Om EuroPride Riga och en polis för alla

lördag 20 juni 2015

Idag deltog jag och ett par kollegor ifrån Gaypolisföreningen, en förening för polisanställda som vill ta ställning för HBTQ-rättigheter, i paraden på EuroPride i Riga.


Vi poliser har ett stort ansvar vad gäller att försvara och upprätthålla de mänskliga rättigheterna. Det är vi som skall skydda och hjälpa dem som kränks på grund av dem de är. Därför är det speciellt viktigt att vi visar att vi står upp för ett människovärde som är oberoende av etnicitet, sexuell läggning eller dylikt. Det är det en Prideparad handlar om.
Behovet av det ställningstagandet är större i ett land som Lettland, där det fortfarande är betydligt mer socialt stigmatiserat att vara HBTQ-person. Vi får dock inte tro att vi är färdiga med kampen mot homofobi i Sverige. I många delar av landet känner sig människor fortfarande inte fria att vara öppna med sin sexuella läggning. Det gäller även delar av vår egen poliskår.
Som polis så vill jag bidra till att alla känner sig fria att vara dem de är. Jag inser att det kräver mer än deltagandet i parader. Vi inom polisen kan säkert både göra mer för att bidra till en grundtrygghet i samhället för minoritetsgrupper, och bli bättre på att hjälpa dem som utsätts för trakasserier eller hatbrott. Men vi kommer också att behöva hjälp av alla er andra, exempelvis genom att anmäla brott ni blir utsatta för och vittna om någon annan utsätts. Än viktigare är dock att ta ställning, våga säga ifrån, stå upp för dem som trakasseras och bemöta dem som uttrycker sig diskriminerande eller kränkande. Det är ett effektivare sätt att få till en förändring än alla parader och domar i världen.


Read more...

Om att ta ansvar för sitt eget drickande

Följande text publicerades igår på Expressen:

Midsommarafton är en av mina favorithögtider. Delvis för att Sverige är så bedårande vackert på sommaren, men också på grund av de traditioner som jag har byggt upp tillsammans med vänner och familj.

För många svenskar innebär midsommartraditionerna att man intar ansenliga mängder alkohol. Drickandet kan bidra till trevliga fester och roliga minnen, men det kan också sluta i spyor, minnesluckor och misär.

I värsta fall så innebär dock supandet att folk utsätts för grova vålds- och sexualbrott. Drygt 7 av 10 män som misshandlar och ungefär 6 av 10 som begår sexualbrott är alkoholpåverkade*. Även risken att bli utsatt för brott ökar markant då man har druckit. Troligtvis är kopplingen mellan alkohol och brott ännu starkare just midsommarnatten. Många, främst män, misshandlas. En del mycket grovt. Många, främst kvinnor, utsätts för sexualbrott. Flera våldtas. Och väldigt många barn far illa både genom att utsättas för eller bevittna brott. För en del offer blir livet aldrig sig likt igen.

Jag vill därför, som polis och medmänniska, komma med en uppmaning till alla er som skall fira midsommar. Försök göra en ärlig och självkritisk bedömning av hur du brukar påverkas av alkohol. Om du vet med dig att du kan bli aggressiv när du blir full, om alkoholen gör att du har svårt att läsa andras signaler, att du tappar empati och tenderar att kränka folk fysiskt eller sexuellt, drick då inte! I värsta fall riskerar du att slå sönder eller våldta någon. Om du tycker att nykterhet är en för stor uppoffring, se åtminstone till att akta dig för platser eller situationer där du riskerar att begå brott.

Om du festar med en vän som inte kan hantera alkoholen, ta då ansvar för honom. Sup honom inte stupfull, utan försök istället stoppa hans drickande i tid. Hjälp till att avstyra potentiella bråk, och lämna honom inte ensam med personer han riskerar att utsätta för sexualbrott.

Det är egentligen inte särskilt komplicerat. Att vara full är inte en ursäkt. Alkohol är visserligen lagligt, men likväl en på många sätt farlig drog. Så tänk efter före, innan du börjar supa på midsommarafton. Om din midsommartradition innebär en fylla som gör att du riskerar att begå brott så är det dags att ändra planen. Det fina med traditioner är ju att man kan skapa sina egna. Om du däremot klarar av att dricka med måtta och/eller vet med dig att du aldrig gör en fluga förnär när du blir påverkad, så drick för all del. Tänk bara på att barn kan uppleva berusning, speciellt bland sina föräldrar, som otryggt och förvirrande.

Slutligen, det finns en anledning till att vi har åldersgräns på Systemet. Ungdomar är ännu sårbarare än vuxna. Så köp inte ut åt underåriga. Och tipsa polisen om ni får information om att det säljs illegal sprit till ungdomar. Det är inte bara farligt på grund av drickandet i sig, langningsspriten kan vara giftig och exempelvis ge ögonskador. Det händer dessutom att ungdomar som åker till obekanta platser för att köpa alkohol av okända personer blir utsatta för brott. Rån är vanligast men även våldtäkt har förekommit.

Ju mer gemensamt ansvar vi tar, desto färre kommer att falla offer för baksidan av vår alkoholkultur. Dessvärre riskerar många att råka illa ut även denna midsommarafton, så jag vill avsluta med att skicka en tacksam tanke till alla er inom sjukvård, polis, räddningstjänst, socialtjänst, civilsamhälle, med mera som spenderar midsommarnatten i allmänhetens tjänst istället för att vara med nära och kära.

Trevlig midsommar!



Read more...

Samtal kring civilkurage, filmande/fotande och polisens förtroende

lördag 30 maj 2015

För två veckor sedan blev jag (till min stora förvåning) inbjuden till TV4 för att prata om civilkurage och det faktum att så många fotar/filmar istället för att hjälpa till när någon är  nöd. Inslaget finns här. Nedan har jag lagt in lite tankar och funderingar på ämnet som jag samlade ihop innan inslaget:

Många i vårt individualiserade samhälle verkar leva lite i sina egna bubblor och bryr sig relativt lite om dem som inte tillhör deras egen bekantskapskrets (familj, vänner, kollegor, etc). När någon har behov av hjälp är det lätt att se det som "någon annans problem". Första steget till att få ett samhälle där vi hjälper utsatta istället för att bara gå förbi, eller filma och lägga upp på Facebook, är att sträva efter mer medmänsklighet och en större känsla av gemensamt ansvar för varandra.  Att vi tar tid att stanna upp och undersöka om någon verkar behöva hjälp och att man agerar själv, och inte räknar med att någon annan skall göra det.

Till vis del kan nog passiviteten när folk är i behov av hjälp bero på ovana, man är så van vid att det är samhället eller den där "någon annan" som skall gripa in. Till viss del kan det finnas en rädsla för att "lägga sig i". Ibland kan det bero på rädsla för att själv drabbas (exempelvis av våld). Men vi behöver en diskussion om vilka reflexer som går igång när någon behöver hjälp, om att det för vissa verkar vara att ta fram kameran/mobilen istället för att fundera över hur man kan hjälpa till. 

När man ser en medmänniska i behov av hjälp borde första frågan vara just "Hur kan jag hjälpa?" Ibland kan bästa sättet vara att helt enkelt flytta på sig och låta proffsen (polis, ambulans, brandkår, etc) jobba, ibland kan det vara att skrika, att ge HLR, att larma, etcetera. Är man först på plats - larma först (om ingen annan gör det), hjälp sedan till. Om ett brott har skett, stanna och ge vittnesuppgifter till polisen.

Vid våld - ingrip om du kan/vågar, annars skrik. Våld/kränkningar kan ofta pågå för att ingen reagerar. Om folk tillsammans reste sig på tunnelbanan och sa stopp när en kvinna trakasseras av en man, när någon kränker en fattig/utsatt eller dylikt så finns det en stor kraft. Men så länge ingen gör något kan kränkningar fortsätta. 

Vad gäller att just filma, så finns det ett antal problem med det:
Man hjälper inte till, man är (ibland) i vägen för dem som skall hjälpa och det kan vara kränkande för en utsatt person att bli filmad. En kollega berättade till exempel om hur en kvinna som efter att ha överlevt ett självmordsförsök genom att hoppa framför tunnelbanan låg svårt skadad och naken på överkroppen (kläderna slets av för att kunna använda hjärtstartaren) på perrongen blev filmad av förbipasserande. Poliserna fick fokusera på att täcka henne och ambulanspersonalen med filtar för filmarna istället för att hjälpa till med annat.

Till stor del handlar det om att metvetandegöra kring de här frågorna. Att förändra folks spontana reaktioner till att hjälpa i stället för att filma. Att öka ansvarstagandet. Att ingripa tillsammans. Och så klart om att vara mer empatiska och ansvarstagande i allmänhet.

Slutligen ett citat ifrån Martin Luther King Jr: "Det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad".

