Arabisk vår?

fredag 28 januari 2011

Efter att Tunisiens diktator har flytt så skakas nu arabvärldens folkrikaste och på många sätt viktigaste land, Egypten, av spontana folkliga demonstrationer. Egypten, som näst Israel är USAs viktigaste allierade i regionen, har liksom Tunisien och de andra västvänliga diktaturerna i arabvärlden inte utsatts för något direkt tryck utifrån för att demokratiseras. Men inspirerade av resningen i Tunisien ökar det inhemska trycket på regimen, som bland annat försvarar sig med att stänga ned stora delar av internet. Det är bara att hålla tummarna och hoppas att det egyptiska folket lyckas skaka av sig den väst-stödda diktaturen. Om det lyckas kan man verkligen tala om en "arabisk vår", och då ökar möjligheterna troligtvis markant för att även fler diktaturer faller.

Read more...

Koppling emellan islam och terrorism?

Ett populärt grepp hos främlingsfientliga rörelser, och bland en hord rasistiska bloggare och andra internettroll på högerkanten, är att koppla ihop islam och muslimer i allmänhet med terrorism i islams namn, och de extremister som utför dåden. Den sortens generaliseringar avfärdas tack och lov av i princip hela "etablissemanget" varje gång de dyker upp. Jag skrev själv en artikel om behovet av att kunna bekämpa både våldsbejakande islamism och islamofobi efter terrorattacken emot Stockholm i december.

Men är det då slutet på diskussionen. Räcker det att ännu en gång konstatera att en enormt överväldigande majoritet av alla muslimer är lika mycket, om inte mer, motståndare till islamistisk terror som folk i gemen är? Det står ju utom allt tvivel att de absolut flesta offren för islamistisk terror är just muslimer.

Tja, det måste nog medges att det finns en dimension på debatten som är mer avancerad än så. Med vetskapen om att jag nu ger mig in på minerad mark så kan man konstatera att världen självklart är lite mer komplex än att man kan dela in muslimer i enbart två grupper, de vanliga fredliga muslimerna och de våldsbejakande extremisterna som ägnar sig åt terrorism. Även bland den enorma majoritet som inte förespråkar våld finns det allt ifrån helt sekulariserade personer som ändå definierar sig som muslimer på grund av sitt kulturarv till närmast fundamentalistiska "renläriga" som vill att hela samhället skall genomsyras av islam, t.ex. genom att män och kvinnor hålls åtskilda och att barn får en religiös undervisning och fostran.

Men kan man säga att någon utanför den krets extremister som faktiskt stödjer, planerar och utför terrordåden har ett ansvar för dessa? För att svara på den frågan så kan man dra paralleller med John Ausonius, "lasermannen". I Gellert Tamas reportagebok framstår att Ausonius upplevde att han med sina attacker på människor med utländsk bakgrund bara gjorde handling av vad han uppfattade som en bred känsla hos folket av att något måste göras åt "problemet" med invandrare/invandring. Det rådande samhällsklimatet, men ökande främlingsfientlighet, var en viktig faktor. Ausonius fick alltså inspiration till sina våldsdåd av människor, som t.ex. Ny Demokratis Ian Wachtmeister, som själva aldrig hade uppmuntrat till våld, och som naturligtvis kraftfullt tog avstånd ifrån alla våldsdåd.

Vad gäller våldsbejakande islamism är det inte svårt att tänka sig att delar av den muslimska sfären i t.ex. Sverige som är speciellt ortodox kan sprida en ideologi som ofrivilligt göder och föder de mest extrema krafterna, trots att de själva aldrig skulle ta till våld, eller heller uppmana någon annan till att ta till våld. Diskussionerna kring t.ex. Muhammedkarikatyrerna eller Wilks rondellhund är exempel där ett hetsigt tonläge ifrån religiösa ledare som själva inte skulle ta till våld kan uppmuntra mer extremistiska element att gå över gränsen.

Faktum är att det, i alla fall för mig, blir problematiskt när en dogmatiskt världsbild där det t.ex. framhålls att det bör vara straffbart med "hädelse" förs fram av religiösa ledare med inflytande över stora folkgrupper. Sen tycker jag att det är minst lika bekymmersamt att dessa ledare ofta verkar för ett levnadssätt som begränsar den personliga friheten och bibehåller förlegade könsroller. Jag tycker alltså att det i många fall är berättigat och nödvändigt med en kritisk debatt, inte bara om den våldsbejakande extremismen, utan om ortodox religiositet i allmänhet och hur samhället skall förhålla sig till denna (t.ex. vad gäller religiösa friskolor, slöjor på små barn, med mera).

