Polisers säkerhetstänkande

Idag var jag på ett jobb som väckte känslor och ställde frågor. Jag skall försöka dela med mig av dessa funderingar utan att varken lämna ut någon person eller rucka på förundersökningssekretessen. Om någon av mina läsare tycker att jag misslyckas med det, så tar jag tacksamt emot feedback, så att jag kan fundera över om jag har passerat någon gräns och måste tänka om.

Jag och kollegan hamnade som första patrull på ett jobb med en människa som var skör och bräcklig, och mådde mycket dåligt. Hon hade även under sista tiden upplevt att hon hade blivit utsatt för upprepade kränkningar, vilket ledde till att allt till slut brast och hon reagerade besinningslöst på ett sätt som skapade fara för andra och för henne själv.

När vi kommer fram till henne, och i hela vårt följande agerande gentemot henne, så behöver två ofta motstående intressen balanseras, å ena sidan säkerhetstänkande och det taktiska, å andra sidan bemötandet, respekten, kommunikationen, kontakten och empatin. Den polis som inte ser motsatsförhållandet mellan dessa två intressen, och som inte aktivt reflekterar över det, anser jag behöver ta sig en ordentlig funderare. Vi vet inte om hon fortfarande bär på ett vapen, men vi tror inte det (det hon bar på tidigare vet vi är lämnat på annan plats). Vi märker däremot direkt att hon, liksom många sköra människor, reagerar extremt starkt på allt som hon uppfattar som en kränkning av hennes integritet, och en ordentlig visitation eller ens en kontroll av handväskan som hon bär på faller definitivt in i den kategorin.

I sådana situationer gör varje polis en egen bedömning. Det finns poliser som inte överhuvudtaget vill känna att de kompromissar med säkerheten, och som också känner ett behov av att ha total fysisk kontroll över en oberäknelig motpart för att inte ta någon form av risk. Går man in med den attityden så slutar också många situationer med att personer brottas ned och bojas, för de allra flesta, speciellt psykiskt sköra, reagerar starkt på att bli visiterade, konrollerade och beordrade. Sen finns det den andra ytterligheten, poliser som vill anstränga sig så långt det går för att undvika att behöva bunta ihop och boja, även om det kan innebära kompromisser med säkerheten, t.ex. att en person inte visiteras direkt, eller tillåts mer rörelseutrymme.

Jag har förstått att jag befinner mig längst ut på den sida av skalan där säkerhetstänkandet är som lägst. Delvis kanske jag bedömer situationer som mindre riskabla en många andra, och det kan ha att göra med att jag inte varit i polisyrket särskilt länge och inte drabbats av någon ordentlig tjuvsmäll. Delvis kanske det beror på att jag som gammal kampsportare har mycket stort förtroende för min förmåga att hantera ett handgemäng om det uppstår. Men jag är inte dummare än att jag förstår att det spelar mindre roll om det finns vapen med i leken. Så den avgörande skillnaden för mig kanske ändå är att jag är beredd att ta vissa risker, som jag ändå upplever som relativt små, för att undvika att en motpart skall uppleva sig kränkt av polisingripandet. Mitt lägre säkerhetstänkande förenklar för mig att visa respekt och empati för den jag har att göra med, och jag vill även tro att det faktum att jag framstår som mindre bekymrad över alla möjliga risker också kan förmedla en trygghet och ett lugn till den jag har att göra med.

Jag har dock stor respekt för olika kollegors egna bedömningar, ofta grundade på betydligt mer erfarenhet. Och de komplicerade är ju att när jag vill välja ett lägre säkerhetstänkande för att underlätta kommunikation och empati och undvika kränkningar, så kan det i praktiken innebära att jag inte bara utsätter mig själv för den något högre risken, utan även kollegan som jobbar med mig. Och här inser jag också att mina prioriteringar inte kan styra själva, båda i patrullen måste känna sig bekväma med hur vi jobbar. Och att hitta den balansen i situationer där man ibland måste agera väldigt snabbt kan vara lite komplicerat... Men, men, det är en del av jobbet som vi har valt...