Israel-lobbyns olika ansikten

Den av de respublikanska presidentkandidaterna som verkart ligga bäst till efter att Rick Perry fått George W. Bush att framstå som begåvad för att vara f.d. Texasguvernör och efter att Herman Cain har fått Bill Clinton att framstå som ett under av trohet och äktenskaplig dygd är den före detta talmannen Newt Gingrich. Detta då den till synes skarpaste och starkaste kandidaten, Mitt Romney, verkar vara för "liberal" för republikanerna (om det nu inte är det faktum att han är mormon som skrämmer...). Newt Gingrich verkar dock däremot inte vara för liberal för någon, varken för Tea Party - rörelsen eller den kristna högern, och han hade antagligen inte varit för "liberal" för Mussolini eller Djingis Khan heller...

För att mobilisera de ofta fundamentalistiska och kraftigt inskränkta kärnväljarna på högerkanten av det republikanska spektrat är det få saker som fungerar så bra som att uttrycka oreserverat stöd för Israel. Gingrich uttalande i en debatt där han så vitt framgår av klippet rakt ut kallar alla palestinier för terrorister är dock ett lågvattenmärke även för den amerikanska högern. Det räcker alltså inte med att de som opponerar sig mot den judiska statens självklara rätt till allt land de hävdar att deras gud har givit dem stämplas som "terrorister". Gingrich svepande attack på hela det palestinska folket (som han hävdar inte existerar) stämplar även deras barn och unga som "terrorister".

Gingrich yttrandet visar på den enormt skeva världsbild som råder i USA vad gäller Israel-Palestina frågan och ger en del av förklaringen till varför Obama har misslyckats så kapitalt med sin Mellanösternpolitik. Som tur är brukar dock USA vara extremt isolerade när det blir omröstningar i olika internationella organ om olika aspekter på konflikten emellan Israel och palestinierna. I generalförsamlingen får USA och Israel allt som oftast bara sällskap av Marshallöarna och någon annan obetydlig söderhavsö över vilken USA gissningsvis har starkt kolonialt inflytande. Men i omröstningen i UNESCO om att ge palestinierna medlemskap, så hände något. Nu fanns plötsligt Sverige bland den handfull länder som röstade med USA och mot palestinerna. Detta väckte förvåning och förskräckelse då Sverige länge har haft ett gott renommé vad gäller att stå upp för utsattas rättigheter i allmänhet och även specifikt vad gäller Mellanösternfrågan. Förklaringen stavas Folkpartiet, där ministrarna Jan Björklund och Birgitta Ohlsson upprepade Israels och USAs plattityder om att "fred måste förhandlas fram". Visst måst man förhandla, men att tillmötesgå Israels önskan om att stänga ute palestinerna ifrån så många internationella forum som möjligt gynnar knappast dessa förhandlingar. Speciellt inte eftersom det är just Israels totala maktposition i förhandlingsläget (de ockuperar palestiniernas mark och bygger kontinuerligt och folkrättsvidrigt nya bosättningar på den) som är den största låsningen, det ger väldig lite incitament till israeliska politiker för kompromisser...

Så hur kommer det sig att det svenska folkpartiet och de amerikanska republikanerna befinner sig på samma sida i den här diskussionen? I grunden handlar det om att alltid, i alla lägen, ställa upp för Israel och försvara den israeliska statens ståndpunkt. Jag vet inte varför folkpartiet har hamnat där, jag tror knappast att partiets inställning har särskilt starkt stöd bland de egna väljarna (däremot ibland SDs väljare). Kanske är det arvet ifrån fanatikern Per Ahlmark (som själv gärna uttrycker sin beundran för Ohlsson). Hur som helst är det tragiskt när folkpartiet får Carl Bildt, som var påtagligt missnöjd med regerings linje, att framstå som en folkrättens försvarare...

Det blir svårare och svårare för de socialliberaler som vurmar om internationella frågor och mänskliga rättigheter att hitta ett borgerligt parti att rösta på, speciellt nu när centerpartiet har en ny partiledare som har Margaret Thatcher som förebild... Men de är ju alltid välkomna hos miljöpartiet...

Read more...

Den infekterade Palestinafrågan

Israel har haft ett dåligt år. Saker och ting såg länge bra ut för den israeliska ockupationspolitiken. Man synade Obamas bluff då USA krävde ett stopp för nya bosättningar, och fortsatte glatt att folkrättsvidrigt bygga på ockuperad mark både på Västbanken och i Östra Jerusalem, vilket resulterade i att Obama-administrationen la sig platt och de små hopp för fredsprocessen som fanns effektivt släcktes. Man var i ett bekvämt status quo där inga förhandlingar förekom och man kunde fortsätta med ockupation och partiell blockad (av Gaza) utan att behöva bekymra sig ett dugg om vad omvärlden tyckte. EU klagade lite då och då, men när det väl kom till kritan var det ingen som var beredd att faktiskt agera mot de kontinuerliga kränkningarna av palestiniernas mänskliga rättigheter genom att t.ex. se över Israels förmånliga handelsavtal. Sedan började det hända saker med relationerna till landets grannländer.

