Om den självklara rätten att få dö
måndag 26 april 2010
Socialstyrelsen har nu klargjort det som borde vara självklart, nämligen att en patient har rätt att själv välja att avbryta en livsuppehållande behandling, förutsatt att denne är vid sina sinnens fulla bruk och förstår konsekvenserna av beslutet. Frågan aktualiserades av att en kvinnan som föddes med en genetiskt nedärvd sjukdom och som varit bunden vid respirator sedan 5 års ålder direkt vädjade till socialstyrelsen om att få dö.
Moraliskt och etiskt känns det för mig självklart att ingen skall tvingas till mer lidande med en livsuppehållande behandling som personen inte har bett om. Jag minns hur en sjuk man i ett program på P1 klagade över att djur i denna fråga behandlades bättre än människor, då de fick hjälp att dö när livet blev för fullt av lidande. Jag tycker även att det borde vara tillåtet att assistera den som på grund av svårare sjukdom har gjort ett medvetet val att han eller hon vill avsluta livet, d.v.s. aktiv dödshjälp, och jag har mycket svårt att förstå de som upprepar ett mantra om att vård skall uppehålla liv, ej avsluta liv. Vården är till för patienten, och om man redan har kopplat ur t.ex. det livsuppehållande droppet, så är det ren grymhet att låta patienten torka ihjäl istället för att snabbt avsluta den då irreversibla processen. Min mormor tog många dagar på sig att dö, vilket orsakade ångest och trauma för henne, och lidande för alla inblandade, när processen kunde ha avslutats i samma stund som beslut fattades att hon inte längre skulle få vätska och näring.
Det som uppenbarligen komplicerar till frågan är den juridiska aspekten. Svensk lagstiftning är på gott och ont väldigt fyrkantig. Paragrafen om mord (BrB 3:1) lyder helt enkelt "Den som berövar annan livet döms för mord", med komplementparagrafen om dråp (BrB 3:2) om brottet "med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest" är "att anse som mindre grovt". För dråp är minimistraffet 6 års fängelse. Och visst kan man anse att en anhörig eller läkare som ger en dödande injektion på patientens begäran "berövar annan livet", men det kan man även säga i de fall en läkare stänger av t.ex. en respirator, vilket torde framstå som självklart om man föreställer sig att detta sker mot en patients vilja. Om nu socialstyrelsen konstaterat att passiv dödshjälp är ok (trots lagstiftningen) så borde även ett liknande konstaterande kunna komma vad gäller aktiv dödshjälp. Och för att inte en överambitiös åklagare skall kunna bestämma sig för att åtala de inblandade, vare sig det rör sig om aktiv eller passiv dödshjälp, så kanske det skulle vara på sin plats med ett förtydligande ifrån en rättsvårdande instans, med tanke på att svensk lag, som brottsbalken, juridiskt har företräde för yttranden ifrån socialstyrelsen. Jag tycker själv att paragrafen om ansvarsfrihet på grund av samtycke, BrB 24:7, borde kunna tillämpas i sin nuvarande form, "En gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig", då jag definitivt inte tycker att det är "oförsvarligt" att hjälpa en sjuk människa att få dö. Men en förordning ifrån regeringen angående dödshjälp skulle kunna förtydliga rättsläget. Och förhoppningsvis så fortsätter debatten, med hjälp av t.ex. Fredrik Federley som skriver om frågan på Newsmill.
Inlägg
4 kommentarer:
Jag håller med om att vissa saker är självklara; Är du terminalt sjuk och får någon typ av livsuppehållande hjälp, ska du självklart få avsluta den om du vill. Du har (om du är vid dina sinnes fulla bruk) all rätt att neka behandling och så ska det vara. Att lindra smärtan vid avslutandet (t.ex. genom att ge narkos- eller bedövningsmedel) är också bara god omvårdnad ur läkarens synvinkel.
Att däremot aktivt avsluta ett liv är något jag som blivande läkare aldrig skulle göra. Jag är emot aktiv dödshjälp där läkaren aktivt medverkar i att en person dör, genom att t.ex. ge en dödlig injektion av något slag. Jag förstår att det finns människor som vill få avsluta sitt liv medan de fortfarande har värdigheten kvar, men är det så att man inte har någon livsuppehållande behandling så anser inte jag att det är läkarnas uppgift att aktivt döda en patient.