Angrepp på debattörer att de är islamofoba, rasister med mera kan kväsa en hälsosam diskussion, men likväl är det epitet som ibland är befogade och behövs. Om man generaliserar kring gruppen "muslimer" eller om religionen "islam" (som inte defineras av koranen eller av någon religiös auktoritet, utan av alla de människor som anser sig själva vara muslimer) på ett kränkande och missaktande sätt, då kan det vara frågan om islamofobi. Ett klassiskt exempel för svensk räkning är Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet där han framställde islam som det "det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget". Det samma gäller alla dumheter om att samhället håller på att "islamiseras" eller lögner om kopplingar emellan islam och våldtäkter eller annan grov brottslighet. Liknande grundlösa påståenden ägnade att demonisera islam och muslimer är definitivt islamofoba.

En hälsosam jämförelse att göra är att byta ut religionen islam och gruppen muslimer emot kristendom och kristna. Många av de argaste islamofoberna, i Sverige representerade av SD-kretsen, är nämligen tvärtom positiva till kristendomen. Men ingen skulle få för sig att skuldbelägga alla kristna för de otaliga blodbad, den tortyr, det förtryck och de grymheter som har skett i kristendomens namn igenom historien. Och inte avkrävs kristna ansvar för den nu pågående förföljelsen av homosexuella i Uganda heller. De behöver inte ens ta avstånd ifrån inhemska fundamentalister som Åke Green eller Ulf Ekman. Varför? För att det är självklart att det kristendomen betyder för de flesta i dagens Sverige har väldigt lita att göra med fundamentalism och extremism. En kristen svensk får normalt ha sin i varierande grad sekulariserade och moderniserade kristendom i fred, och tillåts värna den känsla av tillhörighet han känner och ta till sig de budskap som han själv gillar. Detta borde självklart gälla även för muslimer.

Svepande attacker emot religiösa grupper, vare sig det rör sig om muslimer eller kristna, blir lätt både rasistiska och kontraproduktiva. Men däremot måste det få vara tillåtet att kritisera religiösa uppfattningar eller sedvänjor utan att bli kallad för rasist. Och inom ortodox islam (liksom inom ultrakonservativ kristendom eller judendom) så finns det mycket som är problematiskt. Så problematiskt att vissa extrema element inspireras till terrordåd.

Read more...

Förintelsens årsdag

torsdag 27 januari 2011

Idag uppmärksammas ett av de värsta brotten mot mänskligheten som världen någonsin har tvingats uppleva. Förintelsen, massutrotande av judar utfört av nazister och kollaboratörer är bland det vidrigaste illdåd som utförts, och det är allas ansvar att se till att något sådant aldrig får ske igen, någon gång, någonstans! Den tanken kan vara värd att ta med sig både när det sker etniska rensningar som i Darfur eller det fruktansvärda folkmordet i Rwanda och världssamfundet agerar passiv åskådare. Men även då det hetsas emot folkgrupper i demokratiska länder i vårt eget Europa, t.ex. förföljelse av romer i vissa östeuropeiska länder eller den missaktning som allt kraftigare riktas mot muslimer över hela Europa. Förintelsen hade varit omöjlig utan en redan existerande rasism hos många, och en utbredd passivitet och acceptans hos andra. Apropå passivitet så bör inte Sveriges undfallenhet gentemot nazisterna heller glömmas.

Read more...

Ingen förhandlingspartner?

måndag 24 januari 2011

Israel brukar rutinmässigt skylla bristen på framsteg i fredsprocessen på att det inte finns någon förhandlingspartner på den palestinska sidan. De läckta dokument som The Guardian och Al Jazeera har publicerat gör det ännu tydligare än vad det redan var att uttalandet om att det saknas en förhandlingspartner ligger nära sanningen, men dock vad gäller den israeliska sidan. PLOs ledarskap erbjöd 2008 den israeliska regeringen att acceptera och legalisera en stor majoritet av de illegala israeliska bosättningar i palestinska Östra Jerusalem, vilket är eftergifter som går långt längre än vad det palestinska folket anser vara acceptabelt, men fick ett blankt nej till svar ifrån den dåvarande israeliska regeringen. Och det var en mittenregering, dagens högerregim under Netanyahu är långt mindre kompromissvillig. Vilket bara visar hur hopplöst det måste vara att som palestinsk företrädare försöka förhandla fram en fredslösning med Israel. Och under tiden så får Hamas vatten på sin kvar...

Read more...

