Det eviga dilemmat med brott och straff

I dagarna kom två uppmärksammade domar i fall där ungdomar gjort sig skyldiga till grymma och hänsynlösa mord. Hovrätten i Stockholm fastställde tingsrättens dom i målet om mordet på Therese Johansson Rojo. Det innebär att både pojken som utförde dådet och flickan som anstiftade det döms till sluten ungdomsvård i ett år och åtta månader. Dessutom fastställde hovrätten i Göteborg domen på tre års sluten ungdomsvård för den 17-årige pojke som våldtagit och mördad en 16-årig flicka i Borås. Vad gäller domen i Sturebymordet så har jag tidigare skrivit om den, och jag har mycket stor förståelse för hur offrets familj ser det som ett hån att de mördare som förstört resten av deras liv skall komma ut fria efter drygt ett och ett halvt år. Och hade de bara varit något år yngre, så hade de inte kunnat dömas till något straff alls, utan hade kommit undan med skadeståndet, nu utdömt till 60000 till föräldrarna och 25000 till brodern. Det hade antagligen varit dyrare att klottra ned ett par tunnelbanevagnar. Det finns dock en omständighet som gör fallet med Sturebymorden, speciellt för pojkens del, aningen mindre komplicerat än det bestialiska mordet som 17-åringen utförde. Det verkar som om pojken som mördade Therese Johansson Rojo verkligen har förstått hur fruktansvärt hans handlande har varit, och det, tillsammans med de speciella omständigheterna kring flickans kontroll över honom, gör att jag i en lekmannabedömning skulle säga att risken att han mördar igen är relativt liten. Vad gäller flickan som drev honom till dådet, och som inte verkar ta på sig någon skuld, så vågar jag inte yttra mig. Men för den 17-åring som på grund av något den flicka han stod och pratade med på en busshållplats sade bestämmer sig för att våldta och mörda henne, så skulle jag säga att risken att han då han som 20-åring kommer ut ifrån ungdomsvården förstör fler liv är närmast 100 %. Han har uppenbarligen ingen som helst empati, inga spärrar, och ingen rädsla för konsekvenserna av sitt handlande, vilket gör honom livsfarlig för alla som inte är starka nog att försvara sig själva. Att släppa ut en sådan person är att säga att han, trots att han redan utfört ett fruktansvärt mord, ändå efter de tre år han vårdats har större rätt till att fortsätta vara fri en vad de människor som han senare möter har att inte få sina liv förstörda. Jag har ingen illusion om att längre straff skulle verka så avskräckande att de hindrar människor ifrån att begå brott. Jag har varit med om att, tillsammans med ett antal väktare, bli mordhotad av en snattare som då vi förklarade för honom att det inte var särskilt lämpligt att hota att skjuta folk, svarade att våra svenska fängelser var som fina hotell och att han hade det mycket bättre där än på gatan. Hoten kändes inte särskilt allvarligt menade, men däremot talade han antagligen sanning när han sa att han hade haft det bättre i fängelse än som uteliggare i kylan, så att han säkerligen inte kommer att verkställa hoten beror knappast på rädsla för straffen. Jag tror inte heller att den vård som ges de människor som är inspärrade minskar risken att de skall återfalla i brott, och det verkar inte heller statistiken tala för. Däremot kvarstår det faktum att det blir betydligt mycket svårare att mörda någon under den tiden då man sitter inspärrad. Och mot vissa människor, som tex den 17-årige mördaren i Borås, är det nog det enda försvaret som biter.

Read more...

Lunds universitet inspirerat av Kina?

Lunds universitet förbjuder enligt SvD studenter att blogga om politik och religion. Det låter naturligtvis helt vansinnigt, och skulle strida mot Sveriges grundlag om yttrandefrihet, och låter som en policy som snarare hör hemma i Kina än i Sverige. Läser man vidare så tolkar jag det som om förbudet gäller de som skriver på universitets egen blogg. Det gör det hela aningen mindre idiotiskt, men det är fortfarande anmärkningsvärt att ett svenskt universitet försöker hindra elever att skriva om allt som "kan väcka anstöt". Värdet av att överhuvudtaget ha en sådan blogg känns ganska lågt, och att universitetsstudenter fostras till att inte ta upp frågor som kan vara kontroversiella känns både beklämmande och kontraproduktivt.

