Hopp och förtvivlan

En sak som stater med kraftiga islamistiska influenser behöver är män och kvinnor inom samma religion- och kultursfär som vågar stå emot, och tala ut emot vansinnet, och speciellt då män och kvinnor med makt att påverka. Det verkar som om Salman Tasir, guvernör i den stora delstaten Punjab i Pakistan, var en sådan man. Han hade öppet tagit ställning emot de mäktiga och farliga islamisterna, och bland annat kritiserat en vidrig blasfemi-lag, enligt vilken en fembarnsmor dömdes till döden för att hon hade "smädat profeten". Det verkar ha kostat honom livet, han blev skjuten till döds av sin eget livvakt, och livvakten skall ha nämnt Tasirs kritik av blasfemi-lagen som orsak till mordet. Det hela är ett tragiskt exempel på ett land som slits sönder inifrån av religiös extremism, ett land med närmare 175 miljoner invånare och kärnvapen. Det är bara att hoppas att Tasirs mod inspirerar till mer motstånd emot fanatism och grymhet, och inte skrämmer till tystnad. Men kampen måste kännas förtvivlat svår.

Samtidigt känns det hoppfullt att läsa att tre muslimska samarbetsorganisationer i Nederländerna har erbjudit sig att hjälpa till att skydda de koptiska kyrkor, som liksom den i Egypten som utsattes för ett självmordsattentat, har hotats via internet. Självklart har inte människorna i de aktuella församlingarna något som helst ansvar för vad fanatiska mördare gör bara för att de alla definierar sig som muslimer, men det är hur som helst ett vackert sätt att hjälpa och visa deltagande med de hotade samt att presentera en enad front emot terrorismen.

Read more...

Hopp och förtvivlan ifrån Banda Aceh

För någon vecka sedan gjorde SR:s Nils Horner ett reportage ifrån Tsunamidrabbade Banda Aceh i Indonesien. Det var rörande att höra hur unga flickor samlar in pengar till det jordbävningsdrabbade Haiti, och om hur befolkningen gärna skänker pengar eftersom de själva vet hur det är att vara utsatta för en katastrof. Det är också hoppingivande att återuppbyggnaden har gått så pass snabbt och bra. Tsunamin ledde till ett slut på det långa inbördeskriget, och kombinationen av fred och utländsk hjälp har lett till att Acehprovinsen på många sätt är mer välmående än någonsin, bara fem år efter tsunamin. Tyvärr så har den politiska stabiliteten ett mycket högt pris. De separatister som tidigare krigade emot regeringen var muslimska fundamentalister, och som en del av fredsavtalet har Acehprovinsen fått ökad autonomi, vilket har lett till att sharialagar har införts. Shariapolis patrullerar gatorna för att kontrollera folks klädsel, och stening till döds har införts som straff för sex utanför äktenskapet. Även om krig leder till död, kaos och lidande, så tycker jag nog ändå att om priset för fred är ett samhällssystem som så flagrant kränker de mänskliga rättigheterna, så är det inte en acceptabel väg att gå. För ungefär ett år sedan tillät Pakistans regering det lokala styret i Swatdalen att införa sharialagar för att få slut på en inre väpnad konflikt med muslimska fundamentalister. Resultatet blev offentliga avrättningar, brutal sedlighetspolis, kvinnoförtryck och mycket grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Pakistans regering backade, och kriget återvände. Kontentan för mig är att det finns värden som man aldrig får kompromissa med. Religionsfrihet skall vara en frihet att tro vad man vill, men får aldrig bli en rätt att tvinga på andra människor sina regler och lagar. Och om man vill leta efter förhandlingslösningar med separatistgrupper eller gerillarörelser, oavsett de är religiösa eller sekulära, så bör vägen vara att sluta att kränka mänskliga rättigheter genom tex diskriminering, övergrepp och polisbrutalitet, och aldrig att tillåta fler kränkningar genom tex sharialagar.

Read more...