Polisers språkbruk

Ordföranden för polisfacket i Malmö, Stefan Olsson, har skrivit ett öppet brev till polisledningen i Malmö där han varnar för att hanteringen av de händelser där poliser använt uttryck som "Blattajävel" och "Neger Niggersson" har lett till ett angiverisystem och ett förlöjligande av värdegrundsfrågor. Som Olsson lägger fram det kan inte kollegor använda ord som "polack" eller "utländsk" utan att riskera att rapporteras. Olsson ställer sig upprepade gånger frågan "Vad håller vi på med?". Han exemplifierar den bristfälliga hantering med att nämna att olämpliga ordval har polisanmälts av ledningen och att informationsavdelningen tillrättavisat medlemmar. Olssons slutkläm är att detta skadar värdegrundsfrågorna mycket mer än "några våldutsatta och hyperstressade polisers språkbruk i en polisbil", vilket sannolikt syftar på incidenten med "blattajävel".

Olssons öppna brev väcker flera tankar. Jag håller helt och hållet med Olsson om att ett angiverisystem där uttalanden rapporteras bakom folks ryggar och kanske dessutom tas ur sitt sammanhang är föga konstruktivt. Tillika håller jag med om att den chef som hellre anmäler en händelse som kan tyckas bagatellartat för att "ha ryggen fri" än att ta upp det hela till en öppen diskussion och lösa eventuella problem knappast har visat prov på ledarskap. Vid vissa tillfällen skall och måste en kollega anmälas, t.ex. om denne gjort sig skyldig till en överlagd och omotiverad misshandel i samband med ett gripande, men att anmäla struntsaker där det inte heller finns något målsägarintresse att tillvarata känns föga lyckat. Då är det i princip alltid bättre med en intern diskussion där en chef förklarar varför, i det här fallet ordvalet, kan upplevas som olämpligt och kränkande och medarbetaren får möjlighet att förklara sig och förhoppningsvis att lära och förändra sitt beteende.

Jag vet självklart inte vad som ligger bakom att Olsson säger att fullt normala ord som "polack" och "utländsk" inte får anmälas, men om det är så att ledning och informationsavdelning har blivit så nojiga att de censurerar bort alla ord som i ett visst sammanhang skulle kunna upplevas som problematisk på något sätt t.ex. om man ger ett signalement och säger att en person ser ut som en "polack" eller att han ser "utländsk" ut, så förstår jag Olssons kritik. Nu är "utländsk" ett extremt dåligt signalement, men man måste självklart kunna beskriva personer som att t.ex. ha "härkomst ifrån mellanöstern", att vara "mörkhyad, ev. somalier" , eller att se ut som en "etnisk svensk". Dessutom finns en uppenbar risk att man missar att hantera grunden till problemet med de rasistiska uttrycken om man fokuserar för ensidigt på att modifiera språkbruket. Att en polis t.ex. använder "Neger Niggersson" som namn i ett exempel tyder ju på att något är uppenbart fel i personens så kallade "värdegrund" och det kommer man inte åt bara genom att få honom att inse att han måste använda exempel som är mer politiskt korrekta för att inte bli rapporterad...

Dessutom bör det även sägas att ett språkbruk som tas ur sitt sammanhang kan misstolkas och framstå som klandervärt även om det varken ger uttryck för en dålig människosyn eller kränker någon. Jag brukar skämtsamt benämna en kollega som har latinamerikansk bakgrund som "blatte", och han, som vet var jag står i mångfalds och integrationsfrågor (och att jag har många vänner med "utländs härkomst" både i och utanför Sverige) har inga som helst problem med att skämta tillbaka. Däremot skulle han inte acceptera liknande skämt om han kände att det fanns något osunt bakom dem. Ett slarvigt, målande, eller skämtsamt språkbruk är vardag för många poliser, självklart även när man refererar till kriminella, och det ligger inte nödvändigtis taskiga värderingar bakom användandet av mindre korrekta ord. Däremot märker man ganska tydligt om en kollega faktiskt har nedvärderande tankar och känslor mot vissa grupper i sättet och sammanhanget som han uttalar sig, och då har man också möjlighet att ställa motfrågor, be om förtydliganden, och sedan bemöta och ta upp en diskusssion.

