Ogrundade rasistanklagelser gynnar främlingsfientliga

Jag har så länge som jag har haft en politisk identitet vurmat allra mest om frågor som rör solidaritet. Solidaritet med utsatta människor i Sverige. Solidaritet med de långt många fler och ofta väldigt mycket mer utsatta människor som finns runt omkring i världen i länder med fattigdom, diktatur, korruption, enorma orättvisor, mm. Solidaritet med djur och natur (även om det inte är relevant för det här inlägget...). Och jag har dessutom rest en hel del, främst i Latinamerika, där jag också har flera nära vänner. Så för mig har det alltid varit självklart att ta ställning mot alla former av rasism och främlingsfientlighet, förtryck och diskriminering. Jag är också sedan länge medlem i de flesta större ideella föreningar som är verksamma inom de här områdena, t.ex. Amnesty och Röda Korset (där jag även varit aktiv). Dessutom har jag länge förespråkat en generös och humanistisk migrations- och integrationspolitik, både vad gäller vilka som får stanna och hur man behandlar asylsökande och papperslösa medan de är i Sverige.

Anledningen till att jag ger den här bakgrunden är att visa på att jag känner mig ganska trygg värderingsmässigt vad gäller frågor som rör människovärde och mänskliga rättigheter (som jag även läst kurser i). Men ändå så märker jag att jag, eller människor vars åsikter jag delar, ibland klumpas ihop med en brun höger med Breivik i spetsen. Varför? För att jag ibland talar om att man måste göra något åt att brottsligheten är så hög i de segregerade förorterna, att man måste vara tydlig och hård i kampen mot hederskultur eller att det är ett problem om barn påtvingas dogmatiskt religiösa seder av sina föräldrar. Dessutom befinner jag mig någonstans i mitten på den politiska höger-vänster skalan (och långt ut i den gröna dimensionen), vilket också ibland likställs med att vara åtminstone lite fascistisk...

Två av de tydligaste exemplen på den sortens polariserande retorik som jag reagerar mot är Maria Svelands debattartikel i DN Kultur för någon vecka sedan och Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet kort därefter. Därför skrev jag ett svar, som publicerades på debattsidan Newsmill. I Newsmillartikeln argumenterar jag även för att jag tror att de som har mest att vinna på den sortens polariserande retorik där alla som inte delar den politiskt korrekta världsbild som förs fram av vad som skulle kunna kallas "kultureliten" är de riktigt främligsfientliga krafterna i samhället. De kan nämligen ta på sig rollen av sanningssägare då de talar om att invandrare ifrån vissa delar av världen är överrepresenterade i brottsstatistiken eller att vissa kulturer har allvarliga problem med sin jämställdhetssyn.

Min förhoppning är att det borde gå att kombinera en öppnare debatt med högre i tak där man vågar se och ta i problem, med ett förhållningssätt där man fortfarande är på sin vakt mot och reagerar på främlingsfientliga och missaktande generaliseringar mot vissa folkgrupper.

Tillägg 2012-02-21
Debatten som startades med Svelands artikel fortsätter på DN kultur genom en intressant text av Fredrik Ekelund

Read more...

Inkonsekvent syn på missbruk

Dagens stora nyhet verkar vara att den folkpartistiske riksdagsmannen och medlemmen i Systemblagets styrelse Carl B Hamilton på DN Debatt argumenterar för att Systembolaget skall börja med med hemleveranser av alkohol. Förslaget fick direkt stöd av talespersoner ifrån folkpartiet och moderaterna, som liksom Hamilton själv lyfter fram serviceaspekten och hur viktigt det är att folk är nöjda med Systembolaget så att inte monopolet hotas.

Systembolagets presschef Lennart Agén säger att frågan inte är ny och ser både fördelarna med en bättre service till kunderna och nackdelarna med en ökad tillgänglighet. IOGT-NTO fokuserar däremot naturligtvis på riskerna att alkoholismen ökar. De poängterar även att Systembolaget redan idag har stort stöd bland svenskarna, varför argumenten om att hemleveranser skulle behövas för att skydda monopolet ter sig aningen ihåliga.

