Att skylla på vädret - ett beklagligt ansvarstagande

Efter ett enormt kaos i tågtrafiken dagarna innan jul, så konstaterar den ansvarige ministern Catharina Elmsäter-Svärd att både SJ och Trafikverket har skött sig utomordentligt bra, och att ingen i parktiken har gjort några fel. Kontentan av ministerns uttalande är att vi helt enkelt måste räkna med kaos och förseningar då vargavintern slår till, och Elmsäter-Svärd konstaterar också att "Det kanske till och med är så att man inte kan fira jul på jul­afton, utan att man får ställa sig in på att ha julfirande någon annan dag".

Visst kan man ha förståelse för att snöstormar orsakar problem. Det känns dock ändå väl passivt och defensivt att, som Elmsäter-Svärd verkar göra, hävda att det inte går att få tågtrafiken att fungera bättre än vad den gör idag. Sverige har väldigt mycket förseningar om man gör en internationell jämförelse. Och informationen om förseningarna fortfarande är ytterst undermålig, som exempel kan jag nämna att när jag satt på Stockholm-Göteborg tåget sist och vi hade stått stilla i kanske två och en halv timmar i trakterna kring Hallsberg, så visade skyltarna i Göteborg fortfarande en timmes försening. Om man tillåter sig vara lite raljant kan man säga att det faktiskt inte borde vara omöjligt att se till att ha ett järnvägsnät som klarar lite snö ett halvsekel efter att människan satte sin fot på månen...

Nej, Elmsäter-Svärds attityd kanske snarare borde förklaras med att regeringen fått en hel del kritik ifrån bland annat Seko för att inte ge tillräckligt med pengar för reparation och underhåll av spåren. Och istället för att ta på sig ett eget ansvar för tågkaoset och för att människor får fira jul på Stockholms Central eller i Hallsberg, så torde det ju vara lättare att helt enkelt skylla på vädret och hävda att inget kunde ha gjorts åt saken...

Read more...

Mer prat om våldtäkt - dags för samtyckesklausul?

Efter våldtäktsanklagelserna emot Julian Assange har det gått ett enormt internetdrev emot de kvinnor som anmälde honom. Kanske som ett svar på det drevet har det nu startats en internetkampanj där kvinnor och män uppmanas att prata om sexuella övergrepp som de har blivit utsatta för. Även om jag tolkar kampanjen som en uppmaning att vädra ut ett svårt och komplicerat ämne, snarare än en diskussion med syfte att klargöra vad som är rätt och vad som är fel, så väcker den hos mig en vilja att reda ut ett antal begrepp. Inte minst eftersom det verkar finnas ett antal människor, säkerligen till en överväldigande del män, som verkar vilja använda fallet Assange till att få stöd för en allmänt unken kvinnosyn (se t.ex. några av kommentarerna på denna blogg)...

Om man lyfter frågan ifrån att handla om vad som har hänt emellan Julian Assange och de två kvinnor som nu står som målsägare i den pågående utredningen, och istället diskuterar vad som är ok, vad som är moraliskt förkastligt, och vad som är eller bör vara juridiskt straffbart när det kommer till sexuella handlingar, så verkar det finnas en pöbel som insinuant argumenterar för att om man har följt med någon hem, och dessutom har haft frivilligt sex, så kan inget som sker därefter vara sexuella övergrepp, än mindre våldtäkt. Det är naturligtvis nonsens. Om en man som har varit gift med sin fru i 20 år tar henne mot hennes vilja, så är det fortfarande våldtäkt. Alla fall där någon har sex med en annan person mot dennes vilja, och vet om det, är våldtäkt. Sen spelar det ingen roll om övergreppet sker genom att offret är oförmögen att säg nej (på grund av sömn, fylla, handikapp, mm), om offret säger nej men inte orkar/vågar kämpa emot, om offret hotas och därför inte gör motstånd eller om offret fysiskt övermannas. Det är klart att man kan tycka att det finns fall som är värre, mer klandervärda, än andra, men man skall vara försiktig med att utifrån döma om hur offret reagerar, hur traumatiserande det är att bli utsatt för den ena eller den andra situationen. Att bli våldtagen av någon man litade på kan vara nog så fruktansvärt som att bli våldtagen av en främling. Dessutom finns brottet grov våldtäkt att ta till för de värsta fallen, där särskild hänsynslöshet visats emot offret, och en bred straffskala att utnyttja baserat på omständigheterna i varje enskilt fall (varav domstolarna dessvärre oftast bara använder den nedersta delen...).