Det finns alltså mycket som jag kan hålla med Olsson om i hans brev, givet att han har fog för talet om "angiveri" och att struntsaker anmäls istället för att tas upp till diskussion. Men det finns också en ton i brevet som jag upplever som problematisk. Olsson bagatelliserar upenbarligen händelsen där en polis inte bara använder rasistiska tillmälen ("blattajävel"), utan också uppger att han tänker misshandla en person grovt. Dialogen i bussen under upploppen var inte bara "några våldutsatta och hyperstressade polisers språkbruk i en polisbil", utan snarare ett symptom på ett djupt och allvarligt problem hos Malmöpolisen. Det gäller inte bara polismannens uttalanden om hur han ville misshandla "blattajäveln", utan även kollegornas medhåll och tystnad och det faktum att ingen av dem ens verkade tycka att det de gjorde var tveksamt, då de sedan skickade in en film där uttalandena tydligt hördes. Jag har fått höra ifrån en kollega som har arbetat i Malmö att den sortens uttalanden och attityd knappast kom som en övveraskning för någon, inte heller ledningen, då de mycket väl visste vad för jargong som rådde, och att det fanns vissa individer som hade en uppenbart tveksam värdegrund. Denna bild förstärks naturligtvis av incidenter som den med "Neger Niggersson". Det är alltså uppenbart att något behövde göras, och det är bra att ledningen visar att den ser allvarligt på problemen och tar krafttag för att lösa dem. Sen måste ansträngingarna självklart vara förnuftiga och rimliga, främst inriktade på dialog och inte på angiveri, men i vissa fall kan det vara så att händelser måste anmälas och att vissa poliser inte är lämpliga för att arbeta i yttre tjänst, och då måste även de åtgärderna kunna vidtas. Tyvärr så verkar det i Olssons brev som om han anser att det enbart är ledningens agerande som är problemet, och inte det faktum att det hos polismyndigheten i Skåne län uppenbarligen på flera enskilda ställen verkar ha odlats en kultur där rasism anses legitimt. Och det i sig gör att hans klagobrev till ledningen får mindre tyngd i de viktiga frågor som han tar upp om angiverikultur och bristande ledarskap.

Read more...

Amerikanska soldater slaktar civila

Nyligen släpptes en video som den amerikanska militären filmade vid ett ingripande i Irak 2007 på sajten ”Wikileaks”. Videon bekräftas enligt DN vara äkta av en hög militär källa. Följande händelseförlopp visas: Amerikanska soldater i en helikopter attackerar en grupp personer som antagligen var civilister (åtminstone två var journalister). De tror uppenbarligen att de är beväpnade, och det är oklart om någon av dem var det, men ingen gör något som helst försök att attackera helikoptern eller besvara elden. När ett tiotal i gruppen är nedmejade kommer en minibuss till platsen, och två personer försöker att rädda en skadad man in i en fordonet. De är uppenbarligen obeväpnade, och medvetna om helikoptern, men tar risken att försöka rädda mannen i alla fall. Soldaterna begär ivrigt om tillstånd att få öppna eld, vilket de även får, och skjuter sedan ihjäl både den skadade, de som försökte rädda honom, samt personer i minibussen. Även två barn i fordonet skadas svårt. Under filmen framgår att soldaterna i helikoptern är mycket nöjda med att ha skjutit ihjäl personerna på marken, kommentarer som ”Yeah, look at those dead bastards” fälls. Vad gäller barnen så avfärdas eventuella samvetskval med att en av dem säger att ”De får skylla sig själva som tar med barn till krigsplatser”, vilket får medhåll då en annan svarar ”Absolut”.

Hela händelsen visar på ett antal tragiska faktum. Soldaterna öppnar eld mot en grupp som de på mycket lösa grunder gissade var någon sorts motståndare. När det senare visade sig att några av dem var journalister, så klagades det på att de inte var tillräckligt tydligt markerade så att man på avstånd kunde känna igen dem som pressfolk. Men innebär det att det hade varit mer acceptabelt att skjuta ned en grupp civilister om de inte var i mediebranschen? Om man går vidare ifrån det faktum att det borde vara självklart att säkerställa att de man attackerar är fiendetrupper, och ser till hur attacken genomfördes, så var det uppenbart att de amerikanska soldaterna inte ville något hellre än att slakta hela gruppen. Även om de hade varit stridande, och inte civilister, så är det svårt att se attacken på ett par obeväpnade människor som försöker rädda en skadad, och på den minibuss de kommit med, i vilken det som sagt fanns barn, som något annat än mördande för skoj skull. Slutligen visar kommentaren om barnen med all önskvärd tydlighet att personerna själva inte anser sig ha något ansvar för de negativa konsekvensern av sina handlingar, allt ansvar läggs på andra (och de kan glatt skjuta fler barn nästa gång, och lägga skulden på den som tagit dem till platsen).

