Varför det var viktigt att skriva om dödsskjutningen i Husby

För två veckor sedan så publicerade jag på min polisblogg en text om dödsskjutningen i Husby i maj. Många har reagerat positivt på publiceringen, men jag har också av kollegor fått en hel del kritik angående det jag skrev och ärliga frågor om varför jag valde att gå ut så öppet med mina funderingar. Vad gäller den mer konkreta kritiken, så bemöter jag den i det här inlägget. Nedan skall jag försöka förklara varför jag tror att det är viktigt att öppet kunna rannsaka händelser där polisens agerande kan ifrågasättas.

Jag skrev i ingressen till inlägget att jag väljer att publicera texten "då jag känner att den lyfter frågor som jag hoppas vi kan lära oss något av, och då jag tror att polisen mår bra och utvecklas av öppenhet". Jag är övertygad om att vi lär oss av att öppet diskutera vår verksamhet, både det som fungerar bra och det som fungerar dåligt. Det innebär självklart inte att jag tror att sociala medier eller nyhetsinslag på något sätt kan ersätta de interna processer som finns för att kontinuerligt utveckla polisen. Däremot kan en öppen diskussion fungera som ett komplement, då den kan sätta fokus på saker som inte fungerar tillräckligt bra och genskära den inneboende tröghet som det innebär att diskutera saker i en strikt hierarkisk organisation där takhöjden ibland brister. Ett välkänt exempel är ”pinnjakten” där de negativa effekterna har synts tydligt på golvet, men då dessa skall kommuniceras upp genom leden till dem som är beslutsmässiga så blir det lätt en variant av ”viskleken” där det som väl når fram har tappat både i innehåll och budskap.

Dessutom gör en öppen diskussion att de som har investerat prestige i en fråga, de som har i uppdrag att driva igenom dåligt utformade direktiv eller de som känner sig (på individ eller gruppnivå) ifrågasatta av att problem diskuteras får det svårare att lägga locket på och kväsa en konstruktiv lärandeprocess. Jag tror att min text bidrar till att öka förutsättningarna för att polisen som organisation lär sig något av tragedin i Husby.

Jag är också helt övertygad om att mer öppenhet, tillsammans med en ökad självkritik, starkt skulle bidra till att höja polisens förtroende hos allmänheten. Jag har efter att jag publicerade mitt blogginlägg ifrån bekymrade kollegor fått höra att jag riskerar att sänka polisens förtroende eftersom jag pekar på vad jag uppfattar som brister. Det skulle i sin tur kunna leda till att folk inte pratar med oss, ger tips, vittnar, och så vidare. I princip alla som inte är poliser som har hört av sig till mig har dock sagt precis tvärtom, att de i och med min text har fått ökat förtroende för polisen. Många har skrivit och tackat mig för att jag just har givit dem förtroendet för polisen åter. Det är stora ord som jag naturligtvis tar med en nypa salt, men reaktionen tyder på något jag redan har fått höra många gånger. De som har lågt förtroende för polisen (och nu menar jag vanliga människor, inte exempelvis yrkeskriminella eller andra som hatar polisen oavsett vad vi gör) baserar inte det främst på att poliser begår misstag eller beter sig illa ibland. Alla människor begår misstag. Det är det faktum att poliser ofta upplevs sluta leden och försvara ifrågasatta ageranden samt att polisen uppfattas vara dålig på att erkänna misstag och felaktigheter som oftast lyfts fram som det som mest skadar vårt förtroende, även bland dem som annars är positivt inställda.

Som polis så vet man att området emellan straffbara fel och ett schysst agerande är ganska stort för misstänkta brottslingar, men det gäller även för poliser, och för polisen som organisation. Om man ser att ett agerande ifrån polisen går riktigt illa, och den enda responsen man får är ”det har startats en internutredning”, och den utredningen sedan, korrekt, leder till att ingen döms, så innebär det att den signal polisen skickar var att man anser att allt gick rätt till. Den bristen på självkritik kan upplevas som en dubbel kränkning. Om man istället skulle konstatera att inga brottsliga fel begicks, men att insatsen eller ingripandet var misslyckat och att man kommer att lära av detta, så tror jag att det skulle innebära ett ökat förtroende. Om man dessutom skulle be dem som drabbats av misstagen om ursäkt så tror jag anseendet skulle bli ännu högre.