---

Ett par dagar efter TV4-samtalet så var jag med i SR P5 och pratade om polisens förtroende. Det var ett kort samtal som rörde mycket av det jag har pratat om många gånger förut, exempelvis förmåga till självkritik, behovet av att se vad man kan lära av misstag istället för att fokusera på att hänga/straffa enskilda, etcetera. En liten del av samtalet finns här.

Read more...

Slutord i debatten om "Marken Brinner" och polishatande konst

Följande text publicerades i början av maj på "Dagens Arena" sm ett svar på ett angrepp på mig som följde på en text jag skrev om förställningen "Marken Brinner". Texten tar också avstamp i en Facebook-status jag skrev för Närpolisen i Kistas sida angående ett uppträdande på en ungdomsfestival där poliser kallades "horungar".

Jag har sedan jag blev polis störts och bekymrats av den enorma polarisering som finns kring polisen. Många kollegor försvarar allt vi gör, oavsett hur illa det ser ut. Många belackare, ofta på den politiska vänsterkanten och inte sällan inom konsten, gör allt de kan för att framställa oss som fienden och legitima mål för hat och våld. Ofta uteblir det konstruktiva och nyanserade samtalet.

Jag jobbade kväll i mitt närpolisområde, Kista, under valborgsmässoafton. Medan jag och mina kollegor under en ungdomsfestival försökte avstyra bråk, hjälpa misshandelsoffer, ta hand om en avsvimmad flicka och på andra sätt se till att barn och unga inte råkade illa ut så sjöngs det ifrån scenen om hur poliser är "horungar". Händelsen (som jag skrev om i ett blogginlägg) fick mig att tänka på teaterföreställningen "Marken Brinner" och den efterföljande debatten. Även då var det frågan om en kulturyttring som utmålade polisen (som kollektiv) som fiende och förövare. Även då reagerade jag med en text. Eftersom den texten, att döma av svaret av Björn Karlsson ifrån teatergruppen, mer gav upphov till ilska än förståelse så gör jag ett försök till att förklara min syn på kulturyttringar med udden mot polisen (samt bemöta den kritik jag har fått).

Självklart skall konsten vara fri. Men när den används i offentligt sanktionerade arrangemang riktade mot ungdomar så borde man reflektera över vad det är för budskap man sprider. I den debatt-text som gruppen bakom "Marken Brinner" skrev angående förställningen är det tydligt att deras ambition var att ställa de boende i Husby mot polisen, som framställs som rasistiska mördare. Den tankefiguren stämmer inte bara väldigt dåligt med verkligheten (där det snarare handlar om Husbybor mot kriminalitet, även om det också är en grov förenkling), utan är också direkt skadlig. Dels för polisen, men främst för Husbyborna, som är de som förlorar mest på polariseringen.

Björn Karlsson tyckte inte att jag borde ha yttrat mig alls eftersom jag inte "var där" och såg föreställningen. Detta trots att min text nästan uteslutande bygger på vad man själva har skrivit i debattartikeln (och vittnesmål ifrån personer som var på plats). Precis samma kritik fick jag av många kollegor när jag offentligt kritiserade dödsskjutningen av en 69-åring man i Husby. Att bara de som var där under ett ingripande har rätt att ha en åsikt är en vanligt förekommande tanke bland poliser. Det gör att nästan all kritik kan avfärdas med att ingen av kritikerna vet vad de pratar om. Det tankesättet är ett effektivt sätt att skydda sig ifrån granskning och utveckling, oavsett om man är polis eller konstnär.

Jag inser dock att jag banaliserade jag den utsatthet skådespelarna kände på scenen, och det ber jag om ursäkt för. Det var dumt, och helt onödigt för att få fram min huvudpoäng, nämligen att man inte hjälper boende i marginaliserade områden genom att bygga på barriärer mellan ungdomar och myndigheter.

Min kritik mot att polisen i låttexter eller teaterföreställningar riktade till unga framställs som "horungar" eller förtryckande rasister innebär självklart inte att jag inte tycker att man bör kritisera polisen. Man kan och bör kritisera både individuella ingripanden och strukturella företeelser. Jag har själv gjort det, både internt och externt. Kritik av polisen är essentiellt för ett demokratiskt samhälle. Men för att kritiken skall bli konstruktiv så krävs det både viss nyansering och en trovärdighet hos avsändaren. En sverigedemokrat som går till storms mot hedersvåld kommer inte att göra särskilt mycket nytta, ens för hedersvåldets offer, då hen saknar trovärdighet i frågan. Om man utgår ifrån en polariserande och generaliserande nidbild av det/dem man kritiserar är risken uppenbar att kritiken bara kommer att vara ägnad att öka polariseringen.


Vi poliser begår ofta misstag, och ibland övergrepp, och vi brister konstant i självkritik. Hos oss existerar dessutom samma strukturella rasism som i resten av samhället. Vi behöver ta till oss och lära av kritiken. Men kritiserar man genom att, om än indirekt, utmåla alla oss poliser som legitima mål för livsfarlig stenkastning, så får man också räkna med att själv bli kritiserad. Vår yttrandefrihet ger dessutom lyckligtvis även en polis rätt att kritisera en artikel, en låttext, eller en teaterföreställning.

Read more...

Lite har förändrats två år efter Husbykravallerna

Följande inlägg publicerades för ett par veckor sedan på Nyheter24. Dessvärre aktualiserades det bara några dagar efter att det hade publicerats av massiva attacker mot polis i Tensta, där bland annat molotovcocktails hade förberetts för att användas mot polisen. Det var för en dryg vecka sedan. 

Två år har gått sedan kravallerna i Husby. Efter händelserna skrevs och talades det mycket om situationen i de marginaliserade förorterna, men intresset har sedan dess minskat. Detta trots att lite har förändrats och risken för nya upplopp kvarstår. Det sker fortfarande attackerna mot polis och brandkår. Bilar bränns alltjämt upp.

Beredskapen för att hantera kravaller har förbättrats. Men vad gäller de bakomliggande problem som skapar grogrunden för upploppen, så har mindre hänt. Dessa problem påverkar människors liv negativt även när inga stenar kastas och inga bilar brinner, när TV-kamerorna är riktade någon annanstans. Det är här det viktigaste och största arbetet måste ske.

Det mest grundläggande är att minska det socioekonomiska utanförskapet och luckra upp segregationen. Detta är ingen nyhet, men det räcker inte med vetskapen att det behöver göras, det behövs också mer resurser. Speciellt viktigt är att det inte sparas på pengar till de minsta. Ju tidigare man kan hjälpa ett barn i riskzonen, desto större vinst både mänskligt och ekonomiskt (vilket bland annat visas av Ingvar Nilssons forskning). Det krävs större satsningar på förskolor, socialtjänst, skolor och fritidsgårdar så att varje barn kan ges uppmärksamhet, bekräftelse och stöd. Samtidigt måste man även hjälpa de vuxna. Här är tillgång till arbetsmarknaden grundläggande. Den här sortens satsningar kostar pengar, och kräver mycket mer resurser per capita än i rikare områden, men i ett längre och bredare perspektiv överskrider vinsterna kostnaderna med bred marginal.

En annan faktor som skapar frustration är känslan av att inte vara delaktig, att inte ha makt över sin egen situation eller sitt eget lokalsamhälle. Det finns ett väldigt starkt civilsamhälle i flera förorter, men många upplever ändå en svårighet att påverka beslut. Det behövs mer satsningar på närdemokratin för att skapa bättre förutsättningar för de boende att ha inflytande över sin livssituation. Det skulle också göra det mer motiverat för folk att vårda sin närmiljö och stärka de krafter i lokalsamhället som står upp mot våld och kriminalitet. Husbyborna själva var exempelvis avgörande för att få slut på upploppen för två år sedan. Det som krävs är dock inte främst punktinsatser utan genomgripande åtgärder på politisk nivå för att förbättra de boendes möjligheter till inflytande i lokala beslutsprocesser. Civilsamhället är ett viktigt komplement, men kan inte bära huvudansvaret för en förändring.

Slutligen så behövs en förändring i hur man tänker och talar om förorten. Det handlar delvis om den stigmatiserande bild byggt på ett utifrånperspektiv som många förortsbor möter och som för vissa blir en självuppfyllande profetia. Allt som förstärker föreställningen att det inte finns några förutsättningar att göra sig en framtid utan att begå brott, att samhället i allmänhet och polisen i synnerhet är för andra och mot förortsbor, allt som polariserar och fördjupar känslan av ”vi och dom” är destruktivt. Det är problematiskt att de förebilder som oftast lyfts fram har bakgrund i brottslighet, då det bekräftar bilden av förorten som manlig och kriminell. Killar som har lämnat den kriminella identiteten och världsbilden bakom sig och hjälper ungdomar i riskzonen kan göra ett extremt viktigt jobb, men det är också viktigt att lyfta fram alla de förebilder som visar på att det finns en väg framåt för unga som går direkt ifrån skolan till högskolestudier och jobb.

