Att köra polisbil - fel hur du än gör

Det är komplicerat att köra polisbil, speciellt då det gäller att få tag på fordon som försöker fly. Naturligtvis måste man alltid ta hänsyn till säkerhetsaspekten och själv inte köra snabbare än att man inte riskerar andras eller den egna säkerheten. Men polisen görs dessutom ofta ansvariga för vad den bil eller MC som flyr ifrån oss ställer till med. Jag har full förståelse för att man avbryter förföljanden i miljöer med tät trafik och oskyddade trafikanter, men att det skall vara polisens fel om ett fordon som skall stoppas flyr, och sedan under "biljakten" kraschar på t.ex. en landsväg (vilket impliceras av bl.a. följande JO-beslut) är svårare att förlika sig med.

Det verkar som om JO tycker att det i princip aldrig finns juridiskt stöd för att försöka få stopp på en bil som flyr, då man då bilen drar bara känner till att det rör sig om "trafikbrott". Sen att det faktum att den flyr kan tyda på att det t.ex. kan finnas droger, stöldgods, vapen eller efterlysta personer i bilen (som även kan vara stulen) tas inte hänsyn till, och det får man inte heller reda på om man inte får stopp på den. I JOs värld har dock alla grovt kriminella, rånare, rattfulla, biltjuvar med mer carte blanche att köra ifrån polisen, och de enda som vi kan stoppa är "Svenssons" som gjort någon mindre förseelse... Det finns en välskriven text i Stockholmspolisens fackliga tidning om detta (se s. 17-18).

Dessutom kan ett vårdslöst framfört fordon vara livsfarligt även utan polisens närvaro, vilket t.ex. den tragiska olyckan i Tensta förra året då en ungdomskriminell på motorcykel körde ihjäl ett barn inne i centrum är exempel på. Som det ser ut nu är de boende med rätta besvikna på att inte mer görs för att beivra att ungdomar kör som galningar på gångvägar i området. Men den polis som försöker få stopp på en av marodörerna riskerar att straffas hårt om den jagade skadar sig då han flyr. Och om man mot förmodan får tag på någon så är påföljden dessutom obefintlig, och varken hindrar eller avskräcker. Så vad skall man göra?

Slutligen, om polisen hade följt myndighetens direktiv, nämligen att "trängande fall" (den angelägenhetsgrad som medger att köra mot rött, använda blåljus/sirener, mm) bara får brukas då det råder "fara för liv/hälsa eller omfattande skada på egendom", så hade det i praktiken gjort den närmast omöjligt att följa efter flyende bilar. Det gör man ju för att gripa för/beivra brott, inte för att avvärja skada för liv/hälsa. Det finns dem som argumenterar att en flyende bil i sig innebär en skada för liv/hälsa, men det går inte riktigt ihop men att man tvingar patruller att avbryta just då den förföljde kör allt för fort, då förföljandet ju snarare anses öka risken för skada...

Vill man hårddra hur reglerna faktiskt ser ut ännu mer, så kan man ta exemplet med en polisbil som står för rött, och där ser hur allmänheten pekar efter en överfallsvåldtäktsman som efter fullbordad gärning flyr iväg. Vid tillfället torde det inte föreligga fara för ytterligare skada på liv/hälsa, men däremot ett stort behov av att gripa en gärningsman. Men det finns inte med som kriterium. Så det är bara att vänta tills det blir grönt (vilket förhoppningsvis ingen polis i Sverige skulle ha gjort)...

Slutsatsen är att det enda sättet du som förare av en polisbil kan vara säker på att du inte riskerar att ställas till svars för att ha brutit mot varken lagar eller direktiv, är att göra så lite som möjligt, och det gäller dessvärre inte bara bilkörning. Som tur är finns det även bland poliser ett visst mått av "flexibilitet" då man efter bästa förmåga försöker fullgöra sitt uppdrag...

Se även inlägget på polisbloggen om hur det är att köra utan dubbdäck på vintern.

Read more...

Kvinnodagen - polisen och jämställdheten

Publicerar med anledning av att det är den internationella kvinnodagen idag här en ett år gammal text om polisen och jämställdheten som jag ombads skriva av mp Solna inför den internationella kvinnodagen förra året. En avkortad och redigerad text publicerades då på mp Solnas hemsida, detta är det oredigerade originalet:

Jag jobbar som polis på utryckningen i Västerort (där Solna ingår), och ur det perspektivet har jag ombetts dela med mig av mina tankar kring ämnet jämställdhet inför den internationella kvinnodagen.