Read more...

En annan sorts ondska

Oljebolaget Texaco, som senare köptes upp av Chevron, påbörjade verksamheten i ekvadorianska Amazonas redan på 60-talet. När man lämnade i början av 90-talet, så hade man tjänat ungefär 30 miljoner dollar, pengar som hamnade hos amerikanska företagsledare och ägare. Man lämnade också efter sig en ekologisk och humanitär katastrof. Lokalbefolkningen, som som vanligt saknade en stark röst, drabbades fruktansvärt hårt. Hela stammar blev utplånade, barn som badade i fel vattendrag kunde dö av akut förgiftning, eller kanske vanligare, en utdragen plågsam död över flera månader. Minst 1400 människor har dött som direkt följd av föroreningarna, och detta i en väldigt glesbefolkad miljö. Alla som levde eller lever kvar i den förorenade trakten drabbas, då gifterna sprids i de vattendrag som människor använder för dricksvatten. När, för 16 år sedan, företrädare för lokalbefolkningen började organisera sig för att kräva att Chevron/Texaco rensar upp föroreningarna, så bekämpades de, som så många gånger förr och senare, stenhårt av förövarna. Chevron försöker använda både politisk lobbying, PR och juridik för att komma undan sitt ansvar. Det intressanta och tragiska är att de amerikanska företagsledare som först genomförde rovdriften i Ekvador, som skapade så mycket lidande och död, och de som nu kämpar för att stoppa lokalbefolkningens rättmätiga krav på upprättelse, antagligen bara ser det som om de gör sitt jobb. Upplärda i en företagskultur som präglats av absolut girighet ompaketerad till ideologi av bl.a. nobelpristagaren Milton Friedman (som hävdade att ett företagas enda ansvar är att öka sin vinst), så ser de det antagligen som sin plikt att bekämpa de nödlidande ekvadorianska urinvånarnas kamp för rättvisa. Lite på samma sätt som den hedersmördade Medine Memis familj såg det som sin plikt att ta livet av ett oskyldigt barn... Ondskan har många ansikten, och det är inte nödvändigtvis de fulaste som gör mest skada i världen.

Read more...

Reformering av polisen

De rödgrönas rättspolitiska talespersoner publicerade precis en artikel på Newsmill där de lägger fram tre förslag till reformer av rättsväsendet. Dessa förslag är:
Slå ihop polismyndigheterna.
Gör om polisutbildningen till en högskoleutbildning.
Skapa en extern oberoende myndighet för att utreda poliser och åklagare.
Tungviktaren i trojkan som nu lägger fram förslaget, före justitieministern Thomas Bodström, är definitivt ingen favorit, då han verkar vara bättre på att klaga på andra än på att själv få något bra gjort, men i det här fallet så håller jag faktiskt helt och hållet med honom och hans kollegor. Jag ser egentligen bara fördelar med att slå ihop polismyndigheterna, då det borde kunna förbättra samverkan och öka effektivitet. Brottslingar kan bekant röra sig fritt mellan länen, och polisens samarbete borde vara lika flexibelt. Vad gäller polisutbildningen så ser jag även här bara fördelar med att göra om den till en högskoleutbildning. Förhoppningsvis skulle det kunna höja kvaliteten på studierna. Dessutom, om man hanterar antagningen till studierna separat, så öppnar man upp för olika vägar att skaffa sig den kompetens man behöver för att sen söka jobb som polis. Och slutligen så ger man personer som kanske märker att de inte vill eller är lämpliga att bli poliser möjligheten att dra nytta av sina studier på ett annat sätt även om de väljer en annan bana. Med ett antal högskolepoäng i tex beteendevetenskap eller juridik så kan man fortsätta studera i en annan riktning. Till sist, vad gäller att låta en extern myndighet granska poliser eller åklagares misstag och brott, så talar fallet Johan Liljekvist dessvärre för sig själv.

