Både förorten och polisen vinner på mindre hat och misstro

Jag skrev i veckan en text om det polishat som florerar i vissa förortsmiljöer till SVT Debatt. Texten publicerades även i oredigerad/längre version på min blogg. Med anledning av några av de reaktioner texten har gett upphov till tänkte jag göra några klargöranden. Jag ber om ursäkt för att texten är lång och helt oredigerad, den är skriven rakt ut ur huvudet.

Det är jättebra att människor i förorten engagerar sig. Det är nästan alltid bra då människor engagerar sig, och speciellt då det finns en ambition att synliggöra orättvisor, att utbilda, att opinionsbilda. Därför tycker jag självklart att det är bra att Megafonen har föreläsningsserier som ”Harakat” och att Pantrarna har skrivarskola. Kampen mot socialt utanförskap och strukturell diskriminering är central för att ge alla människor i Sverige likvärdiga möjligheter till utbildning, arbete och ett bra liv. Vad gäller det sociala utanförskapet så handlar det både om att ge bättre tillgång till arbetsmarknaden och om att satsa mycket och tidigt på barn och ungdomar. De insatser som hjälper barn och unga i riskzonen betalar sig tusenfalt, både ekonomiskt och mänskligt. Jag försöker verka för en sådan förändring.

Vad gäller polishatet och dess orsaker så har jag inte sagt att poliser aldrig har gjort misstag eller betett sig dåligt eller kränkande. Jag är övertygad om att det har skett vid mängder med tillfällen. Jag har även skrivit om några exempel där jag har varit kritisk till hur polisen har agerat, både strukturellt (som ”reva”) och enskilda ingripanden/utredningar (vilket inte är så vanligt bland aktiva poliser). Det finns ca 20 000 poliser i Sverige, det är klart att alla inte är på topp jämt, och att några aldrig borde ha blivit poliser. Dessutom finns det ett antal problem kring ledning och styrning, där ”resultat”/statistik lätt blir viktigare än uppdragets samhällstjänande kärna. Varje gång polisen beter sig dåligt är en gång för mycket. Samtidigt så är det självklart att människor som utsätts för attacker och sätts under både fysisk och mental press inte alltid agerar exemplariskt. Poliser är nämligen också människor, och inte maskiner.

Det jag vänder mig mot är den systematiska smutskastningen av och hatkampanjerna mot polisen som bedrivs av ett antal ledare och opinionsbildare med inflytande i förortsmiljöer, som kanske själva har blivit utsatta för kränkande möten med polisen och sedan applicerar den erfarenheten på alla poliser. Som jag beskrev i artikeln ovan så följer de samma logik som rasismen där en hel grupp, oavsett individuellt ansvar, blir dömda efter (ofta vinklade beskrivningar) av vad enskilda har gjort. Det spelar alltså ingen roll vad man som polis själv har gjort eller inte gjort, man avhumaniseras som person och beläggs med en kollektiv skuld. En människa som väljer att bli polis för att hjälpa människor och jobba för ett bättre samhälle blir alltså per definition ”ond” och ett legitimt mål? Ett klockrent exempel på den avhumaniseringen är då min beskriving av hatet och attackerna mot poliser i förortsmiljön avfärdades som”snyfthistorier”. Låt mig ge ett exempel (av mängder) på vad som anses vara ”snyfthistorier”. Två kollegor fick en 12 kg tung gatsen kastade på sig ifrån höjd. Hade den träffat några decimeter annorlunda hade de riskerat att dödas eller invalidiseras. Vid tillfället stod de och väntade på låssmed för att ta sig in i en befarat avliden persons lägenhet i Tensta. Det var alltså helt oprovocerat. Men eftersom dessa personer, oavsett vad de gjort, bara genom att vara poliser inte riktigt ansågs vara mänskliga så hade det varit en ”snyfthistoria” om de aldrig mer hade kunnat gå eller se mer. Den människosynen är det något fel på. Att det framfördes att en polis inte kan vara ett offer då denne är beväpnad är också underligt. Blöder man inte längre då? Vad hjälper beväpningen mot en sten man aldrig såg komma i en helt tom och tyst natt? Kollegorna som attackerades hade förortsbakgrund. Spelar det någon roll? Knappast. Spelar det någon roll att de bara var där på ett vanligt utryckningsjobb? Definitivt inte. En del attacker är planerade bakhåll, men många attacker sker vid vanliga larm, där man åker in för att hjälpa någon. En väldigt duktig kollega som är uppvuxen i Rinkeby vill, trots engagemanget för sitt område, absolut inte jobba där för att han känner att han blir värre utsatt än oss andra, kränkningarna blir mer personliga.