Det handlar inte heller bara om att eftersträva ett högt förtroende, det handlar på ett djupare plan om att de människor som drabbas då något går fel vid ett polisingripande måste få sina rättigheter och intressen tillvaratagna. Som polis är förståelsen för hur viktigt det är för människor som blir kränkta att få upprättelse helt grundläggande. En stor del av utredningsverksamheten handlar just om att ge människor som har utsatts för övergrepp upprättelse. Upprättelsen kan dock vara precis lika viktig när kränkningen inte innebär en juridiskt straffbar handling. För dem som har utsatts för kränkningar av polisen så skulle nog en ursäkt och ett konstaterande att man har brustit, samt att man kommer att lära sig av detta, bära långt. Och, för att återvända till fallet med dödsskjutningen i Husby, så är det svårt att föreställa sig en större kränkning en den som kvinnan i Husby utsattes för vid inbrytningen i hennes hem som slutade med att hennes man sköts till döds (även om allt skedde lagligt och utan onda intentioner). Jag anser att hon har rätt till den upprättelsen, även om jag förstår att det skulle kunna upplevas som att man brister i stöd till de kollegor som var inblandade i insatsen.

Någonstans här ligger problemets kärna, i att inte bara se till den egna gruppen, utan vidga perspektivet. Det är lätt att förstå tendensen att alltid försvara hur andra poliser agerar då de kritiseras. De som uttalar kritiken utmålas ibland som att de inte förstår något eller vet vad de pratar om. Granskningar skrivs om till ”häxjakter”. Ledning och kollegor förväntas att genom uttalanden och handling visa att man till 100% ställer upp bakom den utsatta eller misstänkliggjorda polisen. Detta då det självklart gör livet lättare för en kollega som genomgår en tuff period. På samma sätt avfärdas krav på att poliser, liksom alla andra, borde förhöras innan de riskerar att genom exempelvis ett debriefingsamtal ha fått sina minnesbilder ensade med att kollegans behov i det läget måste övertrumfa (det normala) utredningsförfarande. Men det man då glömmer bort är att det hela tiden finns en annan part, en part vars utsatthet och lidande kan förvärras av att man helhjärtat utåt hävdar att den kränkning som hon eller han har blivit utsatt för var ett legitimt och oklanderligt handlande.

Det är positivt att känna lojalitet med kollegor. Man delar ett utsatt yrke. Det är enormt viktigt att man ställer upp för, stöttar och hjälper varandra. Den positiva “kårandan” gör jobbet effektivare och roligare och hjälper kollegor att orka även när det är tufft. Men det får inte ske på andras bekostnad, för då blir ”kårandan” negativ. Alla har en tendens att försvara personer ur den egna “gruppen”, oavsett vilken grupp det handlar om. Men om det går så långt att man tvärsäkert alltid utgår ifrån att någon har agerat korrekt bara för att denne tillhör ens egen grupp , då hamnar man i ett ”vi-och-dom” tänkande gentemot omgivningen. Alla gör fel ibland, även poliser. Poliser arbetar dessutom på medborgarnas uppdrag och har genom yrkesrollen stundtals väldigt stor makt att inkräkta på andra människors liv, varför ansvaret att se allas perspektiv och inte fastna i det egna är mycket större. Objektiviteten som alltid skall iakttas kan och får inte sopas under mattan när kollegor är involverade utan är då snarare extra viktig.

Jag står fast vid att jag tror att Sverige har en av världens bästa poliskårer, inte minst vad gäller bemötandefrågor. Men jag är också övertygad om att vi kan bli mycket bättre om vi blir öppnare, och framför allt mer öppet självkritiska och ödmjuka. Och det gäller speciellt gentemot dem som drabbas eller kränks då polisen genomför insatser eller ingripanden där något på ett eller annat sätt går fel.

Read more...

Bemötande av kritiken mot min text om dödsskjutningen i Husby

För två veckor sedan så publicerade jag på min polisblogg en text om dödsskjutningen i Husby i maj. Inlägget har väckt starka reaktioner, inte minst ifrån en del av mina kollegor. Många har hävdat att jag inte borde ha publicerat texten alls, att jag har fel i den kritik jag tar upp och att eventuell kritik i så fall borde ha framförts internt. Jag har också fått ärliga och uppriktiga frågor om varför jag valde att publicera inlägget, vad jag hade för syfte med det. Jag respekterar och lyssnar på den kritik som är saklig och kommer nedan försöka ge ett sammanhang och bemöta kritiken. Jag har även skrivit ett separat inlägg där jag förklarar varför jag tyckte att det var viktigt att publicera texten.