En av de mest tragiska aspekterna med videon är att man inte blir det minsta förvånad. Man har lärt sig att förvänta sig den här sortens mentalitet, där den skjutglade cowboyen blandas med den blodtörstige mördaren, av amerikanska trupper i strid. Jag menar naturligtvis inte att alla beter sig så, men så pass många att man knappt höjer på ögonbrynen för ännu ett fall. Det har redan rapporterats om mängder av mord på civila av amerikanska trupper eller deras ”guns för hire” ifrån Blackwater m.fl. företag i säkerhetsbranschen. Det som gör det här fallet unikt är inte händelsen i sig, utan att den nu finns på film för allmän beskådan.

Så hur kommer det sig då att så många amerikanska soldater verkar förvandlas till kallblodiga mördare som njuter av att peppra ned försvarslösa ”fiender” i krig? För det första så tror jag naturligtvis inte att det är något unikt för amerikanska soldater, krig tar ofta fram det sämsta hos människan. Däremot så tror jag att det finns faktorer som ökar risken för den här sortens beteende. Skicka ut relativt dåligt utbildade soldater i farliga situationer, där de utsätts för risk och rädsla, och där kamrater dör, så kommer de att reagera med ökad våldsbenägenhet. Om man dessutom ifrån militärens sida ramar in insatsen i patriotisk propaganda där de egna framställs som goda och motståndarna, och inte bara de stridande utan hela folket, avhumaniseras och framställs som onda fiender, så ökar risken för övergrepp. Och om man slutligen inte har en levande intern diskussion kring etik och moral, och dessutom inte internt följer upp och straffar uppenbara krigsförbrytelser utan försöker dölja och tysta ned, då medverkar man till att skapa förutsättningar för en kultur där soldater kan agera som i den nyligen släppta videon ifrån 2007.

Jag är inte pacifist. Jag anser att det finns tillfällen när man måste kunna ta till vapen, två tydliga exempel är mot nazisterna under andra världskriget och för att stoppa folkmordet i Rwanda. Men jag anser att det är extremt viktigt att alla militära förband har mycket höga krav på att använda den makt över liv och död som man får i strid på ett etiskt korrekt och försvarbart sätt. Och här finns det mycket kvar att önska, och som sagt, inte bara vad gäller USA:s armé. Men USA har dock som världens starkaste militärmakt ett speciellt ansvar, som förstärks ytterligare med tanke på vilka friheter man tar sig. Att man gärna framhäver sig som ett moraliskt föredöme är en sak, ofta har det varit ett enormt hycklande. USA har under efterkrigstiden stått för en mycket cynisk realpolitik där man hjälpt till att störta demokratiska regimer (t.ex. Allende) och har gett stöd till diktaturer och grymma rebellgrupper (däribland t.ex. Saddam Hussein och talibanerna…) helt baserat på egna upplevda intressen. Men nu finns ett visst hopp om förändring, politiskt med Obamas presidentskap där man markerat att folkrätt och mänskliga rättigheter skall respekteras och militärt med McChrystaldoktrinen i Afghanistan där man kommit på att det faktiskt lönar sig att försöka minimera civila dödsoffer. Det krävs dock att de vackra orden blir till handling som genomsyrar de väpnade styrkorna ifrån den högste generalen till den lägste soldaten. Och dit är det nog dessvärre långt kvar fortfarande.

Read more...

Dödsmisshandeln i Landskrona

Under de senaste dagarna så har det rapporterats flitigt i media, bl.a. på DN och Aftonbladet, om händelsen då en ett äldre par blev misshandlade efter en konflikt om en parkeringsplats, kvinnan så illa att hon senare avled. Idag har åklagaren lämnat in en häktningsframställan till tingsrätten, och häktningsförhandlingar mot den misstänkte 23-åringen kommer att hållas imorgon.

Det finns många aspekter att diskutera vad gäller dödsmisshandeln i Landskrona. Både med avseende på det meningslösa våldet och med avseende på uthängningen av den misstänkte gärningsmannen och trakasserierna mot den dennes familj. Alltför mycket för att publiceras i ett inlägg på bloggen. Därför har jag skrivit en artikel om ämnet, och publicerat den på Newsmill. Jag fokuserar där främst på all skada som uthängningen av gärningsmannen kan göra, både för dennes familj, men även polisiärt för utredningen och den kommande rättegången.

