Man skäms

Det är något speciellt över att känna att nu skrivs det faktiskt historia. Det som händer just nu är så stort, så viktigt, att det kommer att ha en global påverkan under en lång tid framöver. Revolterna i arabvärlden är på många sätt det största som har hänt på jorden sedan Berlinmuren föll 1989 och Östeuropa befriades. Konsekvenserna är svåra att överblicka. Vi befinner oss bara i början av skeendet och vet inte hur många fler regimer som kommer att falla, eller vad som kommer att kliva in i deras ställen. Tunisien och Egypten har kastat av sig sina fjättror. Det protesteras i mängder av länder, och i några av dem, som Jemen och Bahrain, skakar demonstrationerna regimerna i deras grundvalar. Även utanför arabvärlden, i det persiska Iran, inspireras demokratikämpar av den plötsliga styrkan i de arabiska folkens krav på demokrati. Men de mest dramatiska händelserna utspelar sig just nu i Libyen, där Khadaffis diktatur försöker trycka ned de folkliga protesterna med hänsynslöst våld. Hundratals demonstranter har redan dödats, många av inhyrda legosoldater ifrån t.ex. Tchad, men samtidigt har hela städer fallit för protesterna och allt ifrån militärer till diplomater fått nog av regimens grymhet och hoppat av eller bytt sida.

Så vad gör då västvärlden medan historiens vingslag sveper över arabvärlden. Ja, inte mycket. Frankrikes utrikesminister erbjöd diktaturen i Tunisien polisiär hjälp. Förutom det surrealistiska inlägget i debatten har det mest varit plattityder som att det är dumt med våld som har haglat ut. De demokratiskt valda ledarna i Europa och USA har haft otroligt svårt att ta ställning i konflikten emellan folket och de diktatorer som förtryckt dom i årtionden, naturligtvis på grund av det djupa samarbeta som väst har haft med förtryckarregimerna.

Än så länge har jag dock tänkt att den där förkastliga dubbelmoralen, det är sånt som främst USA, men även andra EU-länder håller på med. I Sverige är vi hederligare. Vi var i alla fall inte med om att vilja fortsätta exploatera det ockuperade Västsaharas fiskevatten, till skillnad ifrån många EU-länder. Vi protesterar emot det illegala byggandet av bosättningar i Palestina, till skillnad ifrån USA som fortsätter att blockera resolutioner i Säkerhetsrådet. Vi har inte samarbetat med säkerhetstjänsterna i Egypten (ja, förutom den genanta incident med Ahmed Agiza och Mohamed Alzery, då...) som USA har gjort, och vi har inte haft täta kontakter med diktaturen i Tunisien som Frankrike har haft. Men sen small det i Libyen...

Blodbadet i Egypten har visat på att även bland diktaturer så finns det en gradskillnad. Khaddafis regim är totalt hänsynslös, och använder alltså inhyrda legosoldater för att skjuta skarpt mot demonstranter. Det är den regimen som handelsminister Ewa Björling besökte 2009 (tillsammans med Tunisien, som i pressmeddelandet lyfts fram som en öppen ekonomi), och hjälpte till att sälja övervakningsutrustning till. Och nu, medan regimens inhyrda mördare skjuter skarpt emot demonstranterna som rättmätigt kräver demokrati, då säger utrikesminister Carl Bildt, en erkänt skicklig och mycket kunnig politiker, att "Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling". Det framgår inte vad Bildt menar med att få till stabilitet, kanske är det samma stabilitet som Göran Persson berömde i diktaturens Kina. Det är så att man skäms!

Read more...

En milstolpe

Den dom som nu kommit emot en överstelöjtnant i den kongolesiska armén och åtta av has soldater är en viktig milstolpe i arbetet emot strafffriheten i Kongo-Kinshasa, speciellt då vad gäller våldtäkter. De FN-pengar som har använts till att finansiera rättegången är synnerligen väl använda. Sen att det fortfarande bara i Kongo finns hundratusentals fler offer som förtjänar samma upprättelse, och hundratusentals fler förövare som fortfarande går fria, gör inte domen mindre viktig, tvärt om. Det är bara att hoppas att den följs upp av fler likadana rättegångar, och att det internationella samfundet som så ofta sviker fortsätter att stödja processen. Det är inte svårt att förstå att Margot Wallström hellre lägger sin energi på det här arbetet än på att blanda sig i den svenska socialdemokratins existensiella kris...

Read more...

Brottsofferperspektiv?

Våldtäkter är väldigt komplicerande brott, vilket bland annat debatten kring Julian Assanges göromål i Sverige har visat på. För det första kan gränserna emellan det straffbara och det lagliga (om än klandervärda) vara komplicerande, och de inblandades subjektiva uppfattning av vad som har hänt kan skilja sig markant. Sen är det ett brott som är notoriskt svårt att bevisa, även då man vet vem gärningsmannen är. Därmed inte sagt att lagstiftningen är dålig, det rör sig helt enkelt om en mycket besvärlig balans emellan de anklagades rättssäkerhet och brottsoffrens rätt till upprättelse samt samhällets krav på rättstrygghet. Därför kan det mycket väl hända att ingen blir dömd då en kvinna har blivit våldtagen trots att inga fel begås i utredningen.

Sen görs det naturligtvis mängder med fel, större och mindre. Men det fel som jag själv upplever som det allvarligaste är om kvinnans version inte tas på allvar och man inte ger henne ett bra omhändertagande och bemötande. Utgångspunkten då man får in en ny anmälan om ett så pass grovt brott som våldtäkt är naturligtvis att man skall göra allt som är möjligt för att utredningen skall leda fram till en fällande dom. Man jobbar utifrån att målsägarens version är sann tills annat bevisas. Offret skall tilldelas ett målsägandebiträde, och om utredningen inte kommer någonstans på grund av ett dåligt bevisläge, så skall det naturligtvis förklaras för och kommuniceras till målsägaren.

När man läser skräckhistorier som den här, så blir man beklämd. Det är svårt för mig att säga vad som egentligen har hänt. Men om polisen brustit så totalt i brottsofferperspektivet som det verkar baserat på kvinnans version, så är det mycket allvarligt och borde leda till drastiska förändringar för de enheter som varit ansvariga för utredningen.

Read more...