När förundersökningen mot kollegan som hade skjutit hade lagts ned och jag då kände att det kunde vara aktuellt att skriva om och publicera texten som jag hade skrivit veckan efter skjutningen (men hållit på), så diskuterade jag först texten grundligt med två personer som jag har mycket stort förtroende för, min sektionschef och polisförbundets ordförande.

Cirka tio timmar efter att jag lade ut texten så började media ringa. Samtalen fortsatte långt in på natten, och började igen tidigt på söndagsmorgonen. Jag bollade igen med min chef, och kom fram till att det var lika bra att tacka ja till förfrågningarna om telefonintervjuer. Jag sa däremot nej till alla som ville skicka filmteam och alla inbjudningar till TV eller radio. På söndag förmiddag så toppade alla stora dagstidningarna sina websidor med "nyheten". Jag hade förstått att det skulle finnas ett visst intresse, men var helt oförberedd på att det skulle bli så massivt. Jag sökte alltså inte upp media, de sökte upp mig.

Nu till frågorna och kritiken. Många kollegor hävdar att jag inte borde ha uttalat mig överhuvudtaget om vad som hände i lägenheten, då jag inte var på plats och då jag inte verkar ha förstått hur farlig en knivbeväpnad psykiskt sjuk man är. Vad gäller att inte uttala sig om något när man inte har varit på plats, så skall man så klart vara försiktig med vad man säger när man har en begränsad bild av en händelse. Men den "regel" som säger att man aldrig skall uttala sig om ett ingripande när man inte har varit med verkar för mig egentligen mer handla om att man inte bör kritisera kollegor. Andra människors handlingar har vi poliser normalt inga problem med att ha åsikter om, och att bilda sig en uppfattning om något man själv inte har bevittnat är ju ganska grundläggande i polisarbete och i rättssystemet i stort. Jag håller dock absolut med om att man bör försöka undvika att hänga ut enskilda kollegor med sin kritik, vilket jag återkommer till nedan. Det jag har skrivit om vad som hände inne i lägenheten är för övrigt helt baserat på förhöret med kollegan mot vilken utredningen nu är nedlagd.

Vad gäller dödsskjutningen av mannen i Husby så var det egentligen inte detaljerna i lägenheten, utan själva resultatet som jag kritiserade. Jag tycker helt enkelt att svensk polis då man i ett läge som inte framstår som akut väljer att gå in måste kunna hantera en knivbeväpnad berusad och psykiskt labil 69-åring som befinner sig i sin egen lägenhet utan att det slutar med att han blir skjuten i huvudet. Man var trots allt innan inbrytningen fullt medveten om förutsättningarna för en eventuell konfrontation i lägenheten, och hade full kontroll över hur man valde att gå in. Och jag står fast vid att om man inte kände att man hade möjlighet att hantera den (med den använda taktiken) långt ifrån osannolika händelsen att mannen rör sig mot gruppen med kniven höjd utan att skjuta honom till döds, då borde man inte ha gått in alls. Det hade varit annorlunda om det hade rört sig om en klockren offersituation med starka indikationer på att kvinnan befann sig i akut fara, men hotet mot henne var aldrig mer än ytterst diffust (hennes make var psykiskt labil och visade vid flera tillfällen upp en kniv för andra), då mannen aldrig hade setts vara hotfull mot kvinnan. Tvärtom, då de båda sågs höll de om varandra. Det fanns högt kvalificerade kollegor på plats som föreslog att låta mannen sova ruset av sig och höra honom mot det olaga hotet dagen efter. Jag säger inte att det innebär att det nödvändigtvis var fel att gå in för att till 100% säkerställa att kvinnan var ok, jag förstår och respekterar det beslutet. Men om man skall agera på en så pass knapphändig hotbild (det visade ju sig sedan också att kvinnan aldrig var i fara ifrån sin man) så ställer det ännu högre krav på att man vet att man då man går in kan hantera situationen utan att göra mer skada än nytta. Det finns uppenbarligen många kollegor som anser att jag har fel i att anse att situationen i lägenheten borde ha kunnat hanterats utan att mannen skjuts ihjäl. Min åsikt har dock fått starkt stöd i flera samtal med kollegor som har mycket hög taktisk kompetens (bland den högsta som finns att tillgå i Sverige).

