att man kompromissar med försvaret av grundläggande mänskliga rättigheter. Och även om det är att slå in öppna dörrar, så vill jag också nämna att alla åtgärder som bekämpar socialt utanförskap också är brottsförebyggande.

Sen kan det vara värt att fundera på att ungefär 90% av alla våldsbrott är kopplade till alkoholanvändning, och de drabbade är ofta kvinnor. Om man kunde få bort alkoholen ur samhället, så skulle man antagligen kunna rädda upp mot nio av tio våldsutsatta kvinnor ifrån misshandel och andra övergrepp. Att minska alkoholkonsumtionen är troligtvis den enskilt viktigaste brottsförebyggande åtgärden man kan arbeta med, då drickandet inte bara riskerar att leda till våld vid det enskilda tillfället, utan även till missbruk och socialt utanförskap.

Passar på att lägga till lite länkar om den internationella kvinnodagen:
DN om 15.51 rörelsen och lönediskriminering
DN om barnvagnsmarschen, osäkra aborter och bristande mödravård
Miljöpartiet på Svd Brännpunkt om tredelad föräldraförsäkring
Lena Melling i Aftonbladet om att det går åt rätt håll
Aftonbladet om behovet av den internationella kvinnodagen som kampdag

Read more...

Filosofiska funderingar om vapenhandel, "vi och dom" och vinstintresse

Av förklarliga skäl har ekots avslöjande om att Sverige/FOI hjälper Saudiarabien att bygga en vapenfabrik skapat krigsrubriker i media. Att en svensk myndighet direkt medverkar till att en mycket hård diktatur ökar sin kapacitet till våldsanvändning mot både den egna befolkningen och sina grannar (och dess befolkning, som i exemplet Bahrain) väcker naturligtvis reaktioner. Men det är egentligen inget trendbrott. Sverige har länge haft en stor export av försvarsmateriel och många av de länder man har gjort affärer med har haft väldigt lite respekt för värden som mänskliga rättigheter och demokrati.

Den här sortens handel med diktaturer är för mig ett exempel på ett mycket större problem. Och då menar jag inte det faktum att Sverige har försvarsindustri. Om man inte vill finna sig i en världsordning där man antingen nöjer sig med att stå bredvid och komma med fördömanden när människor massakreras i Rwanda, Darfur, Srebrenica, eller för all del under Förintelsen, så måste demokratiska stater med en folkopinion som värnar om mänskliga rättigheter ha militär kapacitet. Och om man ser det som problematiskt att ropa på USA (som själv har stått bakom många konflikter och kränkningar av mänskliga rättigheter) så fort ett nytt folkmord blossar upp, så måste den kapaciteten både kunna byggas upp och underhållas i andra länder. Dessutom så kan även rent civil teknik, som t.ex. telekommunikationsutrustning, bli nog så effektiva verktyg i en diktaturs händer.

Nej, problemet är snarare en invand och inbyggd "pragmatism" både i våra politiska system och i företagsvärden där egenintresse i form av ekonomisk vinning, realpolitik, etc. är så dominerande att värderingar om mänskliga rättigheter, hållbar utveckling mm alltid kommer i andra hand. När priset för att vara moralisk är lågt, t.ex. när det gäller att markera mot länder som Nordkorea eller Zimbabwe, så sluter både stater och företag gärna upp. Men då det kostar, som i exemplet med Saudiarabien, så är man mer pragmatisk. Och ju närmare makten en person sitter, desto svårare är det att ta ställning, varför klarspråk främst hörs ifrån oberoende röster inom alliansen, som centerpartiets alltid lika kloka Abir Al-Sahlani, eller ifrån miljöpartiet och vänsterpartiet.

Jag skulle till och med vilja säga att det finns mer djupliggande egoistiska tankeströmningar som ligger till grund för hur stor del av fria och demokratiska samhällen som Sverige är organiserade. Detta är dock speciellt tydligt när det gäller företagsamhet. Den nobelprisbelönade ekonomen Milton Friedman har skrivit "there is one and only one social responsibility of business–to use it resources and engage in activities designed to increase its profits" Meningen är solklar, företag skall enbart bry sig om att tjäna pengar. Inga andra hänsyn får tas. Det är också så de många (speciellt större) företag i praktiken hanterar moraliska ställningstaganden, som ett ekonomiskt övervägande där potentiell vinst ställs mot risker i form av PR-förluster eller böter.

Min uppfattning är att det här beteendet är så inlärt att många människor som i sitt privata liv och gentemot sina kollegor uppvisar alla tecken på att vara empatiska, moraliska människor ändå kan verka i storföretag som säljer klusterbomber eller trampminor, som ödelägger naturområden där ursprubgsbefolningar drivs på flykt eller förgiftas, eller som behandlar arbetskraft som slavar. Det som sker tillräckligt långt bort blir lätt att ignorera och de konsekvenser av ens handlande som man inte behöver konfronteras med kan man smidigt förskjuta. Och det gäller naturligtvis även i andra sammanhang än företagsamhet, som när politiska beslut skall fattas. Förlorade jobb eller minskade skatteintäkter i Sverige är nära och konkret, en eventuell effekt av en vapenfabrik i diktaturen Saudiarabien är långt borta och abstrakt, och de människor som eventuellt drabbas är ytterst osynliga.

Just att vi instinktivt tillämpar olika måttstockar för det som sker på hemmaplan (eller åtminstone i ett "västland" där människorna lever ungefär som vi och där vår media har bra täckning) och det som händer någon annan stans gör i sig att det är väldigt lätt att hamna fel. Det finns ett undermedvetet "vi och dom" tänk, där människor värderas olika. Om man dessutom lägger till det faktum att pengar och ekonomi verkar övertrumfa alla etiska värderingar så har man en ekvation där staters och storföretags ekonomiska vinstintressen i andra delar av världen får gå före det mesta vad gäller mänskliga rättigheter, hållbarhet, med mera.

Jag skulle personligen gärna se en utveckling som går åt motsatt håll. Där människors levnadsvillkor, livskraftiga ekosystem, med mera ses som lika viktigt oavsett var i världen konsekvenserna av ens handlande drabbar. Och där alla, ifrån den enskilda människan till den högste chefen eller samhällsledaren, får beröm och uppskattning minst lika mycket ifrån vad han/hon har gjort för sin omgivning som för hur väl budgeten har hållits och hur mycket vinst som har genererats. Men det är en bit dit. Även på mitt jobb inom en polismyndighet så skickas det regelbundet ut indirekta signaler om att pengar är viktigare än människor/medarbetare, och då rör det sig ändå om en myndighet vars "Raison d'être" är att hjälpa folk...

För att avsluta den här filosofiska funderingen lite mer konkret, så tycker jag vad gäller vapenexporten att Abir i sin debattartikel på DN har formulerat sig klockrent. Ett minimikrav borde vara att Sverige inte skall exportera vapen till icke-demokratiska regimer!

För mer läsning i ämnet, se följande artiklar:
SR om att alla partier var informerade
DN om att riksdagen var informerad
DN om att ministrarna Tolgfors och Björling ljuger
DN om att förtroendet för regeringen är skadat
SvD om att sekretess underlättar export till diktaturer
Aftonbladet med bland annat en kort sammanfattning

Read more...

