Samhällets svek mot brottsoffer

Så har det då visat sig att fallet med den kvinna som blev mördad på öppen gata i Malmö häromdagen rörde sig om ett relationsärende. Kvinnan attackerades av sin tidigare sambo, som inte verkade ha kunnat hantera separationen. Det är dessvärre väldigt vanligt att kvinnor utsätts för hot eller våld av personer som de är eller har varit tillsammans med, inte minst då de försöker bryta sig loss och deras plågoande känner att han tappar kontrollen över dem.

Det finns få brottsoffer som är så utsatta som kvinnor som har eller har haft relationer med en man som hotar och slår. För en del så upphör övergreppen och utsattheten då de lämnar mannen i fråga, men de som varit tillsammans med de värsta psykfallen kan aldrig någonsin känna sig trygga så länge mannen är på fri fot. Det finns otaliga exempel på hur en ex-man har sökt upp och tagit livet av den kvinna som lämnat honom.

I fallet med kvinnan i Malmö så hade gärningsmannen nyligen dömts för olaga frihetsberövande då han hade låst fast sin ex-sambo med handklovar. Utan att veta något om ärendet så är det en kvalificerad gissning att säga att kvinnan troligtvis har blivit utsatt för många andra kränkningar som inte har gått att leda i bevis hela vägen fram till fällande dom, både innan och efter separationen. Bara det faktum att han söker upp henne för att begå brott mot henne efter att de har separerat är en stark varningssignal. Domen överklagades till hovrätten, och polis och åklagare ville att mannen skulle sitta frihetsberövad i väntan på att fallet skulle tas upp för att inte kunna ge sig på kvinnan igen. Advokaten hävdade dock att det inte behövdes då mannen hade utdömts kontaktförbud, och rätten gick på advokatens linje. Mannen släpptes ut, sökte upp sin ex-sambo, och knivmördade henne framför hennes barn.

Fallet illustrerar på ett väldigt tragiskt sätt brottsoffrens enorma utsatthet. I det här fallet så visste man uppenbarligen om att det fanns en stark hotbild. Kontaktförbud fanns. Dessutom hade kvinnan en larmtelefon, vilket innebär att hon var föremål för polisens personsäkerhetsarbete. Men det hjälpte inte. Mördare bryr sig föga om kontakförbud och telefonen hann hon aldrig använda.

Många kvinnor lever idag gömda, med ingen eller begränsad kontakt med nära och kära, i befogad rädsla för en ex-man. Samma, eller på många sätt en ännu värre utsatthet, upplever de ungdomar, främst flickor, som liksom Fadime Sahindal är förföljda av sin egen familj. Samhället har successivt blivit bättre på att försöka hjälpa de utsatta. Vad gäller partnervåld har man arbetat med frågan i många år och har rutiner som för det mesta fungerar väl (när det gäller hedersvåld så ligger man dock långt efter). Men trots det, och trots att man visste om att kvinnan i Malmö var mitt i riskzonen, så lever hon inte längre idag. Naturligtvis kunde personsäkerhetsarbetet varit ännu mera långtgående, men det är svårt att ge alla utsatta kvinnor livvakt dygnet runt, och det är inte alla som vill gå under jorden.

Problemet är att det alltid blir upp till brottsoffret att förändra sitt liv för att förebygga risken att bli utsatt igen. Gärningsmannen, den som är upphov till alla problemen, tilldöms i bästa fall ett kortare fängelsestraff och släpps sedan ut igen, fri att göra vad han vill medan hans frihet innebär ett permanent fängelse för offret. Och i det här fallet så släpptes han alltså ut innan straffet hade avtjänats (vilket är mycket vanligt). För mig känns det som ett svek. Samhället har ett ansvar som det har svikit i förhållande till den nu mördade kvinnan och hennes barn och anhöriga. De som släppte ut mannen som mördade henne har ett speciellt ansvar.

Jag skrev i fredags om brott och straff, med kopplingar till våldet i Malmö och inbrotten i Stockholm, och tog även där upp brottsoffers utsatthet och det ansvar samhället har då man släpper ut farliga människor. Då hade jag som färskt exempel dubbelmordet där en man som tidigare mördat sin mor i veckan mördade sin far och dennes sambo. Det känns absurt att den texten redan har aktualiserats igen av fakta bakom mordet i Malmö.