Den stereotypa bilden av unga förortskillar som (ex/)kriminella är en stor del av problemet. Dels leder den till diskriminering i både krogköer och på arbetsmarknaden. Men den gör också att kriminalitet och våldskapacitet i vissa kretsar kopplas till status på ett sätt som gör det lättare för kriminella att rekrytera unga. Brottslighet som främst drabbar andra förortsbor skrivs om till någon sorts motstånd mot samhället och tröskeln för att börja begå brott sänks. Starka kriminella strukturer skapar inte bara en akut otrygghet för de boende, utan försvårar också för sociala och jobbskapande satsningar. Därför behövs även riktade polisiära insatser. Detta sker nu i Järvaområdet (genom omprioriteringar av polisens egna resurser). Polisarbetet i förorterna behöver dock självklart ske med stor respekt för de boende. Både genom en kontinuerlig dialog med medborgarna och genom att vi blir bättre på att rannsaka vårt eget arbete och be om ursäkt när något går fel.


För att kunna lösa problem måste man vara beredd att se och tala om dem. Vi måste diskutera både det sociala utanförskapet och den utbredda kriminaliteten. Men om det är den enda bild som ges av förorten så riskerar det att förstärka stigmatiseringen. Därför är det väldigt viktigt att de motbilder som är minst lika verkliga uppmärksammas. Tjejer och killar som startar företag eller ideella organisationer, som arbetar för samhället eller i näringslivet, som trots svårare förutsättningar når framgång och hjälper andra att lyckas. För att komma åt det socioekonomiska utanförskapet och förebygga fler upplopp så krävs det inte bara att kommunen och polisen satsar. Förortsborna, och speciellt barnen och ungdomarna, behöver få känna framtidstro. Och där är rätt lokala förebilder ovärderliga. Samhället behöver ge dem mer utrymme, både på plats i närområdet, i mediebilden och i den offentliga debatten.

Read more...

Medborgartjänst

söndag 26 april 2015

Har publicerat en text om varför "medborgartjänst" behövs på Metro Debatt. Nedan finns den lite längre originaltexten, där jag även specifikt skriver om nytta av att medborgartjänsten innehåller inslag av socialt arbete:

I höstas gick försvarsminister Peter Hultqvist ut och öppnade upp för att införa värnplikt. Han nämnde att man behövde säkra personalförsörjningen till och bredda den folkliga förankringen i försvaret, samt att det skulle ge mer kunskap bland svenska folket om hur man hanterar krissituationer oavsett om de är militära eller civila. I onsdags föreslog ett antal tunga företrädare för arbetarrörelsen på DN Debatt att Sverige borde införa ”medborgartjänst” (en likt värnplikten allmän och obligatorisk tid då ungdomar arbetar för och utbildas av staten, men inte nödvändigtvis inom det militära) . Även här nämns behovet av att kunna hantera krissituationer, men debattörerna tar också specifikt upp att det skulle kunna vända utvecklingen med minskande tillit och sammanhållning i samhället.

Som polis möter jag i arbetet dagligen ett samhälle som slits isär. Avståndet mellan Rinkeby och Ålsten är bara några kilometer. Inkomstskillnaderna är dock enorma, medelinkomsten är ca fem gånger högre i Ålsten, och skillnaden i förmögenhet är ännu mycket större.

I vårt moderna samhälle utan värnplikt och med en ökad skolsegregation baserad på klass kan barn växa upp utan att någonsin ha djupare gemenskaper med någon som inte delar deras närmaste omgivnings subkulturer och världsbild. Det drabbar inte bara förståelsen för andra människors livsvillkor, utan också känslan av samhörighet med och empatin för de grupper man aldrig möter.

En del ungdomar i förorterna upplever sig vara helt exkluderade och känner ingen tillhörighet alls till samhället. Det gör det lättare att vända sig mot dem som uppfattas som samhällets företrädare (polis, brandkår, socialtjänst, med mera) och att bygga identiteter kring utanförskapet som ibland kan ursäkta eller glorifiera kriminalitet.

Samtidigt lever andra ungdomar i rika enklaver där deras möten med den verklighet som exempelvis är vardag för invånarna i förorten i värsta fall begränsas till notiser i media när det har skett en skjutning eller bränts några bilar. Känslan av ett gemensamt socialt ansvar minskar i takt med de ökade mentala avstånden.

Förslaget om medborgartjänst mötte genast kritik ifrån höger, främst då det ses som en allvarlig frihetsinskränkning. Individuell frihet tycks ha blivit ett ideal som är överordnat gemensamt socialt ansvarstagande. Vi mår dock bättre i mer jämlika samhällen, och behöver minska skillnaderna i inkomst och ägande. Men oavsett det, så behöver vi också göra något åt det faktum att de band som behövs för att hålla ihop olika delar av ett land blir allt svagare. Vi behöver skapa fler mötesplatser för människor med olika bakgrund, och förbättra förutsättningarna för att uppleva att det finns ett gemensamt ”vi”.

Människor är som mest formbara när de är unga, identiteter skapas och livslånga vänskapsband knyts. En medborgartjänst skulle kunna bidra till att skapa de mötesplatser som har försvunnit. Att dessutom träffas långt hemifrån, fria ifrån de roller man har vant sig att spela i sin uppväxtmiljö, skulle förhoppningsvis göra det enklare att överbrygga de mentala avstånd som dagens samhälle tenderar att förstärka. Det skulle också öka känslan av att vara behövd i och ansvarig för något gemensamt. Den känslan kan visa sig vara ovärderlig.

Jag tror dessutom att det skulle finnas särskild vinster om en medborgartjänst kunde kopplas till socialt arbete. Behoven finns i äldreomsorgen, inom vården, bland människor med funktionshinder, i verksamheter för barn med särskilda behov, med mera. Självklart skulle det ske under ledning av professionell och utbildad personal, men i stora delar av välfärden finns det ett stort behov av ökad mänsklig närvaro. Personalen stressas och slits ut av både den psykiska pressen och fysiska moment som lyft av gamla, samtidigt som tiden för medmänskliga samtal blir allt mindre.

Närvaron av ungdomar i de här miljöerna skulle inte bara ge välbehövligt stöd till personal och hjälpbehövande gamla, unga, sjuka eller funktionshindrade, den skulle också ge dem ovärderliga erfarenheter. För unga som kommer ifrån rika områden skulle det direkta mötet med utsatta människor ge förutsättningar att få både ökade insikter och djupare empati för dem som är beroende av stöd ifrån samhället. Ungdomar ifrån socialt marginaliserade områden kan få erfarenheten och referenser som öppnar dörrar in till en arbetsmarknad som ibland är svårtillgänglig om man saknar rätt kontakter, speciellt för dem som tillhör grupper som utsätts för strukturell diskriminering. Dessutom tror jag att ett arbete där man vårdar och hjälper andra människor är utvecklande och lärorikt för alla, oavsett bakgrund.


En medborgartjänst skulle säkerligen bli dyr för samhället. Och den skulle otvivelaktigt innebära en inskränkning i de inkallade ungdomarnas frihet. Men om man lyckas förebygga en del av de kostnader som kommer ifrån det utanförskap som är en produkt av dagens enormt segregerade samhälle så är jag säker på att vinsterna överstiger kostnaderna, även rent ekonomiskt. Men framför allt så når man förhoppningsvis ett samhälle med mer gemenskap, sammanhållning, empati och förståelse för andra.

Read more...

Om självmord och psykisk ohälsa

måndag 23 februari 2015

Texten nedan är skriven som en Facebook-post och föranleddes av att jag nyligen förlorade en nära vän.


De flesta av er som läser detta stöter regelbundet på människor som inte mår bra psykiskt. Många är bekymrade över en släkting, vän eller kollega. Några av er mår själva dåligt. Psykisk ohälsa är ett av våra största samhällsproblem. Flera av er har säkert också varit med om att folk i er omgivning har tagit livet av sig. Några har, liksom jag, förlorat någon som står er väldigt nära. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga vuxna i Sverige. Varje fall, liksom varje människa, är unikt. Men bland alla enskilda livsöden finns det inte bara otroligt mycket sorg, smärta och tragedi, utan också en maning till handling. För så här kan vi inte ha det.
Vi måste bli bättre på att ta hand om varandra. Att finnas till hands för och stötta dem som är i svackor, som har det svårt eller vars liv inte går som de har tänkt sig. Att ställa de svåra frågorna, och lyckas visa dem vi frågar att vi kan hantera svaren, att vi inte är rädda för att lyssna även till det som är jobbigt. Och om vi mår dåligt, att orka och våga prata om det. Att lita till att vänner som bryr sig vill höra även om det som är tungt och tragiskt.
Vi måste tänka mer på hur och vad vi prioriterar. Visst är det viktigt att förverkliga sig själv och/eller bidra till samhället genom jobb och olika engagemang. Men det känns som att det är för ofta som man prioriterar ner människorna omkring sig till förmån för "livspusslet" och vardagsrutiner. Det riskerar att göra mångas liv fattigare. Men det drabbar framför allt dem vars liv eller vardag inte innehåller lika mycket mening.
Vi behöver ha en väl fungerande och väl finansierad psykiatrisk vård. Just nu verkar det i vår välfärdsstat vara mer regel än undantag att man inte får den hjälp man behöver om man lider av psykisk ohälsa. Jag har flera i min närhet med hårresande erfarenheter av psykvårdens otillräcklighet, och jag har hört liknande historier ifrån otaliga jag har mött i tjänsten. Det är en skandal, och måste förändras.
Sist, men inte minst, så behöver vi tillsammans skapa ett samhälle som förebygger att folk mår dåligt. Ett samhälle där fler människor känner mening, gemenskap och sammanhang. Ett samhälle med mer fokus på mjuka värden som livskvalitet och mental hälsa. Ett mänskligare samhälle.

