Det krävs mer än att bara bekämpa de illegala vapnen

Idag har en extrainsatt riksdagsdebatt hållits med anledning av det ökade dödliga våldet i Malmö. Parallellt har DN uppmärksammat den inbrottsvåg som sprider sig över landet, varav en av artiklarna i ämnet specifikt handlar om det distrikt där jag själv jobbar, Västerort i Stockholm, där det nu begås cirka 300 bostadsinbrott i månaden. Inbrottsvågen tas även upp i SvD. Att skjutningarna till största delen handlar om uppgörelser emellan olika grupperingar av yrkeskriminella tycks de flesta vara överens om. Det stora antal mord som har skett under de senaste månaderna är dock naturligtvis bara toppen på det isberg av kriminalitet som de här personerna och nätverken står för. Även vad gäller inbrotten så rör det sig om ett antal löst sammansatta nätverk av yrkeskriminella som begår brott tillsammans. Och i båda fallen rör det sig främst om grupperingar av människor med ursprung i segregerade förorter med låg socioekonomisk status som i ung ålder har förvärvat en kriminell identitet och livsstil.

Vad man skall göra för att komma till rätta med den här sortens yrkeskriminalitet har diskuterats mycket. I fallet Malmö verkar de flesta överens om att striktare vapenlagar vore bra. Men även om det definitivt skulle vara ett steg i rätt riktning (inklusive socialdemokraternas förslag om att möjliggöra telefonavlyssning vid misstanke om grovt vapenbrott), så är det en väldigt begränsad åtgärd, som i ett större perspektiv lär ha begränsad effekt. Det allra viktigaste är naturligtvis att förebygga kriminalitet genom att hindra nyrekryteringen av unga till de kriminella nätverken. I dagens Expressen skriver miljöpartiets rättspolitiska talesperson Maria Ferm om sina idéer om hur man kan jobba för att få ett mer inkluderande samhälle där man förenklar för unga arbetslösa att få gymnasiekompetens och i förlängningen komma in på arbetsmarknaden. Alla åtgärder som kan minska utanförskapet hos människor i allmänhet och unga i synnerhet har en brottsförebyggande effekt och är dessutom lovvärt både ur ett mänskligt och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Men det krävs mer för att komma till bukt med den organiserade och utbredda brottsligheten.

Min tro och egna erfarenhet är att de personer som senare går med i kriminella nätverk har förvärvat en kriminell identitet och livsstil långt innan 20-års ålder. Naturligtvis spelar både familjeförhållanden och socioekonomisk status in, men det handlar även om subkulturer bland ungdomar i segregerade förorter där unga yrkeskriminella agerar förebilder och det byggs en identitet som definieras i motsatsförhållande till samhället. Då ungdomar börjar kasta sten på polis och brandkår samt begå personrån mot jämnåriga under högstadieåldern så krävs det resoluta insatser för att bryta en bana som annars med största sannolikhet leder in i yrkeskriminalitet. Regeringens projekt med sociala insatsgrupper är ett steg i rätt riktning, men det krävs också effektivare repressiva åtgärder och bättre lagstiftning för att få bort de förebilder som drar med sig mängder av unga i riskzonen in på en kriminell bana.

Här är exemplet med inbrotten i Västerort talande. De ligor som härjar i distriktet består i princip uteslutande av ungdomar och yngre vuxna ifrån de segregerade förorterna. De har i många fall valt banan som inbrottstjuvar (i stället för att fortsätta med personrån eller butiksrån) då det innebär låg risk att åka fast och mycket låga straff. De behöver helt enkelt inte vara rädda för konsekvenserna av att begå brott. Fredrik Gårdare, den kunnige och engagerade kommissarie som leder distriktets satsning mot bostadsinbrotten konstaterade att de vet om vilka gärningsmännen är, och fick då frågan om varför inbrotten fortsätter. Svaret är att man har gjort ett stort antal tillslag, men att de gripna tjuvarna släpps ut snabbt igen. Effekten av det är inte bara att de yrkeskriminella har möjlighet att begå långt många fler brott, utan även att barn och ungdomar i farozonen ser att kriminalitet lönar sig. Adekvata straff (eller möjligheten att omhänderta unga kriminella ledargestalter enligt LVU) är därför inte bara individualpreventivt effektivt, utan torde även ha en stor effekt på att bromsa upp nyrekryteringen in i kriminalitet.

Dessutom torde det vara väldigt svårt att under en till två månaders kriminalvård få en person att bryta med en kriminell livsstil eller identitet. Möjligheten borde vara högre under en längre period av vård, förutsatt att kriminalvården och de behandlingshem som vårdar unga kriminella ges bra förutsättningar och jobbar på rätt sätt. Här kan man även betona vikten av hur man hanterar tiden då en kriminell precis släppts ifrån att ha avtjänat ett straff, och möjligheten att samarbeta med ideella organisationer, t.ex. KRIS och X-CONS.

Det finns ett brottsofferperspektiv som lätt kommer bort då man diskuterar straff. Debattörer och partier med en uttalat humanistisk människosyn, som t.ex. miljöpartiet, talar gärna om att man vill se kortare straff. Men den ökade frihet och de ökade möjligheter som man vill ge brottslingen sker ofta på bekostnad av någon annan. I exemplet med inbrotten rör det sig om alla de familjer som får sina hem tömda så fort inbrottstjuvarna släpps ut. Men det finns betydligt värre exempel, om det rör sig om relationsvåld så kan den utsatta kvinnan tvingas gå under jorden så fort hennes plågoande är på fri fot. Och det självklara faktum att man riskerar att nya personer utsätts för brott då man släpper ut farliga personer har på sistone illustrerats av ett antal tragiska händelser, till exempel då en dömd mördare i somras våldtog en 12-årig flicka eller då senast den här veckan det verkar som om en man som tidigare mördat sin mor också dödat sin far och dennes sambo. Det finns naturligtvis inga enkla lösningar på de här problemen, men speciellt vi som jobbar inom polisen ser ofta exempel på hur människor som redan har en svår situation utsätts för fler och värre kränkningar för att rättssystemet har bråttom att sätta en gärningsman på fri fot igen.