Miljöpartist och polis? Ingen lätt ekvation...

Jag har under de senaste dagarna skrivit en del på bloggen om kriminalitet, och speciellt då om brottsoffers utsatthet. Det finns naturligtvis mängder med aspekter att jobba med för att förbättra situationen för de människor som utsätts för brott. En sak som jag och många poliser reagerar på är dock att det faktum att man alltför snabbt släpper ut kriminella eller farliga personer tydligt ökar många brottsoffers utsatthet (den nyligen mördade kvinnan i Malmö är ett tragiskt exempel). Det är därför som miljöpartist tråkigt att partiet driver en linje som mycket verkar handla om att just snabbare släppa ut dömda brottslingar, t.ex. genom kortare straff.

Om man vidgar frågan om hur det är att vara miljöpartist och polis till att handla om mer än strafflängder, så återfinns ett mönster där de flesta uttalanden som man hör antingen handlar om att begränsa polisens befogenheter, t.ex. att använda olika sorters tvångsmedel, eller om att kritisera reella eller upplevda brister inom polisen, som t.ex. diskriminering. Det känns som att då miljöpartiet talar rättspolitik så är polisen snarare ett problem (för integriteten, rättssäkerheten, o.s.v.) än en institution som i grunden arbetar för att hjälpa utsatta människor genom att bl.a. beivra och lagföra brott.

För att få vatten på min kvarn så gjorde jag en googlesökning på orden "rättspolitik miljöpartiet" och fick överst träff på ett dokument som ligger på miljöpartiets hemsida www.mp.se och som hade titeln "Miljöpartiets Rättspolitik". Det framgår inte om dokumentet fortfarande gäller, men det är max ett par år gammalt. Om polisen kan man där läsa bl.a. följande:

"Det finns idag allvarliga brister inom polisen som kräver ytterligare reformer och uppmärksamhet. Ett antal större och uppmärksammade polisutredningar har lett till omfattande statliga utredningar som pekar på strukturella problem inom polisväsendet. Tydliga tecken
finns på att det finns strukturer inom polisväsendet som gynnar ett elitistiskt,
diskriminerande och hierarkiskt förhållningssätt"

Visserligen finns det brister med polisens verksamhet, men att tala om ett "elitistiskt,
diskriminerande och hierarkiskt förhållningssätt" tyder närmast på polisförakt. Och resten av dokumentet är skrivet i samma anda, där polisen och dess befogenheter och attityder är ett problem. Man får intrycket av att det nog hade varit bäst om man bara la ned allt ihop och släppte alla fångar fria (då hade inte den "fångombudsman" som man föreslår heller behövts...).

Strax efter dokumentet om "Miljöpartiets Rättspolitik" kommer på google-sökningen referenser till ett förslag av en miljöpartistisk riksdagsledamot som vill jämställa sexköp och människohandel. Det vore ungefär lika genomtänkt som att jämställa ringa misshandel och mord...

Det bör tilläggas att om man söker på miljöpartiets hemsida under fliken "politik" och där läser vad som står under rubrikerna "Polisen", "Rättsväsende" och "Kriminalpolitik" så träder en betydligt mer nyanserad bild fram. Det är dock fortfarande så att den rättspolitik som presenteras främst handlar om att betona brottsförebyggande åtgärder (väldigt viktigt, men inte tillräckligt) och att bekämpa "övervakningssamhället".

För att sammanfatta så är det ingen lätt sits att vara miljöpartist och polis. Om man pratar miljöpartistisk rättspolitik med kollegor så får man väldigt svårt att förklara hur alla problem som vi upplever här och nu i kampen mot de brott (och brottslingar) som dagligen kränker utsatta människor skall lösas genom brottsförebyggande arbete, kortare straff och mindre befogenheter. Och om man pratar om de problem och behov man upplever i sitt jobb med andra miljöpartister, så blir man lätt en representant för det som miljöpartiet kämpar emot, repression, övervakning, med mera...

En slutsats är att det behövs ett forum där den polisiära erfarenheten möter den gröna ideologin. Ett nätverk av "gröna poliser"...

Read more...

Samhällets svek mot brottsoffer

Så har det då visat sig att fallet med den kvinna som blev mördad på öppen gata i Malmö häromdagen rörde sig om ett relationsärende. Kvinnan attackerades av sin tidigare sambo, som inte verkade ha kunnat hantera separationen. Det är dessvärre väldigt vanligt att kvinnor utsätts för hot eller våld av personer som de är eller har varit tillsammans med, inte minst då de försöker bryta sig loss och deras plågoande känner att han tappar kontrollen över dem.

Det finns få brottsoffer som är så utsatta som kvinnor som har eller har haft relationer med en man som hotar och slår. För en del så upphör övergreppen och utsattheten då de lämnar mannen i fråga, men de som varit tillsammans med de värsta psykfallen kan aldrig någonsin känna sig trygga så länge mannen är på fri fot. Det finns otaliga exempel på hur en ex-man har sökt upp och tagit livet av den kvinna som lämnat honom.

I fallet med kvinnan i Malmö så hade gärningsmannen nyligen dömts för olaga frihetsberövande då han hade låst fast sin ex-sambo med handklovar. Utan att veta något om ärendet så är det en kvalificerad gissning att säga att kvinnan troligtvis har blivit utsatt för många andra kränkningar som inte har gått att leda i bevis hela vägen fram till fällande dom, både innan och efter separationen. Bara det faktum att han söker upp henne för att begå brott mot henne efter att de har separerat är en stark varningssignal. Domen överklagades till hovrätten, och polis och åklagare ville att mannen skulle sitta frihetsberövad i väntan på att fallet skulle tas upp för att inte kunna ge sig på kvinnan igen. Advokaten hävdade dock att det inte behövdes då mannen hade utdömts kontaktförbud, och rätten gick på advokatens linje. Mannen släpptes ut, sökte upp sin ex-sambo, och knivmördade henne framför hennes barn.

Fallet illustrerar på ett väldigt tragiskt sätt brottsoffrens enorma utsatthet. I det här fallet så visste man uppenbarligen om att det fanns en stark hotbild. Kontaktförbud fanns. Dessutom hade kvinnan en larmtelefon, vilket innebär att hon var föremål för polisens personsäkerhetsarbete. Men det hjälpte inte. Mördare bryr sig föga om kontakförbud och telefonen hann hon aldrig använda.

Många kvinnor lever idag gömda, med ingen eller begränsad kontakt med nära och kära, i befogad rädsla för en ex-man. Samma, eller på många sätt en ännu värre utsatthet, upplever de ungdomar, främst flickor, som liksom Fadime Sahindal är förföljda av sin egen familj. Samhället har successivt blivit bättre på att försöka hjälpa de utsatta. Vad gäller partnervåld har man arbetat med frågan i många år och har rutiner som för det mesta fungerar väl (när det gäller hedersvåld så ligger man dock långt efter). Men trots det, och trots att man visste om att kvinnan i Malmö var mitt i riskzonen, så lever hon inte längre idag. Naturligtvis kunde personsäkerhetsarbetet varit ännu mera långtgående, men det är svårt att ge alla utsatta kvinnor livvakt dygnet runt, och det är inte alla som vill gå under jorden.