Att det sprids nidbilder borde inte heller vara något nytt. Om man har en bild av något/någon så söker man hela tiden efter saker som bekräftar den bilden, är med och skapar processer som bekräftar bilden. Så fungerar ju även rasismen. En person med rasistiska åsikter, som dessutom visar de åsikterna, lär i det bemötande han väcker hela tiden se sin rasism bekräftad. En person som hatar polisen ser en kränkning i varje åtgärd, även om samma åtgärd mot någon annan hade passerat obemärkt. Och de poliser som bemöts med hat och ilska har nog dessvärre ofta svårt att själva inte brista i sitt bemötande. Här är ett färskt exempel på då en kvinna fick sina fördomarmot polisen bekräftade.

Ett tydligt exempel på hur det faktiskt ofta inte spelar någon roll hur man agerar, folk kommer ändå att få sina fördomar bekräftade, var den tragiska branden på Kuddbygränd för ett par år sedan, där en mor och flera av hennes barn omkom av rökförgiftning i trapphuset. Eftersom brandkåren regelbundet utsätts för stenkastning och bakhåll genom att ungdomar tänder eld på bilar och sedan väntar på broarna med stenar så inväntar de polis vid en bilbrand utan spridningsrisk. Då det är fara för liv stannar de dock aldrig upp och inväntar polis, och vid Kuddbygränd var de där ett par minuter efter att de hade fått larmet. Både brandmän, poliser och ambulans gjorde så klart sitt yttersta. En kollega fick dras bort ifrån en liten flickas kropp efter att ha hållit på med HLR långt efter att hon redan var död. Jag var inte där, men jag stod vid avspärrningarna dagen efter. Då möttes jag av det vanliga hatet, och av historier om hur brandkåren hade väntat bara för att det var i Rinkeby det brann. Så sprids nidbilderna gång efter gång.

Det är naturligtvis svårt för mig att veta sanningshalten på varje historia om övergrepp som berättas. Som jag nämnde är jag övertygad om att poliser ibland agerar oacceptabelt, och att det sker oftare då polisen initialt bemöts med hat. Jag är dock också medveten om att polisen satsar mer och mer på värderingsfrågor, speciellt på polishögskolan, och att man aktivt har försökt bredda poliskåren ifrån att ha tidigare ha varit nästan uteslutande vita män. Det har gjort att vi har en helt annan poliskår idag än för 15-20 år sedan. Jag arbetar i Västerort i Stockholm, och har under min tid som polis bara sett några enstaka ingripande som har varit tveksamma (och inga övergrepp). Sen har jag ingen erfarenhet av att jobba i någon annan myndighet. En del stockholmskollegor har sagt att skånepolisen ligger en bra bit efter värderingsmässigt, men det är svårt för mig att bedöma. Jag håller mig dock ytterst tveksam till att polisen någon stans i Sverige skulle kidnappa och misshandla ungdomar som Anyuru skriver. Om man omhändertar någon utan att ha lagstöd så är det ett olaga frihetsberövande. Om man gör det för att misshandla någon så är det ett människorov, och ger ett flerårigt fängelsestraff. Min gissning är att något har hänt, säkert ett ingripande där polisen har agerat tveksamt/illa som har lett till upptrappad konflikt, men sedan berättas det om i en väldigt vinkad version med syfte att framställa polisen i sämsta möjliga dager.

Det är självklart att ett strukturellt underläge skapar frustration och ökar risken för kriminalitet. Det är bara en av många anledningar att arbeta för ett jämlikt samhälle. Däremot är det lika självklart att ett underläge inte ger ansvarsfrihet. Att hävda att man har rätt att attackera poliser oavsett vad den enskilde polisen har gjort bara för att förorten är marginaliserad är ungefär som att säga att en homosexuell person har rätt att ge sig på och misshandla vilken heterosexuell som helst, även om denne aldrig kränkt någon, bara för att homosexuella länge varit utsatta för en strukturell diskriminering av det heteronormativa majoritetssamhället. Logiken brister.

Även om det är så att de argaste polishatarna/poliskritikerna inte bryr sig överhuvudtaget om någon polis skulle råka dö av en kastad gatsten, så borde de ändå bry sig om utvecklingen i förorten. Det torde vara självklart att hatet bara leder till att öka konflikterna och spänningarna i varje möte mellan polis och ungdomar, vilket alla förlorar på. Alla utom de yrkeskriminella, som tjänar på att hålla polisen borta ifrån sitt område då det blir lättare att handla med narkotika, begå inbrott och råna människor. Faktum är att det ofta är mycket tydligt hur ett tillslag mot kriminella följs på ökade attacker mot polisen, att attackerna inspireras och styrs av yrkeskriminella. Det är logiskt, det som inte är logiskt är hur människor som inte är yrkeskriminella och vars område lider under kriminaliteten spelar dem i händerna.