Read more...

Tjuvarnas heder...

Jag fick för några dagar sedan ett mail ifrån dottern i en peruansk familj som står mig mycket nära, i vilket hon berättade att de hade haft inbrott och att bl.a. alla deras besparingar, familjens dator och föräldrarnas vigselringar hade blivit stulna. Förutom kränkningen och de oersättliga personliga egendomarna de har blivit av med, så innebär inbrottet en mycket hård ekonomisk smäll. De har jobbat hårt för att spara till barnens studier och för att betala av på ett lån (då pappan i familjen blev arbetslös så gav jag och min bror dem ett räntefritt lån så att de kunde köpa en bil som han nu kör taxi med). Mamman städar och lagar mat hos ett antal olika familjer och pappan kör taxi, båda har arbetsveckor på mellan 50 och 80 timmar, så det kommer att ta mycket lång tid och oräkneliga timmar med slit att hämta sig ekonomiskt ifrån händelsen. Behövs det, så hjälper vi till igen, men det hindrar inte att deras ambition att bli skuldfria kommer att skjutas en lång tid framåt.

Den personliga tragedi som inbrottet innebar för mina vänner är inte något som vi är befriade ifrån här i Sverige heller. Det begås mängder av inbrott dagligen, och trots polisiära ansträngningar är det svårt att komma till bukt med problemet. Nu är det som tur är inte särskilt många etniskt svenska familjer som förvarar alla sina besparingar hemma, men det gör däremot många familjer med invandrarbakgrund. Jag har själv som polis bland annat varit inblandad i en utredning i vilken en latinamerikansk man i Sverige hade haft inbrott och då tjuvarna hade tagit allt han hade sparat ihop under år av hårt arbete. Och mannen hade naturligtvis inga försäkringar eller andra skydd, så han förlorade allt. Just det faktum att det förvaras mycket mer kontanter hemma hos invandrarfamiljer gör också att de utsätts för mycket fler inbrott.

Så vad är det då för män (det är nästan alltid män) som livnär sig och blir rika på att bryta sig in hos folk och stjäla deras besparingar. Vissa inbrott begås av "pundare", narkotikaberoende människovrak som plockar med sig vad som helst och kränger det för att köpa t.ex. amfetamin. Men många inbrott begås av yrkeskriminella som operarar i löst sammansatta grupper eller ligor. Jag talade för inte så länge sedan med en av de ungdomar som hade blivit dömda för grov stöld och som tillhör en gruppering som polisen vet i princip har det som jobb att bege sig ut och bryta sig in i folks hem och länsa dem på värdesaker. Samma kille hade tidigare skrutit för en kollega att han på grund av brott hade blivit miljonär innan han fyllde 18, och hånat denne för hans miserabla polislön... Då jag frågade om han aldrig funderade över hur de som fick sina besparingar bestulna av honom och hans kumpaner kände sig eller mådde, så svarade han att han bara stal ifrån knarklangare, spelhajar och andra som hade tjänat pengarna på tveksamma sätt. Detta hörde min kollega, och frågade då vilken kategori det barn vars spargris hade blivit länsad i det inbrott han blev gripen för tillhörde. Killen började då tala om hur ofta folk gömmer besparingar i spargrisar, och släppte helt försöket att hävda att de bara var ute efter knarkpengar...

Kontentan är helt enkelt att min uppfattning är att tjuvarna tar allt de kommer åt, utan en tanke på vem de stjäl ifrån och hur det påverkar dennes liv. Det är bara att se på hur många åldringsbrott som begås för att inse att det knappast handlar om någon sorts "heder". Det handlar oftast inte heller om behov eller nöd. Det handlar däremot ofta om girighet och viljan att kunna glida omkring i en BMW med dyra klockor och få respekt av killarna och beundran av tjejerna...

Det är naturligtvis samhällets uppgift att sätta stopp för de som väljer att förstöra för andra för att de själva tjänar på det. Och i en hård och medveten satsning så lyckades mitt distrikt sätta fast ett antal av de mest aktiva inbrottstjuvarna. Tyvärr så tar det slut där, de döms till straff på mellan ett par månader och ett drygt halvårs fängelse och släpps sedan ut i väntan på avtjäning. Och som av en slump så går antalet anmälda inbrott i distriktet, som minskat då dessa individer suttit häktade, upp direkt igen då de släpps ut...