Problemet är att det alltid blir upp till brottsoffret att förändra sitt liv för att förebygga risken att bli utsatt igen. Gärningsmannen, den som är upphov till alla problemen, tilldöms i bästa fall ett kortare fängelsestraff och släpps sedan ut igen, fri att göra vad han vill medan hans frihet innebär ett permanent fängelse för offret. Och i det här fallet så släpptes han alltså ut innan straffet hade avtjänats (vilket är mycket vanligt). För mig känns det som ett svek. Samhället har ett ansvar som det har svikit i förhållande till den nu mördade kvinnan och hennes barn och anhöriga. De som släppte ut mannen som mördade henne har ett speciellt ansvar.

Jag skrev i fredags om brott och straff, med kopplingar till våldet i Malmö och inbrotten i Stockholm, och tog även där upp brottsoffers utsatthet och det ansvar samhället har då man släpper ut farliga människor. Då hade jag som färskt exempel dubbelmordet där en man som tidigare mördat sin mor i veckan mördade sin far och dennes sambo. Det känns absurt att den texten redan har aktualiserats igen av fakta bakom mordet i Malmö.

Som polis så har jag valt ett krävande och många gånger dåligt betalt yrke för att jag drivs av en vilja att hjälpa utsatta människor. Den nu mördade kvinnan i Malmö var precis en sådan människa som vi finns till för att hjälpa. Kollegorna som jobbade med hennes fall känner troligtvis både sorg, frustration och ilska just nu, och den lär inte mints vara riktad mot den tingsrätt som släppte ut gärningsmannen. Faktum är att det är allt för ofta man som polis känner att rätten och rättssystemet snarare stjälper än hjälper ens ansträngningar att göra livet drägligare för brottsoffren, samhällets svagaste och mest utsatta. Detta genom att alltför snabbt släppa ut gärningsmän som därigenom kan fortsätta med brott och kränkningar.

Jag låtsas inte som om det finns några enkla lösningar. I de allra flesta fall så måste en person så småningom släppas ut, vi kan inte spärra in alla brottslingar och kasta bort nycklarna (även om det finns personer som helt enkelt borde vara inspärrade). Men om man ser och tar det ansvar vi som samhälle faktiskt har och borde känna varje gång en person blir utsatt för ett brott av någon som vi medvetet har släppt ut, så borde det i sin tur leda till en nödvändig diskussion om strafflängder och brottsofferperspektiv, och om vem som skall betala priset för kriminaliteten i samhället. Just nu är det de mest utsatta, brottsoffren, som står för en oproportionerligt stor del av den notan. Det pris kvinnan i Malmö tvingades betala för vår mjuka syn på brott och straff tycker jag personligen är för högt.

PS. För att vara övertydlig så finns det ingen motsättning emellan alla typer av brottsförebyggande åtgärder och att vara repressiv mot brottslingar på ett sätt som skyddar brottsoffer. I ett längre tidsperspektiv så finns det inget som är viktigare än ett fungerande brottsförebyggande arbete. Detta gäller både åtgärder som bekämpar social marginalisering, utanförskap, missbruk, arbetslöshet med mera och mer specifika åtgärder som fungerande psykiatri, mansjourer, bra kriminalvård inklusive utslussning, sociala insatsgrupper, etcetera.

Read more...

Det krävs mer än att bara bekämpa de illegala vapnen

Idag har en extrainsatt riksdagsdebatt hållits med anledning av det ökade dödliga våldet i Malmö. Parallellt har DN uppmärksammat den inbrottsvåg som sprider sig över landet, varav en av artiklarna i ämnet specifikt handlar om det distrikt där jag själv jobbar, Västerort i Stockholm, där det nu begås cirka 300 bostadsinbrott i månaden. Inbrottsvågen tas även upp i SvD. Att skjutningarna till största delen handlar om uppgörelser emellan olika grupperingar av yrkeskriminella tycks de flesta vara överens om. Det stora antal mord som har skett under de senaste månaderna är dock naturligtvis bara toppen på det isberg av kriminalitet som de här personerna och nätverken står för. Även vad gäller inbrotten så rör det sig om ett antal löst sammansatta nätverk av yrkeskriminella som begår brott tillsammans. Och i båda fallen rör det sig främst om grupperingar av människor med ursprung i segregerade förorter med låg socioekonomisk status som i ung ålder har förvärvat en kriminell identitet och livsstil.

Vad man skall göra för att komma till rätta med den här sortens yrkeskriminalitet har diskuterats mycket. I fallet Malmö verkar de flesta överens om att striktare vapenlagar vore bra. Men även om det definitivt skulle vara ett steg i rätt riktning (inklusive socialdemokraternas förslag om att möjliggöra telefonavlyssning vid misstanke om grovt vapenbrott), så är det en väldigt begränsad åtgärd, som i ett större perspektiv lär ha begränsad effekt. Det allra viktigaste är naturligtvis att förebygga kriminalitet genom att hindra nyrekryteringen av unga till de kriminella nätverken. I dagens Expressen skriver miljöpartiets rättspolitiska talesperson Maria Ferm om sina idéer om hur man kan jobba för att få ett mer inkluderande samhälle där man förenklar för unga arbetslösa att få gymnasiekompetens och i förlängningen komma in på arbetsmarknaden. Alla åtgärder som kan minska utanförskapet hos människor i allmänhet och unga i synnerhet har en brottsförebyggande effekt och är dessutom lovvärt både ur ett mänskligt och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Men det krävs mer för att komma till bukt med den organiserade och utbredda brottsligheten.

Min tro och egna erfarenhet är att de personer som senare går med i kriminella nätverk har förvärvat en kriminell identitet och livsstil långt innan 20-års ålder. Naturligtvis spelar både familjeförhållanden och socioekonomisk status in, men det handlar även om subkulturer bland ungdomar i segregerade förorter där unga yrkeskriminella agerar förebilder och det byggs en identitet som definieras i motsatsförhållande till samhället. Då ungdomar börjar kasta sten på polis och brandkår samt begå personrån mot jämnåriga under högstadieåldern så krävs det resoluta insatser för att bryta en bana som annars med största sannolikhet leder in i yrkeskriminalitet. Regeringens projekt med sociala insatsgrupper är ett steg i rätt riktning, men det krävs också effektivare repressiva åtgärder och bättre lagstiftning för att få bort de förebilder som drar med sig mängder av unga i riskzonen in på en kriminell bana.

Här är exemplet med inbrotten i Västerort talande. De ligor som härjar i distriktet består i princip uteslutande av ungdomar och yngre vuxna ifrån de segregerade förorterna. De har i många fall valt banan som inbrottstjuvar (i stället för att fortsätta med personrån eller butiksrån) då det innebär låg risk att åka fast och mycket låga straff. De behöver helt enkelt inte vara rädda för konsekvenserna av att begå brott. Fredrik Gårdare, den kunnige och engagerade kommissarie som leder distriktets satsning mot bostadsinbrotten konstaterade att de vet om vilka gärningsmännen är, och fick då frågan om varför inbrotten fortsätter. Svaret är att man har gjort ett stort antal tillslag, men att de gripna tjuvarna släpps ut snabbt igen. Effekten av det är inte bara att de yrkeskriminella har möjlighet att begå långt många fler brott, utan även att barn och ungdomar i farozonen ser att kriminalitet lönar sig. Adekvata straff (eller möjligheten att omhänderta unga kriminella ledargestalter enligt LVU) är därför inte bara individualpreventivt effektivt, utan torde även ha en stor effekt på att bromsa upp nyrekryteringen in i kriminalitet.