Min förhoppning är att det skall gå att vända den negativa spiralen av hat, misstro och konflikter. Det är så uppenbart att alla (som inte livnär sig på brott) tjänar på mer förtroende emellan förortsbor (speciellt ungdomar) och polis. På samma sätt som hat föder hat så kan hjälpsamhet och vänlighet ge en ömsesidigt positiv resonans. Detta är polisen medveten om och i Stockholm har det gjorts stora satsningar på att förbättra relationen med förortsungdomar. Man behöver självklart fortsätta med att försöka bli bättre, men processen måste vara ömsesidig om den skall lyckas. Det är där personer och organisationer som har inflytande i förorten kan göra en stor välgärning, inte minst för sina egna släktingar och grannar. Som jag sa inledningsvis så är jag medveten om att organisationer som Megafonen och Pantrarna gör mycket bra arbete. Jag är dock helt övertygad om att detta arbete skulle göra ännu mer nytta om de nyanserade sin bild av samhällsföreträdare, främst då polisen, en aning.

Read more...

Om det destruktiva polishatet i vissa förortortsmiljöer

Jag kontaktade SVT Debatt med avsikt att få texten om "reva" och avhumanisering som finns nedan i bloggen publicerad där. Den ansågs inte passa, men jag fick istället frågan om jag ville skriva ett svar på Johannes Anyurus text på SVT Debatt. Eftersom jag redan hade funderat en del kring vad polishatet beror på och gör med förorten så accepterade jag. Resultatet finns här. Nedan finner ni en mindre redigerad, version, där en hel del som skalades bort för att få ned längden till vad som passar på SVT Debatt finns med. 

Jag var då jag började arbeta som polis medveten om att många människor ogillar polisen. Ett polisingripande kan innebära att någon känner sig kränkt. Då människor grips, rapporteras, kontrolleras, avvisas eller på annat sätt utsätts för polisens myndighetsutövning så kan det väcka irritation eller ilska, även om det ofta är lätt att se hur åtgärden värnar om någon annan, om samhället i sin helhet. Jag hade dock ingen aning om hur utbrett och starkt polishatet var i några av de segregerade förorterna, speciellt bland unga. Att en del barn i mellanstadieåldern redan hade lärt sig att skrika ”fuck aina” då man var i närheten. Att vi får våra bilar vandaliserade med jämna mellanrum om de lämnas ovaktade. Och att vi regelbundet utsätts för stenkastning, ibland lockas in i regelrätta bakhåll där någon ringer in ett falskt larm och man har laddat upp med stora stenar att kasta ifrån höjd. Det känns närmast surrealistiskt och djupt tragisk att vi, då vi faktiskt åker in i ett område för att hjälpa, för att människor är i nöd eller har utsatts för brott, attackeras som om vi vore en ockupationsmakt. Det är endast en fråga om tur att ingen kollega ännu har skadats allvarlig eller dödats av en tung sten som träffar illa.

Vad beror hatet på? Polisens ingripanden i de här områdena? Då förekomsten av exempelvis inbrott och personrån är skyhögt över rikssnittet så görs det naturligtvis fler kontroller, både i samband med att ett brott precis har utförts och för att försöka förebygga brott. Att inte arbeta så hade varit att säga att människor i de segregerade förorterna inte har samma rätt att få de brott de utsätts för utredda och beivrade som alla andra. Polisen har dock anledning till självkritik. Det finns strukturella problem med ledning och styrning som gör att man fokuserar mer på ”resultat” än på uppdragets i grunden humanistiska natur. Då dåliga beslut fattas så försvåras också den interna diskussionen om t.ex. värdringsfrågor av att takhöjden lämnar en hel del att önska. ”Reva” och de kritiserade kontrollerna i lokaltrafiken är ett exempel på där ett beslut på ledningsnivå direkt har skadat förtroendet för polisen, speciellt hos människor med utländsk bakgrund. Sen gör poliser ibland misstag och/eller brister i bemötande, vilket alltid är djupt olyckligt. Då och då dyker det även upp exempel på poliser som uttrycker sig rasistiskt, som då en skånepolis under upploppsinsats refererade till någon som en ”apajävel”. Det rör sig dock om enstaka undantag, många poliser har själv utländsk bakgrund och rasism tolereras normalt varken av ledning eller kollegor.