Bara någon dag tidigare så handlade det politiska utspelet ifrån alliansregeringen om en ny ansträngning för att bekämpa den ökande cannabisanvändningen bland unga. Jag har som polis stött på många unga cannabismissbrukare, och jag känner väl igen bilden av att missbruket påverkar den kognitiva förmågan negativt som målas upp i artikeln om Jim som publicerades tillsammans med nyheten. Dessutom är det väl känt att cnnabisanvändning riskerar att leda in i tyngre missbruk. Så jag stöder helhjärtat folkhälosminister Maria Larssons satsning mot cannabismissbruket. Hasch och marihuanarökning hos unga är ett stort och växande samhällsproblem som måste tas på allvar och hanteras.

Om man dock slår ihop de båda nyheterna, så kan jag inte låta bli att känna att alliansen, och för all del hela det svenska samhällets, syn på droganvändning är kraftigt inkonsekvent. Cannabismissbruk ÄR ett stort problem, men i jämförelse med alkoholmissbruk så är det försvinnande litet. Man riskerar att bli "dum" av att missbruka cannabis, men jag kan lova att de människovrak som vi poliser gång på gång tar hand om då de druckit för mycket alkohol inte är ett dugg smartare, snarare tvärt om. Hjärnan förstörs nämligen även av alkoholmissbruk, även om det må vara hänt att cannabis skadar hjärnan vid ett tidigare stadium då det konsumeras och på ett mer oberäkneligt sätt, medan många kan bruka alkohol utan att ta någon skada. Dessutom finns det som bekant en mycket stark koppling emellan våldsbrott och alkoholkonsumtion, i en granskning som P1s Kaliber gjorde av misshandelsdomar var häpnadsväckande åtta av tio gärningsmän påverkade av alkohol. Så alkoholen som samhällsproblem är mångdubbelt mycket större och värre än cannabisen.

Hade droglagstiftningen varit konsekvent så hade tveklöst alkohol varit totalförbjudet, liksom droger som cannabis och kat. Det är dock varken politiskt eller praktiskt möjligt för tillfället. Men man skulle i alla fall kunna önska sig att politikerna fokuserade mer på att belysa och bekämpa de enorma problem som alkoholen skapar än att försöka öka tillgängligheten och förbättra möjligheten för privata aktörer att komma in på marknaden och tjäna pengar på bruk och missbruk. Om man tillåter sig att spekulera lite så kan man också se Hamiltons referenser i inlägget till gårdsförsäljning som en varning att hemleveranserna också kan användas till att öka möjligheterna för andra aktörer att sälja alkohol i Sverige, något som redan konstaterats av JK skulle luckra upp och riskera att stjälpa alkoholmonopolet, vilket torde vara marknadsliberalernas slutmål...

Se även artikeln som jag skrev på Newsmill om cannabis och alkoholmissbruk och ett tidigare inlägg om kat och alkohol.

Read more...

A-kassan misslyckad mischmasch som behöver göras om och göras rätt

En av de bästa sakerna med Sverige är att alla har råd med sjukvård. Ok, redan när jag skriver den här meningen så inser jag att det är ett grovt förenklat påstående. Papperslösa har fortfarande inte tillgång till sjukvård på samma villkor som alla andra, vilket förhoppningsvis kommer att förändras efter uppgörelsen emellan regeringen och miljöpartiet i mars i år (även om migrationsministern stretar emot). Och visst kan vården ofta vara långsam och otillgänglig, men månaders kötider och misstag beroende på stressad personal. Och tandvården ingår inte. Men grundprincipen gäller i alla fall. Vi har låga egenavgifter och ett högkostnadsskydd på årlig basis som i princip alla kan hantera, därefter är vården gratis. Och detta beror på den statliga allmänna sjukförsäkringen. Som täcker alla på samma sätt och till samma proportionerliga (skattefinansierade) kostnad oavsett hur sjuklig man är.

