Husby och Alby, kravaller eller protestlistor som politisk metod?

torsdag 20 juni 2013

Kampanjen #AlbyÄrInteTillSalu har arbetat med demokratiska medel för att stoppa försäljningen av ett större antal lägenheter i Botkyrka till privata ägare. I samband med att de nyligen fick den lista med 6500 namn som de hade samlat in för att kräva en folkomröstning om utförsäljning underkänd av valnämnden har en del debattörer med hänvisning till Husby lyft frågan om det inte är bättre att kravalla och förstöra för att driva igenom sin vilja. Det verkar ju fungera?

Om man bortser ifrån det faktum att de flesta som brände bilar och skolor samt kastade sten på polis och brandkår i Husby knappast främst drevs av en politisk vilja att jobba för ett bättre samhälle, så blir alltså frågan om det är ok att låta ändamålen helga medlen då man med våld mot person och egendom protesterar mot missförhållanden för att tvinga samhället att agera.

För ett par år sedan attackerades två unga kvinnor helt oprovocerat av en psykiskt sjuk och för dem helt okänd knivbeväpnad man i Hässelby. Båda blev knivskurna, en var mycket nära att dö. Efter attacken satte sig mannen ned för att vänta på polis, och gav sig direkt. Han hade innan attacken mått väldigt dåligt, men hade inte fått den hjälp av psykvården som han behövde. Därför bestämde sig mannen för att ge sig ut och knivskära någon, väl medveten om att det skulle leda till tvångsomhändertagande och psykvård. Förutom att ge honom den hjälp han tidigare hade nekats, så belyste även attacken de enorma resursbrister som psykvården dras med. Attacken fick alltså önskad effekt.

Parallellen till en "idealiserad" bild av husbykravallerna, där våldet enbart ses som en begäran om sociala åtgärder, är omedelbar. Våld mot oskyldiga, som i många fall riskerade att vara dödligt (samt omfattande våld mot egendom) belyser behovet av åtgärder. På det sättet kan kravallerna absolut "fungera". Ett rimligt svar av samhället då medvetenheten ökar om hur stora problemen är i de mest segregerade förorterna är självklart att satsa på att lösa problemen. Och lösningen innebär bland annat sociala satsningar. Motiverar eller ursäktar det då kravallerna?

De som svarar ja på den frågan, eller som svävar på målet vad gäller att fördöma våldet, borde se sig själva i spegeln och fundera på vad för samhälle de egentligen förespråkar. Är våld mot oskyldiga en acceptabel opinionsyttring eller politisk metod för att nå ett mål, bara för att våldsverkaren kan hävda ett strukturellt underläge? I ett samhälle där svaret är "ja", så är det inte bara poliser och brandmän som offras, utan även exempelvis de knivskurna kvinnorna i Hässelby som råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt. 

Oavsett behovet av att belysa missförhållanden, så kan aldrig våld mot oskyldiga tolereras eller försvaras som metod. Men oavsett hur kännedomen om missförhållandena har nått samhället och politikerna, så vore det oförsvarligt att inte agera för att lösa och förebygga problem. Och behovet av att satsa på både psykvården och på segregerade förortsmiljöer kvarstår.

Slutligen, oavsett exakt hur många underskrifter #AlbyÄrInteTillSalu fick ihop, så vore det rimliga politiska svaret på den sortens engagemang att faktiskt genomföra en folkomröstning och att i samband med det ta en öppen debatt  om varför man förordar en försäljning. Det är väl den sortens levande lokaldemokrati som både miljöpartiet och socialdemokraterna eftersträvar? Kan man inte, trots stöd ifrån alla partier i kommunfullmäktige förutom vänsterpartiet, vinna den diskussionen, så kanske man borde tänka om...

Read more...

