Polisens akuta resursbrist

torsdag 20 juni 2013

Jag skrev för några månader sedan en krönika på "Blåljus" om polisens akuta resursbrist. Den fick förvånandsvärt lite genomslag, med tanke på den mycket allvarliga situation som den beskriver. I samband med att närpolisens kraftigt minskade resurser diskuterades efter Husbykravallerna så skrev dock DNs Ulrika By en läsvärd krönika på samma ämne, som hänvisar till min text. Det var speciellt trevligt att en DN-journalist lyfter frågan om polisens resursbrist, men tanke på att DNs ledarsida hårt har drivit linjen att polisen inte bör få mer resurser.

Sedan jag skrev krönikan har situationen i Västerort där jag jobbar inte förbättrats, utan snarare blivit mer akut. Och detta trots chefer som känner ansvar för både verksamheten och medarbetarna. Nyligen konstaterades att Västerort var långsammast i Stockholm vad gäller att svara på prio 2-larm. Detta beror självklart på att utryckningsstyrkan är underbemannad jämfört med mängden larm som kommer in, vilket också får effekter på arbetsmiljön.  Värst är situationen dock fortfarande på krim. Kvinnor som tagit mod till sig och anmält en våldtäkt osynliggörs genom att deras anmälan hamnar i balans under en lång väntan på att en handläggare skall ha möjlighet att ta tag i ärendet. Det går inte att nå förundersökningsledaren på telefon på grund den enorma arbetsbelastningen. Och för de poliser som har sökt sig till krim för att de vill kunna hjälpa utsatta brottsoffer, är det naturligtvisen enorm psykosocial stress att konstant tvingas prioritera undan människor i stort behov av hjälp.

Så här kan vi inte ha det. Jag undrar vad som krävs för att frågan skall få den uppmärksamhet den förtjänar? Att ett av de brottsoffer som "offras" trots att de inblandade poliserna sliter så hårt de bara kan råkar ha en stark röst i media eller inom politiken?

Naturligtvis är en lösning att tvångskommendera in poliser till krim, och att lägga ned enheter som t.ex. jobbar uppsökande och proaktivt med narkotika, inbrott, grov organiserad brottslighet, med mera. Eller kanske att upphöra med hela närpolisverksamheten? Men då ger man också helt och hållet upp en massa väldigt viktiga mål, och måste vara beredd att stå upp och förklara för allmänheten att det exempelvis i praktiken är fritt fram att begå inbrott i Sverige, eller att vi inte har några ambitioner vad gäller lokal förankring eller brottsförebyggande arbete inom svensk polis...I annat fall måste man skjuta till mera pengar.

För dem som hävdar att det är bättre att satsa pengarna på förebygganden arbete, så stämmer det naturligtvis. En studie har visat att förskolelärare kan bedöma med över 90% säkerhet vilka av deras dagisbarn som kommer att bli kriminella. Samhället skulle kunna ösa resurser över dessa barn, via förskolan/skolan, socialtjänsten, barn- och ungdomspsykiatrin, mm och ändå gå miljoner i vinst rent ekonomiskt, för att inte tala om humanitärt. Men det görs inte, då det rör sig om olika pengapåsar och de personer som sitter på möjligheten att satsa främst bedöms efter förmågan att hålla budget. Att en annan myndighet 15 år senare får ta enorma kostnader påverkar inte de ansvariga cheferna eller politikernas CV...

Så visst tjänar man på att satsa förebyggande, men problemet är bara att det tar några decennier för satsningen att ge effekt, och man kan knappast överge rån- och våldtäktsoffer eller låta huliganer löpa amok fram tills dess... Polisen måste dimensioneras efter det samhälle vi har idag, och inte det vi förhoppningsvis strävar mot i framtiden.

2 kommentarer:

Anonym,  21 juni 2013 07:55  

Du har helt rätt i allt du skriver, alla tror jag vet detta. En del väljer att inte se för det blir för obekvämt.

Varför görs då aldrig något ordentligt det blir mest att måla på ny färg o släcka bränder.
/Tomas FD polis

Martin 24 juni 2013 22:03  

Tack Tomas! Jag tror att anledningen är bristande politisk vilja och ett ledarskap som prioriterar lojalitet mot uppdragsgivaren/visa en bra fasad framför klarspråk...

Skicka en kommentar