Tänk er en annan variant, där sjukförsäkringen är frivillig och där kostnaden baseras på hur sannolikt det är att du blir sjuk. Personer med skador, ärftliga sjukdomar, med mera löper högre risk att bli sjuka och betalar därför en högre premie. Dessa grupper är kanske dessutom ofta ekonomiskt svagare och riskerar därför att chansa om de väl är friska för tillfället och strunta i att betala sin premie. Sen står det utanför försäkringen om det väl händer något och får klara sig på socialbidraget. Låter det absurt? Det är ungefär så som arbetslöshetsförsäkringen fungerar.

Hur kan det då ha blivit så fel. Som vanligt så skyller de politiska blocken på varandra. Socialdemokraterna har länge varit motståndare till en statlig och obligatorisk a-kassa, trots att det borde vara vänsterpolitik att se till att trygghetssystemen är kollektiva och gäller alla. Varför? Det beror troligtvis på att socialdemokraterna i mångt och mycket är ett intresseparti för LO, och facken tror sig förlora medlemmar, pengar och makt om de förlorar kopplingen till a-kassan. Just kopplingen till LO är tveklöst ett av socialdemokratins största trovärdighetsproblem, i fråga efter fråga blir det tydligt att de i första hand representerar LO-medlemmarnas intressen och i bästa fall i andra hand svaga och marginaliserade grupper i samhället. Alliansen då? Jo, de reformerade a-kassan så att den innebar högre andel egenfinansiering och stora skillnader emellan olika grupper, vilket fick som konsekvens att ca 400 000 lämnade a-kassan bara 2007. Trots att a-kassan fortfarande var en kraftigt statligt subventionerad försäkring med relativt sett mycket gynnsamma villkor. Men arga och trängda människor är inta alltid rationella.

DN argumenterar idag för en obligatorisk a-kassa där alla som arbetar är med och betalar och alla får skydd vid arbetslöshet. Miljöpartiet vill gå ännu längre och slå ihop arbetslöshetsförsäkringen med sjukförsäkringen och låta det nya systemet vara enklare, enhetligt och skattefinansierat. Både varianterna skulle innebära ett stor förbättring jämfört med dagens misslyckade kompromiss med inslag av det sämsta ifrån både socialdemokrater och moderater.

Read more...

DN om Sverigedemokraternas världsbild

Diskussionen om diskussionen om Sverigedemokraterna fortsätter. DN skrev igår i en osignerad ledare med uppmaningen att "Sluta jamsa med!". De som skulle sluta jamsa med var väl främst medier och politiker, men kanske även allmänheten, och det som det inte skulle jamsas med i var Sverigedemokraternas problembeskrivning och världsbild. DN tog upp tre fallgropar som etablissemanget faller i. Den första handlar om att man köper SDs bild av att vi inte talar om invandringens problem. Här tydliggör DN att de problem som finns visst exponeras. Den andra fallgropen gäller att man blandar ihop social situation med etnicitet. Det är människor som är lever i utanförskap som tenderar att hamna i kriminalitet eller bidragsberoende, inte människor med en viss härkomst. Den sista fallgropen rör det faktum att vi måste vara tydliga med att även om inte alla människor som kommer till Sverige innebär en ekonomisk vinst för samhället, så finns det även en humanitär aspekt som är nog så viktig. Det finns starkt vägande moraliska skäl att ta emot människor som flyr ifrån hemskheter, och att inte splittra familjer genom att sedan förvägra deras barn eller makar att komma efter.

Jag håller i stort sett med DN på alla punkter, och uppskattar det tydliga ställningstagande som ledarredaktionen gör i och med den här ledaren. Jag vill också bidra med mina egna reflektioner angående de här så kallade "fallgroparna", men det kommer i senare, separata inlägg.

Read more...