Relationen med Egypten har drastiskt försämrats sedan diktatorn Mubarak, som var en nära allierad till Israel och USA, störtades. I Syrien är det ingen som vet vad som kommer att hända under den närmaste tiden, viket skapar oro. Men allvarligast av allt för Israels räkning är nog förlusten av det nära samarbetet med Turkiet, som följde på bordningen av Ship to Gaza konvojen i maj 2010. Det turkiska ledarskapet blev upprörda över att ett antal turkar dödades på skeppet Mavi Marmara som ingick i flottiljen som fraktade förnödenheter till Gaza, och sedan dess har de historiskt goda relationerna successivt försämrats medan Turkiet har krävt en ursäkt och Israel har vägrat att tillmötesgå det kravet. Nyligen frös Turkiet alla gemensamma militära projekt och utvisade den israeliska ambassadören. Det senaste utspelet, som om det genomförs riskerar att få extremt allvarliga konsekvenser, är att Turkiets president Erdogan säger sig vara beredd att eskortera en framtida Ship to Gaza konvoj med turkiska krigsfartyg. Det är bara att hoppas att en konfrontation aldrig behöver ske, men man kan gissa att en sådan här upptrappning av retoriken ifrån turkiskt håll sätter en press på Israel som ingen mängd med tomma uttalanden ifrån Europa eller USA har lyckats göra.

I Sverige har den moderatledda regeringen nu upphöjt den palestinska representanten i landet till ambassadörsstatus. Detta har redan skett i flera andra länder och är ett naturligt led i att tillmötesgå palestiniernas rättmätiga strävan efter en egen stat. Regeringen har dock klargjort att händelsen inte skall kopplas till palestiniernas kommande krav på att bli erkända som en stat av FN och upptagna där som fullvärdiga medlemmar. Regeringens beslut välkomnas av socialdemokraterna, men kritiseras av folkpartiet och kristdemokraterna. Folkpartiet gick även tidigare ut och hävdade att Sverige borde rösta nej då palestinierna begär erkännande av FN som fullvärdig stat, något som folkrättsprofessorn Ove Bring markerade att de borde ha rätt till eftersom det enda som hindrar dem ifrån att uppfylla alla kraven är just den israeliska ockupationen. Även om man är medveten om att det i folkpartiet finns en starkt pro-israelisk tradition (som jag själv aldrig har förstått), så är det skrämmande och pinsamt att höra dess företrädare snubbla fram i försök att förklara varför det gynnar den stillastående fredsprocessen att aldrig tillmötesgå några krav som går emot Israels intressen och politik, oavsett hur folkrättsvidrig den än är. Det är bara att konstatera att den extremt infekterade Palestinafrågan tar fram det sämsta ur människor på många håll och kanter i världen...

Read more...

"Ship to Gaza"-kritik ifrån skyttegravarna

När nu en ny "Ship to Gaza"-konvoj förbereds, så ser förutsättningarna inte likadana ut som sist det begav sig. Tack vare den arabiska våren, så har Israels gamle allierade i Egypten, diktatorn Mubarak, fallit. Detta har i sin tur lett till att Gazas egyptiska gräns har öppnats helt för varor, även om fortfarande inte män emellan 18 och 40 tillåts att passera fritt. Stödet för konvojen är också svagare än sist, bland annat har FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon och EUs utrikespolitiske talesperson Catherine Ashton uttalats sig skeptiskt.

Allt detta nämns i en debattartikel i DN skriven av Jackie Jakubowski. Jakubowski nöjer sig dock inte med att påpeka att man smidigt hade kunnat få in förnödenheterna via den egyptiska gränsen, utan fortsätter med ett antal betydligt mindre sakliga attacker på arrangörerna. Bland annat hävdar Jakubowski att "Det är för mycket begärt att israelerna skall öppna sin gräns för palestinska arbetare och för leverans av varor till och från Gaza – och samtidigt nästan dagligen se sina städer och byar beskjutas därifrån". Men den lilla meningen försvarar alltså Jakubowski den oacceptabla metod av kollektiv bestraffning som Israel har tillämpat emot palestinierna under hela den blodiga ockupationstiden. När den palestinska sidan använder liknande argument, d.v.s. försvarar raketbeskjutningar med att palestinier dödats av Israeliska armén så är de terrorister. Dessutom är det både inskränkt och kontraproduktivt att reagera på reaktioner emot folkrättsvidrigt förtryck med ytterliggare förtryck. Den metoden använde den Sydafrikanska apartheidregimen emot Mandela och ANC, och det fungerade inget vidare. Då krävdes det att apartheidregimen, pressad av en närmast enig omvärld (dock länge stödda av USA), själva öppnade dörren för en fred som ledde till att de senare förlorade makten.

Sen känns argumentationerna om att aktivisterna i "Ship to Gaza"-lägret borde ägna sig åt Libyen eller Syrien istället för Israel minst sagt ihåliga. Nya orättvisor gör inte att de gamla bör glömmas bort. Men tyvärr kan man inte vänta sig mer av en partsinlaga ifrån de mentala skyttegravarna i en av vår tids mest infekterade konflikter...

Read more...

