Hur vi behandlar de andra

I förra inlägget började jag skriva om mottagandet av flyktingar i Sverige. Jag anser alltså att många av migrationsverkets eller migrationsdomstolarnas beslut kan ifrågasättas, men jag tvingas acceptera att vi har en process som avgör vilka som får stanna, och det skamligaste i Sveriges flyktingmottagande är inte att vi faktiskt skickar tillbaka människor utan hur vi behandlar dem under den händelsekedjan.

I förra veckan tog P1s Konflikt upp frågan med att förvarstagna flyktingar (människor som har fått utvisningsbeslut) låses in på häkten och ibland även i arrester. Att sitta i ett häkte innebär att vara inlåst i en liten cell i princip dygnet runt, med en kortare paus för att få sträcka på benen, då häktena är konstruerade för att kunna hålla brottsmisstänkta som har fått restriktioner helt islolerade ifrån omvärlden. Polisens arrester är ännu värre, minimala celler varav vissa (fyllecellerna) bara innehåller en madrass på golvet. De är anpassade för att förvara gripna, anhållna eller omhändertagna under kortare tider, innan de släpps eller häktas. Miljön i häktet, och än mer i arresten, är så pass klaustrofobisk att även härdade kriminella "mjukas upp" efter att ha suttit där ett tag (vilket ibland kan förenkla förhör för polisens del, men också leda till falska erkännanden om man inte är försiktig). Häkten och arrester är anpassade för de syften de är byggda för, och rätt använda är de naturligtvis helt nödvändiga för rättstatens verksamhet, men de är inte till för att förvara människor som inte har begått några brott under långa tider. För mig framstår det som rent ut sagt vidrigt att spärra in förvarstagna flyktingar som redan innan antagligen mår dåligt i en miljö som kan bryta ned friska människor. Om man nu måste ta en människa i förvar, så skall hon eller han förvaras på ett värdigt, medmänskligt sätt, och om man som i fallet med den irakiska kvinnan som intervjuades i Konflikt inte anser att det är säkert att hon vistas i ett vanligt förvar på grund av hennes psykiska hälsa, så borde man väl se till att hon får vård på en psykiatrisk klinik istället för att förvärra situationen? Och det känns helt grundläggande att enskilda flyktingar inte kan bli lidande av brister i vår förvaltning, så om förvaren är fulla och man inte har någon annanstans att placera förvarstagna än i häkten eller arrester, då får man väl helt enkelt låta bli att låsa in dom.

Ännu ett exempel på hur vi i Sverige bryter mot internationella normer om mänskliga rätigheter är att vi brister i att tillhandahålla vård för papperslösa eller gömda flyktingar. Det finns mycket att skriva om det (och mycket att läsa, bland annat på Rosengrenska stiftelsens hemsida eller på "Rätt till vård-initiativets" sida), men det får bli ett ämne för ett annat inlägg.

Inspärrandet av förvarstagna flyktingar på häkten och bristerna i vården till papperslösa är exempel på fall där samhället på ett uppenbart sätt delar upp människor i vi och dom, i de för vilka mänskliga rättigheter gäller, och de för vilka de inte gäller. Den här uppdelningen förenlas av att "dom" är människor som vi har svårare att identifiera oss med, de kommer ifrån länder långt bort, de ser annorlunda ut och talar ofta inga språk som vi förstår. Jag tror inte bara att det hade varit omöjligt att behandla svenskar på det sätt som dessa människor behandlas utan att det skulle bli ett ramaskri, jag är dessutom ganska övertygad att om vi hade haft flyktingar ifrån vårt europeiska närområde, så hade det även då varit betydligt svårare att förvägra dem deras grundläggande mänskliga rättigheter.

Read more...

Om att fly till Sverige

Det finns många anledningar att vara stolt över Sverige. Vi har en relativt väl fungerande välfärdsstat, med fri utbildning och i princip fri sjukvård (även om den ofta kan vara svårtillgänglig). Vi har ett sekulariserat samhälle som till stor del har frigjort sig ifrån gamla kulturella och religiösa dogmatiska normer om hur vi skall behandla varandra, och ersatt dem med modernare synsätt som rimmar bättre med internationella idéer om mänskliga rättigheter. Vi är noga med att ingen medborgares rättigheter får kränkas av staten, och vi lägger mycket kraft på att värna även misstänkas rättigheter genom lagstiftning och rättshjälp. Det finns dock en grupp i samhället som inte verkar innefattas av de omfattande skyddssystem som vi har byggt upp, nämligen de människor som tagit sig hit men som inte anses ha rätt till uppehållstillstånd. Det handlar alltså om människor som försöker lämna ett många gånger mycket svårt liv i hemlandet för att söka sig en bättre framtid någon annanstans. De har inte begått några brott, utan är snarare offer för svåra omständigheter och besvärliga livsöden.

