Har justitieministern blivit tokig?

Sveriges justitieminister, och på sätt och vis min och alla andra polisers chef, Beatrice Ask verkar ha blivit totalt ifrån vettet. Hon har uppenbarligen fått för sig att män som misstänks för sexköp skall skämmas ut offentligt och utsättas för allmänhetens spott och spe. Ask säger bland annat att "vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta" till Aftonbladet. Notera att det handlar om personer som inte är dömda för några brott, utan som enbart misstänks. Nu skall alltså staten tvärt emot all sans och balans, och all tradition i vår svenska rättstat, hänga ut folk som mycket väl kan vara oskyldiga offentligt på ett sätt som riskerar att orsaka dem mycket stor skada, och kanske förstöra livet för vissa. Och detta utspel kommer ifrån rättsväsendets högsta företrädare! Det är så dumt att man häpnar! I Sverige brukar vi vara försiktiga med att hänga ut folk som är dömda för brott, även om mycket grövre sådana än sexköp.

Det finns många tillfällen när jag önskar att man kunde hänga ut brottslingar. Vi poliser får inte ens upplysa en kvinna om att mannen hon precis har träffat tidigare har dömts för grov kvinnofridskränkning emot sin förra sambo, enligt vad jag har blivit tillsagd, då det kränker brottslingens integritet. Vi är så diskreta att en man som dömts till mord med hatbrottsmotiv kan slinka in på läkarlinjen. Brottslingarnas personliga integriteten skall skyddas till varje pris på ett sätt som ibland kan riskera att oskyldiga blir offer för nya brott. Och nu, plötsligt, så skall vi offentligt hänga ut folk som enbart är misstänkta, inte dömda, för ett brott som i alla fall enligt vår lagstiftning är lindrigt (men för vilket förövarna skulle stämplas hårt av omgivningen)?

Man kan spekulera i vilket populistiskt motiv som Ask hade för sitt utspel. Det finns ju många som argumenterar för att skärpa straffet för sexköp. Ibland kommer helt vansinniga påhitt som att jämställa sexköp med människohandel (föreslaget av en riksdagsledamot för mp). Men det faktum att justitieministern får för sig att säga något så urbota dumt borde direkt diskvalificera henne ifrån det jobb hon har. Jag hoppas att hon inser detta själv, och avgår, eller om det inte är fallet, att Reinfeldt ser till att hon lämnar. Och ju förr desto bättre!

Read more...

Vad skall poliser tåla?

Jag skrev nyligen ett inlägg om när jag var med om ett ingripande som väckte en del frågor, och tog då upp polisens säkerhetstänkande. Jag tänkte nu gå vidare till en annan fundering som väcktes efter den dagens händelser, och det handlar om vad poliser skall tåla.

I fallet med ingripandet som jag skrev om sist (det handlade om en mycket skör person för vilken det hade brustit efter att hon råkat ut för vad hon upplevde som väldigt jobbiga trakasserier, och då utsatt sig själv och andra för fara), så slutade det med att det övergick i handgemäng då några kollegor bestämde sig för att ta hennes okontrollerade väska ifrån henne då de upplevde situationen som potentiellt farlig, vilket ledde till att hon kände sig kränkt och reagerade starkt. Beslut fattades av ett befäl som då hade anlänt att hon skulle tas med till polisstationen. Detta är bara brottstycken ur bakgrunden, men kontentan är att jag och kollegan, som hanterade den här då mycket bräckliga, upprörda och känsliga personen, blev utsatta för en del sparkar, försök till bett, och annat vid varje tillfälle hon upplevde att vi kränkte hennes integritet genom att t.ex. ta i henne. Kollegan träffades värre än jag, men det var bara frågan om en mindre, snabbt övergående smärtkänsla. För min del kändes det inte alls.

Efter händelsen blev vi uppmanade av befälet som varit på plats, en duktig, balanserad och erfaren polis, att skriva anmälan om våld mot tjänsteman, vilket kollegan gjorde men jag valde att inte göra. Rent juridiskt är rekvisiten solklart uppfyllda (upplevd smärta är inget krav), så det var helt korrekt att skriva, men för min del kände jag inte att det jag blivit utsatt för var värt en anmälan. Jag är medveten om att det beslutet också berodde på att jag kände starkt för personen vi gripit, och inte ville skapa mer problem för henne, och jag ville definitivt inte göra några skadeståndsanspråk.