Jag kan inte heller se hur några enstaka dåliga beslut eller mindre lyckade ingripande, eller ens rasistiska uttalanden, hur totalt oacceptabla de än är, kan förklara att hatet mot hela poliskåren är så pass utbrett bland ungdomar i förorten. Min erfarenhet är att de allra flesta poliser gör sitt bästa för att vara kommunikativa och ha ett bra bemötande, även då de möts av fientlighet och förolämpningar. Varför döms vi då alla ut efter vad några få har gjort? Jag är övertygad om att det till stor del beror på att många förortsbor får sin uppfattning om polisen mer ifrån vad som sägs om oss och hur vi tolkas, än hur vi faktiskt beter oss. Det finns en föreställning av polisen som förtryckande, fascistisk och rasistisk. Vi avhumaniseras till ”snuten” eller ”aina” och allt vi gör tolkas utifrån nidbilden av oss, berättas om, förvrids, tills även helt korrekta ingripanden kan tas som bevis på fascism eller rasism. Det intressanta är att den här avhumaniserande kollektiviseringen, där poliser inte längre ses som individer, följder samma logik som rasismen. Både vad gäller hur fakta ofta vinklas och förvrids för att passa in i en existerande nidbild och hur alla, oavsett möjlighet att påverka, görs ansvariga för enskilda individers handlingar. Rent livsfarlig stenkastning mot enskilda poliser verkar försvaras eller ursäktas med en föreställning av att vi alla delar någon sorts kollektiv skuld, detta trots att de flesta poliser bara gör sitt bästa för att jobba för ett bättre samhälle.

Det är också viktigt att påpeka att det inte bara är polisen som attackeras. Även brandkåren och andra som ses som företrädare för samhället utsätts för stenkastning, och de attackerna kan ju knappast bero på kontroller. Naturligtvis skapar både det sociala utanförskapet i förorten och den strukturella diskriminering som människor med utländsk bakgrund utsätts för en frustration. Kampen för lägre arbetslöshet, bättre skolor, tidigt och kraftfullt stöd till familjer med problem och andra sociala insatser är det främsta och viktigaste sättet att bekämpa både utanförskap och kriminalitet. Diskriminering, inte minst på arbetsmarknaden, är ett enormt samhällsproblem. Men inget av detta räcker dock som förklaring till stenkastning eller vandalism mot polis och brandkår. Det finns många områden i Sverige (inte minst på landsbygden) med socialt utanförskap, och det finns andra grupper än förortsbor som utsätts för strukturell diskriminering (kvinnor, samer, homosexuella, mm) utan att det leder till attacker mot brandbilar.

Det är uppenbart att det är samma strukturer som ligger bakom attackerna på polis och på andra samhällsföreträdare (som brandkåren), samt att det inte räcker med utanförskap som förklaringsmodell utan att det också handlar om värderingar och subkulturer. Värderingar som säger att samhällets representanter skall hålla sig borta ifrån förorten, att det är fult att berätta för polisen om brott (”gola”), att de enda maktstrukturer som räknas är förortens egna. Dessa värderingar, som kraftigt stärker kriminellas status och förenklar deras "arbete" och rekrytering, delas dock av många vanliga förortsungdomar, trots att dem som främst drabbas av de problem och kränkningar kriminaliteten innebär är deras egna släktingar och grannar. Varför? För att de sprids av många av de ledare och förebilder som har starkast inflytande i förorterna.

Jag blev i höstas i egenskap av polis blivit inbjuden till ett samtal med några förortsungdomar, arrangerat av tidningen "Norra Sidan". Jag trodde att vi skulle prata om mötet mellan polis och ungdomar. Den mest militante av dem, Rami Al-khamisi ifrån organisationen "Megafonen", hade dock redan sin världsbild vad gäller det mötet så klar för sig att dialogen uteblev. Polisen borde helt lämna förorten, vi var inte välkomna där. Vi var fortfarande ansvariga för att lösa alla brott. Dock utan att få någon hjälp, då han själv aldrig skulle "gola". Han fortsatte att klargöra att polisens egentliga uppgift ifrån makthavarna var att förtrycka människorna i förorten, och att inga "vita", varken poliser, lärare, eller tjänstemän hade någon rätt att fatta beslut i förorten. Al-Khamisi har i förra veckan skrivit en artikel här på SVT Debatt. Den är välskriven och mer nyanserat formulerad, men budskapet att samhället har övergivit förorten och polisen befinner sig där för att förtrycka folk (och inte för att skydda, hjälpa och beivra brott) är tydligt.