Read more...

Om "Marken Brinner" och hur kultur kan legitimera polishat

torsdag 11 december 2014

En editerad och vässad version av den här bloggtexten har publicerats på Dagens Arena.

För ungefär två veckor sedan lade ”Ung Scen Öst” efter provspelning på Skäggetorpsskolan ner sin pjäs ”Marken Brinner”. Orsaken uppgavs vara ”hot från publiken”, som anklagades för att utsätta teatergruppen för rasism och förtryck. Den hotfulla stämningen förorsakades så vitt jag förstår av en kastad penna. Som exempel på förtryck tas i en debattartikel upp att eleverna i publiken vägrade att ta ”ställning för de boende i Husby eller apartheidregimens offer i Sydafrika”. Det ställningstagandet innebär dock att man tvingas acceptera teatergruppens världsbild där ”den vita polisen” i Husby utövar ett mordiskt rasförtryck mot förortsbor och där de som kastar sten för en kamp ”för demokrati så som medborgarrättsrörelsen och kvinnorättsrörelsen”.

Jag som polis är alltså fienden i Ung Scen Östs världsbild, det är mig man skall vända folk mot. Det är ofta lätt gjort. Många anser redan att jag och mina kollegor bara genom vårt yrkesval är legitima mål för våld, hot och hat. Den stenkastning som ung scen öst kallar ”demokratikamp” har varit nära att invalidisera eller döda kollegor var enda ”brott” varit att åka på ett larm om att någon behöver hjälp. Själv har jag inte varit särskilt utsatt för våld. Hatet kan dock ta olika uttryck, och det stör mig att mina föräldrar och syskon har hängts ut på en polishatarsajt med namn och adress. Sambandet mellan att i konst eller opinionsbildning på ett generaliserande sätt framställa poliser som klandervärd (rasistiska förtryckare) och hat/attacker mot poliser är inte mer komplicerat än samma samband för andra mer utsatta grupper som exempelvis etniska minoriteter. Det är dock ett sidospår, och inte det som jag upplever som olyckligast med ”Marken Brinner” Det är hur pjäsens budskap stjälper för dem man vill hjälpa.

Jag arbetar som närpolis i Husby. De boende i Husby som jag har träffat upplever visserligen ett förtryck, men inte av polisen utan ifrån lokala kriminella sombegår brott, kränker och tar sig rättigheter på andras bekostnad. Deras missnöje med polisen handlar om att vi finns där för lite och ingriper för tandlöst mot kriminaliteten. Det är så klart ingen heltäckande bild. Jag har lika liten rätt att göra mig till företrädare för Husbyborna som ”Ung scen öst”. Men den är grundad i mängder med samtal med Husbybor och är sannolikt mer representativ för majoriteten av de boende än ”Ung scen östs” revolutionsromantik.

Vad gäller stenkastning mot polis, så handlar det mycket mer om att kriminella vill skydda sin brottslighet och värna ett lokalt våldsmonopol (och gärna använder unga killar på glid i sina egna syften) än om tankar om en social revolution.

Visst kan polisingripanden (som exempelvis dödsskjutningen av 69-åringen i Husby som jag själv också har kritiserat) fungera som gnistor, men de tas tillvara av kriminella som vill stärka sin position i lokalsamhället. När ung scen öst vill få människor att ställa sig på stenkastarnas sida, så hjälper de inte Husbyborna, utan legitimerar snarare samma krafter som inte bara bränner deras bilar och skolor, utan också utsätter dem för ett dagligt förtyck i form av hot, kränkningar och kriminalitet.

Människor i förorter som Husby är kraftigt marginaliserade i samhället. De får uppleva klass-samhället och segregations baksidor. Många utsätts dessutom för strukturell rasism på arbetsmarknaden. För att vända utvecklingen behövs bland annat sociala satsningar, ökad inkludering i politiska processer, och mer fokus på att lyfta fram och synliggöra alla positiva exempel och förebilder som finns i lokalsamhället. Men det finns också ett stort behov av ökad trygghet, både för att minska den akuta utsattheten för kriminalitet och för att skapa förutsättningar för att minska det socioekonomiska utanförskapet.

Som närpolis är det mitt jobb att hjälpa och stötta Husbyborna, att vara med och skapa den trygghet de efterfrågar. Det arbetet kräver att jag och mina kollegor arbetar upp ett förtroende bland de boende och att vi samverkar med både andra myndigheter och det lokala civilsamhället. Allt detta försvåras av att vi framställs som rasister och ”kolonisatörer”, vilket också gäller andra samhällsföreträdare i området. För unga killar på glid så innebär den världsbild som Ung Scen Öst erbjuder att poliser, socialsekreterare eller lärare som försöker få dem bort ifrån droger eller personrån kan avfärdas som förtryckare medan de kriminella som vill ha dem som springpojkar framstår som förortens förkämpar då de leder och inspirerar till attacker mot polis och brandkår. Nader Ghaemi, stadsutvecklare i Skäggetorp, uttryckte att ”Pjäsen byggde en barriär mellan ungdomar och myndigheterna”. För att ge de här ungdomarna bästa möjliga hjälp att klara av skolan och hamna rätt i livet behöver de här barriärerna istället rivas ner. Det är därför snarare ett sundhetstecken än anledning till oro att flera skolelever reagerade negativt på ”Marken Brinner”.

Tråkigt nog har konstnärerna bakom pjäsen inte varit särskilt mottagliga för kritiken, som avfärdas som rasism eller ”vit blick”. Nader Ghaemi, som jobbat med rasism och diskriminering i flera år, tycker dock inte att det är den dolda rasismens fel att pjäsen fick läggas ner. ”Det är föreställningens innehåll”.


Det finns en enorm samhällsförbättrande kraft i både konst och i socialt engagemang. Och jag tvivlar inte på att Ung Scen Öst verkligen drivs av en vilja att bekämpa orättvisor och förbättra livet för utsatta människor. Det gör man dock inte genom att ensidigt och aggresivt polarisera mot polis eller andra samhällsföreträdare, tvärtom så leder det till ökade klyftor mellan människor, och kanske även ökade klyftor i samhället. Jag skulle önska att både människorna bakom ”Marken Brinner” och andra konstnärer och opinionsbildare tog med sig den insikten när de i sina verk framför den kritik av samhällets maktstrukturer (rasistiska och andra) i allmänhet och polisen i synnerhet som är ett helt nödvändigt inslag i ett friskt samhälle.  

Read more...

Mos Maiorum behöver granskas nyanserat

tisdag 28 oktober 2014


Mos Maiorum, eller "reva på steroider", har genererat spaltmeter av avsky och fördömanden. I ETC publiceras en teckning som träffsäkert illustrerar bilden av insatsen (och polisen): någon sorts polis-orch med "Mos Maiorum" på bröstet gör sig reda att slakta en flyktingkvinna och hennes barn. Människor uppmanas att göra motstånd, att störa och protestera. Historier dyker upp, exempelvis om hur polisen har delat upp passagerarna i en tunnelbanevagn i "vita" och "icke-vita". Många papperslösa är skärrade, och håller sig inne.

Reaktioner förvånar inte. Mos Maiorum associeras till två av de känsligaste ämnena i Sverige idag, migration och rasism. Papperslösa migranter är väldigt utsatta, även i Sverige. Ett verkställt avvisningsbeslut innebär en personlig tragedi för den berörda familjen, och en del beslut ter sig väldigt hårda. Även efter lagändringen där "synnerligen ömmande omständigheter" ändrades till "särskilt ömmande omständigheter" väntar exempelvis en familj med en apatisksjuåring på ett troligt besked om att en utvisning skallverkställas. Samtidigt finns det idag på grund av bland annat krigen i Syrien och Irak mängder med människor i vårt närområde i desperat behov av asyl, och för alla förutom en liten mängd kvotflyktingar saknas helt lagliga vägar in i Europa.