Read more...

Levande begravd för att ha haft vänner

DN rapporterar idag om att en 16-årig flicka skall ha begravts levande av sina egna släktingar. Anledningen skall vara att flickan, Medine Memi, har haft manliga vänner. Detta är så vidrigt att det saknas ord för att beskriva. Tanken på att en flicka mördas, och dessutom på ett utstuderat grymt sätt, av sina egna familjemedlemmar, de som borde skydda och vårda henne, är så fruktansvärd att den inte går att ta in. Det rör sig alltså inte om ett vansinnesdåd i affekt, eller ens om en enskild sjuk, skruvad människa, utan antagligen om ett hedersmord där ett antal släktingar till flickan, säkerligen främst eller bara manliga, har suttit och tillsammans bestämt sig för att de skall bakbinda henne och gräva ned henne levande. Jag är medveten om att jag nu kommer att ge mig ut på tunn is, men för mig så betyder det att det finns extremt sjuka kulturella strömningar i det område där detta skedde, kurdiska sydöstra Turkiet. Jag vill naturligtvis klargöra att detta inte på något sätt innebär att jag påstår att kurder, turkar, muslimer, eller någon annan grov, godtycklig kategori av människor har en sämre kultur, och ägnar sig åt hedersmord. Det är just när man vill klumpa ihop människor efter etnicitet eller religion, eller någon annan egenskap, och sen klistrar på alla i gruppen förkastliga egenskaper som finns hos vissa, som man tappar fotfästet och halkar ned i rasism, främlingsfientlighet eller den nu så populära islamofobin. Dessutom är jämförelsen emellan etniciteter eller religioner ofta ointressant och dessutom ibland missvisande, orättvis och rent av rasistisk. Det som dock är intressant är att jämföra lokala eller regionala seder, vare sig de anses vara religiösa eller kulturella (för mig flyter de begreppen ofta i varandra) med universella värderingar, som tex kan representeras av FNs olika konventioner för mänskliga rättigheter. Och när man ser exempel på hur ett ofattbart vidrigt mord faktiskt är en kulturell handling, som i fallet med Medine Memi, så måste man kunna fördöma inte bara den enskilda handlingen, utan hela det kulturella kontext i vilket den utfördes. Därefter måste man överväga hur sådana kulturer kan bekämpas och förändras, inifrån och utifrån. Och detta gäller självklart inte bara hedersmord i Turkiet, det gäller även tex grymma Sharialagar i talibankontrollerade delar av Afghanistan, vålds- och våldtäktskultur bland Hutu-milisen i Östra Kongo, eller Israels systematiska förtryck på de ockuperade områdena. Kontentan är att man måste kunna tala klarspråk om förkastliga kulturella eller subkulturella avarter utan att falla tillbaka på rasism. Man måste kunna kritisera hedersmord och sharialagar som strukturella fenomen utan att bli islamofobisk, på samma sätt som man måste kunna kritisera Israels ockupationspolitik utan att bli antisemitisk.

Read more...

Tvåpartisystem?