Read more...

Den sjuka katolska kyrkan

Jag är av naturen skeptisk till auktoritära organisationer där lydnad belönas mer än godhet och där ifrågasättande inte accepteras. Dessa kvaliteter genomsyrar de flesta av våra stora religioner, och kanske främst de abrahamitiska. De katolska kyrkan är ett paradexempel på hur fel det kan gå... Trots mängder av godhjärtade troende som vill använda sin övertygelse för att göra gott, så hamnar fokus på de gamla, stela maktstrukturer som bibehåller moraliska unkna värderingar om kyskhet och synd. Jag tror knappast att det är en slump att det dyker upp mängder av fall av pedofili med katolska präster som förövare. Dels så har hela den katolska kyrkan en sjuk syn på sex, där kondomer förbjuds, homosexualitet är en synd, och sex är något skamligt som är till för fortplantning allena. Och för prästerna, som tvingas till celibat, så är inte ens den möjligheten öppen. I stället vistas de i helt manliga miljöer, eftersom kvinnliga präster är förbjudna, där den sexuella frustrationen i vissa fall tillåts gå ut över försvarslösa barn. Och som om det inte vore illa nog, så skyddas förövarna på sådana sätt av kyrkan att de kan fortsätta med nya övergrepp även efter att de har blivit avslöjade.

Nu verkar det dock som att skiten har träffat fläkten, för att försvenska ett amerikansk uttryck, och uppgifter om hur skandaler och övergrepp har tystats ned sprids i hela världens media. Bra så. Det verkar dessutom som om skiten når hela vägen upp, då även påven, Benedikt XVI, på den tiden han var kardinal Ratzinger, medvetet har skyddat en pedofilanklagad präst som t.o.m. av den egna biskopen dömts ut som "satanisk" i det sätt han agerar mot pojkar.

För mig som polis är det en skandal att inte varje brottsmisstanke vad gäller våldtäkt eller övergrepp mot barn rapporteras till rättsliga myndigheter och utreds. Lika självklart som det är att en lärare som misstänks för övergrepp mot barn skall anmälas och utredas, lika självklart borde det vara med en präst som regelbundet har sådana kontakter med barn att nya övergrepp riskeras. Dessutom skall personen om denne är skyldig inte bara avlägsnas ifrån möjligheten till fler övergrepp, utan även lagföras för de brott som begåtts. Att katolska kyrkan inte bara struntat i det senare, lagföringen, utan även verkar ha ignorerat behovet av att åtminstone avlägsna förövare ifrån möjligheten till fler övergrepp, är en enorm skandal. Och att självaste påven verkar ha varit en del i den kultur av mörkläggning och tillåtande som gjort att övergreppen har kunnat fortsätta borde i sig vara tillräckligt för att kräva hans avgång (även om den möjligheten kanske inte finns reglerad i hans anställningskontrakt...).

Read more...

Respons och mer om Israel

För det första, så vill jag bara tacka för uppmuntran ifrån Roger och Minou, det värmer och motiverar :-).

Sen känner jag att jag, igen, tvingas ge mig in i diskussionen om Israel och palestinierna. Uppenbarligen är det en av de mest infekterade diskussionerna som förs just nu, som jag kommenterade förut verkar det vara betydligt lättare att diskutera invandringspolitik med sverigedemokrater än att diskutera denna frågan... Jag är medveten om att min användning av termen "Israelkramare" kan ses som olämplig, och efter Saras inlägg (vars åsikter jag delar helt och hållet, tack för kommentaren förresten) känner jag att jag måste förtydliga vad jag menar. Jag menar inte personer som anser att Israel har rätt att existera, det anser nämligen jag och de allra flesta som är kritiska till Israels ockupationspolitik också, lämpligtvis inom de av FN erkända 1967 års gränser. Det jag menar med "Israelkramare" är de fundamentalister och fanatiker som alltid i alla lägen försvarar Israels alla handlingar, som t.ex.:
Bombkriget som dödade över 1000 människor varav de flesta oskyldiga civila och många barn.
Den meningslösa och förtryckande blockaden av Gaza där t.ex. kläder och byggnadsmaterial stoppas för att bibehålla misären.
Bosättningspolitiken som emot all internationell rätt kontinuerligt stjäl mark på ockuperat område.
De vägspärrar och kontroller som löper kors och tvärs över hela Västbanken och som konstant förnedrar palestiner i deras vardag.
Med mera...