Det har också hävdats att det räckte med det olaga hotet för att motivera inbrytningen, och att skottet mot huvudet sedan bara var en konsekvens av det val mannen gjorde då han gick med höjd kniv mot kollegorna. Ett olaga hot med en identifierad gärningsman (han var lätt att identifiera) är dock i sig sällan särskilt brådskande att utreda. Vad gäller åsikten att agerandet ifrån polisens sida automatiskt blir klanderfritt för att mannen själv gör "val" som leder till konfrontationen, så var det uppenbart att han inte var kapabel att göra särskilt väl avvägda beslut, både på grund av berusning, psykisk ohälsa, och slutligen även säkert på grund av rädsla för sig själv och sin fru. För mig är det självklart att polisen, som företrädare för våldsmonopolet, har ett mycket stort ansvar för hur en sådan konfrontation utvecklar sig oavsett hur mannen agerar i sitt förvirrade tillstånd.

Vad gäller att hålla förhör med de kollegor som var på platsen, så har det hävdats att det inte är juridiskt möjligt eller personalmässigt försvarbart. Vad gäller juridiken, så torde inga hinder föreligga för att höra dem som inte kan misstänkas för något. Vad gäller den (eller dem) som man misstänker har agerat tvivelaktigt, så borde man kunna ta hand om och stötta personen samtidigt som man separerar denne ifrån de övriga. Han skall självklart ha rätt till advokat, men det borde gå att lösa även på jourtid. Det skulle ge ett mycket mer trovärdigt utredningsförfarande. Alternativet som troligtvis skulle ha varit aktuellt för alla icke-poliser, tvångsmedel genom hämtning till förhör eller gripande, känns varken rimligt eller önskvärt. Och vad gäller personalvårdsfrågan så är den självklart enormt viktig, men för inga andra yrkeskårer övertrumfar den utredningsförfarandet vid så pass allvarliga händelser. Så länge man inte hör poliser förrän efter de har haft möjlighet att prata ihop sig (medvetet eller omedvetet) vid en dödsskjutning, så ger man alla dem som säger att polisen har en gräddfil i rättssystemet rätt. Och även om jag har full respekt för dem som ser till personalens utsatthet, så anser jag helt enkelt att regeln att lagen skall vara lika för alla är viktigare.

Det har även hävdats att det inte heller är utredningsmässigt professionellt att höra folk direkt efter en traumatisk händelse, och att det som kollegorna då säger då de är i någon sorts chocktillstånd sedan kan användas emot dem eller någon av deras kollegor i en rättegång. Trots det är förhör något som vi utsätter alla andra människor som är med om en traumatisk händelse för. Den enda personen av dem inne i lägenheten som faktiskt blev förhörd samma natt var den kvinna som efter att ha blivit pepparsprayad fick sin make ihjälskjuten. Naturligtvis behöver fler förhör hållas då de inblandade har haft möjlighet att få distans till händelsen, men möjligheten att först få lugna ned sig (och i värsta fall även prata ihop sig med övriga inblandade) för att säkerställa att man inte säger något oöverlagt som kan framstå som ofördelaktigt för en själv eller en kollega är inget vi ger någon annan. Vi kräver att alla vi har att göra med helt enkelt skall lita till att rättssystemet fungerar, och då känns det orimligt att vi själva hävdar undantag just för att vi inte litar på systemet.

En central och förståelig oro är att min text skall leda till försämrat förtroende för polisen genom att offentligt peka på eller hävda brister. Jag tror tvärtom att den kan bidra till att på längre sikt öka förtroendet för polisen. Jag har sedan jag skrev inlägget fått mängder med meddelanden och kommentarer där personer påstår att de nu har fått tillbaka förtroendet för polisen. Hur som helst så är polisens förtroende inget egenvärde, utan något som bör förtjänas genom allt det bra jobb som görs,och genom att kontinuerligt utvecklas och bli bättre. Det är inte fasaden/vad vi presenterar, utan det vi faktiskt presterar som är det viktigaste.