Som polis så har jag valt ett krävande och många gånger dåligt betalt yrke för att jag drivs av en vilja att hjälpa utsatta människor. Den nu mördade kvinnan i Malmö var precis en sådan människa som vi finns till för att hjälpa. Kollegorna som jobbade med hennes fall känner troligtvis både sorg, frustration och ilska just nu, och den lär inte mints vara riktad mot den tingsrätt som släppte ut gärningsmannen. Faktum är att det är allt för ofta man som polis känner att rätten och rättssystemet snarare stjälper än hjälper ens ansträngningar att göra livet drägligare för brottsoffren, samhällets svagaste och mest utsatta. Detta genom att alltför snabbt släppa ut gärningsmän som därigenom kan fortsätta med brott och kränkningar.

Jag låtsas inte som om det finns några enkla lösningar. I de allra flesta fall så måste en person så småningom släppas ut, vi kan inte spärra in alla brottslingar och kasta bort nycklarna (även om det finns personer som helt enkelt borde vara inspärrade). Men om man ser och tar det ansvar vi som samhälle faktiskt har och borde känna varje gång en person blir utsatt för ett brott av någon som vi medvetet har släppt ut, så borde det i sin tur leda till en nödvändig diskussion om strafflängder och brottsofferperspektiv, och om vem som skall betala priset för kriminaliteten i samhället. Just nu är det de mest utsatta, brottsoffren, som står för en oproportionerligt stor del av den notan. Det pris kvinnan i Malmö tvingades betala för vår mjuka syn på brott och straff tycker jag personligen är för högt.

PS. För att vara övertydlig så finns det ingen motsättning emellan alla typer av brottsförebyggande åtgärder och att vara repressiv mot brottslingar på ett sätt som skyddar brottsoffer. I ett längre tidsperspektiv så finns det inget som är viktigare än ett fungerande brottsförebyggande arbete. Detta gäller både åtgärder som bekämpar social marginalisering, utanförskap, missbruk, arbetslöshet med mera och mer specifika åtgärder som fungerande psykiatri, mansjourer, bra kriminalvård inklusive utslussning, sociala insatsgrupper, etcetera.

Read more...

Det krävs mer än att bara bekämpa de illegala vapnen

Idag har en extrainsatt riksdagsdebatt hållits med anledning av det ökade dödliga våldet i Malmö. Parallellt har DN uppmärksammat den inbrottsvåg som sprider sig över landet, varav en av artiklarna i ämnet specifikt handlar om det distrikt där jag själv jobbar, Västerort i Stockholm, där det nu begås cirka 300 bostadsinbrott i månaden. Inbrottsvågen tas även upp i SvD. Att skjutningarna till största delen handlar om uppgörelser emellan olika grupperingar av yrkeskriminella tycks de flesta vara överens om. Det stora antal mord som har skett under de senaste månaderna är dock naturligtvis bara toppen på det isberg av kriminalitet som de här personerna och nätverken står för. Även vad gäller inbrotten så rör det sig om ett antal löst sammansatta nätverk av yrkeskriminella som begår brott tillsammans. Och i båda fallen rör det sig främst om grupperingar av människor med ursprung i segregerade förorter med låg socioekonomisk status som i ung ålder har förvärvat en kriminell identitet och livsstil.

Vad man skall göra för att komma till rätta med den här sortens yrkeskriminalitet har diskuterats mycket. I fallet Malmö verkar de flesta överens om att striktare vapenlagar vore bra. Men även om det definitivt skulle vara ett steg i rätt riktning (inklusive socialdemokraternas förslag om att möjliggöra telefonavlyssning vid misstanke om grovt vapenbrott), så är det en väldigt begränsad åtgärd, som i ett större perspektiv lär ha begränsad effekt. Det allra viktigaste är naturligtvis att förebygga kriminalitet genom att hindra nyrekryteringen av unga till de kriminella nätverken. I dagens Expressen skriver miljöpartiets rättspolitiska talesperson Maria Ferm om sina idéer om hur man kan jobba för att få ett mer inkluderande samhälle där man förenklar för unga arbetslösa att få gymnasiekompetens och i förlängningen komma in på arbetsmarknaden. Alla åtgärder som kan minska utanförskapet hos människor i allmänhet och unga i synnerhet har en brottsförebyggande effekt och är dessutom lovvärt både ur ett mänskligt och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Men det krävs mer för att komma till bukt med den organiserade och utbredda brottsligheten.

Min tro och egna erfarenhet är att de personer som senare går med i kriminella nätverk har förvärvat en kriminell identitet och livsstil långt innan 20-års ålder. Naturligtvis spelar både familjeförhållanden och socioekonomisk status in, men det handlar även om subkulturer bland ungdomar i segregerade förorter där unga yrkeskriminella agerar förebilder och det byggs en identitet som definieras i motsatsförhållande till samhället. Då ungdomar börjar kasta sten på polis och brandkår samt begå personrån mot jämnåriga under högstadieåldern så krävs det resoluta insatser för att bryta en bana som annars med största sannolikhet leder in i yrkeskriminalitet. Regeringens projekt med sociala insatsgrupper är ett steg i rätt riktning, men det krävs också effektivare repressiva åtgärder och bättre lagstiftning för att få bort de förebilder som drar med sig mängder av unga i riskzonen in på en kriminell bana.