Goda nyheter

Att Egypten nu öppnar gränsen mot Gaza, vilket, om jag inte har missförstått något, till slut bryter den mer än fyra år långa blockaden mot Gaza är naturligtvis mycket välkomna nyheter för Gazas folk. Det är också ett sundhetstecken för Egypten att övergångsregeringen respekterar folkets vilja och upphäver den folkrättsvidriga blockaden, som Mubarakregimen (säkerligen ombedda av USA) hjälpt Israel att uppehålla. Att Egypten dessutom hjälpt till att förhandla fram ett nytt samarbete emellan PLO och Hamas gör att landet nu har gått ifrån att vara en del av problemet till en del av lösningen, allt tack vare den arabiska demokratiseringsvåren. Än så länge verkar dock förutsättningarna för att den Israeliska sidan på allvar skall öppna för förhandlingar vara små, vilket visats av Netanyahus förkastande av Obamas uttalande om att 1967 års gränser måste utgöra grunden för ett fredsavtal. Men ju mer status quo bryts av att omkringliggande stater demokratiseras, desto svårare blir det för Israel att hålla fast vid ockupationspolitiken. Det bästa som kan hända regionen nu vore en demokratisering av främst Syrien, men även Jordanien.

Och apropå goda nyheter, så är det för Europa i allmänhet och Balkan i synnerhet mycket glädjande att mannen bakom massakern i Srebrenica, Ratko Mladic, till slut verkar ha gripits. Om rättvisan nu kommer ikapp Europas mes eftersökte man, så kan det både ge en lättnad till offer och anhöriga, och skicka ett meddelande till krigsherrar och militära ledare om att de en dag kommer att hållas ansvariga för sina handlingar. Dessutom öppnar gripandet för ett serbiskt medlemskap i EU.

Dock kan konflikten emellan rättvisa och realpolitik vara svår. När nu Sydafrikas president Jacob Zuma troligtvis försöker medla fram en lösning i Libyen, så kan man konstatera att även om det skulle innebära strafffrihet för Khaddafi, så vore det värt det offret om det innebar en oblodig och smidig övergång till en demokrati där mänskliga rättigheter respekteras. Sen kan man ju alltid i efterhand leta efter juridiska kryphål som gör att diktatorn ändå kan ställas till svars...

Read more...

Tyst om Israeliskt maktspel

Varför är det så tyst i de största dagstidningarna om det faktum att Israel egenmäktigt håller tillbaka den palestinska myndighetens egna pengar (skatteintäkter med mera) för att straffa dem för fredsavtalet med Hamas? Detta ännu ett övergrepp ifrån den israeliska staten har fördömts av EU/Catherine Ashton och till och med av landets egna försvarsminister Ehud Barack, och borde rimligtvis vara intressant nog att nämnas i en artikel. Det känns dessutom givet att den enda vägen framåt för den palestinska staten är en väg ur den förödande konflikt emellan PLO och Hamas som både har förstört livet för stora delar av det palestinska folket och förutsättningarna för ett hållbart fredsavtal. Det kanske är därför avtalet väcker så mycket vrede i Israel, den nuvarande regeringen trivs alldeles utmärkt i det status quo som nu råder där de kan bibehålla alla kvarvarande bosättningar, och till och med bygga nya...

Read more...

Ingen förhandlingspartner?

Israel brukar rutinmässigt skylla bristen på framsteg i fredsprocessen på att det inte finns någon förhandlingspartner på den palestinska sidan. De läckta dokument som The Guardian och Al Jazeera har publicerat gör det ännu tydligare än vad det redan var att uttalandet om att det saknas en förhandlingspartner ligger nära sanningen, men dock vad gäller den israeliska sidan. PLOs ledarskap erbjöd 2008 den israeliska regeringen att acceptera och legalisera en stor majoritet av de illegala israeliska bosättningar i palestinska Östra Jerusalem, vilket är eftergifter som går långt längre än vad det palestinska folket anser vara acceptabelt, men fick ett blankt nej till svar ifrån den dåvarande israeliska regeringen. Och det var en mittenregering, dagens högerregim under Netanyahu är långt mindre kompromissvillig. Vilket bara visar hur hopplöst det måste vara att som palestinsk företrädare försöka förhandla fram en fredslösning med Israel. Och under tiden så får Hamas vatten på sin kvar...

Read more...

Fast i sin egen offerroll

Det blir med tiden tydligare och tydligare att det politiska etablissemanget i Israel har väldigt svårt att se kritiskt och nyanserat på den egna nationens handlingar. När den första israeliska rapporten ifrån stormningen av skeppet Mavi Marmara, en del i Ship to Gaza´s försök att bryta den av världssamfundet kritiserade blockaden, konstaterar att soldaterna agerade i självförsvar och att inga fel begicks, så är de mycket ensamma om den uppfattningen. Bland annat FNs råd för mänskliga rättigheter samt UNHCR har konstaterat att grovt övervåld användes. Men för Israel spelar det dessvärre ingen roll om alla bevis samt en enig omvärld pekar på att deras soldater har gjort sig skyldiga till brott, lika lite som det spelar någon roll att den illegala ockupationen av Västbanken eller blockaden av Gaza fördöms världen över. De är nämligen, i sin egen världsbild, alltid offren. Detta illustrerades speciellt tydligt under anfallskriget mot Gaza, då tre israeliska dödsoffer på något sätt var värre än de över tusen döda palestinier som omkom när Gaza bombades sönder och samman. Och med Obamas feghet och passivitet så ser det sannerligen mörkt ut för fredsprocessen, för eftersom de judisk/israeliska krafter som arbetar för en rättvis fred tyvärr är allt för svaga, så hade det krävts ett starkt tryck ifrån USA för att överhuvudtaget komma framåt.

Read more...

En totalt misslyckad världspolis

Obama gick tidigt under sin presidentperiod ut och deklarerade att det måste bli ett stopp för det israeliska byggandet på ockuperad mark. Efter att verkat vara på väg att faktiskt sätta reell press på Israel, en absolut nödvändighet om det skall finnas några som helst möjligheter till fred, så la sig sedan Obama platt på rygg och släppte allt tryck.