En mer konkret oro är att mitt inlägg skulle riskera att leda till oroligheter i exempelvis Husby eller Södra Järva. Jag har full respekt för den oron, även om jag tror att risken är liten. Det har även påpekats att mitt publicerande skedde med dålig tajming, under skolstart och med ett resurskrävande Obama-besök på gång. Jag tar till mig den kritiken, och kunde så klart ha väntat till mitten av hösten med publiceringen. Däremot anser inte jag att risken för oroligheter kan användas för att generellt diskvalificera att man publicerar fakta eller funderingar som är kritiska mot polisen, i så fall så skulle ju polisen aldrig få kritiseras, vilket effektivt skulle stoppa möjligheten att lära sig och utvecklas av den kritiken.

En annan kritik, som jag även har fått av kollegor som jag respekterar högt, gäller att jag borde ha framfört min kritik internt först. Jag hade dock pratat med mina närmaste chefer, och har inte känt att det har funnits några andra kanaler som jag tror fungerar för kritik som är så pass generell. Stockholm/Västerort där jag arbetar har väldigt bra chefer, men de var inte ansvariga eller inblandade i det som jag anser gick fel. Och min poäng var heller inte att vända mig till någon enskild kollega och ifrågasätta dennes agerande, utan att vända mig till polisen som organisation och säga att det här gick riktigt dåligt på flera sätt, och det behöver vi lära oss något av.

Att överhuvudtaget kritisera polisen öppet/externt är kontroversiellt, och än mer så när det kan uppfattas att man riktar kritiken mot enskilda kollegor. Som jag har skrivit i inlägget var det verkligen aldrig mitt syfte att kritisera eller "hänga ut" någon enskild person, och jag har också försökt att undvika att formulera mig så att man kan få det intrycket. Jag har dock förståelse för att kollegor kan bli arga för att mitt inlägg kan upplevas som en indirekt uthängning av dem som var inblandade. Trots det så anser jag att det var så pass viktigt att just framföra mina kritiska funderingar öppet att det ändå var värt det, vilket jag skriver om här. Som det står i ingressen till blogginlägget, så ber jag om ursäkt om någon tar illa vid sig. Jag förstår och respekterar att hela händelsen har varit jobbig för de inblandade kollegorna, och speciellt för kollegan som sköt. Jag vill dock ändå påpeka att dem som har drabbat ojämförligt hårdast av den här tragedin inte är poliser, utan de äldre paret som man gjorde inbrytningen hos. Om jag inte hade trott att de, och andra personer som har varit eller i framtiden riskerar att hamna i liknande situationer, hade haft något att vinna på min publicering, så hade jag naturligtvis låtit bli.

För att sammanfatta kritiken, så har jag läst, lyssnat och tagit till mig. Jag är dock fortfarande precis lika övertygad, om inte mer, om att det var rätt av mig att publicera inlägget. Jag ger dock de kritiker som har sagt att jag borde ha väntat med publiceringen rätt, det fanns ingen brådska och jag kunde precis lika gärna ha väntat ut skolstart, Obama-kommendering och eventuella rättsliga efterspel (som jag inte förutsåg) av händelsen innan jag la ut min text. Det ber jag om ursäkt för.

Slutligen, för att få ett mer personligt perspektiv på hur tragedin kan se ut för de anhöriga, så tänker jag mig följande: En äldre släkting har blivit lite senil, något som han själv inte har insett. Han och hans fru har druckit en del, och han har sedan i ett infall varit ute och hotat grannen med kniv. Hustrun vet att han aldrig förr har gjort en fluga förnär och är inte så bekymrad. Sedan kommer polisen dit. De är båda berusade, förvirrade, rädda och trotsiga och vägrar att prata med dem. Efter ett tag bryter sig maskerade och tungt beväpnade poliser in. Hans fru ställer sig framför sin man för att skydda honom, och han har igen plockat upp kniven. Båda sprejas, hustrun separeras undan, och då han, än mer förvirrad, stressad, och desorienterad av distraktionsgranater rör sig emot personerna som i hans värld har attackerad honom i hans hem och har tagit hans fru så skjuts han i huvudet i nödvärn. Ungefär så här kan det ha sett ut ur mannen i Husbys anhörigas, perspektiv. Om det hade varit min släkting så hade jag inte nöjt mig med konstateranden om att inget kunde gjorts på ett annat sätt och att alla har agerat klanderfritt.

Read more...