Visst är det så att de som riskerar förföljelse eller kommer ifrån ett land i vilket det råder krig skall få uppehållstillstånd som flyktingar eller skyddsbehövande i övrigt enligt svensk lag, men det rapporteras ändå ofta om människor som för en lekman uppenbarligen har asylskäl men som ändå visas ut. Det kan handla om kvinnor som riskerar förföljelse av släktingar i sammanhang med hederskultur, det kan handla om homosexuella som får höra att det är säkert för dem att återvända bara de inte visar sin läggning, eller om politiska flyktingar som inte anses ha haft stöd för sina berättelser. För mig känns det alltid fel att med tvång utvisa en person som inte har gjort sig skyldig till något brott, oavsett om denne har skyddsskäl eller ej, men det känns naturligtvis mycket värre i de fall där personen som skickas tillbaka till sitt hemland riskerar att utsättas för både förföljelse och andra umbäranden.

Själv anser jag alltså, som jag skrivit tidigare, att vi borde släppa in alla som kommer hit, men jag är fullt medveten om att den uppfattningen inte delas av särskilt många, och jag kan också konstatera att inte heller FN anser det vara en mänsklig rättighet att få resa som man vill och bosätta sig var man vill. Jag tvingas därför acceptera att vi har ett system för att avgöra vilka som får stanna och vilka som skickas tillbaka, samt processer för att hantera de människor som ansöker om uppehållstillstånd samt för att verkställa de utvisningsbeslut som fattas. Vad gäller migrationsverkets och migrationsdomstolarnas hantering av ansökningar om uppehållstillstånd, så verkar det fortfarande finnas en stor förbättringspotential i den juridiska beslutsprocessen, även om den sannolikt har blivit bättre sedan domstolarna instiftades. Men vad gäller processen för att hantera de människor som ansöker om uppehållstillstånd, och speciellt då de som inte får stanna, så är den under all kritik. Jag skriver ett separat inlägg om detta.

Read more...

Bloggandet

Ni som har följt bloggen ett tag har troligtvis noterat att det inte har hänt så mycket på ungefär 10 dagar... En anledningen till detta är naturligtvis att jag har haft ganska fullt upp med arbete och annat, men avsaknandet av nya inlägg under så pass lång tid efter att ha skrivit nästan varje dag reflekterar också ett skifte i mina prioriteringar. Skriver man så mycket som jag har gjort tidigare, så tar det naturligtvis en del tid, vilket är en vara som jag redan innan kände att jag hade brist på...

Under de månader som jag har drivit bloggen har jag fått bekräftat för mig själv att jag tycker att det är riktigt roligt och givande att skriva, och det har framförallt varit väldigt roligt att bli läst och kommenterad (tyvärr har jag dock inte hittat en räknare som räknar varje besök, och jag är motvillig till att testa mer efter att den förra räknaren kraschade hela bloggen, så jag har egentligen ingen aning om hur många som läser det jag skriver...). Men jag har dessutom haft en ambition att bloggen successivt skulle få större spridning och fler besökare, och om det nu skulle vara så, så är det inget som jag själv har märkt av. Det innebär också att det blir svårare för mig själv att motivera att lägga så pass mycket tid som det tar att skriva så regelbundet som jag har gjort. Det är ju skrivandet i sig (och de följande diskussionerna) som jag tycker är roliga, så därför har jag inte prioriterat de saker som jag fått höra skulle driva upp antalet besökare (t.ex. att skriva mer på andras bloggar) då jag ändå tyckt att jag har haft svårt att hinna med. Men det kanske har varit en dålig strategi, med tanke på att det främsta målet med bloggen är att få spridning för de diskussioner som jag tycker är viktiga.

Efter att ha reflekterat lite, så har jag kommit fram till att jag absolut vill fortsätta att driva bloggen, men att jag tills vidare släpper den ambition som jag har haft att skriva något varje dag. Det får helt enkelt bli mer sporadiska inlägg. Sen får jag se om jag hittar andra kanaler att utveckla mitt intresse att skriva om samhällsfrågor, men om jag skulle göra det, så kommer allt jag producerar naturligtvis finnas länkat till på bloggen.

En annan fundering som jag har haft där jag mer än gärna tar emot tankar och idéer ifrån er som läser bloggen är att öppna upp den för fler skribenter. Jag har visserligen inte särskilt mycket kommentarer på bloggen, men flera av er som kommenterar håller väldigt hög klass på det ni skriver. Det kanske skulle vitalisera bloggen om jag kunde fixa så att några av er som är intresserade och kunniga skulle kunna skriva egna inlägg som gästskribenter, istället för att bara kommentera?

Sen kan jag passa på att flagga för att bloggen antagligen kommer att få ett visst fokus på Colombia, och valet där, under den kommande tiden, speciellt ifrån slutet av maj till slutet av juni. Anledningen är att jag har semester då, och tänkte spendera den genom att åka till Colombia och kombinera resandet med att studera och förhoppningsvis engagera mig i det colombianska valet. Det skall bli intressant att se om jag kan göra något konstruktivt av den idén trots total brist på både förberedelser, kunskaper och erfarenhet på området... Även här tar jag tacksamt emot råd och förslag!

Avslutningsvis så hoppas jag att de av er som tidigare besökt bloggen regelbundet, och speciellt ni som har kommenterat, fortsätter med det trots att inläggen kommer att bli färre och oregelbundnare. Jag uppskattar varje kommentar och varje läsare, det är ju helt och hållet för er som jag skriver...

Read more...