Överdrivet säkerhetstänkande?

Liksom många andra reagerade jag på att det berättas att polisen vid gripandet i Göteborg förra veckan av en av de män som misstänktes för förberedelse till terrorbrott bl.a. riktades vapen mot mannens barn. För det första så vill jag klargöra att jag självklart inte har någon egen kunskap om vad som skedde vid gripandet, så den reflektion som jag nu kommer att göra baseras helt på de uppgifter som kommit ut i media och som troligtvis härrör ifrån samtal med den chockade familjen. Det är mycket möjligt att de inblandade poliserna har en annan bild av händelseförloppet.

Polisen skall alltså enligt uppgift ha stormat in i lägenheten tidigt på lördagsmorgonen, brutit ned och fängslat den misstänkte mannen, och därefter föst in och riktat vapen mot hustrun och två av barnen, 10 och 6 år gamla. När hustrun ville hämta den sin treåriga dotter som gråtandes befann sig själv i sovrummet, så tilläts inte det utan en av de maskerade och beväpnade poliserna hämtade flickan. Därefter, när 10-åringen ville ge en filt till sin lillasyster, så fick han igen ett vapen riktat emot sig. Senare skall alla ha förts till polisstationen där barnen förhördes utan att någon av föräldrarna eller någon annan vuxen var närvarande.

Som polis så har man i nästan varje situation att handskas med en avvägning emellan säkerhetstänkande, en strategi för ge sig själv handlingsutrymme och möjlighet till kontroll om man skulle bli attackerad, och andra värden som att visa respekt för dem man möter och att främja en förtroendefull kommunikation. Om t.ex. en patrull stoppar en bil så finns det alltid en teoretisk risk att personer i bilen väljer att gå till angrepp emot patrullen och fly ifrån platsen istället för att göra som de blir tillsagda. Därför gör man i varje enskilt fall en bedömning där risker/säkerhetstänkande ställs emot bemötande och respekt. Om man stoppar en bil som har kört i bussfilen så kliver man antagligen lugnt fram till förarplatsen och påbörjar ett samtal. Om man däremot stoppar en bil som rapporterats ha flytt ifrån ett väpnat rån, så beordrar man antagligen ut samtliga ur bilen en och en med händerna ut ifrån kroppen och ryggen mot poliserna tills de ligger på marken och kan bojas, allt medan laddade vapen riktas mot dem. Som vanlig patrullerande polis är dock de situationer där man faktiskt riktar ett vapen mot någon väldigt ovanliga, medan det är enormt viktigt för det dagliga arbetet att ha ett bra bemötande, kunna kommunicera väl och visa respekt för dem man har att göra med, även om de är misstänkta för brott.

I fallet med gripandet i Göteborg, så utfördes det säkerligen antingen av den nationella insatsstyrkan eller av Göteborgspiketen. I båda fallen rör det sig om enheter som är specialtränade och specialutbildade för att utföra farliga ingripandet. Deras arbetsmetod bygger på ett väldigt högt säkerhetstänkande, där träning och rutiner syftar till att de skall kunna oskadliggöra och gripa beväpnade, motiverade kriminella eller terrorister utan att de får möjlighet att orsaka någon skada. Det är lätt att förstå att de går in och på ett snabbt och bryskt sätt tar kontroll över lägenheten då deras ingångsvärde är att de skall gripa en misstänkt terrorist som planerat ett sprängattentat i Göteborgs centrum. Det är däremot mycket svårare att förstå att de, när de väl har kontroll på mannen, verkar ha fortsatt att behandla både hans fru och hans små barn som potentiella terrorister som när som helst kan dra fram en kalashnikov eller en bomb ur bakfickan. När de väl hade både mannen och lägenheten under kontroll så borde det inte varit något problem att visa den gripne respekt. Vad gäller hans fru, och än mer hans små barn, så är det en självklarhet att de borde ha behandlats med medmänsklighet och empati, och att inga vapen borde ha riktats emot barnen.

Om det nu skedde på det sätt som berättats, varför blev det då så fel? Ibland kan det verka som om de enheter som är bäst tränade och rustade för att hantera en farlig situation fastnar i sitt höga säkerhetstänk och behandlar alla människor som om de vore livsfarliga, vilket kan leda till synbara övergrepp och kränkningar. Det kan nästan verka som om de inte behärskar några andra arbetsmetoder. Detta medan en mindre tränad, vanlig polispatrull på två personer ofta tar betydligt större risker för att undvika att kränka människor i onödan och för att smidigare kunna utföra sitt vardagliga jobb.

Så min slutsats är att i en situation där mannen var bojad, lägenheten kontrollerad, och jag själv hade ansett mig som trygg och säker, och därför fokuserat på att lindra chocken för barnen och hustrun, så fokuserade de poliser som var på platsen på grund av träning och tankesätt fortfarande på potentiella, om än minimala, risker. Och resultatet blir lite som om en barnfamilj som stoppas för att föraren har haft på dimljusen med dragna vapen beordras ut ur bilen och ner på den blöta asfalten...

Det finns naturligtvis mer att säga om detta, bland annat om att barnen förhördes själva och att männen överhuvudtaget greps och sedan direkt släpptes igen, för att inte tala om att en av dem som greps bara skulle hämtas till förhör som vittne, men det får bli i andra inlägg.