I arbetet som polis möts man av andra jämställdhetsfrågor än de som kanske främst påverkar livet för den vanlige svensken, som t.ex. lönediskriminering eller utforming av föräldraförsäkringen. Man ser samhället ur ett perspektiv som kan ge upphov till funderingar kring hur de livsval som människor gör påverkas av de könsroller som finns inbyggda i vår kultur. Varför är till exempel i princip varenda en av de kriminella som är uppsatta på polisens ”target-listor” över rånare, grova våldsbrottslingar, sexualförbrytare, inbrottstjuvar med mera män?

Det finns några ytterst konkreta jämställdhetsfrågor som polisen jobbar med dagligen, år ut och år in, och det rör sig om hur man hanterar de brott som specifikt drabbar kvinnor, främst relationsvåld (”mäns våld mot kvinnor”) och olika former av sexualbrott. Det är helt klart att dessa brottstyper historiskt har prioriterats mycket lågt trots att de kan vara väldigt grova, och att anledningen till detta, förutom okunskap, har varit att poliserna, likväl som förövaren och offret, har sett på brotten ur ett perspektiv färgat av en samhällsordning där män ansågs ha en viss rätt att på olika sätt förgripa sig på kvinnor (i alla fall om det var innanför hemmets fyra väggar). Jag vågar påstå att svensk polis inte bara har blivit mycket bättre på att hantera både relationsvåld och sexualbrott, utan att vi faktiskt hör till de bästa poliskårerna i världen för båda dessa brottstyper. Det innebär dock inte att vi är bra nog.

Vad gäller sexualbrott av överfallskaraktär så kan man lyfta fram exemplet med den våldtäktsman som härjade i Hagalund i Solna i somras för att visa på hur högt den här sortens brott prioriteras. Västerortspolisen gjorde en enorm ansträngning och tack vare en mycket väl genomförd utredning kunde gärningsmannen gripas och sedermera dömas. Även om den här sortens brott kan vara avancerade att lösa, så är det uppenbart att polisen normalt gör allt som står i dess makt för att få tag på förövaren, samt att offren erbjuds stöd av samhället.

För den överväldigande majoritet av alla sexualbrott som utförs av en för kvinnan känd gärningsman är situationen mer komplicerad. Min egen upplevelse är att polisen som regel gör sitt yttersta för att gå till botten med utredningen även i de här fallen, i alla fall när det rör sig om ett så grovt brott som våldtäkt (vilket t.ex. visas av den världskända utredningen mot Julian Assange). Sen kan de bevissvårigheter som är intimt förknippade med den här sortens brott göra att polisen och rättsväsendet omväxlande anklagas för att vara sexistiskt både mot de kvinnliga målsägarna och de misstänkta männen.

Slutligen, vad gäller ”mäns våld mot kvinnor”, så rör det sig om brott som tiotusentals kvinnor utsätts för dagligen och är därmed ett enormt stort samhällsproblem. Detta har också uppmärksammats av både regeringen och rikspolisstyrelsen och det pågår en medveten satsning mot just relationsvåld i hela landet. Även polsimyndigheten i Västerort har resursförstärkt för att hantera relationsvåldsärenden under de sista åren. Trots det ökade fokuset, och trots att det skjutits till resursförstärkningar för att utreda den här sortens brott, så tvingas fortfarande handläggare att prioritera sina ansträngningar. Delvis beror det på den stora mängden av ärenden, men även på grund av att varje enskilt ärende kan vara väldigt resurskrävande, speciellt eftersom det är vanligt att målsägarna ändrar sig och tar tillbaka sina vittnesmål. Och om man till slut lyckas komma till en fällande dom är straffen dessutom relativt låga. Det är vanligt att gärningsmannen och offret ”försöker igen” så fort han har släppts ur fängelse.

