Miljöpartist och polis? Ingen lätt ekvation...

Jag har under de senaste dagarna skrivit en del på bloggen om kriminalitet, och speciellt då om brottsoffers utsatthet. Det finns naturligtvis mängder med aspekter att jobba med för att förbättra situationen för de människor som utsätts för brott. En sak som jag och många poliser reagerar på är dock att det faktum att man alltför snabbt släpper ut kriminella eller farliga personer tydligt ökar många brottsoffers utsatthet (den nyligen mördade kvinnan i Malmö är ett tragiskt exempel). Det är därför som miljöpartist tråkigt att partiet driver en linje som mycket verkar handla om att just snabbare släppa ut dömda brottslingar, t.ex. genom kortare straff.

Om man vidgar frågan om hur det är att vara miljöpartist och polis till att handla om mer än strafflängder, så återfinns ett mönster där de flesta uttalanden som man hör antingen handlar om att begränsa polisens befogenheter, t.ex. att använda olika sorters tvångsmedel, eller om att kritisera reella eller upplevda brister inom polisen, som t.ex. diskriminering. Det känns som att då miljöpartiet talar rättspolitik så är polisen snarare ett problem (för integriteten, rättssäkerheten, o.s.v.) än en institution som i grunden arbetar för att hjälpa utsatta människor genom att bl.a. beivra och lagföra brott.

För att få vatten på min kvarn så gjorde jag en googlesökning på orden "rättspolitik miljöpartiet" och fick överst träff på ett dokument som ligger på miljöpartiets hemsida www.mp.se och som hade titeln "Miljöpartiets Rättspolitik". Det framgår inte om dokumentet fortfarande gäller, men det är max ett par år gammalt. Om polisen kan man där läsa bl.a. följande:

"Det finns idag allvarliga brister inom polisen som kräver ytterligare reformer och uppmärksamhet. Ett antal större och uppmärksammade polisutredningar har lett till omfattande statliga utredningar som pekar på strukturella problem inom polisväsendet. Tydliga tecken
finns på att det finns strukturer inom polisväsendet som gynnar ett elitistiskt,
diskriminerande och hierarkiskt förhållningssätt"

Visserligen finns det brister med polisens verksamhet, men att tala om ett "elitistiskt,
diskriminerande och hierarkiskt förhållningssätt" tyder närmast på polisförakt. Och resten av dokumentet är skrivet i samma anda, där polisen och dess befogenheter och attityder är ett problem. Man får intrycket av att det nog hade varit bäst om man bara la ned allt ihop och släppte alla fångar fria (då hade inte den "fångombudsman" som man föreslår heller behövts...).

Strax efter dokumentet om "Miljöpartiets Rättspolitik" kommer på google-sökningen referenser till ett förslag av en miljöpartistisk riksdagsledamot som vill jämställa sexköp och människohandel. Det vore ungefär lika genomtänkt som att jämställa ringa misshandel och mord...

Det bör tilläggas att om man söker på miljöpartiets hemsida under fliken "politik" och där läser vad som står under rubrikerna "Polisen", "Rättsväsende" och "Kriminalpolitik" så träder en betydligt mer nyanserad bild fram. Det är dock fortfarande så att den rättspolitik som presenteras främst handlar om att betona brottsförebyggande åtgärder (väldigt viktigt, men inte tillräckligt) och att bekämpa "övervakningssamhället".

För att sammanfatta så är det ingen lätt sits att vara miljöpartist och polis. Om man pratar miljöpartistisk rättspolitik med kollegor så får man väldigt svårt att förklara hur alla problem som vi upplever här och nu i kampen mot de brott (och brottslingar) som dagligen kränker utsatta människor skall lösas genom brottsförebyggande arbete, kortare straff och mindre befogenheter. Och om man pratar om de problem och behov man upplever i sitt jobb med andra miljöpartister, så blir man lätt en representant för det som miljöpartiet kämpar emot, repression, övervakning, med mera...

En slutsats är att det behövs ett forum där den polisiära erfarenheten möter den gröna ideologin. Ett nätverk av "gröna poliser"...

Read more...

Samhällets svek mot brottsoffer

Så har det då visat sig att fallet med den kvinna som blev mördad på öppen gata i Malmö häromdagen rörde sig om ett relationsärende. Kvinnan attackerades av sin tidigare sambo, som inte verkade ha kunnat hantera separationen. Det är dessvärre väldigt vanligt att kvinnor utsätts för hot eller våld av personer som de är eller har varit tillsammans med, inte minst då de försöker bryta sig loss och deras plågoande känner att han tappar kontrollen över dem.

Det finns få brottsoffer som är så utsatta som kvinnor som har eller har haft relationer med en man som hotar och slår. För en del så upphör övergreppen och utsattheten då de lämnar mannen i fråga, men de som varit tillsammans med de värsta psykfallen kan aldrig någonsin känna sig trygga så länge mannen är på fri fot. Det finns otaliga exempel på hur en ex-man har sökt upp och tagit livet av den kvinna som lämnat honom.