Här är exemplet med inbrotten i Västerort talande. De ligor som härjar i distriktet består i princip uteslutande av ungdomar och yngre vuxna ifrån de segregerade förorterna. De har i många fall valt banan som inbrottstjuvar (i stället för att fortsätta med personrån eller butiksrån) då det innebär låg risk att åka fast och mycket låga straff. De behöver helt enkelt inte vara rädda för konsekvenserna av att begå brott. Fredrik Gårdare, den kunnige och engagerade kommissarie som leder distriktets satsning mot bostadsinbrotten konstaterade att de vet om vilka gärningsmännen är, och fick då frågan om varför inbrotten fortsätter. Svaret är att man har gjort ett stort antal tillslag, men att de gripna tjuvarna släpps ut snabbt igen. Effekten av det är inte bara att de yrkeskriminella har möjlighet att begå långt många fler brott, utan även att barn och ungdomar i farozonen ser att kriminalitet lönar sig. Adekvata straff (eller möjligheten att omhänderta unga kriminella ledargestalter enligt LVU) är därför inte bara individualpreventivt effektivt, utan torde även ha en stor effekt på att bromsa upp nyrekryteringen in i kriminalitet.

Dessutom torde det vara väldigt svårt att under en till två månaders kriminalvård få en person att bryta med en kriminell livsstil eller identitet. Möjligheten borde vara högre under en längre period av vård, förutsatt att kriminalvården och de behandlingshem som vårdar unga kriminella ges bra förutsättningar och jobbar på rätt sätt. Här kan man även betona vikten av hur man hanterar tiden då en kriminell precis släppts ifrån att ha avtjänat ett straff, och möjligheten att samarbeta med ideella organisationer, t.ex. KRIS och X-CONS.

Det finns ett brottsofferperspektiv som lätt kommer bort då man diskuterar straff. Debattörer och partier med en uttalat humanistisk människosyn, som t.ex. miljöpartiet, talar gärna om att man vill se kortare straff. Men den ökade frihet och de ökade möjligheter som man vill ge brottslingen sker ofta på bekostnad av någon annan. I exemplet med inbrotten rör det sig om alla de familjer som får sina hem tömda så fort inbrottstjuvarna släpps ut. Men det finns betydligt värre exempel, om det rör sig om relationsvåld så kan den utsatta kvinnan tvingas gå under jorden så fort hennes plågoande är på fri fot. Och det självklara faktum att man riskerar att nya personer utsätts för brott då man släpper ut farliga personer har på sistone illustrerats av ett antal tragiska händelser, till exempel då en dömd mördare i somras våldtog en 12-årig flicka eller då senast den här veckan det verkar som om en man som tidigare mördat sin mor också dödat sin far och dennes sambo. Det finns naturligtvis inga enkla lösningar på de här problemen, men speciellt vi som jobbar inom polisen ser ofta exempel på hur människor som redan har en svår situation utsätts för fler och värre kränkningar för att rättssystemet har bråttom att sätta en gärningsman på fri fot igen.

Högre straff i allmänhet (och inte bara för vapenbrott) hade från mitt perspektiv även varit välkomna inslag i kampen mot den organiserade brottsligheten. Men kanske ännu viktigare är att det pågående arbetet med att förenkla för att komma åt de kriminellas tillgångar, det brottsliga förvärvet, fortsätter och effektiviseras och att man fortsätter att fördjupa samarbetet emellan de olika myndigheter som är har att göra med den organiserade brottsligheten (och förenklar utbytet av information genom att undanröja hindrande sekretesslagstiftning). Men jag tror även att man behöver nytänkande i form av att t.ex. ge människor möjlighet att vittna utan att behöva röja sin identitet för dem de vittnat mot. Som det ser ut idag så är det inte konstigt att man har svårt att få folk att ställa upp med tanke på vilket pris en del som vittnar tvingas betala. Dessutom tror jag att man behöver öppna upp för att ge straffminskning för de misstänkta som samarbetar i en brottsutredning. För närvarade har en kriminell lite att vinna och mycket att förlora på att själv erkänna delaktighet i brott, för att inte tala om vad det kan kosta honom om han ”lägger” andra kriminella. Detta trots att den sortens vittnesmål skulle kunna vara enormt värdefulla för rättsväsendet och samhället i stort.