Dessutom torde det vara väldigt svårt att under en till två månaders kriminalvård få en person att bryta med en kriminell livsstil eller identitet. Möjligheten borde vara högre under en längre period av vård, förutsatt att kriminalvården och de behandlingshem som vårdar unga kriminella ges bra förutsättningar och jobbar på rätt sätt. Här kan man även betona vikten av hur man hanterar tiden då en kriminell precis släppts ifrån att ha avtjänat ett straff, och möjligheten att samarbeta med ideella organisationer, t.ex. KRIS och X-CONS.

Det finns ett brottsofferperspektiv som lätt kommer bort då man diskuterar straff. Debattörer och partier med en uttalat humanistisk människosyn, som t.ex. miljöpartiet, talar gärna om att man vill se kortare straff. Men den ökade frihet och de ökade möjligheter som man vill ge brottslingen sker ofta på bekostnad av någon annan. I exemplet med inbrotten rör det sig om alla de familjer som får sina hem tömda så fort inbrottstjuvarna släpps ut. Men det finns betydligt värre exempel, om det rör sig om relationsvåld så kan den utsatta kvinnan tvingas gå under jorden så fort hennes plågoande är på fri fot. Och det självklara faktum att man riskerar att nya personer utsätts för brott då man släpper ut farliga personer har på sistone illustrerats av ett antal tragiska händelser, till exempel då en dömd mördare i somras våldtog en 12-årig flicka eller då senast den här veckan det verkar som om en man som tidigare mördat sin mor också dödat sin far och dennes sambo. Det finns naturligtvis inga enkla lösningar på de här problemen, men speciellt vi som jobbar inom polisen ser ofta exempel på hur människor som redan har en svår situation utsätts för fler och värre kränkningar för att rättssystemet har bråttom att sätta en gärningsman på fri fot igen.

Högre straff i allmänhet (och inte bara för vapenbrott) hade från mitt perspektiv även varit välkomna inslag i kampen mot den organiserade brottsligheten. Men kanske ännu viktigare är att det pågående arbetet med att förenkla för att komma åt de kriminellas tillgångar, det brottsliga förvärvet, fortsätter och effektiviseras och att man fortsätter att fördjupa samarbetet emellan de olika myndigheter som är har att göra med den organiserade brottsligheten (och förenklar utbytet av information genom att undanröja hindrande sekretesslagstiftning). Men jag tror även att man behöver nytänkande i form av att t.ex. ge människor möjlighet att vittna utan att behöva röja sin identitet för dem de vittnat mot. Som det ser ut idag så är det inte konstigt att man har svårt att få folk att ställa upp med tanke på vilket pris en del som vittnar tvingas betala. Dessutom tror jag att man behöver öppna upp för att ge straffminskning för de misstänkta som samarbetar i en brottsutredning. För närvarade har en kriminell lite att vinna och mycket att förlora på att själv erkänna delaktighet i brott, för att inte tala om vad det kan kosta honom om han ”lägger” andra kriminella. Detta trots att den sortens vittnesmål skulle kunna vara enormt värdefulla för rättsväsendet och samhället i stort.

Kanske finns det nu på grund av den debatt som har väckts av dödsskjutningarna i Malmö förutsättningar för att hitta konstruktiva politiska lösningar som tar ett betydligt bredare grepp vad gäller kampen mot den organiserade brottsligheten än att enbart fokusera på de nog så viktiga illegala vapnen. Det krävs absolut ett målinriktat brottsförebyggande arbete med fokus på att bekämpa utanförskap och att ge människor förutsättningar till utbildning och jobb. Men man behöver också arbeta brottsförebyggande genom att specifikt inrikta sig på att stödja och hjälpa ungdomar i farozonen samtidigt som man får bort lokala kriminella förebilder och gör den brottsliga banan mindre attraktiv, t.ex. genom adekvata straff och effektivare konfiskering av brottsförvärv. Dessutom krävs det både resurser och anpassad lagstiftning som förenklar kampen mot både grov organiserad brottslighet och vardagsbrottslighet som inbrott.

Read more...

Ogrundade rasistanklagelser gynnar främlingsfientliga

Jag har så länge som jag har haft en politisk identitet vurmat allra mest om frågor som rör solidaritet. Solidaritet med utsatta människor i Sverige. Solidaritet med de långt många fler och ofta väldigt mycket mer utsatta människor som finns runt omkring i världen i länder med fattigdom, diktatur, korruption, enorma orättvisor, mm. Solidaritet med djur och natur (även om det inte är relevant för det här inlägget...). Och jag har dessutom rest en hel del, främst i Latinamerika, där jag också har flera nära vänner. Så för mig har det alltid varit självklart att ta ställning mot alla former av rasism och främlingsfientlighet, förtryck och diskriminering. Jag är också sedan länge medlem i de flesta större ideella föreningar som är verksamma inom de här områdena, t.ex. Amnesty och Röda Korset (där jag även varit aktiv). Dessutom har jag länge förespråkat en generös och humanistisk migrations- och integrationspolitik, både vad gäller vilka som får stanna och hur man behandlar asylsökande och papperslösa medan de är i Sverige.

Anledningen till att jag ger den här bakgrunden är att visa på att jag känner mig ganska trygg värderingsmässigt vad gäller frågor som rör människovärde och mänskliga rättigheter (som jag även läst kurser i). Men ändå så märker jag att jag, eller människor vars åsikter jag delar, ibland klumpas ihop med en brun höger med Breivik i spetsen. Varför? För att jag ibland talar om att man måste göra något åt att brottsligheten är så hög i de segregerade förorterna, att man måste vara tydlig och hård i kampen mot hederskultur eller att det är ett problem om barn påtvingas dogmatiskt religiösa seder av sina föräldrar. Dessutom befinner jag mig någonstans i mitten på den politiska höger-vänster skalan (och långt ut i den gröna dimensionen), vilket också ibland likställs med att vara åtminstone lite fascistisk...

Två av de tydligaste exemplen på den sortens polariserande retorik som jag reagerar mot är Maria Svelands debattartikel i DN Kultur för någon vecka sedan och Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet kort därefter. Därför skrev jag ett svar, som publicerades på debattsidan Newsmill. I Newsmillartikeln argumenterar jag även för att jag tror att de som har mest att vinna på den sortens polariserande retorik där alla som inte delar den politiskt korrekta världsbild som förs fram av vad som skulle kunna kallas "kultureliten" är de riktigt främligsfientliga krafterna i samhället. De kan nämligen ta på sig rollen av sanningssägare då de talar om att invandrare ifrån vissa delar av världen är överrepresenterade i brottsstatistiken eller att vissa kulturer har allvarliga problem med sin jämställdhetssyn.

