Överdrivet säkerhetstänkande?

Liksom många andra reagerade jag på att det berättas att polisen vid gripandet i Göteborg förra veckan av en av de män som misstänktes för förberedelse till terrorbrott bl.a. riktades vapen mot mannens barn. För det första så vill jag klargöra att jag självklart inte har någon egen kunskap om vad som skedde vid gripandet, så den reflektion som jag nu kommer att göra baseras helt på de uppgifter som kommit ut i media och som troligtvis härrör ifrån samtal med den chockade familjen. Det är mycket möjligt att de inblandade poliserna har en annan bild av händelseförloppet.

Polisen skall alltså enligt uppgift ha stormat in i lägenheten tidigt på lördagsmorgonen, brutit ned och fängslat den misstänkte mannen, och därefter föst in och riktat vapen mot hustrun och två av barnen, 10 och 6 år gamla. När hustrun ville hämta den sin treåriga dotter som gråtandes befann sig själv i sovrummet, så tilläts inte det utan en av de maskerade och beväpnade poliserna hämtade flickan. Därefter, när 10-åringen ville ge en filt till sin lillasyster, så fick han igen ett vapen riktat emot sig. Senare skall alla ha förts till polisstationen där barnen förhördes utan att någon av föräldrarna eller någon annan vuxen var närvarande.

Som polis så har man i nästan varje situation att handskas med en avvägning emellan säkerhetstänkande, en strategi för ge sig själv handlingsutrymme och möjlighet till kontroll om man skulle bli attackerad, och andra värden som att visa respekt för dem man möter och att främja en förtroendefull kommunikation. Om t.ex. en patrull stoppar en bil så finns det alltid en teoretisk risk att personer i bilen väljer att gå till angrepp emot patrullen och fly ifrån platsen istället för att göra som de blir tillsagda. Därför gör man i varje enskilt fall en bedömning där risker/säkerhetstänkande ställs emot bemötande och respekt. Om man stoppar en bil som har kört i bussfilen så kliver man antagligen lugnt fram till förarplatsen och påbörjar ett samtal. Om man däremot stoppar en bil som rapporterats ha flytt ifrån ett väpnat rån, så beordrar man antagligen ut samtliga ur bilen en och en med händerna ut ifrån kroppen och ryggen mot poliserna tills de ligger på marken och kan bojas, allt medan laddade vapen riktas mot dem. Som vanlig patrullerande polis är dock de situationer där man faktiskt riktar ett vapen mot någon väldigt ovanliga, medan det är enormt viktigt för det dagliga arbetet att ha ett bra bemötande, kunna kommunicera väl och visa respekt för dem man har att göra med, även om de är misstänkta för brott.

I fallet med gripandet i Göteborg, så utfördes det säkerligen antingen av den nationella insatsstyrkan eller av Göteborgspiketen. I båda fallen rör det sig om enheter som är specialtränade och specialutbildade för att utföra farliga ingripandet. Deras arbetsmetod bygger på ett väldigt högt säkerhetstänkande, där träning och rutiner syftar till att de skall kunna oskadliggöra och gripa beväpnade, motiverade kriminella eller terrorister utan att de får möjlighet att orsaka någon skada. Det är lätt att förstå att de går in och på ett snabbt och bryskt sätt tar kontroll över lägenheten då deras ingångsvärde är att de skall gripa en misstänkt terrorist som planerat ett sprängattentat i Göteborgs centrum. Det är däremot mycket svårare att förstå att de, när de väl har kontroll på mannen, verkar ha fortsatt att behandla både hans fru och hans små barn som potentiella terrorister som när som helst kan dra fram en kalashnikov eller en bomb ur bakfickan. När de väl hade både mannen och lägenheten under kontroll så borde det inte varit något problem att visa den gripne respekt. Vad gäller hans fru, och än mer hans små barn, så är det en självklarhet att de borde ha behandlats med medmänsklighet och empati, och att inga vapen borde ha riktats emot barnen.

Om det nu skedde på det sätt som berättats, varför blev det då så fel? Ibland kan det verka som om de enheter som är bäst tränade och rustade för att hantera en farlig situation fastnar i sitt höga säkerhetstänk och behandlar alla människor som om de vore livsfarliga, vilket kan leda till synbara övergrepp och kränkningar. Det kan nästan verka som om de inte behärskar några andra arbetsmetoder. Detta medan en mindre tränad, vanlig polispatrull på två personer ofta tar betydligt större risker för att undvika att kränka människor i onödan och för att smidigare kunna utföra sitt vardagliga jobb.