Liknande händelser händer varje dag de som jobbar med sköra och labila människor, inte minst då inom mentalvården. Jag kan då tycka att sådana mindre våldsamheter som inte har haft syfte att skada, utan snarare att försvara sig mot en upplevd kränkning och attack, även om denna i stunden för yrkesmannen varit motiverad, inte borde ytterligare belasta varken den redan utsatta eller vårt överansträngda rättssystem. Jag ser detta som en del av jobbet, och tycker att det vore viktigare med en hyfsad lön än att få möjlighet att utkräva skadestånd för dylika incidenter.

Självklart är det stor skillnad när våldet är grovt nog att förorsaka ordentlig smärta eller t.o.m. skador, eller om det utförs med syfte att skada och inte att försvara sig, så det är bra att det finns en brottsrubricering om våld mot tjänsteman. Men personligen kan jag tycka att det finns fall då den nyttjas när det inte ger särskilt mycket. Jag respekterar dock självklart både lagen som den är skriven och alla de kollegor som tillämpar den striktare än vad jag själv gör.

Read more...

Samsyn i Danmark om integration

DNs Annika Ström Melin skriver att även oppositionen i Danmark är överens om många delar i den tuffare integrationspolitiken som lades fram av regeringen och främlingsfientliga Danskt Folkeparti. Bland annat skall prov i dansk kultur och historia ge poäng som underlättar att få uppehållstillstånd. Visst kan det vara nyttigt att lära sig om sitt nya hemlands historia och kultur, men det borde definitivt inte kopplas till processen med uppehållstillstånd, utan vara helt upp till varje invandrare att bestämma själv. Om man pratar om värderingar, så är det alltid enormt mycket viktigare att förbättra förståelse för grundläggande mänskliga rättigheter (som t.ex. jämställdhet) för de som har behov av det, än att lära sig om H.C. Andersen. Och vad gäller mänskliga rättigheter, så har danskarna själva en del att lära om de tror att de kan skicka tillbaka flyktingar som kan vara traumatiserade bara för att de inte lyckats få godkänt i danska eller få ett jobb.

Read more...

Om människans ondska och vikten av att gå sin egen väg

I en kopia på Stanley Miligrams berömda och geniala experiment, så har producenterna till ett franskt TV-program satt deltagare i en situation där de, efter att ha fått skriva på ett kontrakt om att lyda programdirektören, synbarligen utdelar elchocker till försökspersoner då de misslyckas med att svara på frågor. Fruktansvärda 81 % av deltagarna i experimentet fortsatte att utdela elchocker ända tills försökspersonen låtsades dö. Så vitt deltagarna vet är detta alltså frågan om att på order tortera en helt oskyldig människa till döds bara för att de får order av en auktoritet. Att mer än fyra av fem personer i experimentet är kapabla till den sortens ondska gör att man kan tappa tron på mänskligheten. De var visserligen under press ifrån en auktoritet, men de var inte under ett eget hot om att bli utsatta för våld om de inte lydde. Att då vara så patetiskt vek, att inte ha tillräckligt med egen moralisk kompass och integritet för att bryta sig ut, är närmast oförlåtligt.

Miligrams experiment, och den franska kopian, illustrerar bättre än något annat hur totalt grundläggande det är för en person att ha styrkan, karaktären, och integriteten att ifrågasätta och att bilda sig en egen uppfattning om en situation, och att sedan vara stark nog att fatta egna beslut och gå sin egen väg. Detta är kvaliteter som borde läras ut till alla barn, och om borde uppmuntras i samhället i stort. Det visar också på risken i alla auktoritära ideologier, oavsett om de är religiösa eller om de är politiska. Att lära människor underkastelse inför gud, inför rörelsen, inför ledaren, inför befälet, är alltid vanskligt, då det innebär att de blir viljelösa verktyg som kan användas till ont lika väl som till gott beroende åt vilket håll de pekas.

Arrogant eller inte, jag är en individualist som alltid har satt min egen moral, min egen bild om vad som är rätt och fel, först. Jag jobbar nu i en organisation, polisen, med en tydlig befälskedja där jag ibland har att följa instruktioner och order. Som tur är är svensk polis en bra organisation, och de flesta befäl är vettiga människor som vill väl, och därför har jag heller aldrig kommenderats till något som jag inte kunnat fullfölja (även om man naturligtvis ibland har mindre meningsskiljaktligheter). Men faktum kvarstår, jag är individ först och polis sen, och om jag, mot förmodan, skulle hamna i en situation där jag får en order jag inte kan acceptera, eller måste bryta mot en regel för att göra det jag anser vara rätt, så tar jag hellre konsekvenserna av det än gör något som jag inte kan stå för själv. Med tanke på hur svensk polis och svensk lagstiftning ser ut känns dock risken att jag skulle råka ut för detta som väldigt liten.

