Den eviga konflikten emellan rättssäkerhet och rättstrygghet

Ibland känns det som om det är ganska få svenskar som har förstått de grundläggande principerna om hur rättssystemet fungerar. Detta visar sig speciellt tydligt då det gäller våldtäkter och andra sexuella övergrepp. "Svensson" argumenterar ofta utifrån utgångspunkten att domstolarna har möjlighet att veta vad som egentligen har hänt, och att domen sedan fastställer om den misstänkte är skyldig eller ej. Så är det naturligtvis inte. Domstolen tar ställning till om det kan anses bevisas "bortom rimligt tvivel" att åklagarens gärningsbeskrivning är sann, det vill säga att den misstänkte är skyldig till det han anklagas för. Det kan mycket väl vara så att den misstänkte är skyldig, fast eftersom det inte går att bevisa tillräckligt strikt så frias han ändå. Den som hävdar att en i rättegång friad misstänkt våldtäktsman har bevisats vara oskyldig vet inte vad han talar om. Om Julian Assange ställs inför rätta och frias (vilket jag tror kommer att ske om det hela går till rättegång), så förutspår jag en stormvåg av kommentarer som hävdar att det då är bevisat att han hela tiden var oskyldig, och att polisens utredning hade politiska motiv... Å andra sidan, i fallet Assange, så om han fälls så tas väl det bara som ett bevis på att hela rättsprocessen är korrumperad...

Nej, det verkliga frågan, förutom vad min vill skall vara kriminaliserat, är hur strikt man drar gränsen för "bortom rimligt tvivel". Vad innebär ett "rimligt tvivel"? Hur många skyldiga skall man släppa för att inte riskera att några oskyldiga fälls? Det är självklart väldigt svåra frågor, som har aktualiserats av en dom i Högsta Domstolen som friade en man misstänkt för våldtäkt mot barn, och av en debattartikel i DN idag av Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt. Enligt Leijonhufvud har HD, med förre JK Göran Lambertz i spetsen, i den friande domen argumenterat på ett sätt som gör att det i praktiken skulle vara omöjligt att någonsin döma någon som har begått sexuella övergrepp emot barn om dessa anmäls i efterhand. Prejudikatet ifrån domen kommer enligt Leijonhufvud i praktiken betyda en avkriminalisering av sexuella övergrepp emot barn, i annat än undantagsfall, vilket i så fall skulle innebära att ge upp den juridiska kampen mot ett stort samhällsproblem.

Jag har ingen lösning på det här dilemmat. Men jag tror att man måste inse att om vi inte vill att rättsapparaten skall vara helt tandlös, så måste vi kunna leva med att det någon gång händer att oskyldiga döms. Annars kommer nästan aldrig skyldiga att kunna dömas, och då får vi en ökad laglöshet och en större otrygghet i hela samhället. Sen tycker jag själv att ett sätt att kompensera för den risken är att ha större flexibilitet i rättssystemet för att få resning om nya fakta kan läggas fram som visar på att en dom är felaktig. Slutligen så måste, tyvärr, alla dessa krav även kombineras med ett effektivitetsperspektiv. Det är idag orimligt långa ledtider i alla delar av rättskedjan, och inte minst hos domstolarna. Detta leder både till frustration och onödigt lidande hos alla inblandade och sämre utredningar och domar.

Den verklighet som man ser som polis är att det, speciellt vad gäller yrkeskriminella, går väldigt få fällande domar på alla brott som begås. En professionell inbrottstjuv kommer inte att dömas för ens en liten bråkdel av alla de grova stölder han begår. Och om vi överhuvudtaget lyckas få fram en misstänkt, så gäller det att få personen i fråga häktat fram till en eventuell rättegång, annars kommer han bara att dagligen fortsätta att begå brott under det år eller så det tar ifrån att utredningen startas till att dom faller...

Read more...