Apropå hyckleri

Human Rights Watch är en av världens mest välrenommerade människorättsorganisationer. I en ny rapport kritiserar HRW EU för undfallenhet emot förtryck och diktaturer, och tar som dagsaktuellt exempel upp att EU-kommissionens ordförande Barroso i dag tar emot Uzbekistans president Islam Karimov, bland annat ansvarig för massakern i Andijan 2005. Jag tror själv att HRW sätter huvudet på spiken då de påpekar att "Stödet för 'dialog' och 'samarbete' med förtryckarregimer är alltför ofta en ursäkt för att inte göra något alls åt mänskliga rättigheter". Detta har naturligtvis även visats av det dagsaktuella exemplet Tunisien. Så frågan är då vad man kan göra för att påverka EUs utrikes- och handelspolitik i en riktning där ansvarstagande och respekt för mänskliga rättigheter blir mindre av fina ledord och mer av en realitet? Ett av de effektivaste sätten vore nog att pressa alla de banker och andra företag i rika demokratier som glatt tar emot och skyddar de pengar som diktatorer och deras regimer har roffat åt sig på folkens bekostnad så att deras egendom kan konfiskeras.

Read more...

Hyckleri på hög nivå

söndag 23 januari 2011

"Jasminerevolutionen" i Tunisien är kanske arabvärldens första fredliga revolution, och det folkliga upproret fortsätter med syfte att även övergångsregeringen skall avgå då den anses ha för starka kopplingar till den tidigare regimen. Det är naturligtvis väldigt glädjande att Tunisiens folk har lyckats göra sig av med en diktator som har kontrollerat och spionerat, förföljt all opposition och gjort sig och de sina rika på folkets arbete. Men för mig som betraktare kan jag konstatera att jag knappt kände till att landet var en diktatur innan Ben Ali störtades. Varför har det då talats så lite om förtryck i Tunisien, jämfört med andra diktaturer som Iran, Syrien, Norkorea, Kuba, med mera. Svaret är självklart, Tunisien har av USA och EU, med Frankrike i spetsen, setts som en viktig allierad. Man har haft goda handelsförbindelser och bra tillgång till marknaden, vilket gjort att amerikanska och franska företag har tjänat pengar. Man har haft en allierad i "kampen mot terrorismen". I det sammanhanget har demokrati och mänskliga rättigheter varit ointressant. Det gick till och med så långt att Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie erbjöd den nu störtade presidenten Ben Ali med ”att sätta upp tunisiska ordningsstyrkor”. Tidigare har Ben Ali omfamnats av ett antal franska presidenter, senast Sarkozy.

I P1s alltid lika intressanta program Konflikt drogs slutsatsen att demokrati av stater som USA och Frankrike inte används som något man vill ge till sina vänner, utan snarare något man hotar fiender som Irak innan Saddam Husseins fall med. Det är hyckleri på hög nivå, och det är realpolitik, speciellt i Paris och Washington där man annars är duktiga på att framhäva sig som exempel för en aningen underlägsen omvärld. Inte konstigt att fransmän och amerikaner tycker illa om varandra, de måste känna igen sig själva i den andres allra sämsta sidor...

Sverige har enligt min uppfattning en betydligt hederligare hållning i utrikespolitiska frågor, men jag kan ändå sakna de tydliga ställningstaganden emot stormakternas övergrepp och maktspel som landet var känt för under Olof Palmes tid.

Read more...

Fast i sin egen offerroll

Det blir med tiden tydligare och tydligare att det politiska etablissemanget i Israel har väldigt svårt att se kritiskt och nyanserat på den egna nationens handlingar. När den första israeliska rapporten ifrån stormningen av skeppet Mavi Marmara, en del i Ship to Gaza´s försök att bryta den av världssamfundet kritiserade blockaden, konstaterar att soldaterna agerade i självförsvar och att inga fel begicks, så är de mycket ensamma om den uppfattningen. Bland annat FNs råd för mänskliga rättigheter samt UNHCR har konstaterat att grovt övervåld användes. Men för Israel spelar det dessvärre ingen roll om alla bevis samt en enig omvärld pekar på att deras soldater har gjort sig skyldiga till brott, lika lite som det spelar någon roll att den illegala ockupationen av Västbanken eller blockaden av Gaza fördöms världen över. De är nämligen, i sin egen världsbild, alltid offren. Detta illustrerades speciellt tydligt under anfallskriget mot Gaza, då tre israeliska dödsoffer på något sätt var värre än de över tusen döda palestinier som omkom när Gaza bombades sönder och samman. Och med Obamas feghet och passivitet så ser det sannerligen mörkt ut för fredsprocessen, för eftersom de judisk/israeliska krafter som arbetar för en rättvis fred tyvärr är allt för svaga, så hade det krävts ett starkt tryck ifrån USA för att överhuvudtaget komma framåt.

Read more...