Allvarlig psykisk störning?

I höstas hade jag förmånen att få jobba i den utredningsgrupp som handhar distriktets grova våldsbrott med okänd gärningsman. Jag arbetade då bland annat med ett mord där en 18-årig ung man var spårlöst försvunnen efter att ha varit på väg att möta upp med en kurir för att få en leverans på 1 kg marihuana på Södermalm. Tack vare mycket bra polisarbete av skickliga kollegor, och en del tur, löstes fallet, kroppen hittades i Bålsta, och två pojkar har konstaterats skyldiga och kan dömas till ansvar.

Jag läste precis i DN att resultatet av den stora rättspsykiatriska undersökningen har kommit, och att det konstaterats att ingen av pojkarna led av en allvarlig psykisk störning då brottet begicks. Det förvånar mig inte. Begreppet "allvarlig psykisk störning" är juridiskt och inte psykiatriskt, även om processen att definiera om någon lider av en sådan är helt igenom en fråga för vården, och det krävs att en person lider av en bristande verklighetsuppfattning för att ha skall kunna anses ha en "allvarlig psykisk störning" i lagens mening. Eftersom det inte fanns något i utredningen som tydde på att någon av pojkarna hade bristande verklighetsuppfattning var resultatet väntat, och det innebär att de kan dömas till fängelse/sluten ungdomsvård (och inte till rättspsykiatrisk vård). Fängelsestraffet för pojkarna, som var 16 år då brottet begicks, utdelas med en kraftig straffrabatt som innebär att de båda kommer att vara fria inom ett par år, trots att de även har en dom för en tortyrliknande grov misshandel att avtjäna.

Det bekymrar mig inte särskilt mycket att medhjälparen, han som samarbetade med polisen, kommer ut. Han verkade uppriktigt ångerfull och hade dessutom en väldigt underordnad roll i brottet. Han är självklart ändå ansvarig, och skall straffas, men det känns i alla fall som att risken att han begår liknande brott igen är mindre, även om han troligtvis inte kommer att lyckas hålla sig på den smala vägen. Med mördaren är det annorlunda. Det räcker i princip med att gå igenom det redan offentliga materialet ifrån de domar som han redan nu har på sig, mordet i Bålsta och den tortyrliknande misshandeln i lägenheten på Söder, så inser man att han i princip helt saknar vad vi brukar kalla ett samvete, och den bilden förstärks om man som jag har träffat honom och tagit del av ytterligare utredningsmaterial. Han samlar troféer ifrån sina brott, t.ex. filmade han tortyren han sedan dömdes för, och uppvisar inget som helst ånger över vad han gjort mot andra, även om det gäller överlagt mord. Därför är jag nästan säker på att han, när han kommer ut igen, kommer att döda fler. Då både samvete och normala spärrar saknas, och eftersom han snarare upplever misshandlade och dödande som en kick som han vill dokumentera för att kunna återuppleva och njuta av, så är det nog dessvärre bara en tidsfråga tills någon annan får sätta livet till. Och alla vi som, medvetna om att fler kommer att få sina liv oåterkalleligt förstörda, ändå släpper ut ett sådant monster, kommer att få dela på ansvaret när det händer.

Vad kan man då göra för att undvika att fler drabbas? Ja, att "vårda" en sådan människa så att han förändras är nog dessvärre fullständigt förutsättningslöst, så det enda man kan göra är att se till att ha honom fortsatt inspärrad. Det är det som är problemet med den distinktion mellan fängelse och rättspsykiatrisk vård som finns idag. De flesta skulle se det som en fördel att anses lida av en allvarlig psykisk störning, då det då råder fängelseförbud. Men att döma till rättspsykiatrisk vård öppnar också dörrar för att ha en person kontinuerligt inlåst så länge störningen, och faran för allmänheten, kvarstår. Ett exempel är den nu 80-årige pedofilen som rymde ifrån en bevakad permission nyligen (och sedan återfanns). Han har suttit inspärrad för "vård" i 43 år (vilket i princip hade varit omöjligt om det rört sig om ett fängelsestraff) eftersom han anses så farlig att han inte kan släppas ut. Samma lösning hade varit bra att ha till hands för den nu 17-årige mördaren, men tyvärr så tillåter inte lagstiftningen det. Jag vet att jag raljerar, men många gånger känns det som om vi har lagar som är väldigt bra på att skydda brottslingarnas rättigheter, men betydligt sämre på att skydda brottsoffren, både de redan utsatta och de framtida.

Read more...