Debatten om juridiken kring våldtäktsbrottet är knappast ny. En aspekt som aktualiseras av diskussionerna om fallet Assange är frågan om det behövs en samtyckesklausul i våldtäktsparagrafen. Som det ser ut idag så är det en våldtäkt om gärningsmannen har sex med offret trots att han inser att det sker mot hennes vilja, eller om han inte vet om hon vill, men är likgiltig inför risken att hon inte vill. För Assange innebär det att om han har haft sex med en sovande "Miss W" och därigenom visat likgiltighet inför om hon faktiskt ville ha sex eller ej, så har han gjort sig skyldig till våldtäkt. Om han däremot trodde att hon, trots att hon sov, faktiskt ville ha sex och bara skulle bli glad av att bli väckt på det sättet, så faller det subjektiva rekvisitet. Skillnaden med en eventuell samtyckesklausul som i praktiken innebär att man behöver veta att den andra personen vill ha sex och inte kan gissa sig till det, blir att det skulle vara solklart att en man som tar en sovande kvinna gör sig skyldig till våldtäkt (om han inte känner henne så pass väl att han helt säkert vet att hon gärna vill bli väckt av att bli tagen av honom och därmed samtycker automatiskt, och då blir det ju heller ingen anmälan...).

Det har sagts att en dylik lagändring skulle skapa stora bevissvårigheter, och det är säkert sant. Men det subjektiva rekvisitet är redan idag ofta väldigt svårt att bevisa, och en lagändring skulle kunna ha en moralbildande effekt genom att markera att man aldrig skall ha sex med någon om man inte tydligt har uppfattat att den personen är med på noterna. Sen kan det naturligtvis ske på ett antal olika sätt, där lägger varken lagen eller jag mig i...

Slutligen så är det viktigt att komma ihåg att vad som har hänt är en sak, vad som går att bevisa är en annan, och hur ett offer reagerar är en tredje. Rättsprocessen avgör vad som går att bevisa, inte vad som har hänt. Stödet till ett brottsoffer måste däremot alltid utgå ifrån hur hon har upplevt situationen och hennes reaktioner.

Read more...

Lögner tyder ofta på att man har något att dölja

Reaktionerna på beslutet att anhålla och sedermera internationellt efterlysa Wikileaks talesman Julian Assange har varit häftiga och aggressiva. Många debattörer, som t.ex. Michael Moore, har helt utan grund hävdat att anhållningsbesluten var politiskt motiverade. Andra, så vitt jag förstått inklusive Assange själv och dennes advokater, har hävdat att det har rört sig om en "honeytrap" riggad av USA för att misskreditera Assange och Wikileaks. Även dessa påståenden verkar ha framförts utan några konkreta belägg. Jag har själv, fullt medveten om att jag inte vet vad som har hänt, snarare trott att det rört sig om olika uppfattningar av vad som har skett och vad som har varit ok då Assange har haft sexuella relationer med de två målsägarna. Den uppfattningen stärktes ytterligare av en redogörelse i DN över händelseförloppet baserad på information ifrån polisförhören samt på samtal med en person som presenteras som samordnare för Wikileaks i Stockholm.

Våldtäkt är ett komplicerat brott. Sverige har en progressiv lagstiftning där det inte krävs våld eller hot om våld för att ett övergrepp skall klassificeras som våldtäkt, det räcker att målsägaren är i ett tillstånd där hon inte har varit kapabel till att säga nej. Ett tydligt exempel på ett sådant tillstånd är då målsägaren sover. Om Assange, som verkar hävdas, har haft sex med en av kvinnorna ("miss W") då hon sov så har han de facto begått en våldtäkt i lagens mening (givet att målsägaren då hon vaknar eller i efterhand uppfattar sexet som oönskat). Det är egentligen ganska naturligt, att ha sex med någon emot dennes vilja är att begå en våldtäkt. Att det ryktas att det som gjorde att målsägaren faktiskt anmälde brottet var att Assange genomförde det för henne oönskade samlaget utan kondom och därefter vägrade att testa sig är inte straffrättsligt relevant.

Jag har själv gripit våldtäktsmän efter liknande händelseförlopp, då en kvinna vaknat av att mannen har haft sex med henne eller då hon sagt nej men varit oförmögen att göra fysiskt motstånd. Det har rört sig om kvinnor, målsägare, som har varit tydligt traumatiserade av det som har hänt. För mig är det solklart att det har rört sig om våldtäkter (sen är det självklart upp till domstolen att göra den juridiska prövningen).

Jag vet fortfarande självklart inte vad som egentligen hände emellan Assange och de båda målsägarna, det är bara de inblandade som klart och tydligt kan veta det, om ens de. Men en sak som jag vet av egen erfarenhet är att en vanlig försvarsreaktion hos våldtäktsmän då de konfronteras med sitt brott är att ljuga om det inträffade, i många fall är det just de lögnerna som är den starkaste bevisningen för ett annars extremt svårbevisat brott. Att Assange talar om att han har blivit utsatt för en "honeytrap", något som alltså förnekas av en Wikileakssamordnare, talar definitivt inte till hans fördel...

Read more...