Dessutom kan det bli väldigt svårt med gränsdragningar; är man tillräckligt sjuk för att få det? Ville hon/han verkligen dö? Sen kan det hända att någon avslutar sitt liv innan alla behandlingsmöjligheter uttömts.
Jag var själv väldigt sjuk när jag var yngre och ett under en period låg mina överlevnadschanser på under 10%. Vissa hemska dagar ville jag bara dö, men jag kämpade vidare och lyckades ändå klara mig. Benmärgstransplantationen som räddade mig utfördes inte i Sverige 10 år tidigare, så vem vet om en person som fått aktiv dödshjälp inte kunde ha botats ett par år senare?
Tack för att du delade med dig av dina tankar, Minou. Jag förstår att du har mycket att säga om frågan, då du både läser till läkare, och själv har varit allvarligt sjuk. Och jag respekterar att man aldrig kan be en läkare att ge en dödande injektion om denne inte vill. Men jag tycker fortfarande att det måste få vara tillåtet med aktiv dödshjälp. Om en person själv, vid sina sinnens fulla bruk och under en längre tid, själv anser att det liv som hon lever inte är värdigt, utan bara innebär lidande så anser jag att hon skall ha rätt att själv besluta om att få avsluta det, och då måste hon också kunna få hjälp utan att den hjälpande blir skyldig till brott. Jag kan inte se vilken rätt samhället har att i praktiken tvinga en beslutsfähig och mentalt frisk person till ett liv som hon inte vill ha. Det blir för mig ett sorts obehagligt överförmynderi där man åsidosätter folks fria vilja. Det är ok att göra det under perioder då människan är psykiskt sjuk och inte kan anses vara kapabel till ett genomtänkt beslut, men att tvinga en psykiskt frisk människa till en tillvaro som denne anser vara ett enda lidande är för mig obegripligt. Om en djurägare gör det med sitt djur riskerar han att dömas för djurplågeri. Och även om läkarvetenskapen går framåt, så måste det vara upp till den lidande att bedöma om hon vill vänta på en eventuell och osannolik räddning, givet att hon är mentalt kapabel att ta det beslutet. Jag anser dessutom att det borde vara självklart att det skall vara tillåtet att aktivt avsluta livet på människor i livets slutskede då man avbrytit en livsuppehållande behandling och således vet att det bara är en tidsfråga, och ett lidande, tills personen dör av t.ex. vätskebrist. Hur som helst, så är det alltid upplyftande att höra om människor som du, som har tagit sig igenom enorma svårigheter och sen lyckas göra något så fint av livet som att bli läkare och kunna hjälpa andra :-). Lycka till med det framtida yrket!
Inom psykiatrin arbetar vi hela tiden för att förhindra självmord och vid självmordsrisk kan patienterna vårdas under tvångsvård. Om vi misslyckas med att rädda någon är det inte en nådig dom från vare sig socialstyrelsen, media eller anhöriga. Trots att det är den personens helt egna beslut.
Vad är skillnaden på att vara djupt deprimerad och inte anse sig ha ett värdigt liv och ha en allvarlig kroppslig sjukdom? Och vill man ta sitt eget liv är man inte då per definition deprimerad eller har en krisreaktion?
Var dras gränsen för aktiv dödshjälp? Vem skall vi tvångsvårda och vem ska vi döda?
Jag kan hålla med om att det är svåra frågor, Karin. Vi poliser har också med hjälp av LPT 47 möjlighet, och skyldighet, att tvångsomhändert någon som är självmordsbenägen. Ojag kan tycka att det är bra då det gäller tillfälliga psykoser eller depressioner, men det blir helt vansinnigt om det gäller personer som själva vid sina sinnens fulla bruk och under en längre period upplever att livet inte längre är värt att leva. Min då 93-åriga farfar som då han var yngre alltid hade levt ett aktivt liv, konstaterade någon gång innan han gick bort att det kändes som att det var nog nu, han hade ont och svårt att röra sig, och tyckte helt enkelt att det räckte. Han var då absolut inte dödssjuk, bara gammal och skröplig. En läkare började då tala i banor om tvångsvård. För mig var det helt sinnessjukt, även om man kan läsa sig till sådana möjligheter om man läser t.ex. LPT 47 strikt. Så även om jag inser att det kan bli svåra gränsdragningar, så anser jag att en patient måste ges mycket större möjlighet att själv få välja, då denne är klar och tydlig över en längre period med vad han eller hon vill.
Skicka en kommentar