Om mediadrev

Den senaste veckans mediastorm runt prinsessan Madeleine och hennes före detta fästman är inte det minsta förvånande, men illustrerar ändå tydligt hur stort behov som finns, eller upplevs finnas hos kvällstidningsredaktörer, av sensationsjournalistik. Jag är själv hjärtligt ointresserad av Jonas Bergströms eventuella otrohet, men oasvett vad som har hänt så känns det som om något som de inblandade själva borde fått chansen att diskutera och hantera. Nu finns det de som hävdar att det ingår i "jobbet" som prinsessa att tåla spaltmeter av reportage om personligt och privat med tanke på att kungahuset finansieras av skattepengar genom apanaget, men för mig blir det bara en illustration av det konstiga att överhuvudtaget ha en nedärvd representativ post i ett modernt samhälle. Kontentan är att när mediadrevet drar igång, så bryr sig de flesta av de inblandade journalisterna föga om vilka konsekvenser deras rapportering får (och här är skriverierna om de kungliga otrohetsaffärerna bara ett harmlöst exempel om man jämför med hur katastrofala följder ett mediadrev kan få).

Jag fick själv i veckan det tvivelaktiga nöjet att se en glimt av hur media fungerar då de är ute efter smaskiga bilder. Jag jobbade i höstas en del med mordutredningen om den 18-åring som försvann i Augusti på södermalm, och när hans kvarlevor sedan på grund av gediget, ihärdigt och skickligt polisarbete hittades i Bålsta i början av veckan lånades jag in tilfälligt för att hjälpa till med utredningen. Med anledning av det var jag på de häktningsförhandlingar i vilka två unga män häktades på sannolika skäl misstänkta för mord. Som jag har skrivit tidigare, så kan det finnas starka utredningstekniska anledningar till att man inte vill ha ut någon information till media som man inte kan kontrollera. Specifikt vill man inte ha ut foton på de misstänkta som kan publiceras i tidningar eller på nätet och på så sätt exempelvis sabotera framtida fotokonfrontationer. Vid de aktuella häktningsförhandlingarna så stod det en skog av fotografer utanför tingssalen, och vid alla tillfällen dörren öppnades hängde de sig in för att försöka ta foton av den misstänke (kameror tillåts inte inne i tingssalen). Jag som polis och utredningsman försökte göra vad jag kunde för att stå ivägen för kamerorna och stänga dörren då journalisterna gick in eller ut, och det föranledde att en av fotograferna efter den första häktningsförhandlingen kände ett behov av att då vi lämnade demonstrativt visa att han hade lyckats ta ett ansiktsfoto på den misstänkte. Vid nästa förhandling frågade en fotograf irriterat min kollega varför vi "skyddade" den misstänkte då vi igen försökte begränsa möjligheten att ta bilder. Och det känns föga motiverande att ta sig tid att förklara att det är förundersökningen som vi försöker skydda, för en fotograf som säkert varit i branschen så länge att han hade förstått det för länge sedan om han hade varit intresserad av att förstå och inte bara av att ta smaskiga bilder. En del personer i mediabranschen brukar hävda att de har rätt att vara "konsekvensneutrala", men det är en grundläggande missuppfattning, för den rätten har ingen.

Det finns naturligtvis hur mycket som helst att reflektera över med avseende på den nämnda mordutredningen och insikterna i hur de inblandade personerna har fungerat och agerat, men det kan jag lika självklart inte skriva något om på grund av förundersökningssekretessen. Faktum är att jag tidigare medvetet valt att avstå ifrån att ens nämna fallet här, då det redan har varit ett på många sätt problematiskt mediatryck, och därför länkar jag inte heller till några artiklar här. Men nu känns det som om frågan har blåst över i media för tillfället, så en indirekt kommentar om hur jag upplevde fotograferna vid häktningsförhandlingarna borde jag kunna kosta på mig...

Read more...