Nu har den amerikanska administrationen uppenbarligen försökt en ny strategi vad gäller utbyggnaden av de illegala bosättningarna. De vill att Israel skall frysa de illegala bosättningarna i 90 dagar, men undantar Östra Jerusalem ifrån kravet. Om Israel går med på de så lovar USA att inte begära att byggstoppet förlängs ytterligare. Dessutom lovar USA att lägga in veto mot alla internationella försök att pressa Israel i fredsfrågan. Och slutligen så sockras budet med en leverans av stridsflygplan för tre miljarder.

Jag undrar hur det skulle fungera om jag använde mig av samma taktik i mitt jobb som polis?. Jag föreställer mig att jag åker på ett lägenhetsbråk, där Oskar har slagit frugan på fyllan igen. Jag lägger då fram följande förslag: Oskar, om du lovar att inte spöa frugan under den kommande månaden (tidsfristen), så lovar jag att inte klaga om du misshandlar henne efter att månaden har gått ut (ingen förlängning)? Ok, inte bra nog? Om jag dessutom lovar att se till att inga andra poliser stör dig oavsett vad du gör (vetot), och slänger in en fet leverans av sprit som en extra bonus (stridsplanen)? Ok, du säger att du accepterar, givet att du fortfarande, även under den här månaden, får örfila henne lite i ansiktet (undantaget/Östra Jerusalem)? Ja men då säger vi väl det...

Jag har svårt att tro att Oskars fru hade blivit imponerad av mitt polisarbete. Och jag har lika svårt att tro att palestinierna blev imponerade av det amerikanska utspelet... Det är bara att konstatera att USA agerar lika mycket knähund åt Israel under Obamas administration som de har gjort under tidigare republikanska administrationer. Eller, det är inte sant, republikanerna har nog stöttat Israel på grund av förvriden och förvirrad ideologi, de har liksom tyckt att det är rätt att Israelerna successivt stjäl mer och mer av palestiniernas mark, så de kan inte på samma sätt anklagas för att ha varit knähundar. Obama vet att den israeliska bosättningspolitiken är fel, men är numera för vek för att agera utifrån den vetskapen. Och han fick Nobels fredspris...

Read more...

Ett israeliskt/nazistiskt tankeexperiment

Föreställ er att Sveriges regeringschef föreslår att en lag stiftas som säger att alla som vill bli svenska medborgare skall avkrävas en ed där de svär trohet mot Sverige som ett land för de etniskt svenska svenskarna. Detta gäller dock inte de invandrare som kan visa att de etnisk faktiskt är svenska (som t.ex. om någon av de familjer som utvandrat till USA på 1800-talet nu vill tillbaka), de blir ändå automatiskt medborgare. Övriga invandrare måste alltså både inse och avge en formell ed som säger att de är och alltid kommer att förbli andra klassens medborgare. Regeringschefen har inte klargjort vad som gäller för alla de som redan är svenska medborgare men som inte är etniska svenskar. Hans utrikesminister har dock varit tydlig med att alla bör avkrävas en trohetsed till Sverige som ett land för de etniska svenskarna, d.v.s. dit alla andra egentligen inte hör hemma.

Eventuellt kan det finnas en väg runt detta om man lyckas genomföra en godkänd konvertering till den svenska statskyrkan, men där är regeringschefens inställning ännu inte klargjord. Det är inte heller klargjort hur man vet om någon är etnisk svensk, och därför hör till dem som hör hemma i Sverige. Kanske kan det avgöras med ett gentest? Det verkar dock inte ha kommit några förslag om att markera ut de medborgare som inte är etniska svenskar och därför egentligen inte hör hemma i Sverige, men som redan är medborgare i landet och därför har svenska pass. Normalt sett så kanske man kan avgöra det ifrån om de har ett svensk-klingande namn, men för att undvika misstag vore det nog bra om de som inte är etniska svenskar gavs en speciell bokstav i passet?

Om ett sådant förslag hade framförts i Sverige så hade Sverigedemokraterna, det mest främlingsfientliga partiet i det svenska politiska samtalet, antagligen protesterat och dömt ut det, det ligger så pass mycket längre ut på den rent rasistiska extremhögerkanten än vad deras politik gör. Kanske hade det lilla nazistiska "Svenskarnas parti", som precis tagit ett mandat i kommunfullmäktige i Grästorp, gillat idén. Nu kommer dock förslaget självklart inte ifrån ett svenskt kontext. Det är (förutom det raljerande andra stycket om gentest och bokstäver i pass) direktöversatt ifrån Israel, där premiärminister Benjamin Netnyahu gått ut med att han vill ha en lagstiftning enligt vilken de som vill bli israeliska medborgare måste svära lojalitet inte bara mot staten Israel utan också mot Israel som judisk stat. Utrikesminister Avigdor Lieberman har tidigare klargjort att alla medborgare ska svära lojalitet mot Israel som "judisk, sionistisk och demokratisk stat, till dess symboler och värderingar".