Många svenskar med utländsk bakgrund upplever dessutom i vardagen att de blir kontrollerade, bland annat av just polisen, bara på grund av sin mörkare hud- eller hårfärg. Författaren Sami Said beskrev nyligen en sådan situation på ettskarpt och målande sätt. Därför är det inte konstigt att de utökade inre utlänningskontroller i bland annat tunnelbanan som gränspolisen gjorde förra våren (det som felaktigt kallades "Reva") väckte så mycket ilska. Och därför är det föga förvånande att Mos Maiorum kritiseras kraftigt.

Mos Maiorum har dock inte inneburitnågon ökning av antalet inre utlänningskontroller, så det finns alltså ingen anledning för papperslösa att vara oroligare än vanligt. I Sverige handlar insatsen främst om att kartlägga rutter, och därigenom komma åt de nätverk som står för flyktingmugglingen. Lyckas man med det så blir det svårare att fly hit och söka asyl. Samtidigt så kommer troligtvis färre människor råka illa ut på vägen hit. En del nätverk visar väldigt lite hänsyn till dem de smugglar in i Europa, vilket inte minst de många fruktansvärda tragedier med drunknade flyktingar på Medelhavet visar.

Grunden både i insatser som Mos Maiorum och i Gränspolisens vanliga linjearbete med inre utlänningskontroller är de lagar vi har fattat beslut om i riksdagen och de avtal vi har anslutit oss till via EU. Dessa kan, och bör, ifrågasättas och kritiseras. Jag har även full respekt för att man kan välja att med icke-vålds aktioner försöka hjälpa enskilda människor som hamnar i kläm. Människor råkar alltid illa ut i stora byråkratiska system, det finns något avhumaniserande i att avkrävas att tillämpa ett stelt regelverk oavsett hur enskilda drabbas. Just i migrationsrätten är detta speciellt tydligt.

Det är beundransvärt att människor engagerar sig mot orättvisor och för utsatta grupper eller individer. Men det finns bättre och sämre sätt att göra "motstånd" på. Historien om poliser som rasprofilerar på tunnelbanan visade sig helt sakna täckning i någon verklig händelse. Den sortens ryktesspridning ger upphov till rädsla och förtvivlan helt i onödan, samtidigt som man sprider nidbilder av samhället i allmänhet och polisen i synnerhet. För en del verkar viljan att polarisera mot exempelvis polisen och få sin världsbild spridd och bekräftad vara en lika närvarande del i "motståndet" som viljan att stå upp för utsatta. Samma tendenser finns i både texter och bilder, exempelvis polis-orchen i ETC.

Att måla upp en bild av en fascistisk poliskår är inte bara felaktigt, det gör det också svårare för oss poliser att göra vårt jobb. Det drabbar både enskilda brottsoffer och rättssamhället i stort. På liknande sätt är bilden av vår stat som en förtryckande skendemokrati kontraproduktiv då den lika mycket avskräcker människor ifrån att engagera sig i de demokratiska processerna som manar till handling. Den parlamentariska demokratin må ha många fel och brister, men det är ändå det bästa systemet många av oss känner till. Och för att minska utsattheten för människor på flykt krävs också främst politiska beslut. Möjligheten för civilsamhälle och frivilligorganisationer att verka för en allt mer humanistisk migrationspolitik har nog heller aldrig varit bättre. Genom att fungera som en samtalspartner med och blåslampa på en s-mp regering som vill stärka det humanistiska perspektivet på migrationspolitiken kan man verkligen vara med och påverka.

Namnet "Mos Maiorum" är sällsynt illa valt, då det implicerar viljan att stänga ute dem som inte följer inhemska traditioner. Och det är bra att både insatsen och politiken den bygger på granskas. Liksom polisiära ingripande eller arbetssätt som synbart bygger på rasistisk profilering behöver granskas och diskuteras på ett nyanserat sätt. Men om bred och reflexmässig kritik blandas med påhitt och påhopp så leder det nog snarare till att det blir svårare att få de relevanta poängerna att nå fram. Om man tvärtom är konkret och nyanserad i den kritik som framförs, så förbättras möjligheten att hjälpa både myndigheter och politiker att se brister och vidta åtgärder. Jag är övertygad om att det är det bästa sättet att få till långsiktiga förbättringar i både migrationspolitiken och hos polisen.  

Read more...

Minister med dold Agenda?

onsdag 15 oktober 2014

För ett antal år sedan, när jag var ganska ny som polis, så patrullerade jag och en kollega i Tensta. Där träffade vi på Nalin Pekgul, som ju bor i området. Jag minns inte hur det gick till, men vi började samtala och hon bjöd med oss in till den turkiska föreningen på te. Jag hade redan sedan tidigare ett mycket positivt intryck av Nalin, då jag upplevde att hon hade stått upp för de humanistiska och sekulära värderingar som för mig är helt grundläggande i ett samhällsbygge. Det var ett trevligt möte, och mitt positiva intryck befästes. En sak som jag dock reagerade en aning på var att hon nämnde miljöpartisten Mehmet Kaplan som ett hot, och sa att han blev invald bara för att han hade med sig ett  eget gäng av skäggiga (muslimska/religiösa) män som röstade in honom i olika sammanhang. Jag visste då inget om Mehmet även om jag var medlem i Miljöpartiet, och kunde inte säga emot.

När jag successivt blev mer aktiv i Miljöpartiet så träffade jag sedan på Mehmet Kaplan i flera olika sammanhang. Han var alltid ödmjuk, nyfiken och lyssnande. Vi har pratat om förortsfrågor, demokratifrågor, rättsfrågor och en hel del annat. Det blev snabbt tydligt för mig att Mehmet har ett starkt engagemang för att jobba för de grupper i samhället som själva har svårare att få sina röster hörda, och att han är en mycket övertygad antirasist. Varken religion i allmänhet eller islam specifikt tog någon större plats i diskussionerna, och jag har aldrig sett det där gänget med skäggprydda herrar som Pekgul hade nämnt... För mig framstår Mehmet som en klok person med en stor tilltro till det politiska/demokratiska systemet och en stark vilja att förändra inom dess ramar.

Jag är så klart inte objektiv. Jag gillar ju Mehmet Kaplan inte bara som politiker utan även som människa. Så kan jag då ha blivit lurad av den "dolda agenda" som Pekgul talar om? I så fall är jag inte ensam. Jag har vid flera tillfällen pratat med väl insatta miljöpartister som har berättat om att det även i vårt idealistiska parti förekommer en hel del taktiserande för att nå positioner, svikna ideal och andra sorters mindre vackert maktspel. När jag har bett om att få ett exempel på någon som är rakt igenom hederlig och inte håller på med den sortens manövrerande så har ett namn återkommit. Mehmet Kaplans. Han tas alltså upp som ett föredöme även i ett parti som faktiskt är känt för att vara öppet och idealistiskt vad gäller att INTE ha någon dold agenda.

De angrepp mot Mehmet Kaplan som har kommit sedan han blev minister, bland annat ifrån Pekgul, har gått bortom vad som är rimligt baserat på de misstag som han har gjort och bett om ursäkt för. De har att göra med hans tro och att han har varit en framstående medlem i det muslimska civilsamhället. Jag är själv närmast rabiat i min övertygelse att religion skall hållas borta ifrån alla samhällsbärande funktioner, och varken tillåtas påverka lagstiftning eller utbildning (vilket gör mig skeptiskt till både religiösa partier (ex KD) och religiösa friskolor). Men lika självklart skall maktpositioner i vårt sekulära samhälle vara lika öppna för religiösa människor som för alla andra. Har man en tro (eller annan ideologisk uppfattning) som inte rimmar med mänskliga rättigheter eller någon annan av de värderingar som ett sekulärt, humanistiskt upplysningsamhälle bygger på så är det naturligt att man ifrågasätts när man får ett politisk uppdrag. Det handlar om att värna demokratin. Men om alla människor som är religiösa, eller än värre, tillhör en viss religion (oftast islam), granskas hårdare än alla andra så blir samhället mindre demokratiskt, inte mer. Just möjligheten för människor ifrån olika grupper och bakgrunder att delta i styret av landet på alla nivåer är helt grundläggande.

