Rättvisans långsamt malande kvarnar

Jag skrev precis ett inlägg på polisbloggen om hur frusterande det är när man vill hjälpa brottsutsatta och vet att rättssystemet är långsamt och trögt, och bra mycket bättre på att ta tillvara brottslingarnas intressen än brottsoffrens.

Read more...

Vem ljuger?

Det är inte särskilt förvånande att USA ser anledning att bedriva underrättelseverksamhet utanför sina ambassader i länder som Norge och Sverige. Däremot vore det anmärkningsvärt om det, som både Säpo och justitieministern hävdar, har skett utan svenska myndigheters aktiva eller passiva godkännande. Inte för att USA skulle känna någon sorts moralisk förpliktelse att säkerställa att de följer värdlandets lagstiftning, USA har tydligt visat att "kampen mot terrorismen" eller vad man nu väljer att kalla deras realpolitiska hävdande av egna säkerhetsintressen, är långt viktigare än normala etiska regler. Däremot borde det rimligtvis orsaka någon sorts diplomatisk kris om man spionerar inne i ett allierat land (för det är ju vad Sverige i praktiken är) utan dess vetskap.

USA själva hävdar att deras underrättelseverksamhet är lokalt förankrad. De flesta bedömare verkar vara eniga om att det antagligen är fallet. I så fall ljuger åtminstone Säpo och antagligen även justitieministern. Det vore i sig väldigt allvarligt. Det är en sak att säkerhetspolis och regering kan välja att inte kommentera uppgifter, det är en annan att ljuga sina medborgare rakt upp i ansiktet. Ett sådant beteende hör inte hemma i en öppen demokrati, och bör i så fall föranleda konsekvenser för de inblandade. Eller så ljuger USA. Det borde vara extremt lätt för Säpo att ta reda på med vem de har förankrat verksamheten, och undersöka om det är sant, så det känns som sagt inte särskilt troligt, men om det är så bör den svenska regeringen ryta ifrån ordentligt och markera offentligt (eftersom ärendet redan är offentligt).

Varför ljuger i så fall Säpo och regeringen? Är det för att det redan är känt att den amerikanska verksamheten faktiskt inte är förenlig med svensk lagstiftning, men att den ändå tillåts bara för att amerikanerna, till skillnad mot kineser, iranier, ryssar, m.fl. är våra vänner? Det finns naturligtvis en logik i att samarbeta mer med vissa länder än andra, men då borde det rimligtvis ske inom de ramar som satts av lagstiftningen på området, och om lagstiftningen inte räcker till så får man väl med demokratiska medel uppdatera den?

Vissa högerdebattörer vill helt enkelt ge USA mer eller mindre ett Carte Blanche att göra som de vill, eftersom de, med Timbros Roland Poirer Martinssons ord, är "den goda kraften" i världen. Om det är ett sådant synsätt som styr realpolitiken, så ökar bara nödvändigheten av en öppen diskussion kring det som sker i det fördolda. USA är inte en diktatur som Kina eller Iran, men det är en extremt pragmatisk stormakt som gör i princip vad som helst för att tjäna sina egna syften, gärna under täckmantel av vackra ord som "Frihet" och "Rättvisa". USA har störtat demokratier i t.ex. Chile och stött mordiska grupper som Contras i Nicaragua eller de röda khmererna i Kambodja. Bara deras nutidshistoria i Irak, där de först beväpnade Saddam Hussein, även efter massakern i Halabja (för att bussa honom på Iran), och sedan attackerade med ursäkten att det var av humanitära skäl, eller Afghanistan där de var med och skapade talibanerna (för att de skulle slänga ut ryssarna) och sedan vill få med hela världen på att utplåna dem, är tydliga exempel på deras realpolitik... Så USA bör knappast ges möjligheten att agera fritt på svenskt territorium. Dessutom, det är bara att se på skandalen med de två egyptierna som överlämnades till CIA under Anna Lindhs tid för att inse hur viktigt det är att amerikanska agenter inte ges för mycket spelrum i Sverige.

Det första som måste klargöras nu är vem som ljuger, och det bör inte bara ske genom en förundersökning om olovlig underrättelseverksamhet, utan även genom en grundlig parlamentarisk undersökning som visar på var i kedjan som det har brustit. Om t.ex. Säpo har vetat om det hela, men inte informerat regeringen är det väldigt allvarligt. Sen måste som sagt resultatet av undersökningen leda till kännbara konsekvenser för de som valt att föra Sverige bakom ljuset. Slutligen så borde man hitta en ordning som fungerar säkerhetsmässigt utan att man varken behöver bryta mot lagar eller ljuga offentligt.

Read more...

Överdrivet säkerhetstänkande?

Liksom många andra reagerade jag på att det berättas att polisen vid gripandet i Göteborg förra veckan av en av de män som misstänktes för förberedelse till terrorbrott bl.a. riktades vapen mot mannens barn. För det första så vill jag klargöra att jag självklart inte har någon egen kunskap om vad som skedde vid gripandet, så den reflektion som jag nu kommer att göra baseras helt på de uppgifter som kommit ut i media och som troligtvis härrör ifrån samtal med den chockade familjen. Det är mycket möjligt att de inblandade poliserna har en annan bild av händelseförloppet.

