"Farbror Blå" får tillbaka jobbet

Efter ett beslut i Arbetsdomstolen fastställs att uppsägningen av den polisman som bloggade under psuedonymen "Farbror Blå" inte var korrekt, varför han skall återanställas och få skadestånd. Frågan har drivits av polisförbundet, som naturligtvis är nöjda med domen. Även på det lokala polisförbundet i Stockholms websida så uttrycks det glädje över domen och kritik mot arbetsgivaren. Däremot skriver DN en ledare där förbundet kritiseras för att ha drivit frågan och där det påpekas att domen kan få effekten att förtroendet för poliskåren skadas.

Vad gäller kritiken emot polisförbundet, så är det för mig naturligt att förbundet, som ju faktiskt har i uppdrag att representera den enskilde polismannen i konflikter med arbetsgivaren, driver frågan. Sedan är det upp till domstolen att döma. Däremot kan jag hålla med om att man troligtvis hade tjänat på en låg profil vad gäller offentliga uttalanden i det här ärendet. Det som kritiken i så fall borde ha riktat in sig på är naturligtvis Arbetsdomstolens dom. Jag skriver ju själv en polisblogg, så jag anser naturligtvis att en polis i grunden har rätt att dela med sig av sina tankar och erfarenheter i skrift. Men för mig så gäller detta så länge man inte stör en pågående utredningen eller på annat sätt bryter mot någon sekretess samt så länge man inte på ett otillbörligt sätt kränker människor man har mött i sin yrkesroll. Jag har inte själv läst särskilt mycket av Farbror Blå´s blogg, den togs ju snabbt bort då det hela briserade i media, men efter vad jag har läst om den, så verkar det inte vara någon tvekan om att texterna har varit kränkande gentemot både kollegor och allmänhet. Och detta skadar naturligtvis förtroendet för polisen. Jag har ingen insyn i arbetsrätt, men jag är inte säker på att jag själv hade gjort en annan bedömning än vad Personalansvarsnämnden gjorde när de valde att avskeda mannen, för det finns inget som polisen är så starkt beroende av för att kunna utföra sitt jobb, som just allmänhetens förtroende.

Read more...

Bloggandet

Ni som har följt bloggen ett tag har troligtvis noterat att det inte har hänt så mycket på ungefär 10 dagar... En anledningen till detta är naturligtvis att jag har haft ganska fullt upp med arbete och annat, men avsaknandet av nya inlägg under så pass lång tid efter att ha skrivit nästan varje dag reflekterar också ett skifte i mina prioriteringar. Skriver man så mycket som jag har gjort tidigare, så tar det naturligtvis en del tid, vilket är en vara som jag redan innan kände att jag hade brist på...

Under de månader som jag har drivit bloggen har jag fått bekräftat för mig själv att jag tycker att det är riktigt roligt och givande att skriva, och det har framförallt varit väldigt roligt att bli läst och kommenterad (tyvärr har jag dock inte hittat en räknare som räknar varje besök, och jag är motvillig till att testa mer efter att den förra räknaren kraschade hela bloggen, så jag har egentligen ingen aning om hur många som läser det jag skriver...). Men jag har dessutom haft en ambition att bloggen successivt skulle få större spridning och fler besökare, och om det nu skulle vara så, så är det inget som jag själv har märkt av. Det innebär också att det blir svårare för mig själv att motivera att lägga så pass mycket tid som det tar att skriva så regelbundet som jag har gjort. Det är ju skrivandet i sig (och de följande diskussionerna) som jag tycker är roliga, så därför har jag inte prioriterat de saker som jag fått höra skulle driva upp antalet besökare (t.ex. att skriva mer på andras bloggar) då jag ändå tyckt att jag har haft svårt att hinna med. Men det kanske har varit en dålig strategi, med tanke på att det främsta målet med bloggen är att få spridning för de diskussioner som jag tycker är viktiga.

Efter att ha reflekterat lite, så har jag kommit fram till att jag absolut vill fortsätta att driva bloggen, men att jag tills vidare släpper den ambition som jag har haft att skriva något varje dag. Det får helt enkelt bli mer sporadiska inlägg. Sen får jag se om jag hittar andra kanaler att utveckla mitt intresse att skriva om samhällsfrågor, men om jag skulle göra det, så kommer allt jag producerar naturligtvis finnas länkat till på bloggen.

En annan fundering som jag har haft där jag mer än gärna tar emot tankar och idéer ifrån er som läser bloggen är att öppna upp den för fler skribenter. Jag har visserligen inte särskilt mycket kommentarer på bloggen, men flera av er som kommenterar håller väldigt hög klass på det ni skriver. Det kanske skulle vitalisera bloggen om jag kunde fixa så att några av er som är intresserade och kunniga skulle kunna skriva egna inlägg som gästskribenter, istället för att bara kommentera?