Att ifrågasätta och bilda sig en egen uppfattning hindrar naturligtvis inte att man ändå kan vara ödmjuk, lyssnande och samarbetsvillig. Självklart skall man försöka förstå andras perspektiv, och i en situation där man jobbar för någon så måste man ibland helt enkelt lyda även om man varken förstår eller håller med. Det måste dock ske på ett medvetet och vaket sätt, så att man både kan säga ifrån och sätta gränser som helt enkelt inte får passeras. Det är att ha integritet. Motsatsen visades av Miligram och kan snart ses på fransk TV, och är fruktansvärd.

Read more...

Rätten till sitt eget liv

En kvinna med en svår neurologisk sjukdom har bett socialstyrelsen om att få dö. Hon har varit i behov av respirator sedan sex års ålder, och kan nu, vid 31, inte andas alls själv. Hon är även totalförlamad. Kvinnan har under en längre tid uttryckt en vilja att avsluta sitt liv och sitt lidande, men är inte själv fysiskt kapapel att utföra handlingen. Hon har därför bett socialstyrelsen om tillstånd att få sin respirator avstängd, efter att först ha blivit nedsövd för att paniken av att inte kunna andas. Hennes läkare bedömer henne som fullt psykiskt kapabel att fatta beslut, och kårens uppfattning är att hon borde få hjälp att avsluta sitt liv. Men socialstyrelsen tvekar och ger inga klara besked. Och det är naturligt att efter att en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus kommer att åtalas för dråp efter en dödshjälpsliknande situation (som dock innehåller flera oklarheter), så vill inte gärna läkarna ge kvinnan hjälp utan att först få klara besked om att de inte kommer att hamna i fängelse.

För mig är saken solklar. Att i praktiken tvinga kvinnan att leva ett liv som hon fullt psykiskt klar bedömmer som ett oönskat lidande, och jag hade definitivt gjort samma bedömning, är närmast att likna vid tortyr. Socialstyrelsen, eller om inte det räcker, regeringen, måste tydliggöra rätten för en människa att bestämma över sitt eget liv, även vad gäller när det skall avslutas. Detta skall självklart bara gälla i de situationer då man kan vara förvissad om att personen inte är tillfälligt otillräknelig p.g.a. en psykos, depression, eller dylikt. Vi i polisen ju har laglig rätt att om nödvändigt med våld avbryta självmordsförsök, och den rätten bör vi fortsätta att ha, men då en person vid sina sinnens fulla bruk, överlagt och väldokumenterat, ber om att få dö, så skall inte staten tvinga henne att leva vidare, och detta blir ju speciellt relevant i de situationer med så svåra sjukdomar att personens inte har något eget handlingsutrymme.

Det är inte humanistiskt att tvinga folk till liv som redan tappat all livskvalitet, motståndet mor dödshjälp beror snarare på religiösa föreställningar om att människan inte själv får avsluta det liv gud givit dom (självmord är ju också en dödssynd...), och sådant förlegat och osympatiskt tankegods hör inte hemma i en sekulär, upplyst och humanistisk stat.

Read more...

Polisers säkerhetstänkande

Idag var jag på ett jobb som väckte känslor och ställde frågor. Jag skall försöka dela med mig av dessa funderingar utan att varken lämna ut någon person eller rucka på förundersökningssekretessen. Om någon av mina läsare tycker att jag misslyckas med det, så tar jag tacksamt emot feedback, så att jag kan fundera över om jag har passerat någon gräns och måste tänka om.

Jag och kollegan hamnade som första patrull på ett jobb med en människa som var skör och bräcklig, och mådde mycket dåligt. Hon hade även under sista tiden upplevt att hon hade blivit utsatt för upprepade kränkningar, vilket ledde till att allt till slut brast och hon reagerade besinningslöst på ett sätt som skapade fara för andra och för henne själv.

När vi kommer fram till henne, och i hela vårt följande agerande gentemot henne, så behöver två ofta motstående intressen balanseras, å ena sidan säkerhetstänkande och det taktiska, å andra sidan bemötandet, respekten, kommunikationen, kontakten och empatin. Den polis som inte ser motsatsförhållandet mellan dessa två intressen, och som inte aktivt reflekterar över det, anser jag behöver ta sig en ordentlig funderare. Vi vet inte om hon fortfarande bär på ett vapen, men vi tror inte det (det hon bar på tidigare vet vi är lämnat på annan plats). Vi märker däremot direkt att hon, liksom många sköra människor, reagerar extremt starkt på allt som hon uppfattar som en kränkning av hennes integritet, och en ordentlig visitation eller ens en kontroll av handväskan som hon bär på faller definitivt in i den kategorin.

