A-kassan misslyckad mischmasch som behöver göras om och göras rätt

En av de bästa sakerna med Sverige är att alla har råd med sjukvård. Ok, redan när jag skriver den här meningen så inser jag att det är ett grovt förenklat påstående. Papperslösa har fortfarande inte tillgång till sjukvård på samma villkor som alla andra, vilket förhoppningsvis kommer att förändras efter uppgörelsen emellan regeringen och miljöpartiet i mars i år (även om migrationsministern stretar emot). Och visst kan vården ofta vara långsam och otillgänglig, men månaders kötider och misstag beroende på stressad personal. Och tandvården ingår inte. Men grundprincipen gäller i alla fall. Vi har låga egenavgifter och ett högkostnadsskydd på årlig basis som i princip alla kan hantera, därefter är vården gratis. Och detta beror på den statliga allmänna sjukförsäkringen. Som täcker alla på samma sätt och till samma proportionerliga (skattefinansierade) kostnad oavsett hur sjuklig man är.

Tänk er en annan variant, där sjukförsäkringen är frivillig och där kostnaden baseras på hur sannolikt det är att du blir sjuk. Personer med skador, ärftliga sjukdomar, med mera löper högre risk att bli sjuka och betalar därför en högre premie. Dessa grupper är kanske dessutom ofta ekonomiskt svagare och riskerar därför att chansa om de väl är friska för tillfället och strunta i att betala sin premie. Sen står det utanför försäkringen om det väl händer något och får klara sig på socialbidraget. Låter det absurt? Det är ungefär så som arbetslöshetsförsäkringen fungerar.

Hur kan det då ha blivit så fel. Som vanligt så skyller de politiska blocken på varandra. Socialdemokraterna har länge varit motståndare till en statlig och obligatorisk a-kassa, trots att det borde vara vänsterpolitik att se till att trygghetssystemen är kollektiva och gäller alla. Varför? Det beror troligtvis på att socialdemokraterna i mångt och mycket är ett intresseparti för LO, och facken tror sig förlora medlemmar, pengar och makt om de förlorar kopplingen till a-kassan. Just kopplingen till LO är tveklöst ett av socialdemokratins största trovärdighetsproblem, i fråga efter fråga blir det tydligt att de i första hand representerar LO-medlemmarnas intressen och i bästa fall i andra hand svaga och marginaliserade grupper i samhället. Alliansen då? Jo, de reformerade a-kassan så att den innebar högre andel egenfinansiering och stora skillnader emellan olika grupper, vilket fick som konsekvens att ca 400 000 lämnade a-kassan bara 2007. Trots att a-kassan fortfarande var en kraftigt statligt subventionerad försäkring med relativt sett mycket gynnsamma villkor. Men arga och trängda människor är inta alltid rationella.

DN argumenterar idag för en obligatorisk a-kassa där alla som arbetar är med och betalar och alla får skydd vid arbetslöshet. Miljöpartiet vill gå ännu längre och slå ihop arbetslöshetsförsäkringen med sjukförsäkringen och låta det nya systemet vara enklare, enhetligt och skattefinansierat. Både varianterna skulle innebära ett stor förbättring jämfört med dagens misslyckade kompromiss med inslag av det sämsta ifrån både socialdemokrater och moderater.

Read more...

Idéer istället för särintressen?

Jag har aldrig ens övervägt att rösta på socialdemokraterna, trots att jag är en typisk mittenväljare som lägger stor vikt vid solidaritet. Den främsta anledningen till det är att jag ända sedan jag blev tillräckligt insatt för att ha en åsikt har uppfattat socialdemokratin som ett institutionaliserat intresseparti för vilket egna särintressen är viktigare än ideologin. Och dessa särintressen stavas LO. Jag är medveten om att jag inte har någon djupare insyn i hur socialdemokratin fungerar, men att det finns mycket starka band emellan LO och S är knappast någon hemlighet. Och det är i ljuset av det bandet som jag har tolkat ett antal ställningstaganden och beslut som jag har svårt att se några andra rationella skäl till.