Intressant om integrationsdebatten

Jag hade tänkt skriva ett till längre inlägg, eller kanske en artikel,om Sverigedemokraterna och integrationsdebatten för att vädra mina funderingar till vad jag ser för problem med diskussionen kring invandringen och anledningarna till att Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen. Jag har dock inte lyckats komma till skott ännu, kanske blir det imorgon, men under tiden kan jag rekommendera två väldigt intressanta artiklar på DN debatt. Den första, skriven av två chefredaktörer på högerkanten, Paulina Neuding och Johan Lundberg, argumenterar för att det behövs en debatt om invandringens problem. Den andra artikeln, skriven av journalisten Lisa Bjurwald som skrivit om rasism och främlingsfientlighet hävdar att invandringens problem visst diskuteras. Båda är dock överens om att man behöver lyfta fram invandringens positiva aspekter. Jag håller med Bjurwald i sak, men tycker ändå att Neudings och Lundbergs artikel är intressant och läsvärd. Frågan är dessutom mycket djupare än huruvida problemen diskuteras eller ej, det kan handla om hur de diskuteras, vilka som diskuterar dem, vilka aspekter som lyfts fram, och vilka lösningar som föreslås. Sen är jag rörande överens om att invandringens fördelar behöver lyftas fram mer.

Read more...

Poliser ger underbetyg åt kampen mot grov organiserad brottslighet

En enkät som polisförbundet har gjort och som rapporteras om av ekot visar att de flesta poliserna tycker att polisens arbete mot organiserad brottslighet behöver bli effektivare, både vad gäller kampen mot den grova organiserade brottsligheten och olika ligor, samt kampen mot nyrekryteringen till organiserad brottslighet. Kritiken förvånar inte, även om siffrorna kanske visade på en större samstämmighet i missnöjet än vad jag hade väntat mig (statistiska resultat beror dock alltid på hur man väljer att ställa frågor och formulera svarsalternativ). Det som inte tas upp på varken tas upp av DN eller Aftonbladet är dock att en faktor som bedöms söm mycket problematisk vad gäller kampen mot organiserad brottslighet är att vår sekretesslagstiftning många gånger effektivt hindrar det samarbete mellan myndigheter som är en central framgångsfaktor. Tyvärr är det ofta så att man som polis behöver känna att lagstiftningen (och således lagstiftarna) motarbetar det arbete man försöker utföra. Överdrivet strikta och krångliga sekretesslagar och personuppgiftslagar samt svårighet att få använda nödvändiga tvångsmedel är ett problem, och väldigt låga straff för brott som misshandel, rån, inbrott, våldtäkt, mm, samt kraftiga straffrabatter då flera brott begås samt för unga är ett annat... Jag tror man gör ett misstag om man ser frustrationen som polisförbundets enkät ger uttryck för som kritik enbart mot polisledningen, det handlar nog mer om kritik mot de förutsättningar som polisen ges att arbeta med...

Read more...

Poliser, ungdomar och soft air guns

Allmänheten i Malmö ringer in till polisen och berättar att de har sett tre ungdomar med "pistolliknande vapen". Då polisen anländer ser även de att ungdomarna har vad som ser ut som pistoler i händerna, varför de drar vapen och beordrar ungdomarna att att släppa pistolerna och lägga sig ned. Därefter beslagstogs vapnen, som visade sig vara soft air guns, och pojkarna kördes senare hem till sina föräldrar. Tydligen har DN fått höra av ett vittne till händelsen att hon tyckte att det var hemskt att pojkarna tvingades lägga sig ned i det våta gräset, för poliserna borde ha insett att pojkarna bara lekte. "Så behandlar man inte barn".