Min förhoppning är att det borde gå att kombinera en öppnare debatt med högre i tak där man vågar se och ta i problem, med ett förhållningssätt där man fortfarande är på sin vakt mot och reagerar på främlingsfientliga och missaktande generaliseringar mot vissa folkgrupper.

Tillägg 2012-02-21
Debatten som startades med Svelands artikel fortsätter på DN kultur genom en intressant text av Fredrik Ekelund

Read more...

Det ACTA-protesterna borde handla om...

ACTA-avtalet har gett upphov till stora protester världen över. I Sverige har det till stor del handlat om fildelning och rädslan för att ACTA är en del av en snara som successivt dras åt allt hårdare om de som delar med sig av upphovsrättsskyddad information över internet. Jag förstår obehaget. Även om det finns ett legitimt intresse av att försvara människors rätt till sina egna konstverk, så upplever även jag att det är mycket som har gått fel när svenska domstolar utdömer horribla skadestånd som i princip gör att konsekvenserna för en ungdom som har lagt upp lite filer till distribution kan vara värre än för en annan som t.ex. har bränt ned en skola eller våldtagit en jämnårig flicka... Och att ändringarna i den svenska lagstiftingen, med IPRED i spetsen, kommer efter krav ifrån USA gör det inte bättre.

Nu verkar det visserligen inte som om ACTA märkbart kommer att påverka den redan strikta svenska lagstiftningen angående fildelning. Det finns dock betydligt större hot vad gäller ACTA och internationella avtal om upphovsrätt, och det gäller inte konst utan immaterialrätt kopplat till teknik, medecin, med mera. Läkemedelsindustrin är det tydligaste och mest angelägna exemplet. En stor del av världen är beroende av billiga generiska kopior på dyra läkemedel som tagits fram av de amerikanska och europeiska läkemedelsjättarna, speciellt vad gäller bromsmediciner mot AIDS i södra Afrika. Det har länge pågått en kamp i forum som WTO där patenthavarna i Nordamerika och Europa har försökt klämma åt produktionen i Indien och Brasilien, och då de har lyckats så har fattiga människor dött i tusen och åter tusental. Nu går läkare utan gränser ut och varnar för att ACTA-avtalet kommer att vara ett steg bakåt i en utveckling där de fattiga och sjukas rätt till liv och hälsovård annars har uppmärksammats mer. Det är det som protesterna mot ACTA borde handla om!

Read more...

Fadime och hedersvåldet

Det är nu tio år sedan Fadime Sahindal mördades. Det har väckt liv i en nödvändig debatt om hederskultur, hedersvåld och hedersmord på nätforum som Newsmill och Twitter, och Fryshuset arrangerar en minnesdag. Kunskapen om hedersproblematiken är större idag än när Fadime mördades, mycket tack vare personer som Sara Mohammad ifrån föreningen "Glöm aldrig Pela och Fadime" och debattörer som Bahareh Andersson. Trots det så förekommer det fortfarande närmast sanslöst dumma argument om att termen i sig rasistisk, främst ifrån sfärerna kring vänsterpartiet och feministiskt initiativ. Även personer som har en viss insikt i vad hederskultur innebär och som förstår att det rör sig om ett helt annat fenomen än "vanligt" relationsvåld tenderar att vara försiktiga och flata i sin kritik och sina ställningstaganden, av risk för att uppfattas som trångsynta, eller ännu värre, rasistiska. Det är skamligt, och ett svek mot de personer som utsätts för den här sortens förtryck. Jag blev själv idag inspirerad att skriva om ämnet efter att ha läst Sakine Madons intervju med Sara Mohammad, vilket resulterade i en egen artikel på Newsmill.

Det är dock fortfarande förvånansvärt tyst på de stora svenska tidningarna. Förhoppningsvis kommer det att skrivas mer om ämnet då den 21 januari, 10-årsdagen av mordet på Fadime, närmar sig. Det behövs. För att samhället i form av rättssystem, socialtjänst, skola, mm skall ta de krafttag som krävs för att hjälpa de tiotusentals ungdomar som lever med förtrycket och ofriheten ständigt närvarande så måste även media driva på med ett betydligt aktivare opinionsbildande arbete. Veckans serie samtal i P1:s Tendens är dock en mycket bra start

Jag hoppas under veckan att kunna lägga till referenser till tidningsartiklar nedan...:

Första tillägget är inte en tidningsartikel utan en Newsmill-text av Bam Björling. Läs! Den visar väldigt tydligt hur det rådande feministiska och anti-rasistiska kulturrelativistiska paradigmet vad gäller mäns våld mot kvinnor och hedersvåld i praktiken svek och saboterade för hedersförföljda.

Tillägg 2012-01-212:
Idag är det på dagen 10 år sedan mordet på Fadime. De stora medierna börjar nu komma igång, se artiklarna nedan om Fadime och hederskulturen:

Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan
Gulan Avci, Folkpartiet, på SVT Debatt
Dilsa Demirbag Sten, debattör och skribent bl.a. på DN
Anders Lindberg, Aftonbladet
Maja Hagerman i DN

Symptomatiskt är att de starkaste och tydligaste rösterna ofta kommer ifrån kvinnor med rötter i delar av världen där hederskultur är vanligare och mer utbrett.

Debatten fortsätter även på Newsmill

Avslutningsvis en uppmaning ifrån journalisten Katarina Wennstam att utredning av dödsfall med så kallade "balkongflickor" måste ske mer proffessionellt, utan att hämmas av rädsla för att trampa folk eller grupper på tårna (men naturligtvis med respekt för dem man har att göra med och utan att dra förhastade slutsatser). Som polis kunde jag inte hålla med mer.

Read more...

Om narkosläkarfallet och möjliga brister i polisrutiner/lagstiftning, samt om Expressens okunnighet

När den nu frikända narkosläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus talade ut i läkartidningen om hur hon behandlades under utredningen, och speciellt då av polisen under de första dagarna, så skapade det av förståeliga skäl debatt. Den bild hon ger av polisens arbete är allt annat än smickrande, och en del av de saker som hon beskriver går dessutom emot gällande lagstiftning och/eller direktiv.

Jag har själv skrivit ett par gånger om fallet med narkosläkaren/"barnläkaren". Min åsikt är att polis och åklagare efter en relativt snabb genomgång av tillgängliga fakta borde ha hänvisat ärendet till socialstyrelsen. Men i vad för mig verkar ha varit fyrkantigt paragrafrytteri, i värsta fall med ett inslag av prestige, så drevs ärendet i botten. Vilket tog två år ifrån att det anmäldes och kostade narkosläkaren mycket lidande och staten/rättssystemet onödiga pengar och resurser.

Det är alltså inte särskilt konstigt att fallet med utredningen mot narkosläkaren bäddar för kritik mot polis och åklagare. När man dessutom läser hennes egen berättelse om hur hon har behandlats, så ger den ett perspektiv där en välutbildad, välartikulerad (och dessutom oskyldig) person får chansen att redogöra för hur kränkande polisen kan vara mot misstänkta brottslingar. Det är bra, och den diskussion som följer kan vara en nödvändig och välkommen väckarklocka för polisen på en del sätt. Misstänkta övertramp/brott av polisen skall också naturligtvis utredas. Men man måste dock ha i åtanke att det hon beskriver är hennes upplevelse, en partsinlaga i ett skeende där det troligtvis finns fler versioner och där det definitivt finns en del förklaringar. Den distansen till narkosläkarens berättelse har dock definitivt inte expressens skribent Ann-Charlotte Marteus som i en ledare reagerar med att såga hela Sveriges poliskår och rättsstat rakt av, och sedan fortsätter med att baserat på felaktiga slutsatser kräva minskade befogenheter för polisen. Jag återkommer till detta nedan.

