Om att inte titta bort

Texten nedan är en FB-status som jag skrev då jag kom hem i onsdags. Med tanke på uppmärksamheten den gav upphov till där så publicerar jag den även som ett blogginlägg.

Kliver på tunnelbanan på väg hem. Ser genast att en stor, påtagligt berusad och synbart hemlös man med en öppnad ölburk i ena handen har ställt sig väldigt nära en ensam tjej, som har blivit inträngd i ett hörn. Mannen försöker prata med tjejen, som ser väldigt obekväm ut. Hon svarar inte, utan tittar bort. Jag går fram till mannen, som istället börjar prata med mig och går bort en bit ifrån tjejen. Han berättar bland annat att han mår dåligt och att han skall in på placering. Av en slump så går vi alla av på samma hållplats. Mannen, som under färden flera gånger har sagt att han gillar mig, vill ge mig en kram. Jag tvekar en halvsekund på grund av att han har både öl och blod på händerna, men kramar honom, och fick en även puss på kinden på köpet. Då jag sedan går upp för rulltrappan så går jag förbi tjejen. Hon tackar mig, och säger att han hade satt sig bredvid henne på hållplatsen och sedan följt efter henne in på tunnelbanan. Och fast det var massor med människor runt omkring och det borde ha varit upppenbart att hon var obekväm så hade ingen ingripit.

Jag vet inte vad som är mest tragiskt, den missbrukande mannens öde , eller det faktum att ingen av alla medtrafikanter ingrep trots att hans sätt att närma sig tjejen helt uppenbart var obehagligt för henne. I det här fallet så var han ju dessutom helt harmlös, och det räckte med att bara prata lite för att både hjälpa tjejen och få honom att känna sig lite mindre utstött. Jag tänker att det på något sätt hänger ihop. Det finns något sjukt i hur så många av oss med en sådan lätthet kan titta bort ifrån utsatta människor, oavsett om utsattheten handlar om att som kvinna behöva vara rädd för en mans ovälkomna närmanden eller att som missbrukare (eller annan marginaliserad människa) bara vara i behov av att få bli lite vänligt bemött (vilket någon annan än den ofredade tjejen lätt kunde ha gjort). Det blir inte mindre tragiskt av att mannen (som först frågade om jag var polack) verkade känna ett behov av att upprepa flera gånger ifrån ingenstans att han var svensk och älskade Sverige. Gissningsvis hade hans rätt att känna sig svensk ifrågasatts på grund av hans utländska bakgrund och mörka hudfärg.

Kramen finns förresten eventuellt någon annan stans på Facebook vid det här laget. Flera av dem som var kvar i vagnen när vi klev av tyckte uppenbarligen att den var intressant nog att fota, då ett antal mobiler blixtrade till innan tåget rullade vidare.

Read more...

Polisen måste kunna erkänna misstag

Kort version: Har skrivit på SvD Brännpunkt angående Husbyskjutningen om att vi/polisen måste kunna erkänna & lära av våra misstag.

I maj 2013 sköts en 69-årig knivbeväpnad psykiskt sjuk man ihjäl av polis i sin lägenhet. Jag skrev ett kritiskt blogginlägg om händelsen, som jag publicerade i augusti 2013.

I februari 2014 sändes Uppdrag Granskning om dödsskjutningen. Jag hade tillfrågats om att delta, men då det fanns kollegor, närmare bestämt Patrik Zanders och Paul Hansson,  som hade varit närmare händelsen och som på ett mycket bättre sätt kunde ge röst åt den kritik som jag också hade, så avstod jag.

Innan Uppdrag Granskning sändes så la Stockholmspolisen upp en intervju med polisinsatschefen på sin hemsida. Den version som han gav i intervjun, som på alla sätt framstår som Stockholmspolisens officiella, var att inget kunde ha gjorts annorlunda och att han inte ångrade någonting.

Några dagar efter Uppdrag Granskning så tog SVT Debatt upp ämnet. Den gången tackade jag ja till inbjudan. Myndigheten, som företräddes av länspolismästaren och presschefen, gav i programmet samma bild som i videon, dvs att insatsen var utmärkt polisarbete. Jag efterfrågade mer självkritik:
Debatten om skjutningen börjar 10 minuter in i klippet.

Efter SVT Debatt så kände jag fortfarande att det fann saker kvar som jag ville ha sagt. Jag var ärligt och uppriktigt förvånad över att myndighetsledningen inte var villiga/kapabla att ens visa lite självkritik med tanke på vilka katastrofala konsekvenser ingripandet hade fått, främst då för mannen och hans änka, och det kändes helt uppenbart att den bristen på ödmjukhet kraftigt skadar vårt förtroende, speciellt i de förorter där det redan är lågt och där det är som viktigast för oss att värna om det. Så varför agerar man då på ett sätt som så tydligt går på tvärs med myndighetens intressen? Jag bestämde mig för att skriva en text till i ämnet, den som idag har publicerats på SvD Brännpunkt och är länkad ovan.

Jag är fullt medveten om att det finns kollegor som tycker att jag är illojal, att jag inte borde yttra mig, att jag borde välja mellan att vara polis och "debattör", och så vidare. Jag vet också att det ifrågasätts vad jag vill med skrivandet, om det handlar om att jag vill få uppmärksamhet eller någon sorts egen vinning. Jag skriver för att jag hoppas att mina texter kan göra nytta, både för polisen och för samhället i allmänhet. Sen kan man välja att tro på det eller inte. Jag har naturligtvis full respekt för att det finns många som inte delar mina åsikter. De som är kritiska är alltid välkomna att ta ett samtal med mig. Jag vill självklart inte att mitt skrivande skall påverka någon kollega negativt, och jag försöker gärna både förklara hur jag tänker och lyssna på/förstå andras oro. Det verkar dock som att de som är kritiska inte är så benägna att ta upp kritiken direkt med mig, och då är det inte så mycket jag kan göra åt saken.

Slutligen, angående polisens brist på självkritik så är den här ledaren av Hanne Kjöller värd att läsas.

Read more...