Förbud mot heltäckande slöja fel väg att gå

Belgien skulle idag ha lagstiftat emot heltäckande slöja, dvs nikab eller burka. Enligt lagförslaget skulle det bli belagt med böter eller fängelse upp till sju dagar att bära en heltäckande slöja offentligt. Omröstningen i det belgiska parlamentet blev aldrig av p.g.a. en regeringskris utlöst av konflikter emellan de fransktalande och flamländska delarna av landet, men lagförslaget kommer antagligen att gå igenom så fort frågan kommer upp, då det har brett stöd bland de belgiska parlamentarikerna.

Belgien skulle ha varit det första landet att lagstifta emot heltäckande slöja, men liknande lagar kan vara på väg i många andra europeiska länder. Bland annat har Farnkrikes president Sarkozy uttalat sig starkt för ett förbud, och även ledande politiker i Norge och Danmark vill se dylik lagstiftning.

Argumenten för ett förbud handlar oftast om att bekämpa det kvinnoförtryck som slöjan i många fall innebär. Men jämställdhetsivrandet kommer ofta ifrån de läger som normalt har lägst ambitioner i jämställdhetsfrågor, nationalistiska och högerinriktde partier, och blandas med tankar om att ett slöjförbud skulle motverka religiös fundamentalism och försvåra för terrordåd. Udden är naturligtvis mycket tydligt riktad mot islam. I jämförelse kan nämnas att en av Sveriges mest debattaktiva feminister, FIs Gudrun Schyman, är starkt kritisk till förbudet då hon anser att det bara ökar förtrycket av kvinnor.

Det finns mycket att säga om den här frågan, och jag har skrivit om den tidigare här på bloggen. Men ibland måste man upprepa sig lite... För att vara mycket tydlig, så skulle jag gärna vilja se en värld utan heltäckande slöjor, och faktiskt gärna helt utan slöjor som bärs "tvångsmässigt". För mig är det tydligt att traditionen att kvinnor tvingas att dölja hela eller delar av sin kropp har rötter i kulturella och religiösa patriarkala strukturer med kopplingar till så kallad "hederskultur" där det på något för mig obegripligt sätt blir syndigt för en kvinna att visa vissa delar av ansiktet eller kroppen. Självklart finns tendenser av samma tänkande även i kristen och västerländsk kultur, där nunnor bär dok och där kvinnor i vissa sammanhang har fått utstå missaktning för att de anses vara för tillgängliga eller provocerande. I dagens samhälle är dock dessa dogmatiska och förtryckande strukturer generellt sätt mycket kraftigare och farligare i kultursfärer som bland annat återfinns i delar av Mellanöstern, på Afrikas Horn, i Pakistan, m.fl. ställen och som ofta har kopplingar till islam.

Jag är visserligen säker på att det finns kvinnor som själva har valt att bära heltäckande slöja. Det kan röra sig om välutbildade kvinnor som upplever sig som både starka och fria, men som av religiösa eller kulturella skäl själva har valt att använda t.ex. nikab, i en familj där systern kanske bara använder hijab, den vanliga slöjan. Men jag tror ändå att de flesta kvinnor som bär heltäckande slöja gör det för att de upplever att de känner en social press eller ett tvång att göra det. Och även de som själva upplever att de bär sin heltäckande slöja självmant och fritt har naturligtvis påverkats av strukturer som är allt annat än jämställda då de gjort sitt val.

Det finns alltså ingen brist på argument för att vara skeptiskt till heltäckande slöjor som företeelse. Men sen är det en helt annan fråga om ett förbud vore ett konstruktivt sätt att hantera frågan. Jag tror inte det. För det första så föreligger det en grundläggande rättighet att klä sig som man vill. Argument om att man måste visa ansiktet i ett öppet samhälle (vilket t.ex. kom ifrån den svenske centerpartistiske riksdagsmannen Staffan Danielsson), eller att det skulle finnas risk för terrorism är så dåliga att de knappast är värda att bemötas. Det skall alltså till en väldigt konkret nytta (vad gäller kamp mot könsförtryck) med ett förbud för att det skall kännas motiverat. Och frågan är om det verkligen gör någon nytta. Det riskerar att helt enkelt upplevas som en attack på islam, vilket det också självklart är för många. I den belgiska debatten vill förespråkare förbjuda fler muslimska symboler än slöjan och muslimska ledare hävdar att förbudet kommer att radikalisera muslimer. Just risken att förbudet leder till ökad marginalisering av muslimer som grupp och en följande radikalisering känns väldigt tydligt. Dessutom riskerar det för de mest förtryckta kvinnorna innebära att de inte kommer ut alls längre.