Polisens akuta resursbrist

Jag skrev för några månader sedan en krönika på "Blåljus" om polisens akuta resursbrist. Den fick förvånandsvärt lite genomslag, med tanke på den mycket allvarliga situation som den beskriver. I samband med att närpolisens kraftigt minskade resurser diskuterades efter Husbykravallerna så skrev dock DNs Ulrika By en läsvärd krönika på samma ämne, som hänvisar till min text. Det var speciellt trevligt att en DN-journalist lyfter frågan om polisens resursbrist, men tanke på att DNs ledarsida hårt har drivit linjen att polisen inte bör få mer resurser.

Sedan jag skrev krönikan har situationen i Västerort där jag jobbar inte förbättrats, utan snarare blivit mer akut. Och detta trots chefer som känner ansvar för både verksamheten och medarbetarna. Nyligen konstaterades att Västerort var långsammast i Stockholm vad gäller att svara på prio 2-larm. Detta beror självklart på att utryckningsstyrkan är underbemannad jämfört med mängden larm som kommer in, vilket också får effekter på arbetsmiljön.  Värst är situationen dock fortfarande på krim. Kvinnor som tagit mod till sig och anmält en våldtäkt osynliggörs genom att deras anmälan hamnar i balans under en lång väntan på att en handläggare skall ha möjlighet att ta tag i ärendet. Det går inte att nå förundersökningsledaren på telefon på grund den enorma arbetsbelastningen. Och för de poliser som har sökt sig till krim för att de vill kunna hjälpa utsatta brottsoffer, är det naturligtvisen enorm psykosocial stress att konstant tvingas prioritera undan människor i stort behov av hjälp.

Så här kan vi inte ha det. Jag undrar vad som krävs för att frågan skall få den uppmärksamhet den förtjänar? Att ett av de brottsoffer som "offras" trots att de inblandade poliserna sliter så hårt de bara kan råkar ha en stark röst i media eller inom politiken?

Naturligtvis är en lösning att tvångskommendera in poliser till krim, och att lägga ned enheter som t.ex. jobbar uppsökande och proaktivt med narkotika, inbrott, grov organiserad brottslighet, med mera. Eller kanske att upphöra med hela närpolisverksamheten? Men då ger man också helt och hållet upp en massa väldigt viktiga mål, och måste vara beredd att stå upp och förklara för allmänheten att det exempelvis i praktiken är fritt fram att begå inbrott i Sverige, eller att vi inte har några ambitioner vad gäller lokal förankring eller brottsförebyggande arbete inom svensk polis...I annat fall måste man skjuta till mera pengar.

För dem som hävdar att det är bättre att satsa pengarna på förebygganden arbete, så stämmer det naturligtvis. En studie har visat att förskolelärare kan bedöma med över 90% säkerhet vilka av deras dagisbarn som kommer att bli kriminella. Samhället skulle kunna ösa resurser över dessa barn, via förskolan/skolan, socialtjänsten, barn- och ungdomspsykiatrin, mm och ändå gå miljoner i vinst rent ekonomiskt, för att inte tala om humanitärt. Men det görs inte, då det rör sig om olika pengapåsar och de personer som sitter på möjligheten att satsa främst bedöms efter förmågan att hålla budget. Att en annan myndighet 15 år senare får ta enorma kostnader påverkar inte de ansvariga cheferna eller politikernas CV...

Så visst tjänar man på att satsa förebyggande, men problemet är bara att det tar några decennier för satsningen att ge effekt, och man kan knappast överge rån- och våldtäktsoffer eller låta huliganer löpa amok fram tills dess... Polisen måste dimensioneras efter det samhälle vi har idag, och inte det vi förhoppningsvis strävar mot i framtiden.

Read more...

Media i samband med Husbykravallerna

Jag har sedan jag började skriva flera gånger, främst på min polisblogg, berört problemen med kriminalitet och utanförskap i de mest segregerade förorterna.