I den nya blockpolitiken så har lämpligheten att regera varit ett ämne för diskussion. Alliansen, och även ett antal liberala och konservativa skribenter, attackerar gärna de rödgröna för att det finns ett antal frågor som de inte är överens om. Det finns naturligtvis frågor som alliansen inte är överens om heller, men de framställer sig som ett mer samkört alternativ i den meningen att de har fler uppgörelser klara innan valet. Lars Ohly, som definitivt inte är min favoritpolitiker, svarade envist i Ekots lördagsintervju nu i helgen att han inte ansåg att det var en katastrof om de inte var överens innan valet om allt, och att det måste vara väljarna som får avgöra vilken politik som skall föras och inte partistrateger i dolda uppgörelser. I det fallet så håller jag med Ohly till 100 %. Jag vill inte ha ett val mellan två färdiga alternativ, där jag med min röst inte kan påverka hur, tex alliansens, politik kommer att se ut efter valet. Jag vill att en röst på ett specifikt parti skall ge mer tyngd åt deras hjärtefrågor då samarbetet definieras i detalj. Faktum är att jag hade varit nöjdast om man hade lämnat tvåpartisystemet åt USA och behållit en pluralistisk demokrati. I USA har de i alla fall starka individuella kandidater som vågar gå emot sina partier i för dem viktiga frågor. I Sverige viner partipiskan hårdare, och många viktiga uppgörelser sker utan att väljarna har insyn. Om vi dessutom i praktiken skulle tappa möjligheten att rösta på olika partier, och bara få välja bland två block med färdig politik, så skulle vår demokrati bli än mer utarmad.

Read more...

Toppmöte för den Afrikanska Unionen

Den Afrikanska har precis avslutat sitt 14e toppmöte i Addis Abeba, Etiopien. Av detta har knappt märkts något i rapporteringen i svensk media. Om det beror på den ständigt svala intresset för Afrika i västvärden, eller att den så kallade unionen fortfarande inte är någon politisk tungviktare får vara osagt. Hur som helst, så är jag starkt förväntansfull inför den potential som en sådan union faktiskt besitter. Afrika är en jättelik världsdel med en mycket stor variation av hur det ser ut i olika länder, men i den mån man tillåter sig att generalisera, så är det en kontinent med mängder av enorma problem. Svält, HIV/Aids, krigen i Somalia, Sudan och östra Kongo-Kinshasa är några exempel på pågående katastrofer, men bakom dessa finns det oräkneliga andra svårigheter. En orsak till att kontinenten generellt sett har så svårt att utvecklas och resa sig ifrån fattigdom och konflikter är en mycket utbredd korruption och nepotism. Naturligtvis har även västvärlden genom kolonialismen ett stort ansvar för situationen. Dessutom marginaliseras många lände ytterligare av aggressiv handelspolitik ifrån tex EU och USA, och västbaserade multinationella företag agerar ofta utan hänsyn till lokalbefolkning eller natur. Därför är trovärdigheten ofta mycket låg när någon utifrån skall komma och förklara hur en viss afrikansk stat skall bli mindre korrupt, respektera mänskliga rättigheter mer, etcetera. Däremot har de afrikanska grannarna, speciellt om de talar med en gemensam röst igenom den Afrikanska Unionen, en mycket bättre möjlighet att agera medlare, fredsbevarare, eller revisor. Detta har också tydliggjorts när länder som Sudan och Somalia accepterat AU-styrkor efter att först ha varit skeptiska till tex FN. Och förutom att främja utveckling, fred och mänskliga rättigheter internt, så skulle även en stark Afrikansk Union kunna tala med en enad, och mycket tyngre, röst på den internationella arenan, där annars mindre länder blir marginaliserade av supermakterna. Och det behövs verkligen någon som företräder afrikanernas intressen. AU är visserligen fortfarande inte en särskilt mäktig organisation, men jag önskar den i alla fall all framgång med att stärkas och utvecklas. De har precis fattat beslut om en gemensam flagga, liksom förebilden EU. Jag hoppas verkligen att det fredsbevarande arbetet blir lika framgångsrikt som förebilden, där EU nu gjort krig i dess delar av Europa närmast otänkbart.

Read more...

Våldtäkter

Igår skrev ett antal frivilligorganisationer, med Amnesty i spetsen, ett upprop emot våldtäkter på Newsmill. Varje våldtäkt är en fruktansvärd kränkning, och samhället bör göra allt det kan för att förebygga våldtäkter och utreda de som sker. Jag stödjer syftet med artikeln, och har i allmänhet stor respekt för frivilligorganisationernas arbete för att värna mänskliga rättigheter och stötta utsatta personer, i detta fallet kvinnor. Artikeln innehöll dock en del insinuationer om att polisen utreder våldtäkter oprofessionellt eller oengagerat. Se mitt svar på Newsmill här.