Vad kan då polisen göra för att ytterligare förbättra sin jämställdhetsprofil? Den kanske viktigaste förändringar har redan skett, och det handlar om att man har sett till att få in kvinnor på alla nivåer inom polisväsendet. Polismyndigheten i Stockholms län har som bekant en kvinnlig länspolismästare, och det finns också gott om duktiga kvinnliga poliser i turlagen, på närpolisenheterna och på kriminalavdelingarna. Det är lika svårt att bibehålla sexistiska attityder på en arbetsplats med mycket kvinnor som det är att bibehålla rasistiska attityder på arbetsplatser med kulturell mångfald. Sen finns det naturligtvis både individer och grupper inom polisen som fortfarande har värderingar som gör att de riskerar att utföra ett sämre jobb vad gäller brott som är kopplade till t.ex. jämställdhet. Jag tror själv att bästa sättet att förhindra att sådana attityder leder till sämre polisarbete är att uppmuntra en atmosfär inom myndigheten med en tydlig värdegrund och med högt i tak. Det bör anses självklart att ifrågasätta kollegor och ta en diskussion då något sker som verkar strida mot ens egna värderingar, oavsett vem som har flest år i tjänst. Och jag upplever att polisen är på väg i den riktningen.

Vad gäller brott mot kvinnor, så är min uppfattning att en av de viktigaste frågorna är samverkan mellan polisen och andra organisationer, som t.ex. socialtjänst, kvinnojourer, mm för att se till att en kvinna som utsätts för relationsvåld får ett starkt stöd ifrån det tillfälle när det uppdagas att hon utsätts för brott och så länge som det behövs (speciellt då igenom hela rättsprocessen). Det förenklar inte bara utredningsarbetet utan sätter fokus på det som är ännu viktigare än att lagföra gärningsmannen, nämligen att den utsatta kvinnan skall få hjälp att bryta sig loss och gå vidare i livet. Här har Västerortspolisen i Solna en väl fungerande modell med ett ”Relationsvåldscentrum” med specialiserade handläggare anställda av socialtjänsten som sitter inne i polishuset i Solna som kan ge stöd både vad gäller rättsprocessen och i kontakter med t.ex. kvinnojourer eller socialtjänst för att kunna få tillgång till alla de stödsystem som finns i samhället för våldsutsatta kvinnor. Relationsvåldscentrum i Västerort har även kompetens inom ett område vad gäller mäns våld mot kvinnor som polisen visserligen uppmärksammat, men där kunskapsnivån behöver lyftas, nämligen hedersvåld. Att sprida och utveckla modellen med relationsvåldscentrum i fler distrikt vore ett nog så viktigt jämställdhetsarbete ägnat att hjälpa de mest utsatta.

Vad kan då göras på politisk nivå för att arbeta med de jämställdhetsfrågor som man som polis möter i sitt jobb? Själv tycker jag att längre straff för våldsbrott vore önskvärt. Straffet innebär inte bara en markering ifrån samhället, det ger även den våldsutsatta kvinnan frid och en möjlighet att starta om sitt liv. Misshandlade kvinnor återvänder väldigt ofta till sina män, och ju kortare avbrottet är, desto större torde risken vara. Men skamligast är det att de kvinnor som faktiskt efter enormt lidande lyckats slita sig fria ifrån övergreppen ofta får leva resten av sina liv gömda eftersom samhället snabbt släpper ut den man som kanske redan försökt döda henne och förklarat att han kommer att göra det igen… Det är dessvärre inte särskilt ovanligt att män dömda för grovt relationsvåld söker upp kvinnan de utsatt så fort de får en obevakad permission, ett möte som i värsta fallet kan leda till hennes död.

Jag vill även lyfta fram frågan om polisens ekonomiska medel. Även om det säkert finns vinster att göra både vad gäller organisation och effektivitet, så är min uppfattning som enskild polisman att verksamheten kontinuerligt dras med hårda sparkrav. Om man tittar på utredningssidan så är som sagt relationsvåldsärenden arbetsintensiva och kostsamma att driva, speciellt då målsägaren vacklar och tar tillbaka anmälan. Nu har visserligen polisen i Västerort förstärkt med resurser för relationsvåldsutredningar under de sista åren, men risken finns ändå att neddragningar eller omorganisation leder till mindre tid för varje ärende, och då är det lätt att se hur utredningar där det inte finns någon i allmänheten, inte ens den brottsutsatta, som vill att de skall drivas vidare får mindre resurser än alla de mängder av ärenden där folk kräver resultat. Mindre pengar till polisen riskerar överhuvudtaget att drabba de svagaste i samhället, de som har störst behov av skydd, t.ex. kvinnor och barn i socialt utsatta grupper.