Välj väl, integrationsministern

Integrationsminister Erik Ullenhag har idag skrivit och publicerat en artikel på DN Debatt där han betonar hur viktigt det är att bekämpa islamofobi och diskriminering av muslimer, vilken riskerar att ifrån en redan hög nivå öka som effekt av självmordsbomben i Stockholm. Ullenhag säger också att samhället måste stå upp emot och bekämpa islamistisk fundamentalism, men poängterar att det är en mycket liten del av landets muslimer som tillhör den gruppen extremister som utgör en fara för det öppna samhället. Jag håller med Ullenhag om i stort sett allt han skriver, och har själv tidigare skrivit om behovet av att både bekämpa islamistisk terror och islamofobi. Sen kommer självklart Ullenhag att kritiserar ifrån alla håll och kanter för sin balanserade artikel, med tanke på hur debattklimatet ser ut... Det som jag själv är mest intresserad av är hur han har valt de "företrädare för det muslimska Sverige" som han skall ha träffat idag, och hur han fortsätter att välja att föra en dialog med den heterogena och brokiga grupp människor i Sverige som själva eller av andra definieras som "muslimer". Historiskt har den debatten förts med företrädare för olika muslimska grupperingar som t.ex. Muslimska rådet (med den högaktuella ordföranden Helena Benaouda). Dessa grupperingar har organiserat sig kring sin religiositet och deras ledare har troligtvis valts på grund av en ännu större renlärighet än de vanliga medlemmarna, så de är knappast representativa för gruppen "muslimer" i Sverige, till vilken även moderat troende eller helt sekulära personer tillhör. T.ex. definierar sig den progressiva politikern Nalin Pekgul som muslim, men jag tror inte att hon har särskilt mycket gemensamt med de som normalt utses att representera "Sveriges muslimer". Om Erik Ullenhag som så många andra regeringsföreträdare förr, har sammankallat ett råd bestående av relativt radikala muslimska krafter, så riskerar det att styra diskussionen emot mer religiöst betonade "rättigheter" istället för att handla om den vardagsdiskriminering, speciellt då på arbetsmarknaden, som är ett oändligt mycket mer påtagligt problem för alla som råkar ha namn som Muhammed, Ahmed eller Fatima. Det är för mig eftersträvansvärt, och definitivt inte diskriminering, att religionens inflytande på människors liv begränsas, bara det gäller lika för alla religioner, inklusive kristendomen. Däremot är det alltid diskriminering när människor behandlas olika, och det är en realitet idag i Sverige för mängder med personer som har namn eller utseende som kan associeras till islam.

Read more...

Radikalisering och mer om ansvar

Det är svårt att definiera tydligt vad det innebär att ha ansvar för något, vilket bland annat illustreras av diskussionerna kring skjutningen i Tucson, Arizona. Nu vänds blickarna igen mot Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimska råd, och svärmor till den förmodade terroristen Munir Awad. Benaouda har många gånger i olika sammanhang hävdat att hon inte har sett eller stött på någon radikalisering av muslimer i Sverige. Hon har även, naturligtvis, tagit avstånd ifrån våldsanvändning. Har hon då något ansvar för att hennes svärson och några andra unga extremister försökte begå massmord i Danmark i islams namn?

För mig är det problematiskt att Benaouda hävdar att hon inte har stött på muslimsk extremism trots att hennes egen dotter, vid 16 års ålder och gravid åkte till Somalia med sin man (den blivande terroristen Awad), och senare, vid 18 års ålder reste till Afghanistan med samme man och ett litet barn. Så vitt jag har förstått hävdades att resorna handlade om att söka sig till områden med en renare tolkning av islam. Med tanke på vilka vidriga tolkningar av islam som grupper som al-Shabaab i Somalia och talibanerna i Afghanistan utövar, med bland annat steningar till döds av påstått otrogna kvinnor, så vore den anledningen till resan illa nog. Sen kan man naturligtvis, speciellt i ljus av gripandet av Awad med vapen i bilen och på väg emot Köpenhamn, gissa att det inte bara var frågan om studieresor... Att då Benaouda hävdar att hon inte har stött på extremism trots att den verkar finnas i hennes egen familj betyder alltså att hon antingen är blind/ljuger eller att hon helt enkelt har en helt annan definition av extremism än vad de flesta av oss har. Det blir inte extremism förrän personen i fråga konkret har tagit till vapen?

Just detta anser jag vara centralt i diskussionen kring religiös extremism i allmänhet och muslimsk extremism i synnerhet. För mig är det tydligt att det kan vara frågan om en problematisk radikalisering och extremistiska åsikter långt innan en person själv väljer att försöka ta till våld. Och, för att igen återvända till diskussionerna om morden i Tucson, de många radikaliserade som själva visserligen inte uppmuntrar till våld men som ändå delar samma religiösa/politiska världsbild och problembeskrivning som terroristerna kan ändå utgöra en inspirationskälla och ett passivt stöd. Detta är problematiskt nog vad gäller t.ex. rasistiska och främlingsfientliga grupperingar som stämplar alla invandrare som oönskade, kristna fundamentalistiska grupper som hävdar att homosexuella är en "cancersvulst", med mera. Men med muslimer i länder som Sverige förstärks problemet av att både statsmakten och media envisas med att göra radikala, smått extremistiska, individer som Benaouda till talespersoner för alla personer med muslimsk bakgrund i hela landet. Det är lika absurt som det vore att göra Ulf Ekman eller Åke Green till talesperson för alla som har en kristen bakgrund eller löst definierar sig som kristna. Och det får också konsekvensen att yttranden av dylika muslimska "ledare" kan användas för att spä på de redan starka islamofobiska strömningar som finns i både Sverige och resten av Europa. Och plötsligt får mer eller mindre sekulariserade muslimer som har rätt till sin egen tolkning och sitt eget förhållande till sin religion ta konsekvenserna av handlingar och yttranden som de definitivt inte har något ansvar för...

Read more...

Den toleranta förorten?

Nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa, besökte under sin tid i Sverige Stockholmsförorten Rinkeby. Efter besöket lovordade han stadsdelen, och speciellt då Rinkebyskolan för dess språkrikedom, mångfald och tolerans. Jag håller med om att det finns en kulturell och språklig rikedom i Rinkeby, som på många sätt är en resurs för de enskilda Rinkebyborna och för samhället i stort. Men jag är betydligt mer skeptisk vad gäller toleransen. Förutom de för oss utomstående ofta osynliga etniska konflikter och den rasism som kan förekomma emellan olika grupperinger, t.ex. somalier och turkar, så frodas dessutom speciellt i vissa ungdomsgrupperingar en subkultur som är allt annat en tolerant. Bland annat visas denna brist på tolerans i en fientlig inställning till samhällets företrädare. För många ungdomar så är det i detta sammanhang "politiskt korrekt" att "hata poliser". Polisen utsätts också för attacker, och inte bara i Rinkeby, utan även i andra segregerade förorter som Rosengård. Också räddningstjänsten attackeras med gillrade fällor och stenkastning. Det hade varit enkelt att säga att sådana händelser beror på enskilda rötägg, men även om de antagligen leds och anstiftas av unga kriminella, så är det för många som deltar för att vifta bort det som ett problem i marginalen. Lika fel vore det självklart att generalisera och hävda att problemen gäller hela Rinkebys befolkning. Men även om jag faktiskt gillar Rinkeby (vilket kanske inte är så vanligt bland poliser, just med tanke på att man så ofta bemöts negativt) har jag ändå svårt att skriva under på Vargas Llosas tal om att det skulle vara en speciellt tolerant stadsdel. Därmed absolut inte sagt att stadsdelar som Höglandet på Brommas gräddhylla skulle vara tolerantare...

Read more...

Om ord och ansvar

För tillfället går debatten hög i USA (och därmed även i Sverige, eftersom vi svenskar verkar ha en omättlig fascination för vad som sker i världens enda supermakt) om huruvida aggressiva debattörer som Sarah Palin kan sägas ha något ansvar för vansinnesdådet i Tucson där en ensam gärningsman först sköt kongressledamoten Gabrielle Giffords i huvudet, och därefter avlossade skott vilt omkring sig som dödade fem personer och skadade många fler.

Ingen hävdar att Palin, radioprofilen Rush Limbaugh, m.fl. dårar på den extrema högerkanten har ett juridiskt ansvar, men jag sällar mig till dem som hävdar att de faktiskt har ett moraliskt ansvar. Om inflytelserika personer som Palin bedriver en extremt aggressiv, hatisk och närmast våldsromantisk hetskampanj gentemot sina motståndare, varav Gifford bl.a med ett kikarsikte inställt på sig på Palins Facebooksida blivit utpekad som en, så skapar hon en successiv förskjutning av vad som anses vara acceptabelt. För hyfsat mentalt friska tea-party aktivister så innebär den förskjutningen kanske bara att de kampanjar hårdare och allt mer rabiat motarbetar allt som demokrater och liberala som Gifford står för, men de tar inte till våld. En redan psykiskt labil våldsverkare däremot, kan i ett samhällsklimat inspirerat av Palns hatiska demagogi knuffas över gränsen.

Det finns många exempel på hur hets och hat har framkallat våld. Här i Sverige har vi vid två tillfällen plågats av "Lasermän". John Ausonius härjade under Ny Demokratis era på 90-talet, och i intervjuerna med Gellert Tamas framkommer tydligt hur attackerna inspirerades av det rådande samhällsklimatet. Under förra året, parallellt med Sverigedemokraternas framgångar, greps ännu en person som skjutit emot människor med invandrarbakgrund. Andra färska svenska exempel på hur hatisk propaganda har lett till försök till grov våldsanvändning är självmordsbombaren Taimour Abdulwahab och den grupp terrorister, bland annat Munir Awad, som greps på väg mot Danmark för att attackerar Jyllandsposten. Samtliga har uppenbart inspirerats av konfrontativ, aggressiv och hatisk retorik, i deras fall inom en islamistisk kontext.

Dessa är exempel på hur enstaka personer medvetet eller omedvetet har knuffats över den gräns där de begår våldsdåd på grund av hatisk propaganda. När det inte bara är enskilda individer, utan hela folkgrupper som träder över den ödesdigra gränsen blir konsekvenserna förödande. Det kanske värsta exemplet under efterkrigstiden är då bland annat just en aggressiv radioprofil, Georges Ruggiu, med ord som "gå ut och utrota kackerlackorna" hetsade emot den Tutsiska folkgruppen i Rwanda. Resultatet blev ett fruktansvärt folkmord med ca 800 000 döda.

Så nog kan ord vara farliga. Och nog har personer som Sarah Palin och Rush Limbaugh ett ansvar för den påverkan som de utövar på både enskilda, grupper och hela samhället genom sina bombastiska attacker på alla som står till vänster om Mussolini (om man tillåter sig att raljera lite...). Det innebär inte att de inte bör ha rätt att uttrycka sina åsikter, men de bör hållas moraliskt ansvariga för det samhälle som de är med om att skapa.

Read more...