Jag arbetar själv på den polisstation dit narkosläkaren fördes. Jag har själv varit ute i arresten många, många gånger. Och jag har aldrig sett någon, varken arrestvakt eller polis, behandla någon på det omotiverat kränkande och förödmjukande sätt som narkosläkaren berättar om, speciellt då natten innan häktningsförhandlingen. Jag har heller inte träffat på den sortens inkompetens som narkosläkaren beskriver, där poliser t.ex. talar om natriumklorid/koksalt som ett gift.

Det finns dock en hel del saker som jag känner igen och kan förklara. T.ex. så gäller samma rutin för alla som grips och förs till polisstationen misstänkta för brott. Först visiteras de grundligt (vilket innebär att man behöver klä av sig naken), främst för att säkerställa att inga föremål som personen kan använda för att skada sig själv med tas med in i cellen. Sedan förs den misstänkte till en cell i väntan på förhör av utredare. Det kan ta ett par timmar beroende på vilket behov den intransporterande patrullen har att avrapportera (naturligtvis skriftligt) ärendet och tillgänglighet till personal/förhörsledare. Under tiden en person förvaras i arrestcell så kontrolleras regelbundet att denne är ok. I normala fall sker det genom att arrestvakten en gång i timmen går förbi cellen och tittar in, men om en person misstänks må speciellt dåligt, och därigenom löpa en högre risk att skada sig själv, så kan kontrollerna bli tätare och noggrannare.

Just att hantera personer som är misstänkt suicidala eller har självskadebeteenden är bland det svåraste, och mest kränkande, vi gör på en polisstation. Jag har t.ex. själv blivit ombedd att hjälpa till att klä av en kvinna som var anhållen, misstänkt för ett mycket grovt brott, då hon försökte strypa sig själv med sina kläder och då hon blev tillsagd att ta av dem vägrade och gjorde motstånd. Nu lyckades jag och kollegan jag då jobbade med efter lite om och men lösa det med kommunikation, men om det inte hade gått så hade vi ändå tvingats att utföra uppgiften. Jag känner dock inte alls igen den beskrivning av att tvinga en sovande person att varje halvtimme ställa sig upp, och sedan använda våld som en bestraffning då hon ifrågasätter detta, som narkosläkaren ger då hon berättar om natten innan häktningen. Om det har gått till på det sättet är det naturligtvis fullständigt oacceptabelt.

En annat övertramp som berörs i narkosläkarens redogörelse är att hon säger sig ha blivit nekad att få advokat med på förhöret och tillsagd att det skulle ta tre dagar att få en försvarare. Om det är sant så har poliserna gjort sig skyldiga till att bryta mot både lagliga bestämmelser och gängse arbetsrutiner. Utan att kunna yttra mig om vad som hände i det här enskilda fallet, så är min erfarenhet att poliser brukar vara väldigt noga med att underrätta en misstänkt om att han har rätt till försvarare innan han förhörs, detta finns med i alla tänkbara checklistor och lärs ut direkt på polisskolan. Visst kan det småpratas lite innan det är tydligt att personen i fråga är skäligen misstänkt för brott, men då det är klargjort att denne skall förhöras så som misstänkt informeras enligt min erfarenhet alltid om rätten till advokat/försvarare.

Den enda aspekt i narkosläkarens berättelse, vilken enligt Expressen "påminner som en Kafkainteriör, eller någon amerikansk film om korrumperade sheriffer i djupaste Sydstaterna" som enligt mig visar på ett systemfel och inte på eventuella individuella övertramp och misstag, är hur hon hämtas på jobbet utan att informeras om vad saken gäller. Det att poliser griper personer eller verkställer anhållningsbeslut utan att berätta för den frihetsberövade vad saken gäller är dessvärre något som jag upplever är både utbrett och vanligt. Man hänskjuter ofta saken till "24:8-förhöret", d.v.s. det förhör som hålls inne på polisstationen, men det kan som sagt ligga flera timmar bort i tiden. Och lagen säger (Rättegångsbalken 24:9) "När någon grips eller anhålls eller när ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, ska den frihetsberövade få besked om det brott som han eller hon är misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet"...

Tillbaka till Expressen och Marteus okunniga ledare. Marteus skriver att Sverige behöver "Miranda rights", d.v.s. bl.a. att polisen måste informera om rätten till advokat. Den rätten finns, och det görs redan. Marteus raljerar även om "bananernas Sverige" och att man inte behöver bli informerad om en misstanke eller har rätt till advokat förrän man är "skäligen misstänkt". Hon verkar inte veta vad hon pratar om. I fallet med barnläkaren så måste rimligtvis den skäliga misstanken uppstått baserat på rapporten ifrån rättsläkaren och inte ifrån det synbart kaotiska förhör som hölls då hon hade förts in. Jag vet själv inte när åklagaren fattade anhållningsbeslutet, men jag utgår ifrån att det var innan narkosläkaren hämtades in. Om hon inte informerades om misstanken eller rätten till advokat innan förhöret så berodde det inte på brister i varken lagstiftning eller rutiner, utan på personliga misstag/övertramp (som kommer att utredas).

Faktum är att tanken på att rättsväsendet skulle gå runt och dela ut advokater, samt informera om misstankar, till personer som inte ens är skäligen misstänkta för brott är närmast absurd. Skall vi så fort det t.ex. begås ett rån eller beslagtas en större mängd narkotika skyndsamt samla in alla som kan vara aktuella för det kommande spaningsarbetet, informera dem om att det tillhör den grupp polisen tänker spana mot, samt ge dem varsin advokat? Och vad gör vi om vi som poliser kommer till ett lägenhetsbråk där två personer verkar ha slagits. Initialt bör man vara öppen för att båda kan ha begått brott, liksom att båda kan vara brottsoffer. Skall vi då inte förhöra någon förrän vi har fått dit två advokater? Nej, självklart bör personer som kan vara intressanta i en brottsutredning men som inte nått upp till skälig misstanke kunna höras upplysningsvis.

Svensk polis har inga "bekväma privilegier". Visst kan det finnas otydliga gränser, men det beror nog snarare på att Sverige har ett extremt starkt skydd för den enskilda individen och den personliga integriteten visavi rättssystemet, vilket ofta kraftigt försvårar polisarbete och lagföring. Om t.ex. brottsprovokation hade varit tillåtet på samma sätt som i USA (det land som är en självklar förebild för Marteus vad gäller individens rättigheter) hade både kampen mot narkotika och illegala vapen förenklats markant. Men vad spelar fakta för roll när man har chansen att skriva en indignant och provokativ ledare som angriper rättssystemt i vår "aparta utkant av civilisationen"...

Read more...

Dags att lyssna?