När poliserna anländer till platsen är det naturligtvis fullständigt omöjligt att se skillnad på en soft air gun och en riktig pistol. Dessutom cirkulerar det en hel del vapen i Sverige, och inte minst i Malmö som har haft flera uppmärksammade skjutningar på sistone. Många skaffar vapen i ung ålder, mängder av personrån och butiksrån begås av 15-16-åringar och ibland av ännu yngre pojkar. Risken att vapnen som ungdomarna har i händerna är riktiga är därför minst sagt konkret. Men vissa verkar ändå förvänta sig att polismännen skall ta risken att själva bli beskjutna, eller att någon av ungdomarna skjuter någon annan runt omkring, för att undvika att göra dem rädda, och än värre, blöta av det fuktiga gräset... Det finns otaliga fall där barn begår mycket grova brott. Men i en potentiellt livsfarlig situation, så bör man alltså strunta i egen och andras säkerhet för att inte riskera att vara lite för brysk... Poliser gör, liksom alla andra människor, misstag, och några poliser gör fler och grövre misstag än andra. Ibland kan man även se strukturella och kulturella problem inom vissa enheter. Jag har absolut inget emot kritik mot polisens agerande, då det är rimlig och befogad kritik. Men det är också helt tydligt att det finns människor som kommer hitta anledningar att kritisera polisen om så allt de sett är att en polisman hjälpt en gammal dam över gatan...

Tillbaka till soft air guns och andra vapenliknande föremål. Det är ett gissel för både poliser och t.ex. butiksägare att det finns så gott om föremål som ser precis ut som riktiga skarpladdade pistoler, och att de är så lättillgängliga. Antalet rån som sker med föremål som ser ut som riktiga pistoler men som inte är det går inte att räkna, och om en affärsinnehavare får en pistol riktad mot ansiktet så måste han eller hon utgå ifrån att den är äkta, liksom vi poliser måste göra. Många rutinerade rånare använder t.o.m. hellre de falska pistolerna för att de då om de åker fast enbart döms till rån och inte till grovt rån. Det bästa vore om man kunde hitta en lagstiftning där man förbjöd alla föremål som ser ut precis precis som riktiga vapen helt (med vissa undantag). Det har redan hänt i t.ex. U.S.A. att barn har dött för att någon har trott att barnet har riktat en skarpladdad pistol mot dem när det bara var en replika eller en leksak. Det vore hemskt om något sådant skulle ske i Sverige.

Read more...

Om sekretess

Sverige torde på många sätt vara ett av de länder i världen som har högst respekt för den personliga integriteten. Vi har stränga datalagringsdirektiv genom bl.a. PUL, personuppgiftslagen. Vi har långtgående sekretess mellan olika myndigheter. Vi ställer mycket höga krav för att få använda tvångsmedel som har att göra med integritetskränkande informationsinsamling, som t.ex. hemlig telefonavlyssning. Generellt sätt så är jag glad att det i Sverige inte går att göra TV-program som amerikanska "COPS" där personer under känsliga och kränkande omständigheter får finna sig i att bli filmade. Då föredrar jag den försiktigare, humanare varianten "112 - På liv och död" där filmteamet tar hänsyn till förundersökningssekretess och inte heller filmar någon som inte vill vara med på bild.

Ibland kan jag dock känna att kraven på personlig integritet vägs väl tyngt mot andra intressen. Ett tydlig exempel är alla murar av sekretess som byggs upp mellan olika myndigheter. Det blir svårare för polisen att arbeta mot ungdomsbrottslighet om man inte har ett smidigt och fungerande samarbete och informationsutbyte med socialtjänsten. Det kan få förödande konsekvenser om polisen inte får del av medicinsk information om de t.ex. måste göra ett omhändertagande av en psykiskt sjuk person. De stela sekretesslagarna och den bristande informationen var säkerligen en av anledningarna som ledde till att en polisman dödades vid ett ingripande mot en psykisk sjuk person i Nyköping för ett antal år sedan. Självklart blir det inte bara farligare för polisen, det hade också förenklat ett konstruktivt bemötande gentemot den sjuke om polisen hade haft tillgång till den sortens information på samma sätt som man har tillgång till brottsregister.

I dagens DN ondgör sig den politiske chefredaktören Peter Wolodarski över att sjukvården har börjat använda ett nytt databaserat system, "Take Care", i vilket patienternas journaler centraliseras och görs mer lättillgängliga. Enligt Wolodarski riskerar detta att allvarligt skada den personliga integriteten, då en läkare kan se om patienten t.ex. tidigare lidit av psykisk ohälsa. Wolodarski markerar att han inser att det finns stora vinset med systemet, både kostnadsmässigt och vad gäller vårdkvalitet men är ändå starkt kritiskt, i integritetens namn.