Att hävda att man skulle vara "terroristkramare" för att man inte stöder en olaglig ockupation och kontinuerliga brott mot folkrätten är naturligtvis nonsens. Och i det här fallet är det inte heller relevant att Israel är en demokrati, det minskar inte olagligheten och skamligheten i landets politik. Dessutom, det kan vara bra att minnas att när det för en gångs skull utfördes ett demokratiskt val i vilket araber fick välja sina egna ledare och som enligt internationella observatörer var korrekt utfört, så svarade det internationella samfundet med att bojkotta den legitima vinnaren, Hamas. Detta kan ställas i kontrast till t.ex. USAs nära samarbete med diktaturer som Saudi-Arabien och Egypten. Jag är ingen fan av Hamas, lika lite som jag gillar Likudregeringen i Israel, men val är som sagt ingen garant för en vettig politik...

Israel är dessvärre en stat som är byggd på mycket bräckliga grunder. För en person som mig, som inte gillar tanken på att människor skall behandlas olika baserat på etnisk eller religiös tillhörighet är tanken på en judisk stat lika knepig som tanken på en muslimsk stat. Etnicitet borde vara irrelevant för medborgerliga rättigheter och religionen har inte i statsskick eller politik att göra överhuvudtaget. Nu stöder jag trots detta helhjärtat staten Israels rätt att existera inom 1967 års gränser, men jag hade gärna sett att den hade ombildats till en modern sekulär stat där etnicitet var irrelevant och religion en privatsak. Men det som verkligen riskerar att bli staten Israels fall och förfall är ockupationspolitik och sionism. Det borde egentligen vara helt trivialt, om en stat ockuperar ett område, så har den egentligen två försvarbara möjligheter att hantera ockupationen. Den ena är att se den som tillfällig, att respektera de ockuperades land och rättigheter med målet att lämna tillbaka området till dem, utan att först stjäla de bästa delarna. Den andra är att helt enkelt införliva området i den egna staten, vilket innebär att invånarna på området måste ges medborgarskap, då slaveri och andra klassens medborgarskap av apartheid-typ är hyfsat passé på 2000-talet. Men Israel kan inte acceptera någon av dessa lösningar, utan har ifrån början fört en bosättningspolitik som syftar till att expropriera Västbanken och Gaza och helt enkelt driva bort dess invånare. Länge accepterades inte ens termen "palestinier" utan man talade om "västjordanier" och argumenterade att det fanns plats nog åt dom i Jordanien. Oavsett vad man kallar de människor med arabiskt ursprung som bodde på de ockuperade områdena innan dessa ockuperades, och som själva inte hade något med 1967 års krig att göra, så är det helt självklart att ockupationsmakten inte har någon rätt att driva iväg dem och ta deras land. Som sagt, antingen lämna tillbaka eller åtminstone införliva med fulla medborgerliga rättigheter (vilket aldrig kommer att ske då det skulle innebära en deomgrafisk förskjutning som många israeler inte kan acceptera).

Ockupationen är inte bara en moralisk återvändsgränd på det politiska planet, den påverkar också generation på generation av värnpliktiga israeler negativt, då inga unga människor mår bra av att ges makt att förnedra och förtrycka sina medmänniskor i en miljö där detta anses vara acceptabelt och i en ålder då de knappt får dricka alkohol än... Det är ingen slump att israeliska soldater senare t.ex. tvingar palestinska barn att öppna väskor som de tror kan vara minerade, eller att befäl beordrar bombning med vit fosfor mot bostadsområden, har man under lång tid agerat i en miljö där palestinier har avhumaniserats så får det effekt.

Så, för att avrunda, termen "israelkramare" kanske bör ersättas med något i stil med "fanatiska israelsupporters", men det faktum att det finns ett antal människor som i sin argumentation helt blundar för Israels kontinuerliga kränkningar av palestiniers rättigheter och istället på ett något infantilt sätt hävdar att Israel alltid har rätt genom att generalisera om "terrorister" och "regionens enda demokrati" och vaga hänvisningar till fakta som varken visas eller finns är ett problem. Då föredrar jag det mer ärliga och cyniska maktspråk som handlar om att "Vi gör det för att vi kan"...

Tänk om alla dessa fanatiker runt om i världen kunde få möjligheten att lyssna på de mängder av kloka, fredliga judar som är emot ockupation och förnedring och på den engagerade israeliska fredsrörelsen som jobbar på att bygga broar och verka för försoning och förståelse.

Read more...