Katolska kyrkans vidriga syn på homosexualitet

Den katolska kyrkan har haft fullt upp på sistone. Avsöjanden om präster som har gjort sig skyldiga till pedofili har formligen exploderat. Det har även visat sig att påven själv, under den tiden han som kardinal Ratzinger var ledare för troskongregationen, aktivt motsatte sig att en präst som hade erkänt sexuella övergrepp mot barn blev avskedad, med motivationen att det skulle skada kyrkan. Som om inte dessa skandaler, med tusentals övergrepp mot barn och ett aktivt mörkläggande som går hela vägen upp i maktstrukturerna, vore illa nog, så har nu påvens "högra hand", kardinal Bertone, försökt skylla pedofiliskandalerna på homosexualitet och homosexuella. I ett osedvanligt korkat uttalande hävdar Bertone att celibatet inte är ett problem, men att det däremot finns ett samband mellan homosexualitet och pedofili, och att detta skulle vara belagt av "många sociologer och psykiater". Bertone namnger dock inte någon. Farsen slutar dock inte där, utan fortsätter då vatikanen skall försöka dämpa den vrede som försöket att skylla pedofiliskandalerna på den katolska kyrkans gamla syndabock, de homosexuella, väckte världen över. Trots all möjlighet att ta avstånd ifrån yttrandet, så väljer vatikanen att gå ut med ett uttalande där de endast säger att det inte är en uppgift för kyrkans män att göra ”generella påståenden av specifikt psykologisk eller medicinsk natur”, och sen till och med tydliggör att detta uttalande inte skall ses som ett avståndstagande ifrån Bertones yttrande. Det kunde knappast ha blivit tydligare att Bertones åsikt om homosexuella och pedofili är representativ för hela vatikanen.

Att en sådan åsikt finns i ledarskapet för en organisation som dessvärre på många sätt kan anses representera en dryg miljard människor är helt fruktansvärt. Lek med tanken att kardinalen hade skyllt pedofilin på judarna och judendomen, vilket vore lika vansinnigt och vidrigt, och föreställ dig reaktionerna världen över. Det är lätt att glömma bort hur utsatta homosexuella är som grupp. Till och med i upplysta, sekulära Sveroge utsätts homosexuella för missaktning och trakasserier, och t.o.m. olika sortes hatbrott som t.ex. grova fall av misshandel. På många ställen är situationen mycket värre. Det finns muslimska länder där homosexualitet straffas med döden. Det finns kristna evangeliska rörelser som skyller alla världens problem på homosexualla. Och att den katolska kyrkan har en så vidrig och kränkande syn på homosexualitet och homosexuella förstärker och förvärrar ett problem som alla som hävdar att det verkar för en bättre värld borde bekämpa. Jag minns själv då ämnet homosexualitet första gången kom upp då jag prata de med några av mina lågutbildade bekanta i Peru. Jag höll på att tappa hakan när det lugnt konstaterade som ett faktum att man inte kunde lämna barn ensamma med homosexuella, för då skulle de kunna bli våldtagna. Efter att grundligt ha tillrättavisat personen i fråga och förklarat hur befängt hans uttalande var fick jag klarhet i att det var en sanning som han inte överhuvudtaget hade reflekterat över, utan bara fört vidare, vilket är vanligt i sammanhang med lägre utbildningsnivå. För min peruanske bekant var det ungefär som att säga att nazister var elaka, han hade ingen sakkunskap i ämnet utan upprepade bara vad han hade hört från andra. Och då jag nu inser att de yttrandena kan ha kommit ifrån allra högsta ort, så gör det incidenten både mer förståelig och mer skrämmande...

Jag vet inte vad lösningen på problemet är. Om jag finge välja, så skulle naturligvis alla religiösa människor (kristna, judar, muslimer, m.fl.) helt frigöra sig ifrån sitt religiösa, dogmatiska ledarskap och sina gamla och ofta hopplöst förelegade religiösa skrifter och traditioner, och ägna sig åt mer individuell och ifrågasättande andlighet som rimmar med moderna värderingar kring mänskliga rättigheter och respekt för allt levande. Faktum är att de gärna skulle få ersätta alla sina gamla regler med Konstapel Bastians lag, den kommer man faktiskt ganska långt med... Men eftersom jag inser att det är långt till den visionen, så skulle det behövas ett kraftigt tryck utifrån och innifrån för förändring av den katolska kyrkan. Dels måste många grundläggande värderingar förkastas och förnyas (t.ex. synen på homosexualitet och på preventivmedel) med det är också viktigt att hela den auktoritära strukturen luckras upp. Det behövs modiga katoliker som helt vågar ta avstånd ifrån påven, vatikanen och kurian, och om de då blir exkommunicerade, så kan man bara hoppas att de tar med sig sina församlingar... Men om det är många som samtidigt vågar stå upp emot vatikanens ideologiska tyranni, så kanske de tvingas till förändring istället för strid... Jag tror trots min motvilja mot auktoritära religioner att det finns mycket goda krafter hos många som är aktiva inom den katolska kyrkan, och det vore en stor vinst om de krafterna kunde frigöras ifrån allt ont och hatiskt gammalt bagage.