Sen kan jag passa på att flagga för att bloggen antagligen kommer att få ett visst fokus på Colombia, och valet där, under den kommande tiden, speciellt ifrån slutet av maj till slutet av juni. Anledningen är att jag har semester då, och tänkte spendera den genom att åka till Colombia och kombinera resandet med att studera och förhoppningsvis engagera mig i det colombianska valet. Det skall bli intressant att se om jag kan göra något konstruktivt av den idén trots total brist på både förberedelser, kunskaper och erfarenhet på området... Även här tar jag tacksamt emot råd och förslag!

Avslutningsvis så hoppas jag att de av er som tidigare besökt bloggen regelbundet, och speciellt ni som har kommenterat, fortsätter med det trots att inläggen kommer att bli färre och oregelbundnare. Jag uppskattar varje kommentar och varje läsare, det är ju helt och hållet för er som jag skriver...

Read more...

Paus

Efter att ha haft en paus på ett antal dagar utan att ha producerat några inlägg, är det dags att börja skriva igen. Jag skyller gärna de senaste dagarnas lathet vad gäller bloggandet på att det har varit mycket knarkspanande och annat kvällsjobb den här veckan, men faktum är att det nog snarare berodde på att jag blev lite omotiverad av att 90 % av responsen på bloggen kommer ifrån sverigedemokrater eller israelkramare... Jag försöker visserligen ha inställningen att alla kommentarer är välkomna, men det finns också en gräns för hur mycket knepiga resonemang man orkar bemöta, och det lustiga är att av de två grupperna jag nämnde ovan så verkar det vara så att den av dem som det går lättast att föra en dialog med utan tvekan är sverigedemokraterna... Och det är definitivt inte förekomsten av de kommentarer jag får som sänker motivationen, utan avsaknaden av annan feedback (med några få undantag).

Hur som helst, skam den som ger sig, nu försöker jag komma igång igen, och så hoppas jag på att jag får lite bredare och mer varierad respons framöver, och inte bara på de inlägg som rör Israel eller SD...

Read more...

Reinfeldts försvar vekt

Som tur är verkar historien med Asks nu infamösa uttalanden om att hänga ut sexköpare inte vara slut ännu. Reinfeldt har nu svarat på Bodströms uttalanden, genom att bagatellisera Asks groda och istället hävda att om någon justitieminister borde ha avgått, så var det Bodström själv när Tony Olsson avvek ifrån Hall. Bodström svarar att rymningar sker jämt, och att det är värre att ha en justitieminister som inte kan skilja på misstänkta och dömda. Dessutom vore det, vilket Bodström inte ens nämner, illa nog att hänga ut dömda sexköpare. Skall staten plötsligt informera grannar och familj om alla brott en individ gör sig skyldig till? Och härnäst? Skall även t.ex. otrohet rapporteras till familjen? Nej, det hade räckt om man åtminstone smidigt informerade i de fall när det finns specifika individer som riskerar att utsättas för nya brott, som t.ex. när en person som är dömd för upprepade och grova kvinnomisshandlar inleder en ny relation. Men några sådana ambitioner finns inte. Istället fokuseras på att hänga ut misstänkta sexköpare...

Bodström har självklart rätt igen, och Reinfeldts försök till försvar genom attack känns vekt. Det är ytterst förvånande att Reinfeldt själv inte verkar tycka att uttalandet är särskilt anmärkningsvärt, han kom t.ex. med helt irrelevanta jämförelser i Ekots intervju i lördags. Eftersom Ask inte själv verkar förstå att hon behöver ta kraftfullt avstånd ifrån sina tidigare uttalanden (göra en "pudel"), så är det dessutom förvånande att inte Reinfeldt verkar ha förklarat detta för henne.

Det är bara att hoppas att media, oppositionen, och bloggosfären fortsätter att lyfta frågan, vi kan helt enkelt inte ha en justitieminister som vill ha pöbelvälde för ett specifikt brott i Sverige.

Read more...

Norberg och Wiehe

Jag är notorisk dålig på att besöka andras bloggar, min internetkonsumtion inriktar sig framför allt på nyhetssajter, men jag har själv bestämt mig för att jag behöver bli bättre på det. Jag har lite svårt att förklara varför alla andra borde gå in på min blogg och läsa och kommentera, när jag inte tar mig tid till att läsa andras... I ett försök till bättring så hamnade jag på den liberale debattören Johan Norbergs blogg. Där fastande jag för texten om hur sångaren och låtskrivaren Mikael Wiehe hade skrivit en låt tillägnad Noberg, och dennes text om socialisters bild av nyliberala och deras världsbild. Ett läsvärt inlägg som kan ge lite perspektiv på ideologiska motsättningar... Generellt sätt så tror att det skulle vara bra för samhällsdebatten om man inte försökte utmåla sina politiska motståndare som illvilliga, utan istället fokuserade på sakfrågorna. De allra flesta som engagerar sig i politik och samhällsdebatt drivs av en vilja att göra samhället bättre, sen finns det visserligen åsikter, grupper och partier som även jag har genuint svårt att acceptera...

Read more...

