DN bloggare med politiskt betingad empati

Jag brukar inte kommentera inlägg av bloggare (vilket jag kanske borde börja med), men idag läste jag en text på DN som fick mig att häpna. Visst finns det gott om knäppskallar på nätet, men DN är ju ändå Sveriges största och mest välrenommerade dagstidning (även om de kanske tappar den ställning snart då de successivt har bytt ut grävande journalistik mot t.ex. bloggar om smink eller metabloggar om modebloggande...). Bloggaren, Ulrika By, öser galla över hur europeiska män träffar flickor i Thailand, vilket har fått henne att "tappa tron på mänskligheten". Och hon nöjer sig inte med att kritisera och problematisera de fall då de vita männen använder sin maktposition för att behandla thaitjejerna illa, utan hånskrattar åt och förnedrar verbalt de män som faktiskt har blivit kära och vill hjälpa den person som de har fått känslor för, men som blir blåsta (maktrelationerna kan självklart se olika ut i olika relationer, oavaktat kön och etnicitet). Texten genomsyras av hat och äckel gentemot alla europeiska män som tittar åt thailändska tjejer, och det finns absolut ingen empati för de inblandade människorna.

Texten var så pass absurd att jag gjorde en snabb sökning på Ulrika Bys namn, och hamnade då på en krönika om Sturebymordet. Här svallar Ulrika By över av empati för de två ungdomar som tillsammans mördat en helt oskyldig jämnårig tjej (den ena som anstiftare, den andra som gärningsman). Ulrika skriver om tonårskärlek, förälskelse, passion, på ett sätt som både romantiserar och närmast ursäktar det avskyvärda mordet. Inget dömande över huvud taget, skulden läggs snarare på "föreställningar om hur riktiga män och riktiga kvinnor skall vara".

Kontrasten mellan texterna är så skarp att den lockar till spekulationer. De män som blir kära i en thaitjej, och sedan försöker hjälpa henne ekonomiskt, förtjänar att hånas och skrattas åt som de patetiska kräk de är. De ungdomar som begår ett överlagt mord på en oskyldig tjej är bara vilsna stackare som har förletts av passion och kärlek. Varför de så totalt olika perspektiven. Och finns det något i Ulrika Bys texter som är typiskt för åsikter som i vissa grupper är politiskt korrekta?

Tja, jag lär inte bottna i de funderingarna här och nu, men tyvärr tror jag att det handlar mycket om att människor i nästan alla grupperingar (och speciellt de radikala) utsätts för en social indoktrinering där empatin är politiskt betingad. Om man tar exemplet med en högerextrem gruppering, så finns det mycket empati för de svenska flickor som har blivit våldtagna och de svenska åldringar som har blivit rånade eller bestulna, förutsatt att gärningsmannen är av invandrarbakgrund. Däremot saknas helt emapti för t.ex. de människor som lever gömda i Sverige i rädsla för att skickas tillbaka till en mycket svår tillvaro som de har offrat allt för att fly ifrån.

I den krets som jag gissar att Ulrika By identifierar sig med, så finns det mycket empati för brottslingar, de ses som offer för yttre faktorer snarare än som ansvariga för sina egna handlingar. Om det inte rör sig om sexköp såklart, då är brottslingen bara värd förakt. Kanske det är känslan av att man hela tiden måste kämpa emot de sociala maktstrukturer av "könsmaktsordning", "klassamhälle" och rasism mm som gör att vita, socialt välanpassade män (som som grupp de facto har en fördelaktig ställning i samhället) som gör att just dessa män inte omfattas av empatin, om de inte som den 16-årige mördaren (vit, ifrån en medelklassfamilj) begår ett så grovt brott att de tappar sin ställning på den sociala skalan. Jag tror att man här kan hitta förklaringen till att många debattörer kan uttrycka sig extremt nedvärderande om sexköpare, men samma debattörer skulle aldriga använda samma kränkande ord och beskrivningar om inbrottstjuvar, rånare, eller ens mördare. Och i Ulrika Bys fall, så spillde föraktet och hatet över på alla män som överhuvudtaget tittar åt tjejer som kommer ifrån en grupp/etnicitet som anses vara mer utsatt. Manshatet gled närmast över i rasism...

Slutligen så skulle man kunna önska att DN hade någon sorts kvalitetssäkring på de skribenter som bloggar på deras site.