Read more...

Hopp och förtvivlan ifrån Banda Aceh

För någon vecka sedan gjorde SR:s Nils Horner ett reportage ifrån Tsunamidrabbade Banda Aceh i Indonesien. Det var rörande att höra hur unga flickor samlar in pengar till det jordbävningsdrabbade Haiti, och om hur befolkningen gärna skänker pengar eftersom de själva vet hur det är att vara utsatta för en katastrof. Det är också hoppingivande att återuppbyggnaden har gått så pass snabbt och bra. Tsunamin ledde till ett slut på det långa inbördeskriget, och kombinationen av fred och utländsk hjälp har lett till att Acehprovinsen på många sätt är mer välmående än någonsin, bara fem år efter tsunamin. Tyvärr så har den politiska stabiliteten ett mycket högt pris. De separatister som tidigare krigade emot regeringen var muslimska fundamentalister, och som en del av fredsavtalet har Acehprovinsen fått ökad autonomi, vilket har lett till att sharialagar har införts. Shariapolis patrullerar gatorna för att kontrollera folks klädsel, och stening till döds har införts som straff för sex utanför äktenskapet. Även om krig leder till död, kaos och lidande, så tycker jag nog ändå att om priset för fred är ett samhällssystem som så flagrant kränker de mänskliga rättigheterna, så är det inte en acceptabel väg att gå. För ungefär ett år sedan tillät Pakistans regering det lokala styret i Swatdalen att införa sharialagar för att få slut på en inre väpnad konflikt med muslimska fundamentalister. Resultatet blev offentliga avrättningar, brutal sedlighetspolis, kvinnoförtryck och mycket grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Pakistans regering backade, och kriget återvände. Kontentan för mig är att det finns värden som man aldrig får kompromissa med. Religionsfrihet skall vara en frihet att tro vad man vill, men får aldrig bli en rätt att tvinga på andra människor sina regler och lagar. Och om man vill leta efter förhandlingslösningar med separatistgrupper eller gerillarörelser, oavsett de är religiösa eller sekulära, så bör vägen vara att sluta att kränka mänskliga rättigheter genom tex diskriminering, övergrepp och polisbrutalitet, och aldrig att tillåta fler kränkningar genom tex sharialagar.

Read more...

Synnerligen grov misshandel

Justitieminister Beatrice Ask gick för några dagar sedan ut med ett förslag om att en ny brottsrubricering, synnerligen grov misshandel, skall införas. Tanken är naturligtvis att rubriceringen skall gälla de grövsta fallen av misshandel. Den enda praktiska skillnaden i påföljd är att minimistraffet höjs, medan grov misshandel kan ge 1-10 års fängelse så skulle det nya brottet ge 4-10 års fängelse. Det nya brottets enda syfte är alltså att tvinga domstolarna att döma hårdare. Jag håller med om att detta definitivt behövs, då praxis för våldsbrott är extremt lågt. Tex ligger medelstraffet för grov misshandel (som ju har skalan 1-10 år) på 1,5 år, och det gäller då brott som redan bedömts som speciellt allvarliga, då tex "gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet". I många fall innebär en sådan misshandel att en människa får livet förstört, tex genom att man tillfogats så svåra skador eller trauman att man inte längre kan jobba, inte kan hantera sin relation mm. I jämförelse kan påpekas att den genomsnittliga strafflängden för grovt narkotikabrott är mer än 4,5 år. Det hade varit bättre om det hade gått att ändra praxis hos domstolarna utan att skapa en lag som egentligen bara är en pappersprodukt, men om det hjälper för att få upp straffen för våldsbrott så är det bättre än ingenting.

Read more...