Read more...

Den sjuka katolska kyrkan

Jag är av naturen skeptisk till auktoritära organisationer där lydnad belönas mer än godhet och där ifrågasättande inte accepteras. Dessa kvaliteter genomsyrar de flesta av våra stora religioner, och kanske främst de abrahamitiska. De katolska kyrkan är ett paradexempel på hur fel det kan gå... Trots mängder av godhjärtade troende som vill använda sin övertygelse för att göra gott, så hamnar fokus på de gamla, stela maktstrukturer som bibehåller moraliska unkna värderingar om kyskhet och synd. Jag tror knappast att det är en slump att det dyker upp mängder av fall av pedofili med katolska präster som förövare. Dels så har hela den katolska kyrkan en sjuk syn på sex, där kondomer förbjuds, homosexualitet är en synd, och sex är något skamligt som är till för fortplantning allena. Och för prästerna, som tvingas till celibat, så är inte ens den möjligheten öppen. I stället vistas de i helt manliga miljöer, eftersom kvinnliga präster är förbjudna, där den sexuella frustrationen i vissa fall tillåts gå ut över försvarslösa barn. Och som om det inte vore illa nog, så skyddas förövarna på sådana sätt av kyrkan att de kan fortsätta med nya övergrepp även efter att de har blivit avslöjade.

Nu verkar det dock som att skiten har träffat fläkten, för att försvenska ett amerikansk uttryck, och uppgifter om hur skandaler och övergrepp har tystats ned sprids i hela världens media. Bra så. Det verkar dessutom som om skiten når hela vägen upp, då även påven, Benedikt XVI, på den tiden han var kardinal Ratzinger, medvetet har skyddat en pedofilanklagad präst som t.o.m. av den egna biskopen dömts ut som "satanisk" i det sätt han agerar mot pojkar.

För mig som polis är det en skandal att inte varje brottsmisstanke vad gäller våldtäkt eller övergrepp mot barn rapporteras till rättsliga myndigheter och utreds. Lika självklart som det är att en lärare som misstänks för övergrepp mot barn skall anmälas och utredas, lika självklart borde det vara med en präst som regelbundet har sådana kontakter med barn att nya övergrepp riskeras. Dessutom skall personen om denne är skyldig inte bara avlägsnas ifrån möjligheten till fler övergrepp, utan även lagföras för de brott som begåtts. Att katolska kyrkan inte bara struntat i det senare, lagföringen, utan även verkar ha ignorerat behovet av att åtminstone avlägsna förövare ifrån möjligheten till fler övergrepp, är en enorm skandal. Och att självaste påven verkar ha varit en del i den kultur av mörkläggning och tillåtande som gjort att övergreppen har kunnat fortsätta borde i sig vara tillräckligt för att kräva hans avgång (även om den möjligheten kanske inte finns reglerad i hans anställningskontrakt...).

Read more...

Pedofili vanligare i religiösa sekter?

Man kunde höra i Christer Fridéns utrikeskrönika om hur en laestadiansk präst i finska Österbotten gjort sig skyldig till sexuella övergrepp på sina egna barnbarn, och hur de också djupt religiösa föräldrarna inte slagit larm trots kännedom. Det var inte länge sedan en stor del av toppskiktet i katolska kyrkan på Irland tvingades att lämna sina uppdrag då de antingen medverkat eller tigit om sexuella övergrepp på barn. Tidigare har det rapporterats om liknande skandaler ifrån USA. Det är möjligt att tillhörandet av ortodoxt religiösa grupper inte bidrar till ökad förekomst av pedofili och övergrepp, men det verkar helt klart försämra förutsättningarna för att människor med vetskap om övergreppen slår larm för att skydda de utsatta. Det finns gott om anledningar till att vara skeptisk mot organisationer med strikta hierarkier där ifrågasättande anses illojalt eller rent av moraliskt förkastligt och tyvärr fungerar många religiösa samfund på det sättet.

Read more...