Jag tror att en mycket mer konstruktiv väg framåt är att fortsätta jobba aktivt med jämställdhetsfrågor, även i invandrargrupper och att försöka säkerställa att ingen kvinna tvingas bära heltäckande slöja genom sociala och rättsliga åtgärder (ett sådant tvång borde kvalificera som grov kvinnofridskränkning och kunna lagföras). Om man dessutom kan föra en integrationspolitik där man kombinerar kamp mot diskriminiering och respekt för olika kulturella och religiösa bakgrunder med tydliga avståndstaganden ifrån sådana religiösa och kulturella värderingar som inte rimmar med vår moderna syn på mäsnkliga rättigheter, så kanske man dessutom succesivt kan vända radikalisering till sekularisering och upplysning, och då försvinner förhoppningsvis problemet av sig självt på längre sikt

Read more...

Om att bli rik på skattepengar

Efter en tillsyn av de privat drivna förskolorna i Stockholms stad, så varnades förra sommaren 14 stycken. Det pekades på låg personaltäthet och lågutbildad personal, samt på brister i miljö, pedagogik och aktiviteter. Trots kritiken fortsattes det att plockas ut stora vinster, och att betalas ut mycket höga löner åt chefer och ägare. Mönstret känns igen ifrån privat sjukvård och skolverksamhet, och det är lätt att uppröras över att enskilda människor eller företag tjänar stora pengar på att tillhandahålla undermålig skattefinansierad service.

Vad är då lösningen på problemet? Bör man helt förbjuda privata inslag i offentlig verksamhet som vård och skola? Eller bör man förbjuda eller begränsa vinstuttagen? Även om jag själv kan ha en magkänsla som är skeptisk till om man borde få bli rik på skattepengar, så tror jag att privata initiativ kan både berika och förbättra offentlig verksamhet. Och för att det skall fungera, så krävs det att det finns möjlighet att göra vinst, annars blir det bara ideologiska grupper som t.ex. religiösa samfund som förblir intresserade av att ge sig in på att driva skolor och sjukvårdsinrättningar. Om man tar sjukvården som exempel, så rör det sig ofta om extremt tröga och antagligen ofta mycket ineffektiva organisationer. Det är bara att se på det mänskliga och samhällsekonomiska fiasko som det innebär att väntetiderna för många helt nödvändiga operationer har tillåtits bli så långa som de har blivit, för att inse att den offentliga sjukvården inte själv har klarat av sin uppgift. Så nya initiativ kan mycket väl leverera mer patientnytta för samma kostnad som den kommunala sjukvården gör, och då skall det naturligtvis möjliggöras och uppmuntras.

Det är dock ett solklart faktum att möjligheten att göra vinst på skattepengar lockar till sig företagare och entrepenörer som egentligen bara har ett intresse, avkastning på investerat kapital. Tyvärr är detta synsätt totalt dominerande inom den privata sektorn, vilket t.ex. visas av hur svårt statligt ägda Vattenfall har haft att ta hänsyn till andra intressen än vinstmaximering trots tydliga ägardirektiv. Det krävs följaktligen en mycket stark statlig/kommunal motpart till de privata aktörerna som säkerställer att det allmännas pengar förvaltas på bästa sätt. Och här krävs både kompetens och ansvarstagande, för om det är på något område som det offentliga Sverige, som har bland världens minst korrupta institutioner, fallerar, så verkar det vara i utförsäljning av offentliga resurser eller kontrakt till privata aktörer.