I sådana situationer gör varje polis en egen bedömning. Det finns poliser som inte överhuvudtaget vill känna att de kompromissar med säkerheten, och som också känner ett behov av att ha total fysisk kontroll över en oberäknelig motpart för att inte ta någon form av risk. Går man in med den attityden så slutar också många situationer med att personer brottas ned och bojas, för de allra flesta, speciellt psykiskt sköra, reagerar starkt på att bli visiterade, konrollerade och beordrade. Sen finns det den andra ytterligheten, poliser som vill anstränga sig så långt det går för att undvika att behöva bunta ihop och boja, även om det kan innebära kompromisser med säkerheten, t.ex. att en person inte visiteras direkt, eller tillåts mer rörelseutrymme.

Jag har förstått att jag befinner mig längst ut på den sida av skalan där säkerhetstänkandet är som lägst. Delvis kanske jag bedömer situationer som mindre riskabla en många andra, och det kan ha att göra med att jag inte varit i polisyrket särskilt länge och inte drabbats av någon ordentlig tjuvsmäll. Delvis kanske det beror på att jag som gammal kampsportare har mycket stort förtroende för min förmåga att hantera ett handgemäng om det uppstår. Men jag är inte dummare än att jag förstår att det spelar mindre roll om det finns vapen med i leken. Så den avgörande skillnaden för mig kanske ändå är att jag är beredd att ta vissa risker, som jag ändå upplever som relativt små, för att undvika att en motpart skall uppleva sig kränkt av polisingripandet. Mitt lägre säkerhetstänkande förenklar för mig att visa respekt och empati för den jag har att göra med, och jag vill även tro att det faktum att jag framstår som mindre bekymrad över alla möjliga risker också kan förmedla en trygghet och ett lugn till den jag har att göra med.

Jag har dock stor respekt för olika kollegors egna bedömningar, ofta grundade på betydligt mer erfarenhet. Och de komplicerade är ju att när jag vill välja ett lägre säkerhetstänkande för att underlätta kommunikation och empati och undvika kränkningar, så kan det i praktiken innebära att jag inte bara utsätter mig själv för den något högre risken, utan även kollegan som jobbar med mig. Och här inser jag också att mina prioriteringar inte kan styra själva, båda i patrullen måste känna sig bekväma med hur vi jobbar. Och att hitta den balansen i situationer där man ibland måste agera väldigt snabbt kan vara lite komplicerat... Men, men, det är en del av jobbet som vi har valt...

Read more...

Ny intifada på gång?

På DN rapporteras om att en ny intidfada kan vara på gång. Inte bara Hamas, utan även Fatah, som har varit den part som har varit drivande i fredsprocessen, varnar nu för uppror. Och, som Ahmed Qurei, hög Fatah-ledare säger, det skulle komma oavsett vad Fatahs ledare säger. Och visst känns det troligt, om man inte bara ger palestinierna ockupationens förnedring att leva med, utan även tar bort det hopp om en åtminstone en aning rättvis fred ifrån dom som fredsprocessen tänt, så är det klart att frustrationen kommer att rinna över någon gång. Och, som jag skrivit om förut, det krävs antagligen något form av massivt tryck, yttre eller inre, för att Israel på allvar skall engagera sig i fredsprocessen igen...

USA fördömer visserligen plikttroget alla sådana kommentarer ifrån palestinskt håll, men sändebudet Mitchells inställda resa var en fortsatt markering på hur missnöjda de är med Israels agerande. Det är bara att hoppas att de för en gång skulle fortsätter ifrån ord till handling. De la ju sig platta sist Israel struntade i Obamas krav...

Read more...

Rasism för alla

Julius Malema, ledare för ANCs ungdomsförbund har ägnat sig åt att kränka kvinnor och hetsa mot vita. Rasism och hatbrott är tyvärr inget som bara vita ägnar sig åt... ANC och Sydafrika utan Mandela har definitivt inte samma gloria, men samtidigt är det i alla fall positivt att idioten Malema har blivit dömd.

Read more...

Vapenköp ökar i världen

Enligt en rapport av Sipri, så har vapenköpen ökat med ca 20 % mellan den första och den andra hälften av 00-talet. Detta innebär att en global trend sedan 20 år tillbaka med minskade vapeninköp har vänt. Tråkigt nog drivs den utvecklingen bland annat av Latinamerika, där framförallt skramlet mellan Colombia och Venezuela (samt den inrikespolitiska situationen i de länderna) har varit drivande för den utvecklingen.

