Om mediadrev

Den senaste veckans mediastorm runt prinsessan Madeleine och hennes före detta fästman är inte det minsta förvånande, men illustrerar ändå tydligt hur stort behov som finns, eller upplevs finnas hos kvällstidningsredaktörer, av sensationsjournalistik. Jag är själv hjärtligt ointresserad av Jonas Bergströms eventuella otrohet, men oasvett vad som har hänt så känns det som om något som de inblandade själva borde fått chansen att diskutera och hantera. Nu finns det de som hävdar att det ingår i "jobbet" som prinsessa att tåla spaltmeter av reportage om personligt och privat med tanke på att kungahuset finansieras av skattepengar genom apanaget, men för mig blir det bara en illustration av det konstiga att överhuvudtaget ha en nedärvd representativ post i ett modernt samhälle. Kontentan är att när mediadrevet drar igång, så bryr sig de flesta av de inblandade journalisterna föga om vilka konsekvenser deras rapportering får (och här är skriverierna om de kungliga otrohetsaffärerna bara ett harmlöst exempel om man jämför med hur katastrofala följder ett mediadrev kan få).

Jag fick själv i veckan det tvivelaktiga nöjet att se en glimt av hur media fungerar då de är ute efter smaskiga bilder. Jag jobbade i höstas en del med mordutredningen om den 18-åring som försvann i Augusti på södermalm, och när hans kvarlevor sedan på grund av gediget, ihärdigt och skickligt polisarbete hittades i Bålsta i början av veckan lånades jag in tilfälligt för att hjälpa till med utredningen. Med anledning av det var jag på de häktningsförhandlingar i vilka två unga män häktades på sannolika skäl misstänkta för mord. Som jag har skrivit tidigare, så kan det finnas starka utredningstekniska anledningar till att man inte vill ha ut någon information till media som man inte kan kontrollera. Specifikt vill man inte ha ut foton på de misstänkta som kan publiceras i tidningar eller på nätet och på så sätt exempelvis sabotera framtida fotokonfrontationer. Vid de aktuella häktningsförhandlingarna så stod det en skog av fotografer utanför tingssalen, och vid alla tillfällen dörren öppnades hängde de sig in för att försöka ta foton av den misstänke (kameror tillåts inte inne i tingssalen). Jag som polis och utredningsman försökte göra vad jag kunde för att stå ivägen för kamerorna och stänga dörren då journalisterna gick in eller ut, och det föranledde att en av fotograferna efter den första häktningsförhandlingen kände ett behov av att då vi lämnade demonstrativt visa att han hade lyckats ta ett ansiktsfoto på den misstänkte. Vid nästa förhandling frågade en fotograf irriterat min kollega varför vi "skyddade" den misstänkte då vi igen försökte begränsa möjligheten att ta bilder. Och det känns föga motiverande att ta sig tid att förklara att det är förundersökningen som vi försöker skydda, för en fotograf som säkert varit i branschen så länge att han hade förstått det för länge sedan om han hade varit intresserad av att förstå och inte bara av att ta smaskiga bilder. En del personer i mediabranschen brukar hävda att de har rätt att vara "konsekvensneutrala", men det är en grundläggande missuppfattning, för den rätten har ingen.

Det finns naturligtvis hur mycket som helst att reflektera över med avseende på den nämnda mordutredningen och insikterna i hur de inblandade personerna har fungerat och agerat, men det kan jag lika självklart inte skriva något om på grund av förundersökningssekretessen. Faktum är att jag tidigare medvetet valt att avstå ifrån att ens nämna fallet här, då det redan har varit ett på många sätt problematiskt mediatryck, och därför länkar jag inte heller till några artiklar här. Men nu känns det som om frågan har blåst över i media för tillfället, så en indirekt kommentar om hur jag upplevde fotograferna vid häktningsförhandlingarna borde jag kunna kosta på mig...