Kanske finns det nu på grund av den debatt som har väckts av dödsskjutningarna i Malmö förutsättningar för att hitta konstruktiva politiska lösningar som tar ett betydligt bredare grepp vad gäller kampen mot den organiserade brottsligheten än att enbart fokusera på de nog så viktiga illegala vapnen. Det krävs absolut ett målinriktat brottsförebyggande arbete med fokus på att bekämpa utanförskap och att ge människor förutsättningar till utbildning och jobb. Men man behöver också arbeta brottsförebyggande genom att specifikt inrikta sig på att stödja och hjälpa ungdomar i farozonen samtidigt som man får bort lokala kriminella förebilder och gör den brottsliga banan mindre attraktiv, t.ex. genom adekvata straff och effektivare konfiskering av brottsförvärv. Dessutom krävs det både resurser och anpassad lagstiftning som förenklar kampen mot både grov organiserad brottslighet och vardagsbrottslighet som inbrott.

Read more...

Rättssäkerhet och pyromani

Så har, antagligen, den så kallade "gryningspyromanen" slagit till igen. Någon har satt eld på tre olika fastigheter i Ystad, och i samband med den tredje branden vid 3-tiden igår natt så greps den 47-årige mannen som blivit känd under namnet "gryningspyromanen". Han anhölls även senare på sannolika skäl misstänkt för mordbrand.

Eva-Gun Westford, informatör på Skånepolisen nämnde i P1s Studio Ett att polisen hade haft kontinuerlig bevakning på "gryningspyromanen" fram tills relativt nyligen, men att de hade behövt upphöra med bevakningen på grund av kostnadsskäl/resursbrist. Inte så långt därefter brinner det igen.

"Gryningspyromanen" har gripits, anhållits och även häktats ett antal gånger för mordbrand. Han tros sedan 1996 ha bränt ned hundratals hus, många med mycket stort kulturvärde. Mordbrand är dock mycket svårt att bevisa, speciellt då objektet brinner ned, och mannen nekar till brott och har gång på gång släppts till slut.

Jag har själv ingen som helst kunskap om den bevisning som gör att "gryningspyromanen" misstänks för att ha orsakat alla dessa bränder, men baserat på vad som rapporteras i media så verkar det onekligen som om han med största sannolikhet har gjort sig skyldig till, om inte alla, så ett antal av de mordbränder som han har misstänkts för. Men eftersom kraven på rättssäkerhet är mycket högt ställda i Sverige och brottet är svårt att bevisa så går han hela tiden fri.

Det finns för och nackdelar med allt. Våra hårda krav på rättssäkerhet gör att vi antagligen har relativt få oskyldigt dömda i Sverige. Men juridik är och förblir en bedömningssport, vilket är uppenbart om man ser hur ofta tingsrätten och hovrätten dömer helt olika och sedan några av justitieråden i högsta domstolen är skiljaktiga. Om vi vill vara säkra på att aldrig döma någon oskyldigt så kommer vi heller aldrig att kunna döma någon alls. I slutändan blir det en avvägning där man vill ha en fungerande rättsskipning och samtidigt starkt värna individens rätt att slippa att bli oskyldigt dömd. Eftersom kravet att inte döma en oskyldig rättmätigt är mycket hårdare än kravet att döma skyldiga har ett antal våldtäktsoffer upplevt en andra kränkning och förnedring då det enligt domstolen inte gått att "bortom rimligt tvivel" bevisa att gärningsmannen var skyldig. Även detta är naturligtvis en bedömning och avvägning i varje enskilt fall, påverkad av praxis och andra rättskällor, men som i grunden handlar om värderingar.

Vad gäller "gryningspyromanen" så har än så länge så vitt jag har förstått inga människor omkommit i någon av bränderna han misstänks ha anlagt. Men, som Björn Karlsson, som med sin familj bor i en lägenhet i huset där det brann i natt påpekade, det är bara en tidsfråga innan någon gör det. Och det faktum att i värsta fall ett antal män, kvinnor och barn riskerar att brinna inne i en ny mordbrand anlagd av "gryningspyromanen" illustrerar på ett starkt sätt samhällets dilemma med motsättningen emellan krav på rättssäkerhet och krav på skydd av medborgare och rättstrygghet. Jag funderar ofta på om vi inte har etablerat en praxis där beviskraven sätts väl högt (och att man med ett bättre fungerande system för resning ändå kan skydda medborgarna emot felaktiga domar) Men visst, om jag någon gång blev oskyldigt anklagad för t.ex. våldtäkt så hade jag naturligtvis tänkt annorlunda...