Detta är naturligtvis mycket tråkiga nyheter. Det finns så många behov som världens regeringar har att ta hänsyn till och ta ansvar för, att det i många fall framstår som närmast kriminellt att lägga så pass mycket pengar på vapen. Och naturligtvis är det så att om ett land rustar med offensiva vapen, så kommer politikerna (eller diktatorerna) i grannländerna inte dröja med att svara.

Jag vill dock klargöra att jag absolut inte är pacifist. På samma sätt som ett land behöver en polisstyrka med möjlighet och kapacitet att använda våld, så behöver världen kunna reagera på händelser som t.ex. folkmordet i Rwanda med vapenmakt. Tyvärr så har inte verkligheten sett ut sådan, och gör det inte heller idag. Rwandierna tilläts dö i hundratusental medan man gick in med full kraft i Irak, och FN är svagt och fungerar inte som det borde. Men som koncept, så är det för mig självklart att världsamfundet måste ha kapacitet att ingripa om folkmord eller brott mot mänskligheten sker, och åt fanders med den nationella suveräniteten.

Men, den upprustning som sker idag är knappast ägnad åt att hindra dödande och lidande, utan snarare tvärt om. Det vore önskvärt att regeringarna i de länder där de stora försvarsindustrierna huserar, som USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, men även Sverige som har en internationellt sätt framstående försvarsindustri, var mer nogräknade med vart de sålde sina vapensystem. Den gamla devisen om att vi inte säljer till krigsförande länder har sedan länge falsifierats eftersom vi aldrig har några problem att sälja till USA. Nej, det borde ligga på regeringsnivå att med hjälp av input ifrån den ideella sektorn göra en bedömning av varje affär, varje land, för att se om vapnen riskerar att missbrukas. Orealistiskt? Kanske.

Hur som helst så borde det vara ett minimikrav att alla de vapen som främst drabbar civila, som personminor, klusterbomber, mm, totalt utrotas ifrån marknaden. Här väntar världen fortfarande på USA (och Ryssland, Kina, Israel, m.fl.)

Read more...

Danmark stramar åt flyktingpolitiken

Nu blir det ännu "hårdare tag" emot flyktingar och invandrare i Danmark. Som om det inte var illa nog föut... Vad kan man göra? Bojkotta wienerbröd?

Read more...

Att hjälpa de som inte vill bli hjälpta

Nyligen så träffade jag och kollegan på en berusad man, liggandes på knä precis vid vägkanten med blodet rinnandes ifrån ansikte och händer. Då vi ville hjälpa honom till sjukhus blev han bara irriterad, och började förolämpa oss. Han var ju nästan hemma, och ville bli lämnad i fred. Vi ringde till sambon, även hon hade druckit, men hon var klarsynt nog för att säga att hon inte trodde sig kunna ta hand om mannens skador på bra sätt, och tyckte det var en bra idé att vi såg till att han fick vård, trots att han absolut inte ville. Vi kom fram till att LOB, Lagen om vård av berusade, var tillämplig. Enligt den så har vi rätt att omhänderta personer som är så påverkade att de utger en fara för sig själva eller andra, eller som inte kan ta hand om sig själva. Mannen ville dock inte bli omhändertagen, och det krävdes lång övertalning och en aning milt våld i form av grepp i armar och fösande för att få in honom i bilen (och ja, det finns många poliser som långt snabbare hade tappat tålamodet och buntat ihop honom istället). Vi fick i alla fall kört honom till St:Göran beroendeakuten (BAS) där han fick hjälp av den duktiga personalen, och innan vi lämnade så varvade han faktiskt förolämpningarna med ett och annat uppskattande ord när jag skojade med honom hur snälla vi varit... Så den här historien fick ett lyckligt slut, vilket inte alltid är fallet...

För något halvår sedan kallades vi till en lägenhet för att biträda ambulansen då den person de skulle hjälpa inte ville veta av dem. I det fallet var det en yngling som nästan hade skurit av fingret då han slog sönder en glasruta (kraftigt berusad så klart) som inte ville ha hjälp. Ambulanspersonalen konstaterade att det fanns risker för permanenta skador om inte en läkare fick titta på såret och sy, och hans mamma var naturligtvis mycket orolig, men grabben sket i allt och alla. Ambulanspersonalen unde inte göra något, och vi ville inte lämna utan att hitta något sätt att försöka rädda pojkens finger. Då vi förklarade för honom att vi ansåg att han antagligen hade rökt på och att vi tänkte omhänderta honom för kroppsbesikting (pisseprov) för att testa för droger, om han nu inte istället gick med på att frivilligt följa med till Karolinska för att få fingret sytt, så fortsatte han att be oss att dra åt h-e. Så resultatet blev att vi tog med honom i alla fall, och att vi därför tvingades pissa av honom innan han kunde föras till sjukhus. Eftersom han hade rökt på så blev resultatet att han dessutom hade dagsböter att vänta, och hans stackars mamma som var den som såg till att ambulansen (och därigenom vi) kom på plats för att hjälpa honom blev syndabock för hela historien. Konstigt nog så behandlade han oss poliser betydligt bättre än henne, trots att han enligt egen utsago hatade poliser...