I höstas skrev jag dessutom en uppmärksammad text på Newsmill om det polishat som florerar i främst vissa grupper av ungdomar med förortsbakgrund. Med anledning av det så blev jag då kravallerna och upploppen startade i Husby kontaktad av flera medier som ville höra mina tankar om det som hände.

Mitt första bidrag till diskussionen var en text på SVT Debatt som rubriksattes "De enda som tjänar på upploppen är rasister och gangsters". Nästa dag blev jag inbjuden till Studio Ett, där jag fick frågor om vad som ligger bakom oroligheterna och vad polisen gör för att försöka hantera situationen. Senare intervjuades jag även av Expressens web-TV. Jag blev också intervjuad av DNs Ulrika By, samt av SVT ABC (3:40 in på inslaget). En kort sekvens ifrån ABC-intervjun hamnade sedan på Aktuellt. De flesta av dessa framträdanden sammanfattades av polisförbundet i Stockholms sida "Blåljus" genom den här texten.

Flera dagar senare märkte jag att min text på SVT Debatt även hade citerats av folkpartiets Gulan Avci i en Brännpunktartikel (sist i texten), samt att Metro hade gjort en nyhetsartikel av innehållet i debattartikeln.

Efter att situationen i Husby hade lugnat ned sig, så skrev jag en ny text för SVT Debatt, som främst berörde mediehanteringen av upploppen, och hur de hade omtolkats till en legitim revolutionär kamp.

För den intresserade, så rekommenderarjag främst den första artikeln på SVT Debatt, DN-intervjun samt Studio Ett (där jag talar sist i inslaget).

Read more...

Blåljuskrönikor

Sedan några månader tillbaka skriver jag då och då krönikor för polisförbundet i Stockholms utmärkta sida Blåljus.nu. En del av dem har jag även tidigare lagt upp här på bloggen. Då jag slutat med det så kommer här en lista med länkar till krönikor för den intresserade, med de senast publicerade högst upp:

Om polisens behov av nya icke-dödliga vapen, som exempelvis el-pistoler
Krönikan tar avstamp i att dödsskjutningen i Husby troligtvis hade undvikits om man hade haft tillgång till elpistol, men berör även behovet av bättre verktyg att hantera de upploppssituationer och bakhåll som polisen utsattes för i Husby och som närmast är vardag i Rinkeby och Tensta.

Om DN och polisen
Krönikan behandlar det faktum att DNs ledarsida länge drivit linjen "inte en skattekrona mer" angående polisen, och istället skyller alla problem som egentligen mest beror på resursbrist på inkompetens. Detta gör att man närmast slår knut på sig själv när man kritiserar den neddragning på närpolisorganisationen som man tidigare har argumenterat för (då närpolisarbetet inte är mätbart).

Angående den polisiära bastaktikens brister
Kröikan tar upp det faktum att all taktisk träning för vanliga poliser i yttre tjänst går ut på att agera defensivt, och att man aldrig får lära sig offensiva taktiker. Detta trots de offensiva metoderna är totalt nödvändiga för att vi skall kunna gripa brottslingar och rädda liv.

Om individuell lön
Krönikan går igenom hur den tillämpning av individuell lönesättning som finns med i det senaste löneavtalet för stockholmspolisen varken skapar effektivare arbetsgrupper eller blir leder till lön efter prestation. Tvärtom så skapas onödig administration och sämre arbeetsklimat ui gruppen då dem som hjälper andra att lyfta sig i sitt arbete straffas lönemässigt.

Den verkliga kostnaden för PUST Sibel
Kröikan tar upp hur mycket det verkligen kostar verksamheten att implementera ett datasystem som är minder användarvänligt i alla led, utslaget över systemets livstid, och landar på den höftade siffran 10 miljarder. Efter krönikan tog flera medier kontakt med mig för att göra intervjuer om PUST Sibel. Jag har dock slussat vidare samtliga till kollegor som har använt systemet mer än jag. Problemen med PUST Sibel skapar dock fortfarande regelbundet medieintresse.

Read more...