Jag är medveten om att jag har gjort det förbjudna då jag drog paralleller till nazism. Jag vill tydliggöra att jag inte på något sätt försöker likställa Israels ledare med nazister eller dess politik med förintelsen. Israel bedriver inte något folkmord, det finns inga gaskamrar undangömda någonstans. Däremot finns det rasism i landet Israel, i hur det hanterar sina icke-judiska medborgare, och än mer i hur det behandlar de människor lever under ockupationen. Det var bland annat den rasismen som jag ville demonstrera med tankeexperimentet ovan. Jag ville dock också tydliggöra det orimliga med att en stat definieras utifrån "etnicitet". Enligt min mening bör varken etnicitet eller religion tillåtas vara relevant för några som helst medborgerliga eller politiska rättigheter, som t.ex. medborgarskap, utan snarare hållas utanför den politiska sfären till så stor utsträckning som möjligt.

Read more...

PLO vill avbryta fredssamtalen

Det är väl visserligen en pseudo-nyhet att PLO nu vill avbryta fredssamtalen, eftersom Israel i strid med internationell fortsätter att bygga på ockuperad mark. Beskedet kommer inte ifrån president Abbas, utan ifrån rådgivaren Nabil Abu Rudaina, och även han betonar att det slutgiltiga beskedet ges av Abbas efter arabförbundets möte i Libyen på fredag. Obamas tal nyligen om en palestinsk stat inom ett år känns dock minst sagt verklighetsfrånvänt, eftersom USA visat att de inte är beredda att pressa Israel vilket gör en överenskommelse närmast omöjlig. Israel själva är knappast beredda att ta kampen med extremismen och bosättarrörelsen i landet och ge tillbaka den mark som de olagligen ockuperar, när det är så mycket lättare att bara fortsätta att bygga ut ockupationen...

Read more...

Stark kritik viftas bort som vanligt

Enligt en utredning som beställts av FNs råd för mänskliga rättigheter har Israels militär gjort sig skyldig till "totalt onödigt och ofattbart våld" då de genomförde bordningen av skeppet Mavi Marmara, som dessutom konstaterades vara olaglig och folkrättsvidrig. Israel viftar som vanligt bort kritiken och hävdar att utredningen är "extremistisk". Just taktiken att hävda att all kritik mot Israels agerande är extremistisk eller anti-semitisk används mycket flitigt av de Israeliska staten och riskerar att underminera både dessa begrepp.

Med tanke på att USA alltid backar upp Israel oavsett hur de har agerat lär direkta konsekvenser av utredningen utebli. Däremot har själva bordningen redan fått för Israel allvarliga konsekvenser, och då tänker jag inte på det stadigt försämrade internationella rykte som landets kontinuerliga kränkningar av mänskliga rättigheter ger upphov till, utan att bordningen har lett till drastiskt försämrade relationer med närregionens tidigare viktigaste allierade, Turkiet. Även detta verkar dock inte nämnvärt bekymra de israeliska ledarna, som redan har skaffat sig närmast reflexliknande beteendemönster där inget någonsin är deras fel och där man aldrig (tack vare USAs stöd) behöver bry sig om vad resten av världen tycker...

Read more...

Fortsatta byggen istället för fred.

Det verkar som om Israel och Netanyahu tänker fortsätta att bygga på ockuperade områden, och det förvånar knappast någon. Det förvånar dessvärre inte heller att Obama, som i början av sin presidentperiod uttalade sig kraftfullt mot de israeliska byggena som ett hinder för freden, nu är betydligt försiktigare i sina kommentarer. Han har ju redan visat att han inte avser sätta någon press på Israel, vilket gör att en rättvis fred känns enormt avlägsen...

Read more...

Iskalla fredssamtal

När nu president Obama kallar till sig premiärminister Netanyahu och president Abbas för att "försöka få igång fredsprocessen" så är det så vitt jag kan se inget annat än ett spel för gallerierna. För att fredsprocessen skall kunna komma igång krävs det eftergifter ifrån Israel vad gäller bosättningarna, ett rimligt minimikrav som ställts av palestinierna och som tidigare även ställdes av Obama var att åtminstone bygget av nya bosättningar på ockuperad mark skulle frysas. Detta har inte skett, och Netanyahu har varit tydlig med att han inte har några planer på att sluta bygga på ockuperad mark. I början av Obamas presidentperiod fanns ett visst hopp, så länge Obama verkade vara beredd att faktiskt konfrontera den israeliska regeringen och ställa krav. När han gjorde det, blev ignorerad, och sedan lade sig platt så förstörde han också nästan alla förutsättningar för en konstruktiv fredsprocess under de nuvarande administrationerna (speciellt då Netanyahus). Att man ändå träffas är väl visserligen bra, det finns alltid frågor som behöver diskuteras, men att det skulle leda til några framsteg i fredsprocessen är det nog ingen som tror, och det har nog inte israelerna något intresse av heller. De är väl medvetna om att de gynnas av nuvarande status quo, de sitter med makten och kontrollen över landet medan palestinierna befinner sig under ockupation och förtryck. Alla avtal kräver enorma eftergifter av Israel som ockupationsmakt, och så länge inte civilbefolkningen är tillräckligt motiverad för fred så blir det politiskt mycket svårt för en israelisk regering att driva en fredsprocess. Det är just detta som är palestiniernas moment 22, när det är lugnt är israelerna ganska ointresserade av fred och när det genomförs missilattacker och självmordsbombningar så sägs fred vara omöjligt om inte attackerna upphör... Vilket gör att den enda möjligheten för fred är att USA pressar Israel att respektera internationell rätt och upphöra med ockupationen. Slutligen, det talas ofta om hatpropaganda ifrån arabiskt håll, men hatet finns på båda sidor, trots att det är palestinierna som lever under förtryck. Rabbi Ovaida Yosef, den andlige ledaren för Shas-partiet, som ingår i Netanyahus regering uttryckte under en predikan en önskan att gud borde hemsöka palestinierna med en farsot. "Alla dessa onda människor borde utplånas från jorden". Med sådana partier i den israeliska regeringen är det inte särskilt svårt att förstå att fredsprocessen är iskall.