Jag blev själv väldigt glad när Mehmet Kaplan utsågs till minister. Både för att han är väldigt kompetent och för att jag verkligen litar på att han har bra och sunda värderingar. Och jag vet att den glädjen delas av mängder med personer som har haft med honom att göra inom och utanför Miljöpartiet. Att han dessutom är muslim är ur ett demokratiskt perspektiv en fördel. Inte för att det skulle göra honom klokare, eller för att han därigenom skulle vara en "representant" för svenska muslimer. Men det visar att även den högsta makten i vår demokrati är tillgängliga för människor med olika sorters minoritetsbakgrund. På samma sätt är det en styrka att Alice Bah Kuncke är mörkhyad. De blir inte bara kompetenta ministrar, utan också symboler och en inspiration för en massa svenskar som har svårare att se sig själva i Stefan Löfven eller Åsa Romson. Sen skall de självklart granskas lika hårt som alla andra makthavare. Men inte hårdare, nedrigare eller aggressivare. Jag känner inte Alice, men vad gäller Mehmet är jag övertygad om att han klarar en sund och objektiv granskning, och ser fram emot att se vad han kan uträtta som Sveriges bostads- och stadsutvecklingsminister. Jag hoppas att han får fokusera mer på jobbet och mindre på att försvara sig ifrån påhopp framöver...

Read more...

Vad behöver svensk polis?

tisdag 9 september 2014

Jag deltog nyligen i Sveriges Radios P1 Debatt. Inför programmet så samlade jag mina tankar kring de åtgärder som jag tror skulle vara viktigast att vidta för att göra att polisen får och förtjänar högre förtroende, även i de grupper där det nu är som lägst. Det fanns väldigt lite utrymme att framföra de tankarna i programmet, så jag presenterar dem istället kortfattat nedan.

Strukturella förändringar:

Extern handledning för poliser för att ge möjlighet att bearbeta upplevelser och undvika att fastna i kategoriserande eller cyniskt tänkande.

En högskoleutbildning som är kopplad till forskning.

En ”Lex Maria” för polisen som skapar en struktur för hur man hanterar och lär sig av allvarliga misstag och som sätter fokus på organisationen och inte individen.

En extern och stark tillsynsmyndighet som utvärderar och granskar polisen kvalitativt samt påpekar brister och ger förbättringsförslag.

En polisombudsman dit allmänheten kan vända sig med synpunkter och klagomål. Kan placeras i tillsynsmyndigheten.

Att, likt Säpo, placera enheten för interna utredningar utanför Polismyndigheten (kanske i tillsynsmyndigheten). Det skulle troligtvis inte ge några större konkreta förändringar, men det skulle öka allmänhetens förtroende.

Ökad resurstillsättning och bättre arbetsvillkor så att poliserna inte är lika stressade och nedarbetade. Det skulle även ge bättre möjligheter till att fokusera på exempelvis kommunikation och bemötande.

Fortsätt att medvetet satsa på att öka mångfalden i poliskåren.

Attitydförändringar:

Vi behöver generellt bli bättre på att ta till oss av kritik och på att idka självkritik. Vi går lätt i försvarsställning och missar att lyssna och lära av den konstruktiva kritik som riktas mot oss, både inifrån och utanför vår organisation.

Vi behöver fortsätta med att bli öppnare och mer transparenta. Det skapar förståelse och förtroende. All offentlig informationshantering måste så klart vara ärlig och sanningsenlig (råder sekretess så är det bättre att helt undvika att ge några kommentarer).

Vi behöver bli mycket bättre på bemötandefrågor, på att kommunicera och förklara varför vi agerar som vi gör. Det är speciellt viktigt vid kontroller, tvångsmedelsanvändning, etc. Alla som vi ingriper mot på för dem oklara grunder förtjänar en förklaring (dock självklart utan att vi röjer någon känslig information).

Vi behöver bli ödmjukare mot dem som drabbas då något går fel vid ett ingripande. Det får inte ligga någon prestige i att undvika att be om ursäkt.

Ledning och styrning:

Det kanske allra viktigaste är att ledarskapet inom polisen reformeras. Just nu fokuseras ledning och styrning väldigt mycket mot produktion av resultat och mot att hålla en (ofta väldigt snål) budget. Vi behöver ett paradigmskifte i ledarskapet där man fokuserar på samhällsnytta, och har ett humanistiskt och respektfullt förhållningssätt både i synen på medborgarna och personalen. Det behöver genomsyra tillsättningar av och uppföljning mot chefer och medarbetare i mycket högre grad än det gör idag. Det skulle skicka signalen till hela poliskåren att det är ett lika grundläggande ansvar som polis att bemöta och behandla människor väl som det är att exempelvis utreda brott. Det gör man inte genom dagens styrning, då det humanistiska inte syns i resultatredovisningen.


Det sagt, så vill jag tydliggöra att Sverige enligt vad jag själv har erfarit har en professionell poliskår som främst består av riktigt bra människor som genom ett krävande och svårt arbete gör sitt bästa för att bidra till ett bättre samhälle.

Read more...

Polis varnad och utfryst för deltagande i antirasistdemo

måndag 1 september 2014

För ett tag sedan berättade en kollega för mig om vad som hände i samband med att han deltog i en antirasistisk fredlig manifestation mot Sverigedemokraterna i staden han bor. Jag tyckte att han berättelse var både upprörande och intressant. Jag frågade honom om jag fick publicera den (anonymiserad) på min blogg. Detta är hans historia:

Jag jobbar som polis i en vanlig svensk stad. Jag har jobbat några år och jag är aktiv inom facket och är skyddsombud på min arbetsplats. Jag har inga andra uppdrag eller ansvarsområden. För ett tag sedan besökte Sverigedemokraterna min stad och jag uppmärksammades på detta via Facebook där flera hundra personer hade gått samman för att anordna en protest. Man skulle vända ryggen mot Sverigedemokraterna. Jag brinner för den här frågan, så jag tog reda på vad det var för sorts arrangemang, hur det skulle vara uppstyrt och kom då fram till att jag ville delta.

Då en annan person i protestgruppen skrev något i stil med “vi ska visa svinen” så skrev jag snabbt tillbaka att jag gärna vill visa mitt missnöje men uppmanar alla att hålla god ton och att inte använda sig av uttryck som “svin” eller andra smädelser. Personen tog bort sitt inlägg kort därefter. Flera andra hakade på och gillade vad jag skrev. Jag utvecklade det hela och det blev några korta inlägg om varför jag tycker det är viktigt att protestera mot Sverigedemokraterna, men att jag också tycker det är viktigt att man gör det fredligt samt att om man inte gör det schysst så kan det lika gärna vara.

Några dagar före besöket från Åkesson så ringer min närmsta chef upp mig. Med en något beklämd och något osäker röst för hen fram att jag förmodligen vet varför hen ringer. Nej, det gjorde jag ju inte. Jag hade ingen aning. “Ja, det är ju för att vår underrättelseavdelning har uppmärksammat Operativa Chefen på att du ska vara delaktig i en protestmarsch mot Sverigedemokraterna.” Ja, det stämde ju. Det skulle jag väl vara, även om jag inte sett ordet “protestmarsch” i planen, men jag köpte konceptet ändå. Jag nekade inte. Därpå följde en förklaring att det kan vara problematiskt för mig som polis att delta i en sådan protest, för att det ofta blir våldsamt och att folk begår brottsliga handlingar i samband med sånt. Jag frågade chefen om hen själv sett mina inlägg på Facebook-sidan hen refererade till. Det hade hen inte. Det kom fram relativt snabbt att det inte var den här chefen som hade initierat det hela och hen egentligen inte ville ha samtalet alls. Det var på order från operativa chefen. Jag svarade att jag vill då prata med operativa chefen istället. Jag och den närmaste chefen samtalade lite mer efter det och chefen påpekade att jag kan stöta på problem i min roll som fackligt förtroendevald dessutom, om mina kollegor där ute på stan får se mig i en protestmarsch som de jobbar mot, så att säga. Mmm, svarade jag. Fast ändå inte. Det, precis som många många andra saker är lite sånt som man måste klara av att jobba kring som polis, hävdade jag. Nåväl, jag ville höra vad operativa chefen säger. Och så avslutades samtalet.

Inom en kvart hade jag operativa chefen i luren. Jag sa direkt att jag hade fått höra att det fanns frågetecken kring mitt deltagande i vända-ryggen-protesten mot Sverigedemokraterna. Operativa chefen svarade med en utläggning: “Ja, skriver man öppet på Facebook så kommer ju vi att få reda på det. Och det har vi fått. Jag blev uppmärksammad av underrättelseavdelningen att en av mina poliser skulle delta i motdemonstrationen och då måste jag ju reagera som chef och försäkra mig om att jag har koll på min arbetare…”

Ja, så här långt kommer jag ihåg men inombords så kokade jag av ilska. Jag försöker minnas vad operativa chefen sa under resten av samtalet och jag ångrar att jag inte behållit min funktion i mobiltelefonen som tillåter mig att spela in. Han sa något i stil med följande: “Det är ju så att vi har visserligen yttrandefrihet i det här landet och det gäller ju även poliser, helt klart. Men vi har ett ansvar också. Och det blir problematiskt eftersom du är polis och du vet om hur vi arbetar med säkerhet och sånt här. Jag vet ju inte, men du kan ju förmedla saker till dina kompisar som är och ska till torget där Åkesson ska prata och jag vill ju inte att du råkar ut för nånting dumt. Ja, eller gör nånting dumt.”