Det kan dock bli betydligt värre. LPT, Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, är alltid komplicerad, då man frihetsberövar en mycket bräcklig person som kan få ytterligare trauman av själva omhändertagandet, speciellt om det sker på ett våldsamt eller ännu värre, kränkande sätt. Vi tvingades att omhänderta en kvinna enligt LPT för inte så länge sedan då hon uppenbarligen mådde mycket dåligt, hade vanföreställningar, och hade både hotat och slagit sitt barn, samt sagt till denne att hon skulle ta livet av sig själv. Hela hennes familj var mycket lättade över omhändertagandet, men då jag försökte få kontakt med kvinnan för att förklara så vänligt jag kunde att vi faktiskt gjorde detta för att hon skulle få hjälp, så fick jag höra flera gånger att det vi gjorde mot henne var värre än när hon som barn blev våldtagen av en nära släkting. Vi lyckades få henne till psykakuten utan att behöva använda något våld, återigen genom tålamod och kommunikation, men det kändes ändå inte särkilt bra att lämna henne på ett ställe som hon själv hävdar att hon hatar (det var inte första gången hon var där). Men vad kunde vi annars göra?

Som tur är så finns det de som faktiskt uppskattar att bli hjälpta. En äldre herre i 85-års åldern som mitt i natten förvirrat sig ut på promenad i kylan som då han kom hem och fick vilat upp sig lyckades tacka för hjälpen. En berusad man som vilat i en snödriva som fick sova ruset av sig på ett varmare ställe, som flera gånger upprepade att han var glad för hjälpen. Till och med en totalt förvirrad kvinna som också fördes till St:Göran och som där vägrade släppa min hand, men som bestämt men mycket vänligt fick hjälp, och närhet, av personalen där. Man får ta med sig de tillfällena också...

Read more...

Kris mellan USA och Israel bra för fredsprocessen

Enligt den israeliske USA-ambassadören Michael Oren är konflikten mellan Israel och USA efter att Israel under vicepresident Joe Bidens besök tillkännaget byggandet av ett antal nya bosättningar på Västbanken av "historiska proportioner". AIPAC, den mäktiga israelisk-amerikanska lobbyorganisationen lade skulden för krisen på USA och krävde bättring av den amerikanska administrationen, trots att det för en närmast enig omvärld är uppenbart att det är det israeliska agerandet på ockuperad mark som är orsaken till problemet. Hur som helst så verkar det dessvärre uppenbart att Israel inte på eget bevåg kommer att acceptera en reell fredsprocess, och så länge USA ger sitt fullständiga stöd kommer de heller inte behöva att göra det. Därför är en kris mellan Israel och USA kanske det bästa som kan ske för fredsprocessen just nu.

Read more...

Media styr polisens prioriteringar

Det är ofta tydligt hur den offentliga debatten styr vad polisen prioriterar. Om det skrivs mycket om åldringsbrott, som kommer det troligtvis att satsas extra på dessa. Om det skrivs om rattfyllor och trafiksäkerhet, så kommer antagligen ett extra fokus på blåskontroller. Om det talas vagt om "synlighet", så leder det till att polisen får höra att de måste ut mer ibland folket. I viss mån är detta naturligt och bra, polisen jobbar ju åt allmänheten och bör vara lyhörd för det som allmänheten uppfattar som viktigt. Men detta borde gälla till en viss gräns, då allmänheten sällan har hela bilden, och media dessutom har ett liv i sig där vissa nyheter blåses upp till enorma proportioner medan andra, till synes mycket allvarligare, passerar helt obemärkta. Alla människor har en egen agenda, och polisen måste vara stark nog att ha en egen stabil vision som inte flyter med de nyckfulla opinionsvindarna och som baseras på kunskap, analys och beprövad erfarenhet.