Read more...

Människohandel i Malmö

Idag hålls rättegång i Malmö tingsrätt mot ett antal män som misstänks för att på ett hänsynslöst sätt ha utnyttjat en 14-årig flicka med en utvecklingsstörning. Brottsrubriceringarna är bland annat människohandel och grov våldtäkt mot barn, alternativt våldtäkt. Baserat på det lilla som anges i media, nämligen att flickan mentalt är på ett mindre barns utvecklingsnivå och att hon dessutom har drogats med både alkohol och narkotika så känns rubriceringarna människohandel och grov våldtäkt mot barn minst sagt rimliga, och både innehåller också en straffskala som sträcker sig upp till 10 års fängelse. Dessvärre kan båda brotten vara svåra att styrka. Brottet människohandel håller så vitt jag vet på att omarbetas för att kontrollrekvisiten var så pass svåra att hantera juridiskt att domstolarna även i flera fall som tycktes vara klara valde att falla tillbaka på den ofta alternativt använda brottsrubriceringen grovt koppleri. Och vad gäller våldtäkt mot barn så måste man kunna bevisa att gärningsmännen kände till att flickan var under 15, vilket kan vara svårt med en 14-åring.

Om skeendet återges korrekt av media, så är det dock helt uppenbart att det som männen, och speciellt då 17-åringen till vilken flickan tydde sig som sedan sålde henne vidare till andra män, gjort sig skyldiga till grova, avskyvärda brott. 17-åringen måste ha fått en uppfattning om flickans mentala status, och dessutom drogades hon ner för att lättare kunna säljas, så i hans fall blir både utnyttjande grymt och utstuderat. Även männen som köpte sex med flickan av 17-åringen måste ha förstått att det knappast kan ha rört sig om en vuxen människas medvetna, frivilliga beslut, utan snarare ett utnyttjande av en känslig och utsatt ung flicka. Är beskrivningen korrekt så hoppas jag därför på hårda straff och höga skadestånd för att markera brottets allvar och höga grad av kränkande. Dels för att flickan skall få upprättelse och ekonomisk kompensation (även om det naturligtvis är enormt mycket viktigare att hon tas om hand på ett bra sätt och ges alla möjliga förutsättningar till att bearbeta och återhämta sig ifrån de traumatiska upplevelserna). Men även för att samhället måste klargöra hur avskyvärda den här sortens brott är.

Oavsett om man är förespråkare eller motståndare till sexköpslagen så tror jag att det råder ett konsensus om att den sortens hänsynslös människohandel som det verkar ha rört sig om här skall bekämpas med alla medel. Och trots en del tokiga inslag i debatten, som att sexköp borde jämställas med människohandel (Esabelle Dingizian, mp), så torde de flesta vara överens om att extremt kränkande och allvarliga brott som det mot flickan i Malmö bör straffas väldigt mycket hårdare än frivilliga överenskommelser mellan vuxna människor. Nu återstår att se hur vår nuvarande lagstiftning och Malmö tingsrätt klarar av att hantera de vidriga brott som flickan utsatts för. Om det visar sig att männen endast kan dömas till brott som koppleri/grovt koppleri och sexköp trots att beskrivningen ovan om vad som har hänt stämmer så krävs ny lagstiftning. Dels måste en ny människohandelslag som är lättare att använda på plats snarast möjligt, och sen tycker jag även att man bör införa en ny brottrubricering i stil med "sexköp av människohandelsoffer". Detta skulle vara ett oaktsamhetsbrott, d.v.s. det bör räcka med att man borde ha förstått att flickan antagligen inte agerar i enlighet med sin fria vilja. Om man kan bevisa uppsåt till att flickan är ett människohandelsoffer och på så sätt säljer sex ofrivilligt så skall man dömas för våldtäkt.

Read more...

Poliser, ungdomar och soft air guns

Allmänheten i Malmö ringer in till polisen och berättar att de har sett tre ungdomar med "pistolliknande vapen". Då polisen anländer ser även de att ungdomarna har vad som ser ut som pistoler i händerna, varför de drar vapen och beordrar ungdomarna att att släppa pistolerna och lägga sig ned. Därefter beslagstogs vapnen, som visade sig vara soft air guns, och pojkarna kördes senare hem till sina föräldrar. Tydligen har DN fått höra av ett vittne till händelsen att hon tyckte att det var hemskt att pojkarna tvingades lägga sig ned i det våta gräset, för poliserna borde ha insett att pojkarna bara lekte. "Så behandlar man inte barn".