Det finns mycket att säga om migrationspolitik. För mig förefaller det enormt mycket mer komplicerat än vad många verkar vilja påskina. Man kan diskutera problemen med invandring, behovet och nyttan av invandring, hur integrationspolitiken bör bedrivas, med mera. Men en av de mest centrala frågorna får inte tappas bort, den om att ta hänsyn till de enskilda individer som söker sig hit, och se till deras situation.

Det finns ingen politisk uppslutning bakom ett helt öppet samhälle, där alla som vill får komma hit. Alltså kommer en del migranter att behöva utvisas. Men när en migrationsminister i det land till vilket man utvisar asylsökande vädjar om att stoppa tvångsavvisningarna då de inte kan garantera säkerheten för dem som skickas dit, vilket nu är fallet för t.ex. de kristna som avvisas till Irak, så bör man lyssna noga på hans ord (även om han också talar om arbetslösheten i Irak, vilken knappast är asylgrundande).

Den person som i första hand var mottagare för budskapet ifrån den irakiske migrationsministern, vår svenske dito Tobias Billström, verkar dock inte vara den lyssnande typen. Efter att gång på gång ha vägrat att yttra sig när det gäller ömmande fall där någon riskerar utvisning, men smidigt ha stött t.ex. utvsining av romska EU-medborgare för att det spelar gatumusik så var det knappast förvånande att Billström stod fast vid sitt starka stöd för tvångsavvisningarna. Det rimmar liksom helt och hållet med hans profil...

Det skrämmande är dock inte Billströms uttalande, för honom står det knappast ut ibland alla de andra uttalanden där han konsekvent väljer att inte ställa sig på den utsatte och svages sida. Det skrämmande är att han är och förblir vår migrationsminister, det betyder nämligen att han har regeringens stöd bakom både det han säger och det han gör...

Read more...

Israel-lobbyns olika ansikten

Den av de respublikanska presidentkandidaterna som verkart ligga bäst till efter att Rick Perry fått George W. Bush att framstå som begåvad för att vara f.d. Texasguvernör och efter att Herman Cain har fått Bill Clinton att framstå som ett under av trohet och äktenskaplig dygd är den före detta talmannen Newt Gingrich. Detta då den till synes skarpaste och starkaste kandidaten, Mitt Romney, verkar vara för "liberal" för republikanerna (om det nu inte är det faktum att han är mormon som skrämmer...). Newt Gingrich verkar dock däremot inte vara för liberal för någon, varken för Tea Party - rörelsen eller den kristna högern, och han hade antagligen inte varit för "liberal" för Mussolini eller Djingis Khan heller...

För att mobilisera de ofta fundamentalistiska och kraftigt inskränkta kärnväljarna på högerkanten av det republikanska spektrat är det få saker som fungerar så bra som att uttrycka oreserverat stöd för Israel. Gingrich uttalande i en debatt där han så vitt framgår av klippet rakt ut kallar alla palestinier för terrorister är dock ett lågvattenmärke även för den amerikanska högern. Det räcker alltså inte med att de som opponerar sig mot den judiska statens självklara rätt till allt land de hävdar att deras gud har givit dem stämplas som "terrorister". Gingrich svepande attack på hela det palestinska folket (som han hävdar inte existerar) stämplar även deras barn och unga som "terrorister".

Gingrich yttrandet visar på den enormt skeva världsbild som råder i USA vad gäller Israel-Palestina frågan och ger en del av förklaringen till varför Obama har misslyckats så kapitalt med sin Mellanösternpolitik. Som tur är brukar dock USA vara extremt isolerade när det blir omröstningar i olika internationella organ om olika aspekter på konflikten emellan Israel och palestinierna. I generalförsamlingen får USA och Israel allt som oftast bara sällskap av Marshallöarna och någon annan obetydlig söderhavsö över vilken USA gissningsvis har starkt kolonialt inflytande. Men i omröstningen i UNESCO om att ge palestinierna medlemskap, så hände något. Nu fanns plötsligt Sverige bland den handfull länder som röstade med USA och mot palestinerna. Detta väckte förvåning och förskräckelse då Sverige länge har haft ett gott renommé vad gäller att stå upp för utsattas rättigheter i allmänhet och även specifikt vad gäller Mellanösternfrågan. Förklaringen stavas Folkpartiet, där ministrarna Jan Björklund och Birgitta Ohlsson upprepade Israels och USAs plattityder om att "fred måste förhandlas fram". Visst måst man förhandla, men att tillmötesgå Israels önskan om att stänga ute palestinerna ifrån så många internationella forum som möjligt gynnar knappast dessa förhandlingar. Speciellt inte eftersom det är just Israels totala maktposition i förhandlingsläget (de ockuperar palestiniernas mark och bygger kontinuerligt och folkrättsvidrigt nya bosättningar på den) som är den största låsningen, det ger väldig lite incitament till israeliska politiker för kompromisser...

Så hur kommer det sig att det svenska folkpartiet och de amerikanska republikanerna befinner sig på samma sida i den här diskussionen? I grunden handlar det om att alltid, i alla lägen, ställa upp för Israel och försvara den israeliska statens ståndpunkt. Jag vet inte varför folkpartiet har hamnat där, jag tror knappast att partiets inställning har särskilt starkt stöd bland de egna väljarna (däremot ibland SDs väljare). Kanske är det arvet ifrån fanatikern Per Ahlmark (som själv gärna uttrycker sin beundran för Ohlsson). Hur som helst är det tragiskt när folkpartiet får Carl Bildt, som var påtagligt missnöjd med regerings linje, att framstå som en folkrättens försvarare...

Det blir svårare och svårare för de socialliberaler som vurmar om internationella frågor och mänskliga rättigheter att hitta ett borgerligt parti att rösta på, speciellt nu när centerpartiet har en ny partiledare som har Margaret Thatcher som förebild... Men de är ju alltid välkomna hos miljöpartiet...

Read more...

Twitter

Så har jag då bestämt mig för att göra ett nytt försök med Twitter... Tanken är att om man trycker på "Följ på Twitter" nedanför profilbilden så skall man kunna göra just det, följa mig på Twitter. Om allt har fungerat som det är tänkt så kommer inlägg i båda mina bloggar att automagiskt twittras ut ifrån mitt Twitterkonto, och sen är ju tanken även att jag då och då skall åstadkomma lite andra tweets också... Lämna gärna en kommentar om det är något som inte fungerar, om jag har tänkt fel någonstans, eller om ni har andra råd att ge i den här djungeln av sociala medier som jag inte riktigt hittar i ännu... Och rekommendera gärna egna eller andras twitteranvändare som jag kan tänkas vara intresserad av att följa :-)

Read more...

Gärna diskussion om invandring, men SD är alltjämt för rasistiska för att bidra konstruktivt

Nu när Sverigedemokraterna har haft sitt första landsmöte (deras kongress) sen de kom in i riksdagen så är det tydligt att partiet strävar efter att uppfattas som mer normalt, mer rumsrent, mjukare, och tydligt distanserat ifrån sitt öppet rasistiska förflutna (om detta förflutna ens erkänns). De försöker också att lyfta fler frågor än invandringskritiken, men det känns fortfarande som att alla andra ämnen som de tar upp kan kopplas till deras syn på invandrare och invandring. Är det fördomar ifrån min sida? Kanske, Sverigedemokraterna är ett parti som det är svårt att förhålla sig neutralt till och jag påverkas säkert av min djupa skepticism emot dem i alla mina tolkningar av deras utspel.