Detta blev betydligt flummigare än vad jag hade tänkt mig, så nu är det dags att exemplifiera. Då det talas om "synlighet", vilket kommer hela vägen uppifrån justitieministern, så tolkas det ofta som att alla människor skall få se att polisen finns i deras vardasgmiljö, och på så sätt känna en större trygghet. Det låter naturligtvis bra, men polisen har begränsade resurser, och de patruller som visar sig på Ekerö kan samtidigt saknas på Järvafältet. Min personliga uppfattning är att det brottsförebyggande arbetet skall fokuseras till de områden där brotten begås. Det är där människor är i behov av vår hjälp. Även om Svenssons i villaförorten som läser om inbrottsligor skulle vilja ha rondering i sina kvarter, så bör inte det per automatik ske om man i statistiken ser att det inte har skett några inbrott där under de senaste åren, medans det sker inbrott varje dag i miljonprogramsområdet. Och så vidare. Samma sak med trafikkontrollerna. Om vi vet att man nästan aldrig tar en rattfylla på Prippsbron mellan Solna och Ulvsunda på en måndagförmiddag så tycker inte jag att anledningen att "Svensson skall se att vi arbetar med trafiksäkerhet" är tillräcklig, det är bättre att lägga resurserna där vi vet att folk kör rattfulla.

Nu till den hundbitna flickan. Det är naturligtvis allvarligt att en flicka blir biten i armen av en lösspringade hund. Men att det seglade upp som högsta prioritet för ordningspolisen i Västerort under helgen då jag jobbade, berodde knappast på ärendets tyngd, det händer rån, inbrott, t.o.m. våldtäkter mycket frekvent i distriktet. Det beror helt enkelt på att incidenten fått uppmärksamhet i media, och att ansvariga chefer känt tryck att agera, vilket leder till att instruktioner trycks ned i organisationen. Jag kan inte låta bli att tänka på ett spaningsmord som jag jobbade med i höstas. Eftersom vi inte hittade någon kropp, så blev det aldrig någon mediahausse, hade vi gjort det så hade ärendet antagligen på gott och ont fått väldigt mycket mer fokus externt och internt... Hur som helst så hörde hundägaren av sig själv till polisen, så i det här fallet var det kanske medias förtjänst att hon identifierades...

Read more...

Religiösa friskolor visar på problemen med alla friskolor

Under rubriken "politikerna har svängt" skriver DN att all partier numera vill fortsätta tillåta religiösa friskolor. Detta rimmar dåligt med folkopinionen, där en majoritet vill förbjuda de religiösa friskolorna.

Min åsikt är tydlig, jag anser att barn har rätt till en sekulär skola, rätt till frihet ifrån religiös indoktrinering oasvett konfession. Religion borde vara en angelägenhet (helst privat) för vuxna människor att ta ställning till självmant och frivilligt, och inte något som pådyvlas barn i en ålder då de svårligen kan kritiskt granska de dogmer som de matas med.

Nu säger politikerna samstämmigt att skolans undervisning skall leva upp till krav på objektivitet och saklighet, men det är ok med t.ex. böner "utanför skoltid". Detta innebär likväl en miljö som genomsyras av den religiösa huvudmannens budskap och maktstruktur, vilket ett barn antagligen har svårt att motstå. Själva kärnan i problemet är ju att de religiösa friskolorna inte innebär något hot för barn ifrån sekulära familjer, de lär inte hamna där, och om de gör de så har de ett annat perspektiv hemifrån som kan väga upp vad de får itutat i skolan. Problemet är att de barn som kommer ifrån djupt religiösa familjer, oasvett om de är kristna, muslimska, judiska etc, berövas möjligheten till en fristad där de får chansen att ifrågasätt och uppmuntras att bilda egna, grundade, uppfattningar även om religiösa och moraliska frågor. Därför anser jag det vara ett svek mot just dessa barn att fortsätta att tillåta religiösa friskolor. Dessutom lär det motverka integrationen i samhället, då mer fundamentalistiska grupper inte behöver beblanda sig med resten av samhället ens under skolgången.

Varför är då plötsligt alla politiker emot ett förbud? Dels skulle det naturligtvis bli komplicerat att definiera vilken huvudman som är att anse som "religiös". Men dessutom framstår det som diskriminerande (och kan strida emot Europakonventionen) om vem som helst tillåts att öppna en friskola utom just de som är "religiösa".

Det finns inga enkla lösningar på den problematiken. Kanske är det så att det bästa vore att förbjuda friskolor i dess nuvarande form för all undervisning som riktar sig till barn (under 18 år), då jag anser att de som sagt har rätt till en konfessionslös miljö under sin undervisning. Europadomstolen har ju även i en dom mot Italien fastställt rättigheten ifrån religion i skolan, även om jag går längre och vill att den rättigheten skall gälla oavaktat föräldrarnas vilja. Det är just det som är det centrala, att staten enligt mig inte kan ifrånsäga sig ansvaret för att barn får en god, och sekulär, undervisning och skolmiljö, oasvett vad deras föräldrar anser om saken. Och om staten vill ta hjälp av privata aktörer för att tillhandahålla detta på bästa sätt, så måste den behålla så pass mycket kontroll och huvudmannaskap att grundprincipen om en kvalitetssäkrad och konfessionslös skola inte ruckas på.