Ett exempel är Marita Ulvskogs infamösa utbrott där hon kallade det faktum att lettiska byggnadsarbetare jobbade i Waxholm för betydligt bättre löner än de hade haft hemma i Lettland (och med möjligheten att spara en ordentlig slant) för människohandel. Socialdemokratin har lagt enorma krafter på fallet med det lettiska byggbolaget i Waxholm under förevändningen att det skulle handla om solidaritet med de enligt egen uppfattning välbetalda letterna. Jämför sen med det totala ointresset för de verkligt och hänsynslöst exploaterade asiatiska bärplockarna. Kan det vara för att det inte finns något LO-förbund som tycker att asiaterna tar deras jobb? Ett annat, mindre, exempel är motviljan emot en obligatorisk a-kassa. Kan det bero på att det skulle riskera att minska intresset för facket, som nu har en stark koppling till a-kassan?

Ett av de viktigaste exemplen på där socialdemokratin har hamnat helt fel är skattepolitiken. Det borde vara helt självklart att det krävs en grön skatteväxling i Sverige, där man lägger på konstruktiva "polluter pays"-skatter på utsläpp, energi- och resursförbrukning och minskar på de hämmande, destruktiva skatterna på arbete. Med de skattenivåer vi har i Sverige så stryps företagsamheten av att knappt ens en läkare har råd att anlita hjälp i hemmet då de då betalar enorma summor till staten för varje köpt tjänst. Bättre då att operera mindre och göra jobbet (om än sämre och mindre effektivt) själv. Och marknaden för att på ett hållbart sätt reparera saker begränsas kraftigt av att skatterna gör arbetskraften svindyr, det blir billigare att slita och slänga, naturresurser och energi är ju billigt...

En skatteväxling borde alltså både kunna skapa mängder av jobb och ge stora miljö- och klimatvinster, men ändå håller socialdemokraterna emot. Kan det vara för att de näringar som skulle gynnas av en sådan växling ofta saknar välorganiserade fack (med undantag för hantverkare i byggsektorn), medan de som skulle missgynnas, t.ex. den tunga industrin, däremot har starka fackliga företrädare? Detta kanske inte är anledningen, men så länge den starka kopplingen till LO existerar så inbjuder det till att spekulera om att även denna knepiga inställning beror på att särintressen sätts före en politik för nationen och framtiden.

Widar Andersson, politisk redaktör på Folkbladet Östergötland skrev i samband med Mona Sahlins avgång och spekulationerna om hennes efterträdare en intressant och uppysande artikel på Newsmill. Han argumenterar för att socialdemokratin måste frigöra sig ifrån att representera särintressen till att bli ett idéstyrt parti, och hänvisar till liknande tankar ifrån den förre partisekreteraren Lars Stjernquist och statsvetaren Stig-Björn Ljunggren. Jag håller med helt och hållet. För mig skulle det vara en nödvändig del av den förändring som avser att åter göra socialdemokratin till en stark och progressiv kraft i samhället.

Read more...

Rödgröna röra i rättspolitiken

Jag som i många frågor ligger närmast miljöpartiet, och har röstat på dom i alla val jag varit röstberättigad, blir mer än en aning bekymrad över vad jag uppfattar som en minst sagt flummig hållning i rättspolitiken. Och det verkar inte som om samarbetet med socialdemokraterna och vänsterpartiet har bringat ordning. Miljöpartiet har profilerat sig som ett integritetsvärnande parti, och det är väl bra, men jag hade hoppats att det hade betytt mer än att bara vara emot alla former av övervakning. Faktum är att t.ex. kameraövervakning både kan verka brottsförebyggande och förenkla brottsutredningar och på så sätt värna integriteten för svaga och utsatta, som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Lika förvirrande är det med hållningen i frågan om halvtidsfrigivning. Vi har redan ett rättssystem där professionella tjuvar kan tömma mängder av människors lägenheter på både både reellt och emotionellt värde och roffa åt sig miljonbelopp, för att om man till slut lyckas få tag på dom göra en volta på ett antal månader och sedan vara tillbaka på "jobbet" igen, och där grova misshandlar eller våldtäkter som förstör människors liv leder till straff på dryga året i fängelse. Då känns det snarare osmakligt att tala om tidigare frigivningar än den efter två tredjedelar som vi redan har och om att riva upp försöket til strängare straff för grova våldsbrott som alliansen drivit igenom. Det hela görs inte bättre av att socialdemokraternas rättspolitiske talesman Thomas Bodström är betydligt mycket snabbare på att kritisera allt regeringen gör än vad han var på att få igenom reformer under sin tid som justitieminister. Och inte heller av att det fortfarande finns riksdagsledamöter i miljöpartiet som Esabelle Dingizian som totalt verkar sakna rättspolitisk verklighetsuppfattning och går ut i Newsmill och hävdar att sexköp skall jämställas med människohandel.