När poliserna anländer till platsen är det naturligtvis fullständigt omöjligt att se skillnad på en soft air gun och en riktig pistol. Dessutom cirkulerar det en hel del vapen i Sverige, och inte minst i Malmö som har haft flera uppmärksammade skjutningar på sistone. Många skaffar vapen i ung ålder, mängder av personrån och butiksrån begås av 15-16-åringar och ibland av ännu yngre pojkar. Risken att vapnen som ungdomarna har i händerna är riktiga är därför minst sagt konkret. Men vissa verkar ändå förvänta sig att polismännen skall ta risken att själva bli beskjutna, eller att någon av ungdomarna skjuter någon annan runt omkring, för att undvika att göra dem rädda, och än värre, blöta av det fuktiga gräset... Det finns otaliga fall där barn begår mycket grova brott. Men i en potentiellt livsfarlig situation, så bör man alltså strunta i egen och andras säkerhet för att inte riskera att vara lite för brysk... Poliser gör, liksom alla andra människor, misstag, och några poliser gör fler och grövre misstag än andra. Ibland kan man även se strukturella och kulturella problem inom vissa enheter. Jag har absolut inget emot kritik mot polisens agerande, då det är rimlig och befogad kritik. Men det är också helt tydligt att det finns människor som kommer hitta anledningar att kritisera polisen om så allt de sett är att en polisman hjälpt en gammal dam över gatan...

Tillbaka till soft air guns och andra vapenliknande föremål. Det är ett gissel för både poliser och t.ex. butiksägare att det finns så gott om föremål som ser precis ut som riktiga skarpladdade pistoler, och att de är så lättillgängliga. Antalet rån som sker med föremål som ser ut som riktiga pistoler men som inte är det går inte att räkna, och om en affärsinnehavare får en pistol riktad mot ansiktet så måste han eller hon utgå ifrån att den är äkta, liksom vi poliser måste göra. Många rutinerade rånare använder t.o.m. hellre de falska pistolerna för att de då om de åker fast enbart döms till rån och inte till grovt rån. Det bästa vore om man kunde hitta en lagstiftning där man förbjöd alla föremål som ser ut precis precis som riktiga vapen helt (med vissa undantag). Det har redan hänt i t.ex. U.S.A. att barn har dött för att någon har trott att barnet har riktat en skarpladdad pistol mot dem när det bara var en replika eller en leksak. Det vore hemskt om något sådant skulle ske i Sverige.

Read more...

Polisers språkbruk

Ordföranden för polisfacket i Malmö, Stefan Olsson, har skrivit ett öppet brev till polisledningen i Malmö där han varnar för att hanteringen av de händelser där poliser använt uttryck som "Blattajävel" och "Neger Niggersson" har lett till ett angiverisystem och ett förlöjligande av värdegrundsfrågor. Som Olsson lägger fram det kan inte kollegor använda ord som "polack" eller "utländsk" utan att riskera att rapporteras. Olsson ställer sig upprepade gånger frågan "Vad håller vi på med?". Han exemplifierar den bristfälliga hantering med att nämna att olämpliga ordval har polisanmälts av ledningen och att informationsavdelningen tillrättavisat medlemmar. Olssons slutkläm är att detta skadar värdegrundsfrågorna mycket mer än "några våldutsatta och hyperstressade polisers språkbruk i en polisbil", vilket sannolikt syftar på incidenten med "blattajävel".

Olssons öppna brev väcker flera tankar. Jag håller helt och hållet med Olsson om att ett angiverisystem där uttalanden rapporteras bakom folks ryggar och kanske dessutom tas ur sitt sammanhang är föga konstruktivt. Tillika håller jag med om att den chef som hellre anmäler en händelse som kan tyckas bagatellartat för att "ha ryggen fri" än att ta upp det hela till en öppen diskussion och lösa eventuella problem knappast har visat prov på ledarskap. Vid vissa tillfällen skall och måste en kollega anmälas, t.ex. om denne gjort sig skyldig till en överlagd och omotiverad misshandel i samband med ett gripande, men att anmäla struntsaker där det inte heller finns något målsägarintresse att tillvarata känns föga lyckat. Då är det i princip alltid bättre med en intern diskussion där en chef förklarar varför, i det här fallet ordvalet, kan upplevas som olämpligt och kränkande och medarbetaren får möjlighet att förklara sig och förhoppningsvis att lära och förändra sitt beteende.