Så min slutsats är att i en situation där mannen var bojad, lägenheten kontrollerad, och jag själv hade ansett mig som trygg och säker, och därför fokuserat på att lindra chocken för barnen och hustrun, så fokuserade de poliser som var på platsen på grund av träning och tankesätt fortfarande på potentiella, om än minimala, risker. Och resultatet blir lite som om en barnfamilj som stoppas för att föraren har haft på dimljusen med dragna vapen beordras ut ur bilen och ner på den blöta asfalten...

Det finns naturligtvis mer att säga om detta, bland annat om att barnen förhördes själva och att männen överhuvudtaget greps och sedan direkt släpptes igen, för att inte tala om att en av dem som greps bara skulle hämtas till förhör som vittne, men det får bli i andra inlägg.

Read more...

Polisers säkerhetstänkande

Idag var jag på ett jobb som väckte känslor och ställde frågor. Jag skall försöka dela med mig av dessa funderingar utan att varken lämna ut någon person eller rucka på förundersökningssekretessen. Om någon av mina läsare tycker att jag misslyckas med det, så tar jag tacksamt emot feedback, så att jag kan fundera över om jag har passerat någon gräns och måste tänka om.

Jag och kollegan hamnade som första patrull på ett jobb med en människa som var skör och bräcklig, och mådde mycket dåligt. Hon hade även under sista tiden upplevt att hon hade blivit utsatt för upprepade kränkningar, vilket ledde till att allt till slut brast och hon reagerade besinningslöst på ett sätt som skapade fara för andra och för henne själv.

När vi kommer fram till henne, och i hela vårt följande agerande gentemot henne, så behöver två ofta motstående intressen balanseras, å ena sidan säkerhetstänkande och det taktiska, å andra sidan bemötandet, respekten, kommunikationen, kontakten och empatin. Den polis som inte ser motsatsförhållandet mellan dessa två intressen, och som inte aktivt reflekterar över det, anser jag behöver ta sig en ordentlig funderare. Vi vet inte om hon fortfarande bär på ett vapen, men vi tror inte det (det hon bar på tidigare vet vi är lämnat på annan plats). Vi märker däremot direkt att hon, liksom många sköra människor, reagerar extremt starkt på allt som hon uppfattar som en kränkning av hennes integritet, och en ordentlig visitation eller ens en kontroll av handväskan som hon bär på faller definitivt in i den kategorin.

I sådana situationer gör varje polis en egen bedömning. Det finns poliser som inte överhuvudtaget vill känna att de kompromissar med säkerheten, och som också känner ett behov av att ha total fysisk kontroll över en oberäknelig motpart för att inte ta någon form av risk. Går man in med den attityden så slutar också många situationer med att personer brottas ned och bojas, för de allra flesta, speciellt psykiskt sköra, reagerar starkt på att bli visiterade, konrollerade och beordrade. Sen finns det den andra ytterligheten, poliser som vill anstränga sig så långt det går för att undvika att behöva bunta ihop och boja, även om det kan innebära kompromisser med säkerheten, t.ex. att en person inte visiteras direkt, eller tillåts mer rörelseutrymme.

Jag har förstått att jag befinner mig längst ut på den sida av skalan där säkerhetstänkandet är som lägst. Delvis kanske jag bedömer situationer som mindre riskabla en många andra, och det kan ha att göra med att jag inte varit i polisyrket särskilt länge och inte drabbats av någon ordentlig tjuvsmäll. Delvis kanske det beror på att jag som gammal kampsportare har mycket stort förtroende för min förmåga att hantera ett handgemäng om det uppstår. Men jag är inte dummare än att jag förstår att det spelar mindre roll om det finns vapen med i leken. Så den avgörande skillnaden för mig kanske ändå är att jag är beredd att ta vissa risker, som jag ändå upplever som relativt små, för att undvika att en motpart skall uppleva sig kränkt av polisingripandet. Mitt lägre säkerhetstänkande förenklar för mig att visa respekt och empati för den jag har att göra med, och jag vill även tro att det faktum att jag framstår som mindre bekymrad över alla möjliga risker också kan förmedla en trygghet och ett lugn till den jag har att göra med.

Jag har dock stor respekt för olika kollegors egna bedömningar, ofta grundade på betydligt mer erfarenhet. Och de komplicerade är ju att när jag vill välja ett lägre säkerhetstänkande för att underlätta kommunikation och empati och undvika kränkningar, så kan det i praktiken innebära att jag inte bara utsätter mig själv för den något högre risken, utan även kollegan som jobbar med mig. Och här inser jag också att mina prioriteringar inte kan styra själva, båda i patrullen måste känna sig bekväma med hur vi jobbar. Och att hitta den balansen i situationer där man ibland måste agera väldigt snabbt kan vara lite komplicerat... Men, men, det är en del av jobbet som vi har valt...

Read more...