Read more...

Ockupation föder avhumanisering

DN rapporterar att det har blivit en stor nyhet att en israelisk kvinnlig soldat har publicerat ett par bilder ifrån sin militärtjänstgöring på Facebook, bilder där hon poserar med palestinska fångar i ögonbindlar. Soldaten, Eden Abergil, har skrivit "Armén, den bästa tiden i mitt liv" som bildtext till en av bilderna, och kommenterat att hon skulle vilja "tagga" den palestinska fången i bilden om han fanns med på Facebook. Det hela har väckt starka reaktioner, då ex-soldatens posering, en lindrigare variant av amerikanska soldaternas posering med fångar i det irakiska fängelset Abu Ghraib, tydligt visar att något brister i hennes syn på de palestinska fångarnas. Att israeliska människorättsorganisationer reagerar känns naturligt då de länge fört en kamp för att få israeler i allmänhet och militären i synnerhet att inse att palestinier också har ett människovärde, men att även den israeliska militären reagerar har nog mer att göra med att de inte gillar negativ publicitet. Det är ju knappast okänt för dem att betydligt grövre kränkningar mot palestinier av unga israeliska soldater sker dagligen vid vägspärrar på Västbanken. Det är få tonåringar som får arbetsuppgifter som kontinuerligt förnedrar människor, och i ett sammanhang där de matas med propaganda om hur hatiska och farliga "de andra" är, som inte börjar att avhumanisera "fienden". Ockupationen i sig gör att israeliska soldaterna avhumaniserar palestinier, och då blir det inget konstigt att publicera lite fina foton ifrån "den bästa tiden i mitt liv".

Read more...

Ytterligare lättnader av Gazablockaden

Israel har nu efter mycket hårt och samstämmigt internationellt tryck lättat ytterligare på blockaden, och tänker nu enbart förhindra varor och materiel som kan användas av Hamas i militärt syfte. Det är naturligtvis ett välkommet beslut, även om blockaden som krävts av bland annat FN och EU borde hävas helt. Det paradoxala med den israeliska lättnaden av blockaden är att den gör det ännu tydligare vilken absurd, kontraproduktiv och olaglig kollektiv bestraffning den ursprungliga blockaden utgjorde. På många sätt är och förblir de israeliska politikerna (och folket som stöder och väljer dem) sina egna värsta fiender.

Read more...

Lättnad av blockaden mot Gaza

Israel har tydligen, efter PR-fiaskot med räden mot "Ship to Gaza" bestämt sig för att lätta på blockaden mot Gaza. Numera skall skolmaterial, böcker, datorer och leksaker släppas in. Hur blockaden mot dessa varor tidigare har hjälpt Israels säkerhet är minst sagt svårt att förstå... Eftersom både EU och FN har krävt att blockaden hävs, så får man hoppas att lättnaden inte innebär att trycket på Israel minskar.

Jag är väl medveten om att Ship to Gaza historien är både gammal och väldiskuterad vid det här laget, men nu när jag ändå har börjat skriva igen, så får det bli en kommentar om hela situationen. Blockaden av Gaza har många gånger konstaterats vara folkrättsvidrig. Det är dessutom svårt att förstå vad annat än kollektiv bestraffning som har kunnat motivera den absurda lista på varor som inte släpps in, vilket exemplifieras av listan med varor för vilka förbudet precis har hävts. Det faktum att Egypten också har del i blockaden gör inte Israels skuld mindre, även om det kan tyckas underligt att Egyptens skuld inte diskuteras mer. En olaglig aktion på internationellt vatten som del i en olaglig blockad kan inte annat än fördömas, speciellt då den har krävt dödsoffer (notera att aktivisterna på båten kunde ha använt en beslagtagen Uzi om det hade varit ute efter att döda de israeliska bordande soldaterna, men den slängdes i havet). Läs även gärna folkrättsproffessorn Hans Corells redogörelse över den legala biten.

Israel motiverar blockaden med att de är i krig mot Hamas. Om nu blockaden hade skett genom att enbart krigsmateriel stoppades ifrån att komma in och hanterats på Israels territorialvatten, så hade även det varit ytterst tveksamt, med tanken på att Israels hela “krig mot Hamas” kan anses bero på den israeliska ockupationspolitiken, som sätter Israel i ett omöjligt dilemma. Om man som land ockuperar ett område har man, som jag skrivit om tidigare, egentligen två möjligheter vad gäller den långsiktiga hanteringen av dess befolkning. Ett alternativ är naturligtvis att lämna området till dess befolkning och/eller till en annan stat, men då kan man naturligtvis inte skicka ut bosättare, bygga murar eller på andra sätt annektera de politiskt, ekonomiskt, resursmässigt och strategiskt viktigaste områdena på ursprungsbefolkningens bekostnad. Det strider som konstaterats av ett antal FN-resolutioner och otaliga frivilligorganisationer emot folkrätten. Ett annat alternativ är att behålla området, men då måste naturligtvis alla som bor där ges fullt medborgarskap och fulla demokratiska rättigheter, annars skapar man en rasistisk apartheidstat. Den svensk-israeliska statsvetaren Nidal Kersh har skrivit en mycket läsvärd artikel om möjligheten för palestinierna att fokusera på att kräva medborgarskap istället för en egen stat.