Debatten om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna har också nästan tagit mer kraft och mer plats än debatten om de frågor som Sverigedemokraterna lyfter. Det är synd, inte för att Sverigedemokraterna borde få sätta agendan vad gäller ämnen och ton i det politiska samtalet, utan för att jag tror att det sundaste svaret på olika former av politiska missnöjesyttringar, vilket jag uppfattar att Sverigedemokraternas framgång är ett exempel på, är att på ett nyktert och konstruktivt sätt diskutera de frågor som ger upphov till missnöje.

Så har invandringen orsakat problem? Visst har den det, det är bara att se till den kriminalitet och det utanförskap som finns i våra mest segregerade storstadsförorter för att få gott om exempel på problem som kan kopplas till invandring. Beror dessa problem enbart på invandringen? Naturligtvis inte, de orsakas av misslyckanden med integrationspolitik, arbetsmarknadspolitik, kriminalpolitik, och beror även på utbildningsfrågor, sociala frågor, etcetera. Det finns dessutom självklart otaliga exempel i Sverige och i andra länder på hur invandring har gett stora ekonomiska och kulturella vinster, och detta är för mig och de allra flesta den totalt dominerande bilden av av invandring. Men det finns inte heller något som säger att det per automatik är enkelt eller gynnsamt med alla fall eller former av invandring. T.ex. är det samhällsekonomiskt bra att få hit högutbildade, friska, unga, arbetsföra människor men dåligt att få hit gamla, sjuka, analfabeter. Men förutom ekonomiska och kulturella aspekter, så finns det självklart även moraliska hänsyn att ta i invandringsfrågor, och för mig är dessa de allra mest centrala. I slutänden så handlar det om ett antal komplexa och svåra frågor som ett samhälle behöver ta ställning till. Skall alla få komma in? I så fall, hur skall våra sociala skyddssystem tillämpas på personer som är nyanlända. Har vi t.ex. råd att öppna upp vår generösa allmänna sjukförsäkring med ett mycket lågt kostnadstak för alla som vill hit (man kan t.ex. leka med tanken på massinvandring av amerikaner med svåra kroniska sjukdomar som inte har rätt till privat försäkringsskydd i USA), eller är det en icke-fråga då "social turism" t.ex. vid östutvidgningen av EU visade sig vara en myt? Och om alla inte får komma in och få tillgång till våra skyddssystem hur som helst, hur skall vi då dra gränserna och hantera dem som kommer hit? De här frågorna måste få diskuteras, och även kritiska röster har rätten att yttra sig.

Även om ett land har mycket att vinna på invandring, och stängda gränser riskerar att leda till stagnation, så finns det också en aspekt av egoism, eller etnocentrism, att ta hänsyn till. Hur mycket vill vi ge av "vårt" till "de andra", hur mycket, hur snabb, och vilken sorts förändring av samhället är vi bekväma med, etcetera. Och även här måste det vara ok att ha olika åsikter. Jag är t.ex. väldigt obekväm med exempel på att religionen flyttar fram sina positioner i samhället, och är starkt skeptisk till muslimska friskolor. Å andra sidan är jag precis lika skeptisk mot kristna friskolor då jag tycker att utbildning av barn är ett samhälleligt ansvar som inte bör lejas ut åt organisationer med en egen agenda. Jag ser mig därför som ganska konsekvent i min skepticism, och det är också brist på konsekvens som gör att jag inte känner att Sverigedemokraterna trots nytt principprogram och ny benämning ("Socialkonservativa") är en röst som på ett sunt sätt kan lyfta en debatt om invandringsfrågor.

DN ger i en utmärkt ledare ett antal exempel på hur denna inkonsekvens alltid drabbar samma grupper, oftast numera muslimer. Men även en del gammaldags rasism slinker fortfarande igenom, i ett dråpligt replikskifte med nätnyhetssajten nyheter24 försöker Sverigedemokraternas pressansvarige Martin Kinnunen bortförklara en Sverigedemokratisk lokalpolitikers användande av det för många kränkande ordet "neger" med att "Traditionellt i Sverige så är neger en färg". Sådana yttranden, och allt som bubblar upp på de de websidor som är mer eller mindre löst knutna till partiet visar med all önskvärd tydlighet att Sverigdemokraterna inte bara handlar om att ge röst åt dem som vill ha en mer restriktiv migrationspolitik (vilket jag kan respektera även om jag inte delar deras åsikter), utan även om att verka för främlingsfientliga och rasistiska värderingar (vilket faller utanför det som jag kan acceptera och respektera). Och om nu det är ok att använda ordet "neger" om mörkhyade oavsett hur de själva uppfattar ordet, är det då också ok att använda ordet "nasse" om Sverigedemokrater även om de själva inte gillar det, "för traditionellt i Sverige så är nasse ett fint och nyttigt djur som tillhör den svenska landsbygdsidyllen"...

Read more...

Utbredd frustration över allt sämre villkor för poliser

På onsdag hålls det en manifestation för att protestera mot de allt sämre anställningsvillkoren för poliser, och då speciellt i yttre tjänst. Med anledning av detta skriver ett antal kollegor ifrån Södermalm på SvDs Brännpunkt om det missnöje som breder ut sig ibland landets poliser, och specifikt då i Stockholm. Debattartikeln är välkommen, och tar upp ett antal av de faktorer som skapar frustration, t.ex. att timlönen under obekväm arbetstid för poliser väldigt låg, och att man jobbar ovanligt långa arbetsveckor för att vara skiftesarbetande. Och detta gäller i princip oavsett vilken yrkeskategori som man jämför med.

Jag har själv skrivit ett öppet brev till länspolismästaren som publicerades i två separata delar (del 1 och del 2) på Stockholmsfackets hemsida Blåljus. Även om jag fick en positiv respons på brevet ifrån myndigheten, och även om förhandlingarna emellan Rikspolisstyrelsen (RPS) och Polisfacket nationellt är avslutade och förhandlingarna emellan Polismyndigheten i Stockholms län och stockholmsfacket går framåt i vad jag uppfattar som en positiv anda, så kvarstår naturligtvis många av de frågor som jag lyfte i mitt brev. Några av dem, som hur medarbetare behandlas av arbetsgivaren i enskilda frågor inom t.ex. Polismyndigheten i Stockholms län kan hanteras lokalt, och där hoppas jag på en successivt ökad medvetenhet och en positiv utveckling. Men vad gäller de grundläggande löneavtalen så fastställs mycket av grundförutsättningarna på en nivå högt över våra huvuden. RPDS är naturligtvis en spelare, men en stor del av ramarna sätts ännu högre upp, av Arbetsgivarverket. Därför så tycker jag att det är ett alldeles utmärkt initiativ av kollegorna på Södermalm att lyfta fram frågan i den allmänna debatten för att skapa opinion. En eloge för det, och jag ser gärna fler artiklar, både ifrån enskilda poliser, ifrån facket, och (även om det troligtvis är politiskt omöjligt) ifrån arbetsgivaren.

Read more...