Jag har mycket svårt att förstå Wolodarskis och DNs prioritering. För mig känns det självklart modernare datssystem som både kommer att göra sjukvården effektivare och billigare är en enorm vinst. Om all relevant patientinformation samlas och görs tillgänglig, så ges naturligtvis läkaren en mycket bättre möjlighet att göra en helhetsbedömning av patienten och dennes symptom. Visst kan det vara så att delar av informationen i journalen inte är relevant, men det torde vara svårt att säga i förväg vilka delar detta gäller. Och då måste det för patientens skull vara bättre att läkaren får göra den avvägningen. Dessutom är frågan mycket större än att röra behandlingen av enskilda patienter, då ett smidigare system säkerligen kommer att spara enorma resurser. Istället för att patienter och journaler skall remitteras fram och tillbaka i kostsamma och tidsödande omgångar, så torde det finnas jättelika besparingar att göra, vilket i sin tur gör att läkartider frigörs åt mer behövande än dem som t.ex. bara kommer in till en allmänläkare för att få en remiss. Med tanke på vilka köer det är i sjukvården för essentiella behandlingar och operationer, så vore det helt oförsvarligt i ett skattefiansierat sjukvårdsystem att inte göra effektiviseringar och besparingar som desutom skulle ge bättre behandling och resultat bara för att man är rädd att en läkare skulle läsa information i en journal som han inte behöver se.

Personlig integritet är viktigt. Jag vill inte att staten slumpmässigt skall kunna kontrollera var jag surfar eller vem jag mailar med. Men däremot är det självklart att myndigheter och sjukvård måste kunna begagna sig av information som är nödvändig för att kunna göra ett bra arbete. Det system som Wolodarski kritiserar är ett steg i rätt riktning. Det behövs fler sådana, inte färre, både vad gäller sjukvården och rättsväsendet (som t.ex. den uppluckringar av sekretess mellan socialtjänst och polis som Carin Götblads utredning om ungdomsbrottslighet har föreslagit). Till viss mån måste man faktiskt lita på att myndigheterna använder informationen på rätt sätt. För polisen är det helt nödvändigt att kunna göra dataslagningar som kan ses som integritetskränkande på personer vi möter i vårt arbete. Ibland ger slagningarna information som är irelevant för den aktuella arbetsuppgiften, men det går naturligtvis inte att veta på förhand. Vi får dock inte göra dylika slagningar om det inte finns en arbetsrelaterad orsak, och gör vi det kan det straffas med tjänstefel. Svårare än så behöver det inte vara för sjukvården heller.

Read more...

Dödsmisshandeln i Landskrona

Under de senaste dagarna så har det rapporterats flitigt i media, bl.a. på DN och Aftonbladet, om händelsen då en ett äldre par blev misshandlade efter en konflikt om en parkeringsplats, kvinnan så illa att hon senare avled. Idag har åklagaren lämnat in en häktningsframställan till tingsrätten, och häktningsförhandlingar mot den misstänkte 23-åringen kommer att hållas imorgon.

Det finns många aspekter att diskutera vad gäller dödsmisshandeln i Landskrona. Både med avseende på det meningslösa våldet och med avseende på uthängningen av den misstänkte gärningsmannen och trakasserierna mot den dennes familj. Alltför mycket för att publiceras i ett inlägg på bloggen. Därför har jag skrivit en artikel om ämnet, och publicerat den på Newsmill. Jag fokuserar där främst på all skada som uthängningen av gärningsmannen kan göra, både för dennes familj, men även polisiärt för utredningen och den kommande rättegången.

Read more...