Vad gäller resurser är det naturligtvis viktigt att hela rättskedjan förstärks. För närvarande kan det ta år innan ett relationsvåldsärende kommer till domstol, om nu inte gärningsmannen sitter häktad. Speciellt domstolarna, i vårt fall Solna Tingsrätt, har extremt långa ledtider. Min uppfattning är att den utdragna rättsprocessen är väldigt påfrestande för den brottsutsatta kvinnan.

Sen är det kanske ännu viktigare att samhället fortsätter att prioritera och satsa på de stödsystem som finns till hands för att hjälpa en kvinna som utsätts för relationsvåld. Jag nämnde att Relationsvåldscentrum är en utomordentlig resurs, men deras arbete kräver också att det finns pengar i de socialtjänster och kvinnojourer som de samverkar med.

Det är också värt att betona att de bästa kriminalpolitiska åtgärderna är de som förebygger brott, som der till att brott inte begås. Vad gäller sexualbrott och partnervåld spelar attityder och kulturella strömningar stor roll. Ju tydligare samhället tar ställning för jämställdhet, desto ovanligare tror jag att brott mot kvinnor blir. Här vill jag lyfta fram att kampen mot ”hederskultur” måste prioriteras högre. Det faktum att man vill ha ett öppet samhälle som välkomnar mångfald får inte göra att man kompromissar med försvaret av grundläggande mänskliga rättigheter. Och även om det är att slå in öppna dörrar, så vill jag också nämna att alla åtgärder som bekämpar socialt utanförskap också är brottsförebyggande.

Sen kan det vara värt att fundera på att ungefär 90% av alla våldsbrott är kopplade till alkoholanvändning, och de drabbade är ofta kvinnor. Om man kunde få bort alkoholen ur samhället, så skulle man antagligen kunna rädda upp mot nio av tio våldsutsatta kvinnor ifrån misshandel och andra övergrepp. Att minska alkoholkonsumtionen är troligtvis den enskilt viktigaste brottsförebyggande åtgärden man kan arbeta med, då drickandet inte bara riskerar att leda till våld vid det enskilda tillfället, utan även till missbruk och socialt utanförskap.

Passar på att lägga till lite länkar om den internationella kvinnodagen:
DN om 15.51 rörelsen och lönediskriminering
DN om barnvagnsmarschen, osäkra aborter och bristande mödravård
Miljöpartiet på Svd Brännpunkt om tredelad föräldraförsäkring
Lena Melling i Aftonbladet om att det går åt rätt håll
Aftonbladet om behovet av den internationella kvinnodagen som kampdag

Read more...

Filosofiska funderingar om vapenhandel, "vi och dom" och vinstintresse

Av förklarliga skäl har ekots avslöjande om att Sverige/FOI hjälper Saudiarabien att bygga en vapenfabrik skapat krigsrubriker i media. Att en svensk myndighet direkt medverkar till att en mycket hård diktatur ökar sin kapacitet till våldsanvändning mot både den egna befolkningen och sina grannar (och dess befolkning, som i exemplet Bahrain) väcker naturligtvis reaktioner. Men det är egentligen inget trendbrott. Sverige har länge haft en stor export av försvarsmateriel och många av de länder man har gjort affärer med har haft väldigt lite respekt för värden som mänskliga rättigheter och demokrati.

Den här sortens handel med diktaturer är för mig ett exempel på ett mycket större problem. Och då menar jag inte det faktum att Sverige har försvarsindustri. Om man inte vill finna sig i en världsordning där man antingen nöjer sig med att stå bredvid och komma med fördömanden när människor massakreras i Rwanda, Darfur, Srebrenica, eller för all del under Förintelsen, så måste demokratiska stater med en folkopinion som värnar om mänskliga rättigheter ha militär kapacitet. Och om man ser det som problematiskt att ropa på USA (som själv har stått bakom många konflikter och kränkningar av mänskliga rättigheter) så fort ett nytt folkmord blossar upp, så måste den kapaciteten både kunna byggas upp och underhållas i andra länder. Dessutom så kan även rent civil teknik, som t.ex. telekommunikationsutrustning, bli nog så effektiva verktyg i en diktaturs händer.