Jag vet självklart inte vad som ligger bakom att Olsson säger att fullt normala ord som "polack" och "utländsk" inte får anmälas, men om det är så att ledning och informationsavdelning har blivit så nojiga att de censurerar bort alla ord som i ett visst sammanhang skulle kunna upplevas som problematisk på något sätt t.ex. om man ger ett signalement och säger att en person ser ut som en "polack" eller att han ser "utländsk" ut, så förstår jag Olssons kritik. Nu är "utländsk" ett extremt dåligt signalement, men man måste självklart kunna beskriva personer som att t.ex. ha "härkomst ifrån mellanöstern", att vara "mörkhyad, ev. somalier" , eller att se ut som en "etnisk svensk". Dessutom finns en uppenbar risk att man missar att hantera grunden till problemet med de rasistiska uttrycken om man fokuserar för ensidigt på att modifiera språkbruket. Att en polis t.ex. använder "Neger Niggersson" som namn i ett exempel tyder ju på att något är uppenbart fel i personens så kallade "värdegrund" och det kommer man inte åt bara genom att få honom att inse att han måste använda exempel som är mer politiskt korrekta för att inte bli rapporterad...

Dessutom bör det även sägas att ett språkbruk som tas ur sitt sammanhang kan misstolkas och framstå som klandervärt även om det varken ger uttryck för en dålig människosyn eller kränker någon. Jag brukar skämtsamt benämna en kollega som har latinamerikansk bakgrund som "blatte", och han, som vet var jag står i mångfalds och integrationsfrågor (och att jag har många vänner med "utländs härkomst" både i och utanför Sverige) har inga som helst problem med att skämta tillbaka. Däremot skulle han inte acceptera liknande skämt om han kände att det fanns något osunt bakom dem. Ett slarvigt, målande, eller skämtsamt språkbruk är vardag för många poliser, självklart även när man refererar till kriminella, och det ligger inte nödvändigtis taskiga värderingar bakom användandet av mindre korrekta ord. Däremot märker man ganska tydligt om en kollega faktiskt har nedvärderande tankar och känslor mot vissa grupper i sättet och sammanhanget som han uttalar sig, och då har man också möjlighet att ställa motfrågor, be om förtydliganden, och sedan bemöta och ta upp en diskusssion.

Det finns alltså mycket som jag kan hålla med Olsson om i hans brev, givet att han har fog för talet om "angiveri" och att struntsaker anmäls istället för att tas upp till diskussion. Men det finns också en ton i brevet som jag upplever som problematisk. Olsson bagatelliserar upenbarligen händelsen där en polis inte bara använder rasistiska tillmälen ("blattajävel"), utan också uppger att han tänker misshandla en person grovt. Dialogen i bussen under upploppen var inte bara "några våldutsatta och hyperstressade polisers språkbruk i en polisbil", utan snarare ett symptom på ett djupt och allvarligt problem hos Malmöpolisen. Det gäller inte bara polismannens uttalanden om hur han ville misshandla "blattajäveln", utan även kollegornas medhåll och tystnad och det faktum att ingen av dem ens verkade tycka att det de gjorde var tveksamt, då de sedan skickade in en film där uttalandena tydligt hördes. Jag har fått höra ifrån en kollega som har arbetat i Malmö att den sortens uttalanden och attityd knappast kom som en övveraskning för någon, inte heller ledningen, då de mycket väl visste vad för jargong som rådde, och att det fanns vissa individer som hade en uppenbart tveksam värdegrund. Denna bild förstärks naturligtvis av incidenter som den med "Neger Niggersson". Det är alltså uppenbart att något behövde göras, och det är bra att ledningen visar att den ser allvarligt på problemen och tar krafttag för att lösa dem. Sen måste ansträngingarna självklart vara förnuftiga och rimliga, främst inriktade på dialog och inte på angiveri, men i vissa fall kan det vara så att händelser måste anmälas och att vissa poliser inte är lämpliga för att arbeta i yttre tjänst, och då måste även de åtgärderna kunna vidtas. Tyvärr så verkar det i Olssons brev som om han anser att det enbart är ledningens agerande som är problemet, och inte det faktum att det hos polismyndigheten i Skåne län uppenbarligen på flera enskilda ställen verkar ha odlats en kultur där rasism anses legitimt. Och det i sig gör att hans klagobrev till ledningen får mindre tyngd i de viktiga frågor som han tar upp om angiverikultur och bristande ledarskap.

Read more...

Rasism i Södertälje och Malmö

Rasism kan innebära många olika saker. I ordets ursprungliga och striktaste betydelse så handlar det om att tillskriva människor olika värde baserat på "ras", ett svårdefinierat ord som inte anses politiskt korrekt längre men som handlar om etnisk tillhörighet och genetik. I en nyare diskurs används ordet rasism, eller kulturrasism, för att beteckna alla sorters kränkande nedvärdering och särbehandling av människor baserat på etnisk tillhörighet, religion, kultur, etcetera. Det gör naturligtvis ordet än mer komplicerat, då gränsen kan vara flytande emellan vad som anses vara en värderingsbaserad kritik av en kultur eller en religiös tillhörighet, och vad som är en rasistisk åsikt.