Högre straff i allmänhet (och inte bara för vapenbrott) hade från mitt perspektiv även varit välkomna inslag i kampen mot den organiserade brottsligheten. Men kanske ännu viktigare är att det pågående arbetet med att förenkla för att komma åt de kriminellas tillgångar, det brottsliga förvärvet, fortsätter och effektiviseras och att man fortsätter att fördjupa samarbetet emellan de olika myndigheter som är har att göra med den organiserade brottsligheten (och förenklar utbytet av information genom att undanröja hindrande sekretesslagstiftning). Men jag tror även att man behöver nytänkande i form av att t.ex. ge människor möjlighet att vittna utan att behöva röja sin identitet för dem de vittnat mot. Som det ser ut idag så är det inte konstigt att man har svårt att få folk att ställa upp med tanke på vilket pris en del som vittnar tvingas betala. Dessutom tror jag att man behöver öppna upp för att ge straffminskning för de misstänkta som samarbetar i en brottsutredning. För närvarade har en kriminell lite att vinna och mycket att förlora på att själv erkänna delaktighet i brott, för att inte tala om vad det kan kosta honom om han ”lägger” andra kriminella. Detta trots att den sortens vittnesmål skulle kunna vara enormt värdefulla för rättsväsendet och samhället i stort.

Kanske finns det nu på grund av den debatt som har väckts av dödsskjutningarna i Malmö förutsättningar för att hitta konstruktiva politiska lösningar som tar ett betydligt bredare grepp vad gäller kampen mot den organiserade brottsligheten än att enbart fokusera på de nog så viktiga illegala vapnen. Det krävs absolut ett målinriktat brottsförebyggande arbete med fokus på att bekämpa utanförskap och att ge människor förutsättningar till utbildning och jobb. Men man behöver också arbeta brottsförebyggande genom att specifikt inrikta sig på att stödja och hjälpa ungdomar i farozonen samtidigt som man får bort lokala kriminella förebilder och gör den brottsliga banan mindre attraktiv, t.ex. genom adekvata straff och effektivare konfiskering av brottsförvärv. Dessutom krävs det både resurser och anpassad lagstiftning som förenklar kampen mot både grov organiserad brottslighet och vardagsbrottslighet som inbrott.

Read more...

Ogrundade rasistanklagelser gynnar främlingsfientliga

Jag har så länge som jag har haft en politisk identitet vurmat allra mest om frågor som rör solidaritet. Solidaritet med utsatta människor i Sverige. Solidaritet med de långt många fler och ofta väldigt mycket mer utsatta människor som finns runt omkring i världen i länder med fattigdom, diktatur, korruption, enorma orättvisor, mm. Solidaritet med djur och natur (även om det inte är relevant för det här inlägget...). Och jag har dessutom rest en hel del, främst i Latinamerika, där jag också har flera nära vänner. Så för mig har det alltid varit självklart att ta ställning mot alla former av rasism och främlingsfientlighet, förtryck och diskriminering. Jag är också sedan länge medlem i de flesta större ideella föreningar som är verksamma inom de här områdena, t.ex. Amnesty och Röda Korset (där jag även varit aktiv). Dessutom har jag länge förespråkat en generös och humanistisk migrations- och integrationspolitik, både vad gäller vilka som får stanna och hur man behandlar asylsökande och papperslösa medan de är i Sverige.

Anledningen till att jag ger den här bakgrunden är att visa på att jag känner mig ganska trygg värderingsmässigt vad gäller frågor som rör människovärde och mänskliga rättigheter (som jag även läst kurser i). Men ändå så märker jag att jag, eller människor vars åsikter jag delar, ibland klumpas ihop med en brun höger med Breivik i spetsen. Varför? För att jag ibland talar om att man måste göra något åt att brottsligheten är så hög i de segregerade förorterna, att man måste vara tydlig och hård i kampen mot hederskultur eller att det är ett problem om barn påtvingas dogmatiskt religiösa seder av sina föräldrar. Dessutom befinner jag mig någonstans i mitten på den politiska höger-vänster skalan (och långt ut i den gröna dimensionen), vilket också ibland likställs med att vara åtminstone lite fascistisk...

Två av de tydligaste exemplen på den sortens polariserande retorik som jag reagerar mot är Maria Svelands debattartikel i DN Kultur för någon vecka sedan och Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet kort därefter. Därför skrev jag ett svar, som publicerades på debattsidan Newsmill. I Newsmillartikeln argumenterar jag även för att jag tror att de som har mest att vinna på den sortens polariserande retorik där alla som inte delar den politiskt korrekta världsbild som förs fram av vad som skulle kunna kallas "kultureliten" är de riktigt främligsfientliga krafterna i samhället. De kan nämligen ta på sig rollen av sanningssägare då de talar om att invandrare ifrån vissa delar av världen är överrepresenterade i brottsstatistiken eller att vissa kulturer har allvarliga problem med sin jämställdhetssyn.

Min förhoppning är att det borde gå att kombinera en öppnare debatt med högre i tak där man vågar se och ta i problem, med ett förhållningssätt där man fortfarande är på sin vakt mot och reagerar på främlingsfientliga och missaktande generaliseringar mot vissa folkgrupper.

Tillägg 2012-02-21
Debatten som startades med Svelands artikel fortsätter på DN kultur genom en intressant text av Fredrik Ekelund

Read more...