Nej, problemet är snarare en invand och inbyggd "pragmatism" både i våra politiska system och i företagsvärden där egenintresse i form av ekonomisk vinning, realpolitik, etc. är så dominerande att värderingar om mänskliga rättigheter, hållbar utveckling mm alltid kommer i andra hand. När priset för att vara moralisk är lågt, t.ex. när det gäller att markera mot länder som Nordkorea eller Zimbabwe, så sluter både stater och företag gärna upp. Men då det kostar, som i exemplet med Saudiarabien, så är man mer pragmatisk. Och ju närmare makten en person sitter, desto svårare är det att ta ställning, varför klarspråk främst hörs ifrån oberoende röster inom alliansen, som centerpartiets alltid lika kloka Abir Al-Sahlani, eller ifrån miljöpartiet och vänsterpartiet.

Jag skulle till och med vilja säga att det finns mer djupliggande egoistiska tankeströmningar som ligger till grund för hur stor del av fria och demokratiska samhällen som Sverige är organiserade. Detta är dock speciellt tydligt när det gäller företagsamhet. Den nobelprisbelönade ekonomen Milton Friedman har skrivit "there is one and only one social responsibility of business–to use it resources and engage in activities designed to increase its profits" Meningen är solklar, företag skall enbart bry sig om att tjäna pengar. Inga andra hänsyn får tas. Det är också så de många (speciellt större) företag i praktiken hanterar moraliska ställningstaganden, som ett ekonomiskt övervägande där potentiell vinst ställs mot risker i form av PR-förluster eller böter.

Min uppfattning är att det här beteendet är så inlärt att många människor som i sitt privata liv och gentemot sina kollegor uppvisar alla tecken på att vara empatiska, moraliska människor ändå kan verka i storföretag som säljer klusterbomber eller trampminor, som ödelägger naturområden där ursprubgsbefolningar drivs på flykt eller förgiftas, eller som behandlar arbetskraft som slavar. Det som sker tillräckligt långt bort blir lätt att ignorera och de konsekvenser av ens handlande som man inte behöver konfronteras med kan man smidigt förskjuta. Och det gäller naturligtvis även i andra sammanhang än företagsamhet, som när politiska beslut skall fattas. Förlorade jobb eller minskade skatteintäkter i Sverige är nära och konkret, en eventuell effekt av en vapenfabrik i diktaturen Saudiarabien är långt borta och abstrakt, och de människor som eventuellt drabbas är ytterst osynliga.

Just att vi instinktivt tillämpar olika måttstockar för det som sker på hemmaplan (eller åtminstone i ett "västland" där människorna lever ungefär som vi och där vår media har bra täckning) och det som händer någon annan stans gör i sig att det är väldigt lätt att hamna fel. Det finns ett undermedvetet "vi och dom" tänk, där människor värderas olika. Om man dessutom lägger till det faktum att pengar och ekonomi verkar övertrumfa alla etiska värderingar så har man en ekvation där staters och storföretags ekonomiska vinstintressen i andra delar av världen får gå före det mesta vad gäller mänskliga rättigheter, hållbarhet, med mera.

Jag skulle personligen gärna se en utveckling som går åt motsatt håll. Där människors levnadsvillkor, livskraftiga ekosystem, med mera ses som lika viktigt oavsett var i världen konsekvenserna av ens handlande drabbar. Och där alla, ifrån den enskilda människan till den högste chefen eller samhällsledaren, får beröm och uppskattning minst lika mycket ifrån vad han/hon har gjort för sin omgivning som för hur väl budgeten har hållits och hur mycket vinst som har genererats. Men det är en bit dit. Även på mitt jobb inom en polismyndighet så skickas det regelbundet ut indirekta signaler om att pengar är viktigare än människor/medarbetare, och då rör det sig ändå om en myndighet vars "Raison d'être" är att hjälpa folk...

För att avsluta den här filosofiska funderingen lite mer konkret, så tycker jag vad gäller vapenexporten att Abir i sin debattartikel på DN har formulerat sig klockrent. Ett minimikrav borde vara att Sverige inte skall exportera vapen till icke-demokratiska regimer!

För mer läsning i ämnet, se följande artiklar:
SR om att alla partier var informerade
DN om att riksdagen var informerad
DN om att ministrarna Tolgfors och Björling ljuger
DN om att förtroendet för regeringen är skadat
SvD om att sekretess underlättar export till diktaturer
Aftonbladet med bland annat en kort sammanfattning

Read more...