Jag blev stum. Vad säger operativa chefen egentligen? Att jag skulle använda våld mot manifestationen eller polisen? Eller möjligtvis hjälpa folk som skulle göra det? “Du som facklig och skyddsombud måste ju även tänka på ditt förtroende hos dina kollegor. Om de tänker att du är emot dem så blir det ju mycket märkligt…” Jag svarade att jag är mycket väl medveten om vad jag själv gör och vad jag ska på för ett slags evenemang. Jag hade dessutom gjort det klart och tydligt på Facebook att jag INTE vill vara med om några slagord på banderoller som är olämpliga, inga glåpord eller att någon, gud förbjude, skulle kasta något mot Sverigedemokraterna. Operativa Chefen svarade bara att han kan inte hindra mig på något sätt, men att han måste försäkra sig om att hans anställda tar väl avvägda beslut. Där slutade samtalet lika tvärt som det började.

Jag satt chockad ett bra tag. Jag blev faktiskt lite rädd nån bråkdel av en sekund. Kan det här innebära något negativt för mig i framtiden? Kan det innebära att jag inte får tjänster som jag skulle kunna ha fått? Blir jag “svartlistad”? Ilska tog över. Förtvivlan. Jag blev så besviken. På mig själv, att jag inte svarat bättre. Att jag inte läst lusen av chefen. Skulle jag vara arg på min närmaste chef? Nej, jag bestämde mig snabbt för att jag ska inte vara arg - i bästa buddhistiska anda, precis som många gånger förr i jobbet som polis. Ilska och frustruation måste vändas till något kreativt. Jag funderade på om jag faktiskt skulle undvika det politiska mötet, inte ställa mig med ryggen mot Sverigedemokraterna. Men självklart gjorde jag det. Jag stod där. Tittandes på massa husväggar och andra människors ryggar. För inte en enda människa stod med näsan mot Åkesson så långt jag kunde se.

Jag har funderat mycket på händelsen i efterhand. Det var inte rätt. Det var fel på så många sätt. Jag tänkte snälla tankar om polischeferna, hur de bara ville mig väl. Jag tänkte mer pessimistiska tankar, om hur de såg ett sätt att få mig ur spel, med tanke på att jag är fackligt aktiv och använder med arbetsmiljölagen som främsta verktyg när jag arbetar “mot” myndigheten. Det är ju bland annat jag som gång på gång slår cheferna på fingrarna när de inte lever upp till arbetsmiljömässiga krav. Jag är obekväm, helt enkelt. Jag blir inte klokare av spekulationerna, men det som hände, det hände, med reservation för att citaten är min minnesbild och inte exakta citat. Jag väljer att vara anonym och att inte namnge varken myndigheten eller cheferna för att det här är inte unikt. Det här är Sverige 2014. Vi kan aldrig sluta arbeta med demokratifrågor.

Kollegans text väcker många tankar. Som hen är inne på så är demokratifrågor grundläggande. Att misstänkliggöra någon för att denne är med på en fredlig antirasistisk demonstration, där personen i fråga dessutom på det aktuella forumet varit tydlig med att även ta avstånd ifrån smädelser, olämpligt språkbruk med mera är helt oacceptabelt.

Visst finns det extremistiska grupperingar i den antirasistiska rörelsen som brukar attackera polisen och begå brott. Att den sortens grupper är med, och ibland öppet välkomnas, i en del antirasistiska demonstrationer, gör att många poliser (däribland jag själv) tvekar vad gäller att delta i en del arrangemang. Men det handlar om personliga beslut och överväganden. Även i de stora demonstrationer som har urartat i kravaller är den stora majoriteten av deltagarna vanliga människor som vill manifestera mot rasismen, och det torde inte vara något problem heller för en polis att vara med utan att beblanda sig med våldsverkarna. Och i kollegans fall var det alltså en helt transparent och 100% fredlig manifestation.

Något som gör det hela etter värre är att kollegan ifråga också har berättat för mig hur några av hens lokala kollegor efter deltagandet i manifestationen har anklagat denne för att vara ”odemokratisk” och ”kommunist” samt att hen har blivit utfryst ifrån en del sociala sammanhang. Det är så klart både helt oacceptabelt och djupt oroväckande. De aktuella poliserna tycker alltså att fredligt avståndstagande ifrån SD/rasism är ”odemokratiskt” samt att man per automatik är ”kommunist” om man deltar i en antirasistisk manifestation. Att man dessutom använder sina skruvade slutsatser som en anledning till utfrysning gör det hela inte bättre.

Inom delar av polisen ses det som allmänt suspekt att öppet ta ställning mot rasism. Jag startade i våras upp en Facebooksida med namnet”Poliser mot Rasism” med syftet att samla poliser i ett ställningstagande mot rasism och främlingsfientlighet. Det bemöttes av en del kollegor (även kloka sådana med bra värderingar) med reaktionen att sådana sidor skulle implicera att alla som inte ”gillade” skulle vara rasister, och därför vara skadliga för synen på kåren. Många poliser är försiktiga med och skeptiska mot alla sorters öppna ställningstaganden, man tror att yrket innebär krav på någon sorts ”neutralitet”. Det är helt fel, att vara objektiv i sin yrkesutövning hindras självklart inte av att man som privatperson kan ta ställning i olika frågor. Vi behöver göra upp med den myten.

Det är centralt att även poliser kan ge uttryck för sina politiska åsikter. Och ännu viktigare att poliser kan visa att vi också tar avstånd ifrån rasism. Det är helt grundläggande att vi får, och förtjänar, förtroende vad gäller att inte värdera människor olika baserat på etnicitet, tro, sexuell läggning med mera. Därför är det bara positivt om några av oss hittar sammanhang där det går att visa öppet utåt att vi står upp mot rasismen. Det borde uppmuntras, inte misstänkliggöras.

Sen är det överlägset viktigaste så klart att poliser i allmänhet varje dag agerar antirasistiskt genom hur vi gör vårt jobb och hur vi bemöter människor i yrket. Att deltagande i en manifestation mot SD gör att en kollega ”varnas” av ledningen och fryses ut samt kallas ”odemokratisk” eller ”kommunist” av en del kollegor är inte bara ett oacceptabelt beteende i allmänhet, det är också ett tydligt tecken på att vi har långt kvar i det antirasistiska arbetet inom kåren och myndigheten. Här krävs det ledarskap både ifrån chefsnivåer och ifrån oss vanliga poliser, för så kan vi faktiskt inte ha det på en enda polisstation, eller i en enda arbetsgrupp inom svensk polis.

Read more...

Miljöpartiet i Solna

onsdag 20 augusti 2014

Ni som bor i Solna, besök gärna Miljöpartiet de gröna i Solna på Facebook. Här kan man läsa om hotet mot Råstasjön och dess unika biologiska mångfald, behovet av att rusta upp skolgårdarna i Solna och mycket annat.
Om man är nyfiken på miljöpartiets politik i Solna, så kan man även gå in direkt på vår hemsida eller på vår blogg eller följa på Twitter eller Instagram.
Alliansen/moderaterna har styrt Solna länge nu. De senaste åren har det duggat tätt med korruptionsskandaler och man har plöjt ner pengar och prestige i bland annat Friends Arena och projektet att bygga på strandskyddat områden kring Råstasjön. Samtidigt har skolgårdar förfallit och barngrupper vuxit (det senaste genom en medveten strategi). Jag hoppas att vi i mp Solna, med Susanne Nordling i spetsen, får chansen att vara med och göra Solna mänskligare och grönare efter valet.

Read more...