DN bloggare med politiskt betingad empati

Jag brukar inte kommentera inlägg av bloggare (vilket jag kanske borde börja med), men idag läste jag en text på DN som fick mig att häpna. Visst finns det gott om knäppskallar på nätet, men DN är ju ändå Sveriges största och mest välrenommerade dagstidning (även om de kanske tappar den ställning snart då de successivt har bytt ut grävande journalistik mot t.ex. bloggar om smink eller metabloggar om modebloggande...). Bloggaren, Ulrika By, öser galla över hur europeiska män träffar flickor i Thailand, vilket har fått henne att "tappa tron på mänskligheten". Och hon nöjer sig inte med att kritisera och problematisera de fall då de vita männen använder sin maktposition för att behandla thaitjejerna illa, utan hånskrattar åt och förnedrar verbalt de män som faktiskt har blivit kära och vill hjälpa den person som de har fått känslor för, men som blir blåsta (maktrelationerna kan självklart se olika ut i olika relationer, oavaktat kön och etnicitet). Texten genomsyras av hat och äckel gentemot alla europeiska män som tittar åt thailändska tjejer, och det finns absolut ingen empati för de inblandade människorna.

Texten var så pass absurd att jag gjorde en snabb sökning på Ulrika Bys namn, och hamnade då på en krönika om Sturebymordet. Här svallar Ulrika By över av empati för de två ungdomar som tillsammans mördat en helt oskyldig jämnårig tjej (den ena som anstiftare, den andra som gärningsman). Ulrika skriver om tonårskärlek, förälskelse, passion, på ett sätt som både romantiserar och närmast ursäktar det avskyvärda mordet. Inget dömande över huvud taget, skulden läggs snarare på "föreställningar om hur riktiga män och riktiga kvinnor skall vara".

Kontrasten mellan texterna är så skarp att den lockar till spekulationer. De män som blir kära i en thaitjej, och sedan försöker hjälpa henne ekonomiskt, förtjänar att hånas och skrattas åt som de patetiska kräk de är. De ungdomar som begår ett överlagt mord på en oskyldig tjej är bara vilsna stackare som har förletts av passion och kärlek. Varför de så totalt olika perspektiven. Och finns det något i Ulrika Bys texter som är typiskt för åsikter som i vissa grupper är politiskt korrekta?

Tja, jag lär inte bottna i de funderingarna här och nu, men tyvärr tror jag att det handlar mycket om att människor i nästan alla grupperingar (och speciellt de radikala) utsätts för en social indoktrinering där empatin är politiskt betingad. Om man tar exemplet med en högerextrem gruppering, så finns det mycket empati för de svenska flickor som har blivit våldtagna och de svenska åldringar som har blivit rånade eller bestulna, förutsatt att gärningsmannen är av invandrarbakgrund. Däremot saknas helt emapti för t.ex. de människor som lever gömda i Sverige i rädsla för att skickas tillbaka till en mycket svår tillvaro som de har offrat allt för att fly ifrån.

I den krets som jag gissar att Ulrika By identifierar sig med, så finns det mycket empati för brottslingar, de ses som offer för yttre faktorer snarare än som ansvariga för sina egna handlingar. Om det inte rör sig om sexköp såklart, då är brottslingen bara värd förakt. Kanske det är känslan av att man hela tiden måste kämpa emot de sociala maktstrukturer av "könsmaktsordning", "klassamhälle" och rasism mm som gör att vita, socialt välanpassade män (som som grupp de facto har en fördelaktig ställning i samhället) som gör att just dessa män inte omfattas av empatin, om de inte som den 16-årige mördaren (vit, ifrån en medelklassfamilj) begår ett så grovt brott att de tappar sin ställning på den sociala skalan. Jag tror att man här kan hitta förklaringen till att många debattörer kan uttrycka sig extremt nedvärderande om sexköpare, men samma debattörer skulle aldriga använda samma kränkande ord och beskrivningar om inbrottstjuvar, rånare, eller ens mördare. Och i Ulrika Bys fall, så spillde föraktet och hatet över på alla män som överhuvudtaget tittar åt tjejer som kommer ifrån en grupp/etnicitet som anses vara mer utsatt. Manshatet gled närmast över i rasism...

Slutligen så skulle man kunna önska att DN hade någon sorts kvalitetssäkring på de skribenter som bloggar på deras site.

Read more...

Lunds universitet inspirerat av Kina?

Lunds universitet förbjuder enligt SvD studenter att blogga om politik och religion. Det låter naturligtvis helt vansinnigt, och skulle strida mot Sveriges grundlag om yttrandefrihet, och låter som en policy som snarare hör hemma i Kina än i Sverige. Läser man vidare så tolkar jag det som om förbudet gäller de som skriver på universitets egen blogg. Det gör det hela aningen mindre idiotiskt, men det är fortfarande anmärkningsvärt att ett svenskt universitet försöker hindra elever att skriva om allt som "kan väcka anstöt". Värdet av att överhuvudtaget ha en sådan blogg känns ganska lågt, och att universitetsstudenter fostras till att inte ta upp frågor som kan vara kontroversiella känns både beklämmande och kontraproduktivt.

Read more...