Jag ligger långt ifrån moderaterna i de flesta frågor, men jag kan inte annat än hålla med deras rättspolitiske talesperson Henrik von Sydow då han säger att "våld eller hot om våld ska inte accepteras för att upprätthålla en över- och underordning av människor", och då krävs det att staten skyddar de svaga mot de starka på ett bestämdare sätt än idag, och inte tvärt om. Nu har jag fortfarande inte glömt justitieminister Beatrice Asks fadäs då det tog en vecka för henne att förstå att det kanske inte var en bra idé att hänga ut misstänkta sexköpare till allmänt spott och spe, eller migrationsminister Tobias Billströms uppfattning att tiggande romer är "ohederliga" och bör slängas ut av polisen, så den sorgliga kontentan är väl att det är svårt att veta var man skall vända sig om man vill ha ett rättssystem som bestämt och effektivt bekämpar brottslighet och skyddar brottsoffer, samtidigt som det respekterar allas rättigheter och människovärde.

Read more...

"Pigjobbs"-motståndare bör även torka mormor ren själva

Vänsterblockets motstånd emot hushållsnära tjänster innehåller delar av vänsterretorik när den är som sämst, när det inte handlar om att skydda svaga i samhället utan om att attackera de "rika". Här håller jag faktiskt med både Maud Olofsson och Nyamko Sabuni. För mig har det alltid varit ett mysterium varför man skall beskatta tjänstesektorn så hårt att t.ex. en läkare tjänar/sparar mer pengar på att städa själv hemma istället för att jobba motsvarande tid extra på sjukhuset och betala en städerska för att städa. Om jag hjälper en kompis att bära då han flyttar, och han sedan hjälper mig att sätta upp ett skåp(eller liknande arbetsbyte görs med städning, it-tjänster mm) så vinner vi båda på detta (jag har tummen mitt i handen...), men om vi skulle köpa tjänsterna av varandra vitt, speciellt utan det som kallas "skatterabatt" men som fortfarande innebär att vi betalar till samhället för att var och en skall få göra det han/hon är bäst på, så försvinner nästan alla pengar ur systemet i skatt och arbetsgivaravgifter. Kontentan är att människor med jobb tvingas göra sysslor som de är dåliga på och tycker illa om istället för att kunna ägna lite extra tid åt familjen och låta någon som kanske hade varit arbetslös utföra sysslan bättre och smidigare. Att sedan prata om "pigjobb" eller att alla borde kunna städa hos sig själva är så dumt att man storknar. Ta då hand om din sjuka mormor själv också, varför skall någon annan torka henne ren efter toabesöket. Och sen kan du sy dina egna nya jeans, istället för att låta barnen i en fabrik på Sri Lanka göra det. Och så vidare. Att prata om att det är en reform för de rika är att utgå ifrån ett system som redan från början var fel, skatten på arbete var redan för hög, och borde sänkas i alla sektorer. Självklart måste staten ha in pengar för att vi skall ha ett starkt välfärdssystem, men beskatta då saker som inte saboterar både livskalitet och företagsamhet/aktivitet. Hellre högre skatter på t.ex. boende (där nästan all skatt tas ut i de fattiga länder där den informella sektorn är helt dominerande), kapital (både vinster och rörelse, t.ex. Tobinskatter), och främst av allt, alla sorters utnyttjande av gemensamma resurser. När man använder energi, brukar mark, använder kemikalier, förorsakar utsläpp i luft och vatten så använder man dels ändliga resurser och tär på en redan påfrestad miljö, växthuseffekten är bara ett exempel. Det är där man skall lägga skatter, både för att få in pengar och för att styra verksamheten mot bättre hållbarhet. En grön skatteväxling har ju varit miljöpartiets slogan under en lång tid, så det är minst sagt tragiskt att de nu sällar sig till sossar och vänsterpartisters motstånd emot rimligare skattenivåer i en sektor där det verkligen bara handlar om arbete (och arbetstillfällen) och inga utsläpp.