Strid om biståndet

Två tidigare Sidachefer (tillika socialdemokrater) gick idag ut och kritiserade biståndsministern Gunilla Carlsson för hur hon har hanterat biståndspolitiken och även för hur hon har försökt skapa opinion emot hur biståndet har hanterats tidigare. Carl Tham och Bo Göransson hävdar även i sin artikel på DN-debatt att Carlssons attacker på hur Sida har bedrivit sitt arbete har ideologiska förtecken och att den syftar till att miskreditera bistånd i allmänhet så att det blir lättare att skapa acceptans för att sänka biståndet.

Självklart skall man vara medveten om att det man läser ifrån de tidigare Sidacheferna är en partsinlaga, då de i praktiken har blivit kontinuerligt kritiserade av Carlsson, men jag tycker ändå att det har flera viktiga poänger. Moderaterna har alltid varit det parti i Sverige som har varit minst intresserade av bistånd (följt av socialdemokraterna, de partierna är nästan alltid sämst vad gäller frågor som har en ideologisk eller MR karaktär, som t.ex. sjukvård åt gömda flyktingar). Att som Carlsson försöka hävda att man gör mer nytta med mindre pengar är naturligtvis nonsens. Självklart måste bistånd, liksom alla former av bidrag, monitoreras och utvärderas, men det torde knappast vara något nytt, vilket också påpekas i artikeln. Men det är en sak att se till att det bistånd som ges skall vara så effektivt som möjligt, och här måste man vara medveten om att ett visst svinn är oundvikligt med tanke på hur de länder där nöden är som störst ser ut, och det är en annan sak att för den delen vilja sänka engagemanget för och solidariteten med människor som ekonomiskt har det enormt mycket sämre än t.ex. de svenskar som lever i utanförskap.

Dessutom är det talande hur biståndet ideologiskt har förskjutits åt höger under Carlssons tid vid makten. Jag som ser mig som liberal har absolut inget emot att företag utgör en del av biståndsverksamheten, men det är ingen patentlösning och behöver absolut inte innebära mindre korruption. Carlsson, som annars har varit stenhård i sin kritik emot korruptionen i biståndsverksamheten när det gäller mottagande myndigheter var väldigt tyst under skandalen med det statliga riskkapitalbolaget Swedfunds agerande som ledde till att makedonska bönder blev lurade och försatta i konkurs. Då ville ministern som predikat om öppenhet och mot korruption istället hemlighålla rapporten om vad som hade gått fel...

Nej, om en alliansregering skall ha någon trovärdighet i biståndsfrågor, så borde ministerposten tillfalla någon ifrån ett annat parti, kanske en folkpartist. Det skulle kanske också hjälpa folkpartiet att få upp ögonen för en gammal hjärtefråga, och få bort lite av fokus ifrån deras nya profil som bara verkar handla om krav på invandrare, strängare skola och mer kärnkraft...

Read more...

Samsyn i Danmark om integration

DNs Annika Ström Melin skriver att även oppositionen i Danmark är överens om många delar i den tuffare integrationspolitiken som lades fram av regeringen och främlingsfientliga Danskt Folkeparti. Bland annat skall prov i dansk kultur och historia ge poäng som underlättar att få uppehållstillstånd. Visst kan det vara nyttigt att lära sig om sitt nya hemlands historia och kultur, men det borde definitivt inte kopplas till processen med uppehållstillstånd, utan vara helt upp till varje invandrare att bestämma själv. Om man pratar om värderingar, så är det alltid enormt mycket viktigare att förbättra förståelse för grundläggande mänskliga rättigheter (som t.ex. jämställdhet) för de som har behov av det, än att lära sig om H.C. Andersen. Och vad gäller mänskliga rättigheter, så har danskarna själva en del att lära om de tror att de kan skicka tillbaka flyktingar som kan vara traumatiserade bara för att de inte lyckats få godkänt i danska eller få ett jobb.

Read more...