Argumentet att ockupation och blockad behövs så länge som det finns palestiner som attackerar Israel är ihåliga. Det är ungefär som om den Sydafrikanska apartheidregimen skulle hävda att apartheid behövs så länge det finns svarta som begår brott mot vita. Israel måste naturligtvis först respektera palestiniernas rättigheter genom att ge dem deras land tillbaka (samt kontroll över sina gränser) eller medborgarskap i en funderande demokrati där alla har samma rättigheter (och det land som annekterats genom bosättningar ersätts för de som blivit av med det). Därefter, då de står på rättslig och moralisk fast mark, kan de hantera de som eventuellt gör sig skyldiga till brott mot staten Israel genom t.ex. terrorismhandlingar inom lagens gränser. Att det skulle vara ett hot för staten Israels existen att ge palestinierna frihet är mer än lovligt absurt, det är självklart ett mycket större hot att fortsätta med ockupationspolitiken, då den både ger Israel yttre och inre fiender och långsamt korrumperar landets egna befolkning genom att göra dem till förtryckare. Men tyvärr styrs agendan i Israel av en vilja att behålla de ockuperade områdena utan att ge de palestinier som bor där medborgarskap. Och den ekvationen kommer aldrig att gå ihop.

Read more...

Respons och mer om Israel

För det första, så vill jag bara tacka för uppmuntran ifrån Roger och Minou, det värmer och motiverar :-).

Sen känner jag att jag, igen, tvingas ge mig in i diskussionen om Israel och palestinierna. Uppenbarligen är det en av de mest infekterade diskussionerna som förs just nu, som jag kommenterade förut verkar det vara betydligt lättare att diskutera invandringspolitik med sverigedemokrater än att diskutera denna frågan... Jag är medveten om att min användning av termen "Israelkramare" kan ses som olämplig, och efter Saras inlägg (vars åsikter jag delar helt och hållet, tack för kommentaren förresten) känner jag att jag måste förtydliga vad jag menar. Jag menar inte personer som anser att Israel har rätt att existera, det anser nämligen jag och de allra flesta som är kritiska till Israels ockupationspolitik också, lämpligtvis inom de av FN erkända 1967 års gränser. Det jag menar med "Israelkramare" är de fundamentalister och fanatiker som alltid i alla lägen försvarar Israels alla handlingar, som t.ex.:
Bombkriget som dödade över 1000 människor varav de flesta oskyldiga civila och många barn.
Den meningslösa och förtryckande blockaden av Gaza där t.ex. kläder och byggnadsmaterial stoppas för att bibehålla misären.
Bosättningspolitiken som emot all internationell rätt kontinuerligt stjäl mark på ockuperat område.
De vägspärrar och kontroller som löper kors och tvärs över hela Västbanken och som konstant förnedrar palestiner i deras vardag.
Med mera...

Att hävda att man skulle vara "terroristkramare" för att man inte stöder en olaglig ockupation och kontinuerliga brott mot folkrätten är naturligtvis nonsens. Och i det här fallet är det inte heller relevant att Israel är en demokrati, det minskar inte olagligheten och skamligheten i landets politik. Dessutom, det kan vara bra att minnas att när det för en gångs skull utfördes ett demokratiskt val i vilket araber fick välja sina egna ledare och som enligt internationella observatörer var korrekt utfört, så svarade det internationella samfundet med att bojkotta den legitima vinnaren, Hamas. Detta kan ställas i kontrast till t.ex. USAs nära samarbete med diktaturer som Saudi-Arabien och Egypten. Jag är ingen fan av Hamas, lika lite som jag gillar Likudregeringen i Israel, men val är som sagt ingen garant för en vettig politik...

Israel är dessvärre en stat som är byggd på mycket bräckliga grunder. För en person som mig, som inte gillar tanken på att människor skall behandlas olika baserat på etnisk eller religiös tillhörighet är tanken på en judisk stat lika knepig som tanken på en muslimsk stat. Etnicitet borde vara irrelevant för medborgerliga rättigheter och religionen har inte i statsskick eller politik att göra överhuvudtaget. Nu stöder jag trots detta helhjärtat staten Israels rätt att existera inom 1967 års gränser, men jag hade gärna sett att den hade ombildats till en modern sekulär stat där etnicitet var irrelevant och religion en privatsak. Men det som verkligen riskerar att bli staten Israels fall och förfall är ockupationspolitik och sionism. Det borde egentligen vara helt trivialt, om en stat ockuperar ett område, så har den egentligen två försvarbara möjligheter att hantera ockupationen. Den ena är att se den som tillfällig, att respektera de ockuperades land och rättigheter med målet att lämna tillbaka området till dem, utan att först stjäla de bästa delarna. Den andra är att helt enkelt införliva området i den egna staten, vilket innebär att invånarna på området måste ges medborgarskap, då slaveri och andra klassens medborgarskap av apartheid-typ är hyfsat passé på 2000-talet. Men Israel kan inte acceptera någon av dessa lösningar, utan har ifrån början fört en bosättningspolitik som syftar till att expropriera Västbanken och Gaza och helt enkelt driva bort dess invånare. Länge accepterades inte ens termen "palestinier" utan man talade om "västjordanier" och argumenterade att det fanns plats nog åt dom i Jordanien. Oavsett vad man kallar de människor med arabiskt ursprung som bodde på de ockuperade områdena innan dessa ockuperades, och som själva inte hade något med 1967 års krig att göra, så är det helt självklart att ockupationsmakten inte har någon rätt att driva iväg dem och ta deras land. Som sagt, antingen lämna tillbaka eller åtminstone införliva med fulla medborgerliga rättigheter (vilket aldrig kommer att ske då det skulle innebära en deomgrafisk förskjutning som många israeler inte kan acceptera).