En annan ledargestalt med stort inflytande i förortsmiljöer, organisationen Pantrarnas Johannes Anyuru, har också skrivit en artikel på SVT Debatt, där samma världsbild presenteras med ett mer poetiskt grepp. Anyuru tar i sin text upp exempel som jag har väldigt svårt att förhålla mig till. Att polisen skulle åka omkring och slänga in ungdomar i bussar, misshandla dem, och sedan dumpa dem i något skogsområde är helt enkelt så långt ifrån allt jag har sett, hört eller ens hört talas om i dagens Sverige att jag har svårt att tro att det är en objektiv berättelse av ett faktiskt händelseförlopp. Hur som helst så målar Anyuru upp en bild av en kraftigt rasistisk polis vars försök till nätverkande med förortsungdomar egentligen bara är nya sätt att utöva förtryck på. På Pantrarnas hemsida kan man för övrigt, i en dikt under taggen "Polisen/grisen", läsa hur politiker jämförs med råttor, hur man skall be poliser "suga av" en och att fältare skall "klä av sig nakna och va redo för o bli tagna". Al-khamisi och Anyuru är långt ifrån ensamma om sprida en berättelse där polisen är en förtryckare och samhället helt har vänt förorten ryggen. Många fritidsledare och lokala förebilder delar och sprider samma tankar och idéer. Även musiker, kulturpersonligheter, journalister, politiker, frivilligorganisationer och många andra återberättar ibland olika aspekter av den här världsbilden. Inte konstigt att det kastas sten.

Polishat är dock inte den enda konsekvensen. Denna berättelse om förorten gör att det blir lätt för förortsungdomar på glid att för sig själva eller andra bygga sin identitet på att definiera sig i motsatsförhållande till samhället och göra kriminella livsval. Om du som vilsen ungdom får lära dig att samhället håller på att utsätta dig för förtryck, då blir naturligtvis steget till att vända dess regler ryggen och börja ägna dig åt kriminalitet betydligt lättare att ta. Och om människor i din omgivning sedan signalerar att de poliser, lärare och socialsekreterare som försöker få dig att bryta upp ifrån en kriminell bana inte har någon legitimitet, så undergräver man även de processer som samhället har för att få unga kriminella att överge brottets bana.

Som det ser ut nu i de värst utsatta förorterna så räcker det inte med den, absolut nödvändiga, satsningen samhället behöver göra mot socialt utanförskap. Så länge tillräckligt många ungdomar i högstadieåldern redan har en kriminell identitet är det väldigt svårt att skapa en trygg och konstruktiv skolmiljö. Då fritidsgårdar ibland bränns ned och de fritidsledare som faktiskt gör sin samhällsplikt och talar med polisen angående pågående brottsutredningar riskerar att misshandlas är det inte brist på pengar som är det enda problemet. Så länge rån och stölder är allt för vanliga, så kommer det vara svårt att locka fler näringsidkare eller institutioner till lokalsamhället som kan skapa jobb och dynamik. Tvärtom har jag i jobbet träffat många boende som helt enkelt inte orkar längre, efter att lägenheten länsats för andra gången eller sonen har rånats på sin tredje mobiltelefon. Och det är ofta de som lämnar som skulle ha behövts mest för att vända utvecklingen.

Organisationer som Megafonen och Pantrarna gör mycket bra och viktigt arbete i förorten genom att organisera människor, lyfta upp samhällsproblem, utbilda och bilda opinion. Därför är det för mig ironiskt att de ibland även sprider en världsbild av samhälls- och polishat, då den världbilden leder till ökade konflikter och mer kriminalitet, och därför starkt bidrar till att hindra förorten från att utvecklas. Och de som får betala priset är den stora majoriteten hederliga förortsbor som, förutom det sociala utanförskapet, dessutom lever med stor otrygghet och utsatthet.

Som det ser ut idag är situationen i de segregerade storstadsförorterna ett av Sveriges absolut största samhällsproblem. Om vi istället kan vända utvecklingen ifrån dagens negativa spiral till en positiv sådan så skulle samma områden istället kunna bli framåtsträvande centrum för både kulturella aktiviteter och kreativt företagande. Men det kräver inte bara att staten och samhället satsar, utan också att en ny världsbild genomsyrar förorten, en världsbild byggd på värderingar av hopp, samarbete och delaktighet. Lokalt förankrade ledare som Rami Al-khamisi och Johannes Anyuru har trovärdigheten att sprida den världsbilden och möjligheten att på så sätt göra en enorm insats för både förorten och samhället i stort.

Read more...