Judarna är en religiös och etnisk grupp som genom historien har utsatts för väldigt mycket rasism,antisemitism, vilket kulminerade i den fruktansvärda förintelsen under andra världskriget. Med en sådan historia är det naturligt att de också känner sig särskilt utsatta då de utsätts för förföljelse. Det är då naturligtvis mycket olyckligt om man som Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu uttrycker sig oförsiktigt på ett sådant sätt att det uppfattas som om man både förminskar problemen och skuldbelägger offren. Reepalu har också fått massiv kritik för sina uttalanden.

I dagens Sverige och Europa är dock den grupp som utsätts för flest attacker och mest missaktning "muslimer", och här menas alla människor som kommer ifrån en muslimsk kultursfär. Vad gäller Sverige så är Jimmie Åkessons infamösa artikel i Aftonbladet bara toppen på ett isberg, islamofobiska åsikter sprids vitt och brett. På Newsmill så har Fuad Mor skrivit om de attacker som (ibland sekulära) muslimska familjer utsätts för i Södertälje, då antagligen med kristna syrianer/assyrier som förövare (och den berättelsen följdes av en utmärkt artikel av Sakine Madon på temat).

Det svåraste med rasismdiskussionen och där så många, som t.ex. Reepalu, har svårt att hålla tungan rätt i mun är att skilja på en grupp människor (som "judar" eller "muslimer") och specifika åsikter eller värderingar. Det är helt legitimt av Reepalu att kritisera Israels brott under Gazakriget, men det är inte acceptabelt att skuldbelägga Malmös judar för dessa, inte heller genom att säga att deras tystnad verkat för att förvärra deras situation i Malmö. Det är samtidigt legitimt att kritisera förtycket i Iran, eller religiöst motiverat förtryck i muslimska familjer i Sverige där det finns, men det är oacceptabelt att skuldbelägga hela gruppen muslimer för vad vissa individer eller stater gör. Tyvärr anses det ofta som acceptabelt av samma personer som är snabba att kritisera varje frö till antisemitism. Jag var på tankesmedjan FORES och lyssnade på ett seminarium om rasism i Europa för ett par veckor sedan. Jag höll på att tappa hakan när en i panelen under ett seminarium mot rasism, journalisten Per Gudmundson, sa att problemet med invandringen var att den till så stor del kom ifrån muslimska länder, och att dessa har en mindre utvecklad kultur än de kristna. Föreläsaren Lisa Bjurwald lät detta uttalande passera helt oemotsagt, och även om FORES vd Martin Åhdal försökte protestera lite så blev det ingen egentlig debatt om uttalandet (jag räckte upp handen, men fick inte ordet...). Om någon hade fällt ett liknande uttalande om judar så hade det blivit ett ramaskri.

Slutligen så vill jag bara poängtera igen att man inte får låta bli att kritisera övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter bara för att man är rädd att kritisera en viss grupp eller religion. Israels ockupationspolitik, bombningarna och blockaden av Gaza, etcetera måste kritiseras, och alla anklagelser ifrån Israelvänner om att detta skulle vara antisemitism (trots att framstående kritiker som t.ex. domare Goldstone är jude) bör ignoreras. Däremot skall skulden läggas där den hör hemma, på staten Israel och dess regering, och ingen jude skall på grund av etnicitet eller religion behöva acceptera att utsättas för kränkningar. På samma sätt måste alla oegentligheter som sker i islams (eller kristendomens) namn kunna kritiseras, även mindre sådana som det faktum att unga flickor utsätts för påtryckningar och kränkningar då de är på väg till ett disco i Tensta. Och de anklagelser, t.ex. ifrån den så kallade "Muslimska Människorättskommitén" att detta skulle vara islamofobi (trots att initiativtagaren Nalin Pekgul är muslim) bör ignoreras. Och givet detta, så skall ingen person behöva utsättas för kränkningar eller missaktning bara för att han eller hon fötts i en muslimsk familj eller konverterat till islam.

Vad gäller religion så kan jag dock aldrig tydligt nog markera att i ju högre grad som den är en privat angelägenhet som inte tillåts utöva påtryckningar på samhällslivet, desto bättre. Staten och alla de medborgerliga rättigheterna skall vila på en sekulär grund, och vad sedan vuxna människor väljer att ha för religion är deras ensak och måste respekteras.

Read more...