I fallet med kvinnan i Malmö så hade gärningsmannen nyligen dömts för olaga frihetsberövande då han hade låst fast sin ex-sambo med handklovar. Utan att veta något om ärendet så är det en kvalificerad gissning att säga att kvinnan troligtvis har blivit utsatt för många andra kränkningar som inte har gått att leda i bevis hela vägen fram till fällande dom, både innan och efter separationen. Bara det faktum att han söker upp henne för att begå brott mot henne efter att de har separerat är en stark varningssignal. Domen överklagades till hovrätten, och polis och åklagare ville att mannen skulle sitta frihetsberövad i väntan på att fallet skulle tas upp för att inte kunna ge sig på kvinnan igen. Advokaten hävdade dock att det inte behövdes då mannen hade utdömts kontaktförbud, och rätten gick på advokatens linje. Mannen släpptes ut, sökte upp sin ex-sambo, och knivmördade henne framför hennes barn.

Fallet illustrerar på ett väldigt tragiskt sätt brottsoffrens enorma utsatthet. I det här fallet så visste man uppenbarligen om att det fanns en stark hotbild. Kontaktförbud fanns. Dessutom hade kvinnan en larmtelefon, vilket innebär att hon var föremål för polisens personsäkerhetsarbete. Men det hjälpte inte. Mördare bryr sig föga om kontakförbud och telefonen hann hon aldrig använda.

Många kvinnor lever idag gömda, med ingen eller begränsad kontakt med nära och kära, i befogad rädsla för en ex-man. Samma, eller på många sätt en ännu värre utsatthet, upplever de ungdomar, främst flickor, som liksom Fadime Sahindal är förföljda av sin egen familj. Samhället har successivt blivit bättre på att försöka hjälpa de utsatta. Vad gäller partnervåld har man arbetat med frågan i många år och har rutiner som för det mesta fungerar väl (när det gäller hedersvåld så ligger man dock långt efter). Men trots det, och trots att man visste om att kvinnan i Malmö var mitt i riskzonen, så lever hon inte längre idag. Naturligtvis kunde personsäkerhetsarbetet varit ännu mera långtgående, men det är svårt att ge alla utsatta kvinnor livvakt dygnet runt, och det är inte alla som vill gå under jorden.

Problemet är att det alltid blir upp till brottsoffret att förändra sitt liv för att förebygga risken att bli utsatt igen. Gärningsmannen, den som är upphov till alla problemen, tilldöms i bästa fall ett kortare fängelsestraff och släpps sedan ut igen, fri att göra vad han vill medan hans frihet innebär ett permanent fängelse för offret. Och i det här fallet så släpptes han alltså ut innan straffet hade avtjänats (vilket är mycket vanligt). För mig känns det som ett svek. Samhället har ett ansvar som det har svikit i förhållande till den nu mördade kvinnan och hennes barn och anhöriga. De som släppte ut mannen som mördade henne har ett speciellt ansvar.

Jag skrev i fredags om brott och straff, med kopplingar till våldet i Malmö och inbrotten i Stockholm, och tog även där upp brottsoffers utsatthet och det ansvar samhället har då man släpper ut farliga människor. Då hade jag som färskt exempel dubbelmordet där en man som tidigare mördat sin mor i veckan mördade sin far och dennes sambo. Det känns absurt att den texten redan har aktualiserats igen av fakta bakom mordet i Malmö.

Som polis så har jag valt ett krävande och många gånger dåligt betalt yrke för att jag drivs av en vilja att hjälpa utsatta människor. Den nu mördade kvinnan i Malmö var precis en sådan människa som vi finns till för att hjälpa. Kollegorna som jobbade med hennes fall känner troligtvis både sorg, frustration och ilska just nu, och den lär inte mints vara riktad mot den tingsrätt som släppte ut gärningsmannen. Faktum är att det är allt för ofta man som polis känner att rätten och rättssystemet snarare stjälper än hjälper ens ansträngningar att göra livet drägligare för brottsoffren, samhällets svagaste och mest utsatta. Detta genom att alltför snabbt släppa ut gärningsmän som därigenom kan fortsätta med brott och kränkningar.

Jag låtsas inte som om det finns några enkla lösningar. I de allra flesta fall så måste en person så småningom släppas ut, vi kan inte spärra in alla brottslingar och kasta bort nycklarna (även om det finns personer som helt enkelt borde vara inspärrade). Men om man ser och tar det ansvar vi som samhälle faktiskt har och borde känna varje gång en person blir utsatt för ett brott av någon som vi medvetet har släppt ut, så borde det i sin tur leda till en nödvändig diskussion om strafflängder och brottsofferperspektiv, och om vem som skall betala priset för kriminaliteten i samhället. Just nu är det de mest utsatta, brottsoffren, som står för en oproportionerligt stor del av den notan. Det pris kvinnan i Malmö tvingades betala för vår mjuka syn på brott och straff tycker jag personligen är för högt.

PS. För att vara övertydlig så finns det ingen motsättning emellan alla typer av brottsförebyggande åtgärder och att vara repressiv mot brottslingar på ett sätt som skyddar brottsoffer. I ett längre tidsperspektiv så finns det inget som är viktigare än ett fungerande brottsförebyggande arbete. Detta gäller både åtgärder som bekämpar social marginalisering, utanförskap, missbruk, arbetslöshet med mera och mer specifika åtgärder som fungerande psykiatri, mansjourer, bra kriminalvård inklusive utslussning, sociala insatsgrupper, etcetera.

Read more...