Read more...

DN bloggare med politiskt betingad empati

Jag brukar inte kommentera inlägg av bloggare (vilket jag kanske borde börja med), men idag läste jag en text på DN som fick mig att häpna. Visst finns det gott om knäppskallar på nätet, men DN är ju ändå Sveriges största och mest välrenommerade dagstidning (även om de kanske tappar den ställning snart då de successivt har bytt ut grävande journalistik mot t.ex. bloggar om smink eller metabloggar om modebloggande...). Bloggaren, Ulrika By, öser galla över hur europeiska män träffar flickor i Thailand, vilket har fått henne att "tappa tron på mänskligheten". Och hon nöjer sig inte med att kritisera och problematisera de fall då de vita männen använder sin maktposition för att behandla thaitjejerna illa, utan hånskrattar åt och förnedrar verbalt de män som faktiskt har blivit kära och vill hjälpa den person som de har fått känslor för, men som blir blåsta (maktrelationerna kan självklart se olika ut i olika relationer, oavaktat kön och etnicitet). Texten genomsyras av hat och äckel gentemot alla europeiska män som tittar åt thailändska tjejer, och det finns absolut ingen empati för de inblandade människorna.

Texten var så pass absurd att jag gjorde en snabb sökning på Ulrika Bys namn, och hamnade då på en krönika om Sturebymordet. Här svallar Ulrika By över av empati för de två ungdomar som tillsammans mördat en helt oskyldig jämnårig tjej (den ena som anstiftare, den andra som gärningsman). Ulrika skriver om tonårskärlek, förälskelse, passion, på ett sätt som både romantiserar och närmast ursäktar det avskyvärda mordet. Inget dömande över huvud taget, skulden läggs snarare på "föreställningar om hur riktiga män och riktiga kvinnor skall vara".

Kontrasten mellan texterna är så skarp att den lockar till spekulationer. De män som blir kära i en thaitjej, och sedan försöker hjälpa henne ekonomiskt, förtjänar att hånas och skrattas åt som de patetiska kräk de är. De ungdomar som begår ett överlagt mord på en oskyldig tjej är bara vilsna stackare som har förletts av passion och kärlek. Varför de så totalt olika perspektiven. Och finns det något i Ulrika Bys texter som är typiskt för åsikter som i vissa grupper är politiskt korrekta?

Tja, jag lär inte bottna i de funderingarna här och nu, men tyvärr tror jag att det handlar mycket om att människor i nästan alla grupperingar (och speciellt de radikala) utsätts för en social indoktrinering där empatin är politiskt betingad. Om man tar exemplet med en högerextrem gruppering, så finns det mycket empati för de svenska flickor som har blivit våldtagna och de svenska åldringar som har blivit rånade eller bestulna, förutsatt att gärningsmannen är av invandrarbakgrund. Däremot saknas helt emapti för t.ex. de människor som lever gömda i Sverige i rädsla för att skickas tillbaka till en mycket svår tillvaro som de har offrat allt för att fly ifrån.

I den krets som jag gissar att Ulrika By identifierar sig med, så finns det mycket empati för brottslingar, de ses som offer för yttre faktorer snarare än som ansvariga för sina egna handlingar. Om det inte rör sig om sexköp såklart, då är brottslingen bara värd förakt. Kanske det är känslan av att man hela tiden måste kämpa emot de sociala maktstrukturer av "könsmaktsordning", "klassamhälle" och rasism mm som gör att vita, socialt välanpassade män (som som grupp de facto har en fördelaktig ställning i samhället) som gör att just dessa män inte omfattas av empatin, om de inte som den 16-årige mördaren (vit, ifrån en medelklassfamilj) begår ett så grovt brott att de tappar sin ställning på den sociala skalan. Jag tror att man här kan hitta förklaringen till att många debattörer kan uttrycka sig extremt nedvärderande om sexköpare, men samma debattörer skulle aldriga använda samma kränkande ord och beskrivningar om inbrottstjuvar, rånare, eller ens mördare. Och i Ulrika Bys fall, så spillde föraktet och hatet över på alla män som överhuvudtaget tittar åt tjejer som kommer ifrån en grupp/etnicitet som anses vara mer utsatt. Manshatet gled närmast över i rasism...

Slutligen så skulle man kunna önska att DN hade någon sorts kvalitetssäkring på de skribenter som bloggar på deras site.

Read more...