Valrörelse och kandidaturer

Nu är det valrörelse. Det viktigaste för mig är att vi får en ny regering där man tar miljöfrågorna, som jag ser som ödesfrågor, på mycket större allvar och där man satsar mycket mer på välfärden.
Mina erfarenheter ifrån polisjobbet är att alla delar av det gemensamma är underfinansierade. Vård (speciellt psykvård), socialtjänst, skola/barnomsorg, fritidsverksamhet, äldrevård och polis. Det är inte värdigt, och i många fall är det även oekonomiskt. Man sparar enorma summor på att satsa tillräckligt för att kunna hantera både akuta problem och arbeta förebyggande, speciellt när det gäller barn och unga. Men med konstant resursbrist måste man prioritera att hålla näsan över vattenytan och släcka bränder. Dessutom verkar pengarna aldrig räcka till drägliga löner för dem som jobbar med att hjälpa människor.
Jag har valt att engagera mig i Miljöpartiet de gröna för att jag tror att det är den politiska kraft som bäst klarar av att ta ansvar på både kort och framför allt lång sikt. De "tre solidariteterna" är den vackraste politiska filosofi jag känner till:
solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet
solidaritet med kommande generationer
solidaritet med världens alla människor
Jag delar långt ifrån alla partiets ståndpunkter, men det finns en massa klokskap och ärlig idealism hos de miljöpartister jag har träffat på. Jag är stolt över att nu vara en del av den gröna rörelsen.
För egen del innebär valet att jag kandiderar på två listor. Dels till riksdagen på plats 19 i Stockholms Läns valkrets. Det är långt ner på listan, och absolut inte en valbar plats. Jag kommer inte att personvalskampanja något och räknar självklart med att jag inte kommer att komma in, men om några av er vill kryssa mig så skulle det så klart ändå vara väldigt trevligt och uppskattat. Jag har numera (liksom tusentals andra) en kandidatprofil på SVT valpejl där man kan ta reda på lite mer om vad jag tycker. Eller så kan man läsa några av alla de texter jag har skrivit på bloggarna eller olika debattsidor, de ger nog en mycket bredare och djupare bild av mig.
Sen kandiderar jag även till kommunfullmäktige i Solna, där på plats sex på listan och med en hyfsat stor chans att komma in. Jag tror verkligen att Miljöpartiet de gröna i Solna skulle kunna göra Solna till en öppnare/hederligare, miljövänligare, mänskligare och bättre kommun att leva och verka i. Jag hoppas kunna dra mitt strå till stacken för att göra att det blir så. 

Read more...

Om de romska tiggarna ifrån Rumänien

Då jag var i Bukarest med Gaypolisföreningen för att delta i Prideparaden där och för att prata med den rumänska polisen om hbtq-rättigheter så tog jag även chansen att försöka få till samtal med rumänska romer, och gärna företrädare för någon organisation som arbetar med romska frågor. Jag fick kontakt med Florin Botonogu och Valeriu Nicolae,  både rumänska romer som arbetar för Center for Roma and Minority Issues i Bukarest.

Efter mötena och samtalen med Florin och Valeriu så kände jag behovet att få ordning på mina tankar kring det här med de tiggande rumänerna i våra städer. Det ledde till att jag skrev två texter. En av dem, den som fokuserade på hur vi bäst kan hjälpa de romska tiggarna, har publicerats på SVT Opinion för några dagar sedan i samband med att en moderat riksdagsledamot på DN Debatt hade argumenterat för ett förbud för tiggeri.  

Självklart behöver vi göra vad vi kan för att de fattiga rumäner som är här och tigger får det så drägligt som möjligt, exempelvis genom olika sorters "tak över huvudet" garantier. Men det allra viktigaste är att komma åt de strukturella problem med rasism/diskriminering och fattigdom/utanförskap som ligger bakom problemen. De är betydligt större i Rumänien än i Sverige, men de finns även här.

Den andra, som handlade om våra reaktioner på tiggeriet och hur de påverkar vårt samhälle, skrev jag efter en kontakt med DN Debatt om ett svar på Magnussons text om att förbjuda tiggeri. Detta då hon specifikt nämnde att tiggarna var "provocerande". DN ändrade sig dock när de såg att jag hade publicerat den första texten på SVT, så det blev Nyheter24 istället.

Den andra texten kortades ner ifrån en lite spretigare och längre text om hur vi påverkas av att ha fattiga EU-migranter som tigger i vårt samhälle. Den oredigerade versionen följer nedan:

Vi är vana vid att se Sverige som ett land där ingen lever i extrem fattigdom. Visst, det finns ensamstående mammor som inte har råd att skicka sina barn med på skolresor eller idrottsdagar om dessa innebär utgifter, pensionärer för vilka rabattkuponger är närmast nödvändiga för att få ihop inköpen och arbetslösa som har svårt att ta sig till den där arbetsmarknadspolitiska åtgärden för att kollektivtrafiken är för dyr. Men de har tak över huvudet, och mat att äta. Och jo, vi vet att inte alla har det heller, att det alltid har funnits hemlösa som sover på gatan även i vårt folkhem, men vi utgår ändå ifrån att de får sitt socialbidrag eller sin förtidspension, att den uppenbara misären mer är en konsekvens av missbruk och psykisk ohälsa än av brist på pengar. Deras sporadiska närvaro i gatubilden ställer inga krav på oss, de är myndigheternas ansvar och problem.

Men sedan några år tillbaka har situationen förändrats. Plötsligt kan man knappt röra sig på gator och torg utan att träffa på tiggare. Och deras närvaro vädjar till oss, ibland på ett direkt och påträngande sätt, men oftast indirekt, passivt, genom en nedsänkt blick och en höjd skylt som vi upplever håller oss ansvariga för att ett sjukt barn inte får mat att äta eller medicinen det behöver om vi inte ger en slant. Vi ser fattigdomen, men kan inte skjuta ifrån oss de uppenbara behoven genom att mentalt hänvisa till sociala myndigheter. Det blir besvärligt.

Vi vet så klart att den utsatthet som tiggarna lever med är utbredd och vanlig i stora delar av världen, men den insikten är lätt att hålla borta så länge vi bara varseblir misären på TV-program och i nyhetsartiklar. Det är nog därför som många av oss så starkt ogillar att behöva möta dem i vår vardag. De blir en påminnelse om en annan verklighet utanför vår relativt välmående bubbla, en verklighet som vi gärna vill förtränga och absolut inte ta ansvar för.

Att lägga några mynt eller en sedel i en tiggares utsträckta bössa är att göra något. Visst kan pengar, främst till väl fungerande frivilligorganisationer, vara ett bra sätt att hjälpa på, men den största påverkan på andra människors livsvillkor har vi normalt inte genom det vi skänker utan genom det liv vi lever. Det vi bidrar till, i det lilla och i det stora, varje dag vi går till jobbet, de eventuella ideella engagemang vi tar oss tid för, hur och vad vi konsumerar, vad vi röstar på etcetera. Om företaget man arbetar för tillverkar trampminor, om man köper kläder som producerats under slavliknande villkor och mat vars produktion inneburit förstörelse av värdefulla ekosystem, om man röstar fram partier som bidrar till att upprätthålla en världsordning där de priviligierades rikedom blir på bekostnad av att andra hålls kvar i fattigdom, eller som pekar ut vissa grupper som oönskade baserat på exempelvis etnicitet eller sexuell läggning, så gör den där sedeln i bössan ganska liten skillnad.

Det viktigaste i mötet med tiggaren är egentligen inte om man ger eller inte ger, utan hur man ser på människan som tigger. Vi har redan aldeles för lätt att, oftast omedvetet, avhumanisera de människor som har det svårt i andra länder, och än mer på andra kontinenter. Ju längre ifrån och ju mindre lika ”oss” de är, desto lättare blir det. Det är en av de faktorer som gör att vi genom arbete och konsumtion kan fortsätta att bidra till att människor råkar illa ut. Men när vi vänjer oss vid att även avhumanisera människor mitt ibland oss, människor som vi möter på gatan, så riskerar något av det som ändå fortfarande till stor del håller ihop vårt samhälle att gå sönder.

Människor mår sämre i ojämlika samhällen. Förutom att sträva efter att hjälpa dem som har det dåligt och på så sätt minska klyftorna, så behöver vi också lära oss att hantera möten med fattiga människor utan att medvetet eller omedvetet distansera oss ifrån deras fattigdom eller utsatthet genom att nedvärdera deras människovärde. När vi börjar hantera obehaget som tiggarna väcker hos oss genom att prata om kriminalisering, titta bort, irriterat skuldbelägga de utsatta genom att ta fasta på varje gång vi hört om tiggare som varit friskare eller rikare än de gav sken av, som har lurats eller stulit, och sedan stämpla ut hela gruppen, så är vi inne på en farlig väg. Hur drabbar det dem som redan är utsatta? Vad gör det med oss som individer, med vårt samhälle, när vi har börjat kategorisera människor som själva inte har gjort någon illa i dem som förtjänar vår empati och dem som inte gör det? Vilken blir nästa grupp att drabbas?


Utmaningen att i en globaliserad värld ta ansvar för hur anonyma människor långt bort påverkas av hur vi lever är en av de viktigaste och svåraste vi har. För empati fungerar så mycket lättare och naturligare på nära håll, inför människor man har framför sig. Men när den inte ens fungerar där är vi inne på en farlig väg. Om vi när vi möter tiggare istället för att se människor värda respekt tittar bort, rynkar på näsan, och misstänkliggör utsattheten, så påverkar det inte bara dem, utan även oss. Det finns något sorts vägskäl i det där mötet som egentligen inte handlar om huruvida man ger eller ej, utan mer om hur ens människosyn påverkas. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi gör vad vi kan för att påverkan skall ske mot mer empati och ett större gemensamt ansvarstagande för dem som har det svårt i världen och inte mot ett samhälle där vi vänjer oss vid att tänka att vissa sorters människor inte ens förtjänar vår omtanke när de finns mitt ibland oss.  

Read more...