Polisen skall alltså enligt uppgift ha stormat in i lägenheten tidigt på lördagsmorgonen, brutit ned och fängslat den misstänkte mannen, och därefter föst in och riktat vapen mot hustrun och två av barnen, 10 och 6 år gamla. När hustrun ville hämta den sin treåriga dotter som gråtandes befann sig själv i sovrummet, så tilläts inte det utan en av de maskerade och beväpnade poliserna hämtade flickan. Därefter, när 10-åringen ville ge en filt till sin lillasyster, så fick han igen ett vapen riktat emot sig. Senare skall alla ha förts till polisstationen där barnen förhördes utan att någon av föräldrarna eller någon annan vuxen var närvarande.

Som polis så har man i nästan varje situation att handskas med en avvägning emellan säkerhetstänkande, en strategi för ge sig själv handlingsutrymme och möjlighet till kontroll om man skulle bli attackerad, och andra värden som att visa respekt för dem man möter och att främja en förtroendefull kommunikation. Om t.ex. en patrull stoppar en bil så finns det alltid en teoretisk risk att personer i bilen väljer att gå till angrepp emot patrullen och fly ifrån platsen istället för att göra som de blir tillsagda. Därför gör man i varje enskilt fall en bedömning där risker/säkerhetstänkande ställs emot bemötande och respekt. Om man stoppar en bil som har kört i bussfilen så kliver man antagligen lugnt fram till förarplatsen och påbörjar ett samtal. Om man däremot stoppar en bil som rapporterats ha flytt ifrån ett väpnat rån, så beordrar man antagligen ut samtliga ur bilen en och en med händerna ut ifrån kroppen och ryggen mot poliserna tills de ligger på marken och kan bojas, allt medan laddade vapen riktas mot dem. Som vanlig patrullerande polis är dock de situationer där man faktiskt riktar ett vapen mot någon väldigt ovanliga, medan det är enormt viktigt för det dagliga arbetet att ha ett bra bemötande, kunna kommunicera väl och visa respekt för dem man har att göra med, även om de är misstänkta för brott.

I fallet med gripandet i Göteborg, så utfördes det säkerligen antingen av den nationella insatsstyrkan eller av Göteborgspiketen. I båda fallen rör det sig om enheter som är specialtränade och specialutbildade för att utföra farliga ingripandet. Deras arbetsmetod bygger på ett väldigt högt säkerhetstänkande, där träning och rutiner syftar till att de skall kunna oskadliggöra och gripa beväpnade, motiverade kriminella eller terrorister utan att de får möjlighet att orsaka någon skada. Det är lätt att förstå att de går in och på ett snabbt och bryskt sätt tar kontroll över lägenheten då deras ingångsvärde är att de skall gripa en misstänkt terrorist som planerat ett sprängattentat i Göteborgs centrum. Det är däremot mycket svårare att förstå att de, när de väl har kontroll på mannen, verkar ha fortsatt att behandla både hans fru och hans små barn som potentiella terrorister som när som helst kan dra fram en kalashnikov eller en bomb ur bakfickan. När de väl hade både mannen och lägenheten under kontroll så borde det inte varit något problem att visa den gripne respekt. Vad gäller hans fru, och än mer hans små barn, så är det en självklarhet att de borde ha behandlats med medmänsklighet och empati, och att inga vapen borde ha riktats emot barnen.

Om det nu skedde på det sätt som berättats, varför blev det då så fel? Ibland kan det verka som om de enheter som är bäst tränade och rustade för att hantera en farlig situation fastnar i sitt höga säkerhetstänk och behandlar alla människor som om de vore livsfarliga, vilket kan leda till synbara övergrepp och kränkningar. Det kan nästan verka som om de inte behärskar några andra arbetsmetoder. Detta medan en mindre tränad, vanlig polispatrull på två personer ofta tar betydligt större risker för att undvika att kränka människor i onödan och för att smidigare kunna utföra sitt vardagliga jobb.

Så min slutsats är att i en situation där mannen var bojad, lägenheten kontrollerad, och jag själv hade ansett mig som trygg och säker, och därför fokuserat på att lindra chocken för barnen och hustrun, så fokuserade de poliser som var på platsen på grund av träning och tankesätt fortfarande på potentiella, om än minimala, risker. Och resultatet blir lite som om en barnfamilj som stoppas för att föraren har haft på dimljusen med dragna vapen beordras ut ur bilen och ner på den blöta asfalten...

Det finns naturligtvis mer att säga om detta, bland annat om att barnen förhördes själva och att männen överhuvudtaget greps och sedan direkt släpptes igen, för att inte tala om att en av dem som greps bara skulle hämtas till förhör som vittne, men det får bli i andra inlägg.

Read more...