DN bloggare med politiskt betingad empati

Jag brukar inte kommentera inlägg av bloggare (vilket jag kanske borde börja med), men idag läste jag en text på DN som fick mig att häpna. Visst finns det gott om knäppskallar på nätet, men DN är ju ändå Sveriges största och mest välrenommerade dagstidning (även om de kanske tappar den ställning snart då de successivt har bytt ut grävande journalistik mot t.ex. bloggar om smink eller metabloggar om modebloggande...). Bloggaren, Ulrika By, öser galla över hur europeiska män träffar flickor i Thailand, vilket har fått henne att "tappa tron på mänskligheten". Och hon nöjer sig inte med att kritisera och problematisera de fall då de vita männen använder sin maktposition för att behandla thaitjejerna illa, utan hånskrattar åt och förnedrar verbalt de män som faktiskt har blivit kära och vill hjälpa den person som de har fått känslor för, men som blir blåsta (maktrelationerna kan självklart se olika ut i olika relationer, oavaktat kön och etnicitet). Texten genomsyras av hat och äckel gentemot alla europeiska män som tittar åt thailändska tjejer, och det finns absolut ingen empati för de inblandade människorna.

Texten var så pass absurd att jag gjorde en snabb sökning på Ulrika Bys namn, och hamnade då på en krönika om Sturebymordet. Här svallar Ulrika By över av empati för de två ungdomar som tillsammans mördat en helt oskyldig jämnårig tjej (den ena som anstiftare, den andra som gärningsman). Ulrika skriver om tonårskärlek, förälskelse, passion, på ett sätt som både romantiserar och närmast ursäktar det avskyvärda mordet. Inget dömande över huvud taget, skulden läggs snarare på "föreställningar om hur riktiga män och riktiga kvinnor skall vara".

Kontrasten mellan texterna är så skarp att den lockar till spekulationer. De män som blir kära i en thaitjej, och sedan försöker hjälpa henne ekonomiskt, förtjänar att hånas och skrattas åt som de patetiska kräk de är. De ungdomar som begår ett överlagt mord på en oskyldig tjej är bara vilsna stackare som har förletts av passion och kärlek. Varför de så totalt olika perspektiven. Och finns det något i Ulrika Bys texter som är typiskt för åsikter som i vissa grupper är politiskt korrekta?

Tja, jag lär inte bottna i de funderingarna här och nu, men tyvärr tror jag att det handlar mycket om att människor i nästan alla grupperingar (och speciellt de radikala) utsätts för en social indoktrinering där empatin är politiskt betingad. Om man tar exemplet med en högerextrem gruppering, så finns det mycket empati för de svenska flickor som har blivit våldtagna och de svenska åldringar som har blivit rånade eller bestulna, förutsatt att gärningsmannen är av invandrarbakgrund. Däremot saknas helt emapti för t.ex. de människor som lever gömda i Sverige i rädsla för att skickas tillbaka till en mycket svår tillvaro som de har offrat allt för att fly ifrån.

I den krets som jag gissar att Ulrika By identifierar sig med, så finns det mycket empati för brottslingar, de ses som offer för yttre faktorer snarare än som ansvariga för sina egna handlingar. Om det inte rör sig om sexköp såklart, då är brottslingen bara värd förakt. Kanske det är känslan av att man hela tiden måste kämpa emot de sociala maktstrukturer av "könsmaktsordning", "klassamhälle" och rasism mm som gör att vita, socialt välanpassade män (som som grupp de facto har en fördelaktig ställning i samhället) som gör att just dessa män inte omfattas av empatin, om de inte som den 16-årige mördaren (vit, ifrån en medelklassfamilj) begår ett så grovt brott att de tappar sin ställning på den sociala skalan. Jag tror att man här kan hitta förklaringen till att många debattörer kan uttrycka sig extremt nedvärderande om sexköpare, men samma debattörer skulle aldriga använda samma kränkande ord och beskrivningar om inbrottstjuvar, rånare, eller ens mördare. Och i Ulrika Bys fall, så spillde föraktet och hatet över på alla män som överhuvudtaget tittar åt tjejer som kommer ifrån en grupp/etnicitet som anses vara mer utsatt. Manshatet gled närmast över i rasism...

Slutligen så skulle man kunna önska att DN hade någon sorts kvalitetssäkring på de skribenter som bloggar på deras site.

Read more...