Read more...

Bra tankar kring integration

I en serie med politiska utspel på DN har idag socialdemokraterna fått presentera sina tankar på hur man skall öka integrationen och minska utanförskapet i Stockholms förorter. Carin Jämtin, oppositionsborgarråd i Stockholm, fokuserar på bättre skola och fler jobb. Det är definitivt centrala delar av lösningen, även om det finns fler aspekter som t.ex. fungerande civilsamhälle/föreningsliv och fritidsgårdar. Idén med mikrolån till lokala företagare känns väldigt bra, mikrolån har ju bevisligen fungerat i utsatta områden i hela världen för att stimulera småföretagande, och har belönats med Nobels fredspris. Förhoppningsvis kan lånen kombineras med förenklad administration för småföretagande. Dessutom talar Jämtin om att kunna gynna lokala småföretag vid kommunala upphandlingar. Det är en tanke som brukar få nyliberaler att sparka bakut, det skulle ju innebära att den fria konkurrensen sätts ur spel... Själv tycker jag att tanken är intressant, i den mån en statlig/kommunal aktör kan verka för att minska utanförskap (som ju inte bara är tragiskt, utan även extremt dyrt) genom att med uppköp stimulera lokalt företagande, så blir det en ren vinstaffär för samhället. Skanska går nog inte under bara för att en lokal byggnadsentrepenör får ett kontrakt i Rinkeby...

Read more...

Rödgröna tankar om integrationspolitik

I dagarna gick socialdemokraterna Luciano Astudillo, integrationspolitisk talesperson, och Anders Lago, kommunalråd i Malmö, ut på DN debatt och presenterade en ny integrationspolitik. De betonar att fokus borde vara på att förenkla för nyanlända att få jobb, och det är naturligtvis helt rätt, men lättare sagt en gjort. De tankar som presenteras om ett mer individualiserat mottagande, både vad gäller att utvärdera den nyanländes kunskaper och att anpassa mottagandet, och då speciellt SFI-undervisningen, är jättebra initiativ som borde kunna göra det lättare för invandrare att få jobb och för Sverige att dra nytta av kompetens och resurser som ofta slösas bort. Att skapa möjligheter för människor att jobba och försörja sig själva är grunden för en framgångsrik integrationspolitik. Baserat på denna tanke vill socialdemokraterna ovan verka för att invandrare får boenden spridda över landet, och således undvika att alla bosätter sig i de redan invandrartäta förorterna till våra storstäder. Detta kritiserar miljöpartiets oppositionsborgarråd i Stockholm Ywonne Ruwaida. Hon skriver på Newsmill om rätten till att själv få välja sitt boende, vilket i praktiken ofta innebär att bosätta sig med släktingar i de områden där dessa bor. Jag håller med om att detta är en rättighet. Det måste få vara fritt för var och en att bosätta sig var man vill, och egentligen skulle jag vilja att den rättigheten gällde över hela världen, men man måste då också vara beredd att ta konsekvenser för sitt val, och ha som utgångspunkt att man skall kunna försörja sig själv på den nya hemorten. Om invandrare sedan väljer att bosätta sig i socioekonomiskt utsatta, trångbodda områden där de har släkt och vänner, trots att det kanske är svårare att få jobb där, så måste det få vara deras eget val. Sedan skall det naturligtvis märkas tydligt i plånboken om man jobbar eller ej, det skall finnas stark motivation för att vara flexibel för att komma in på arbetsmarknaden och de skall löna sig att arbeta. En grundförutsättning för detta är en lägre skatt på arbete, som t.ex. gör det lättare att starta upp arbetsintensiva småföretag inom bl.a. tjänstesektorn. Här behöver socialdemokraterna tänka om. Naturligtvis skall vi också kunna erbjuda en miniminivå av socialt stöd för alla människor i vårt land, även papperslösa, som ser till att de får alla sina mänskliga rättigheter tillgodosedda, men givet detta så måste fokus vara på "hjälp till självhjälp" där man både skapar förutsättningar för nyanlända att få användning för kunskap och talanger och hitta jobb, och ger mycket tydliga incitament för att jobba även om det skulle innebära t.ex. att bosätta sig på en ny ort.

Read more...