Rättsrötan i fallet Johan Liljekvist

Jag har egentligen inte tid att skriva nu, men jag måste ända kommentera uppgifterna i P1-morgon om att överåklagare Björn Ericson som tog över fallet med utredningen kring Johan Liljekvists död efter att den åklagare som tidigare var förundersökningsledare kapitalt hade misskött utredningen verkar ha gjort egna medicinska bedömningar som går tvärs emot vad rättsläkaren har kommit fram till. Jag har skrivit om fallet tidigare, och för mig finns det egentligen inget som kan skada förtroendet för rättssamhället mer än när övergrepp begås, och dessa sen mörkas, bagatelliseras och görs straffria. Att nu den nya åklagare som tillsattes efter att den tidigare granskningen visade på allvarliga brister i förundersökningen verkar ha ansett sig ha bättre medicinsk kompetens än en rättsläkare verkar, med advokat Ismo Salmis ord, vare ett sätt att "slå knut på sig själv för att inte behöva åtala de inblandade poliserna", och det är mycket allvarligt. Visst kan det finnas många förmildrande omständigheter kring situationen och polisernas agerande som jag inte känner till, men då skall de föras fram och få tala för sig själva. Att skydda poliserna genom att på olika sätt försöka dölja att Liljekvists död som rättsläkaren konstaterat berodde på polisingripandet borde snarare vara att anse som tjänstefel.