Ockupationen är inte bara en moralisk återvändsgränd på det politiska planet, den påverkar också generation på generation av värnpliktiga israeler negativt, då inga unga människor mår bra av att ges makt att förnedra och förtrycka sina medmänniskor i en miljö där detta anses vara acceptabelt och i en ålder då de knappt får dricka alkohol än... Det är ingen slump att israeliska soldater senare t.ex. tvingar palestinska barn att öppna väskor som de tror kan vara minerade, eller att befäl beordrar bombning med vit fosfor mot bostadsområden, har man under lång tid agerat i en miljö där palestinier har avhumaniserats så får det effekt.

Så, för att avrunda, termen "israelkramare" kanske bör ersättas med något i stil med "fanatiska israelsupporters", men det faktum att det finns ett antal människor som i sin argumentation helt blundar för Israels kontinuerliga kränkningar av palestiniers rättigheter och istället på ett något infantilt sätt hävdar att Israel alltid har rätt genom att generalisera om "terrorister" och "regionens enda demokrati" och vaga hänvisningar till fakta som varken visas eller finns är ett problem. Då föredrar jag det mer ärliga och cyniska maktspråk som handlar om att "Vi gör det för att vi kan"...

Tänk om alla dessa fanatiker runt om i världen kunde få möjligheten att lyssna på de mängder av kloka, fredliga judar som är emot ockupation och förnedring och på den engagerade israeliska fredsrörelsen som jobbar på att bygga broar och verka för försoning och förståelse.

Read more...

Paus

Efter att ha haft en paus på ett antal dagar utan att ha producerat några inlägg, är det dags att börja skriva igen. Jag skyller gärna de senaste dagarnas lathet vad gäller bloggandet på att det har varit mycket knarkspanande och annat kvällsjobb den här veckan, men faktum är att det nog snarare berodde på att jag blev lite omotiverad av att 90 % av responsen på bloggen kommer ifrån sverigedemokrater eller israelkramare... Jag försöker visserligen ha inställningen att alla kommentarer är välkomna, men det finns också en gräns för hur mycket knepiga resonemang man orkar bemöta, och det lustiga är att av de två grupperna jag nämnde ovan så verkar det vara så att den av dem som det går lättast att föra en dialog med utan tvekan är sverigedemokraterna... Och det är definitivt inte förekomsten av de kommentarer jag får som sänker motivationen, utan avsaknaden av annan feedback (med några få undantag).

Hur som helst, skam den som ger sig, nu försöker jag komma igång igen, och så hoppas jag på att jag får lite bredare och mer varierad respons framöver, och inte bara på de inlägg som rör Israel eller SD...

Read more...

Israel öppnar upp Gaza för kläder

Den israeliska blockaden mot Gaza har sedan länge förvandlat området till ett stort utomhusfängelse. Det är svårt att se det säkerhetsmässiga behovet av att stoppa t.ex. blyertspennor och böcker, och det har varit omöjligt att återuppbygga Gaza efter de israeliska bombattackerna när byggnadsmaterial inte släpps in. Nu har i alla fall Israel bestämt sig att släppa igenom en leverans av kläder och skor för första gången på tre år. Det är naturligtvis bra, men det visar också på det absurda i blockaden som kollektivt bestraffar hela befolkningen och som i praktiken stärker Hamas. Ibland kan man fråga sig om inte det är syftet med de kontinuerliga israeliska kränkningarna av palestinernas rättigheter, att skapa en radikaliserad fiende som gör att de inte behöver bekymra sig om smärtsamma fredssamtal som det just nu finns väldigt lite intresse för i Israel... Hur som helst så hoppas jag att Obama kommer att visa mer styrka den här gången, och inte lägga sig platt som han gjorde sist, det verkar vara den enda möjligheten till en fredlig väg framåt.

Read more...

Israelisk tydlighet

Den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu är mycket tydlig vad gäller byggnationerna i det ockuperade Östra Jerusalem. Israel planerar att fortsätta att bygga där på samma sätt som man har gjort de senaste 42 åren, efter att området ockuperades, och på samma sätt som man gör i Tel Aviv (som inte ligger på ockuperad mark).

För alla som hoppas på en fredlig förhandlingslösning av konflikten, och ett slut på den olagliga ockupationen, är uttalandet naturligtvis olyckligt. Samtidigt är det bra att Netanyahu är så pass tydlig, så att palestinierna och resten av världen vet vad de har att förhålla sig till..

Det är bara att fortsätta att hoppas på ett ökad externt tryck på Israel, främst ifrån USA, men även ifrån EU. För vad gäller den interna opininonen, så verkar intresset för en rättvis fred vara lågt för tillfället, trots en aktiv och kämpande israelisk fredsrörelse.

Read more...