Den kommunala organisation som upphandlar förskoleplatser eller vårdanläggningar måste självklart vara hårt i själva upphandlingen, men än viktigare är att tillsynen är effektiv. Och här duger det inte med att svaret på brister blir en varning som möts med en mindre justering men som inte påverkar grundproblemet (t.ex. för låg personaltäthet eller patienttid). Det borde vara tydligt i avtalet att den direkta konsekvensen av brister i att leverera det kommunen har köpt för skattepengar blir dryga böter som går direkt tillbaka till upphandlaren, och som dessutom minskar incentiven för den privata aktören att pressa gränserna för att öka lönsamheten. Det är naturligtvis pengarna som styr. Och om sedan en privat aktör levererar enligt vad som avtalats, och dessutom gör vinst, så är det bara att gratulera. Men med kunskapen att en större summa pengar kunde plockas ur verksamheten så kan självklart upphandlaren se till att pressa priset till nästa upphandling...

Read more...

Inkonsekvent nationalism döljer främlingsfientlighet

Enligt en ny sifoundersökning så kommer Sverigedemokraterna att få en vågmästarroll om dagens opinionsläge håller i sig till valet. En av många ältade frågor är om mer medieuppmärksamhet är bra eller dåligt för partiet. Är det viktigare att man visar på de som jag uppfattar det uppenbara bristerna i partiet politik, eller ger mer medieutrymme i förlängningen alltid mer röster? SDs partisekreterare Björn Söder var igår gäst i Ekots lördasintervju, och jag har svårt att se att intervjun skulle omvända några inte redan frälsta. Visst hade Söder sansade svar på en del frågor, men för mig verkade det ändå tydligt att den dominerande drivkraften bakom partiets olika ställningstaganden i grunden alltid är en kombination av populism och främlingsfientlighet. Det handlade ofta om "svenska jobb", och udden var hela tiden riktad emot de som inte anses som "svenska". Ett för mig tydligt exempel på partiets sätt att närmast slå knut på sig själva för att dölja attackerna på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet var diskussionen kring förbjud av religiösa symboler hos offentligt anställda med medborgarkontakt. I SDs värld är det en potentiell kränkning om t.ex. en sjuksköterska har slöja på sig, då man som patient då blir exponerad för hennes tro. Jag som sekulär har viss förståelse för viljan att begränsa användandet av religiösa symboler i samband med det offentligas möte med medborgare, även om jag liksom intervjuaren Lasse Johansson har svårt att se vilken skada det skulle kunna göra i det här specifika fallet, men den centrala frågan som Johansson dessvärre helt missade hade varit om tanken var att detta skulle gälla för alla religioner. Innebär SDs politik att en sjukgymnast som t.ex. bär ett synligt halsband med ett kors i kommer att förbjudas att visa denna kristna symbol då hon har patientkontakt? Jag har mycket svårt att få ihop ett sådant ställningstagande med SDs tidigare hårdnackade försvar för skolavslutningar i kyrkan. I det ena fallet rör det sig om att en person bär en privat symbol, vilket även om denna skulle synas inte borde vara ett problem. I det andra fallet så tvingas barn in i en religiös miljö, vilket i så fall torde vara mycket mer kränkande för deras integritet. Dessutom borde självklart barn visas speciella hänsyn i denna som i alla andra frågor. Nej, den självklara slutsatsen är att det knappt finns någon sverigedemokrat som egentligen vill förbjuda människor ifrån att bära kors på sina arbeten, syftet med pratet om att offentligt anställda inte borde få visa religiösa symboler i sin yrkesutövning var naturligtvis att skönmåla och omformulera en attack på islam och muslimer till ett försvar för det sekulära samhället. Det är just den inkonsekvensen som är så typisk för SD, man vill helt enkelt inte behandla varken trosåskådningar eller människor lika...

Read more...