I kölvattnet efter Quetzalas krönika på Nyheter24 och mitt svar på Aftonbladet Debatt så har Quetzala lagt upp en lista skriven av Tomas Hemstad med tips till polisen på sin blogg. Hemstad börjar tyvärr med att på sedvanligt sätt polarisera genom att hävda att jag tror att polishat enbart beror på hatpropaganda och nidbilder. Det stämmer så klart inte, vad jag har sagt är att hatpropaganda bidrar till polishat, vilket är något helt annat. Vad gäller listan, så innehåller den visserligen inget nytt, men samlar dock flera punkter som är värda att diskutera, fundera över, och dra lärdomar ifrån. Jag går igenom min syn på dem nedan:
1. Bryt mot kårandan. Om fler poliser vågade uttala sig kritiskt mot kollegor som begått övertramp ökar också förtroendet för polisen. Om rötäggen är få, måste andra poliser visa att de inte stödjer deras agerande.
Jag håller i grunden helt med Hemstad om detta. Det finns en tendens hos många poliser att alltid slå ifrån sig och gå i försvarsställning då en kollega kritiseras. Det behöver vi göra upp med. Jag skrev själv en krönika på Stockholmsfackets websida Blåljus i precis det temat. Poliser i allmänhet behöver vara mer mottagliga/öppna för att en kollega som kritiseras faktiskt kan ha gjort fel. Att vi sedan skall gå ut och offentligt kritisera kollegan som för tillfället kölhalas i media är dock inte lika självklart för mig. I vissa fall, då det gäller tillräckligt stora övertramp, så må det vara motiverat. Jag tror i så fall att det generellt sätt är bättre att ta avstånd ifrån en handling än en person. Man måste dock också vara medveten om att kritiken ibland baseras på ett ensidigt eller vinklat perspektiv. Och det måste finnas utrymme för en viss förståelse och lojalitet emellan kollegor. Men absolut behöver vi bli bättre på att ta avstånd ifrån övertrampen!
2. Lär er kommunicera med massmedia. Sluta trivialisera ert agerande i pressen, sluta att vägra svara på frågor, sluta misstänkliggöra media när de gör sitt jobb, sluta med att försöka opinionsbilda via sociala medier.
Jag tror på öppenhet mer än på mediestrategier. Därför tror jag, tvärtom mot Hemstad, att sociala medier är bra för polisen. Polisen har länge haft en kultur av slutenhet, av att vara väldigt försiktiga med att dela med sig av information. Att enskilda poliser på det sätt som jag gör ger sin egen bild av händelser eller skeenden är något helt nytt. Självklart måste polisen (ledning, pressansvariga mm) svara på frågor. Men den här punkten känns mer relevant för en journalist än för allmänheten. Jag har svårt att förstå DNs vinkling om att det största problemet med händelsen med hundföraren och den berusade mannen var tiden de fick vänta på en intervju med länspolismästaren... Och media är också en aktör, som liksom polisen måste finna sig i att bli kritiserade då exempelvis en rapportering hamnar snett eller en ledare drar märkliga slutsatser.
3. Inför nolltolerans mot rasism. De två poliserna som kallade demonstranter i Rosengård “Apajävel” och “Blattajävlar” fick fem dagars löneavdrag. De borde självklart omedelbart fått sparken. Polisens ovilja att agera runt rasistiska kamrater gör hela samhället rättsosäkert och spär på polishatet.
Vi skall absolut ha nolltolerans mot rasism. Min upplevelse är att polisen arbetar aktivt med att motverka rasism i kåren. Det tveklöst viktigaste arbetet är att kåren de senaste decenniet har berikats med en stor mängd duktiga kollegor som själva har invandrarbakgrund. Det är det effektivaste motmedlet mot rasism, på samma sätt som att man tidigare satsade på att få in fler kvinnor effektivt minskade den väldigt utbredda sexismen (som på vissa ställen var rent vidrig under exempelvis 70- och 80-talen). Det är dock självklart allas ansvar att säga ifrån om någon uttalar sig rasistiskt. Sen tror jag inte att våra arbetsrättsliga lagar tillåter att man sparkar någon efter ett rasistiskt uttalande.
4. Möt människor med respekt och tålamod. Jag har bott i tre städer i tre olika länder. Den svenska polisen är den jag blivit otrevligast bemött av. På engelska säger man “kill them with kindness”, och om den svenska olisen började vara hemskt trevig och tillmötesgående i situationer som inte är akut våldsamma eller farliga så skulle säkert bilden av polisen förändras ganska snabbt.
Detta är en självklarhet. Naturligtvis skall vi alltid bemöta människor trevligt och respektfullt. Jag håller med om att vi absolut kan bli bättre även här, men jag har svårt att tro att svensk polis ligger långt ner vid en internationell jämförelse vad gäller bemötande. Tvärtom så får jag ofta höra motsatsen.
5. Sluta använda hålspetsammunition. Varför använder polisen en ammunition som så ofta dödar, istället för att hindra? Varför använder polisen en ammunition som är förbjuden i krig på grund av att den orsakar oförsvarligt lidande? Färre dödsskjutningar skulle också leda till ett minskat polishat.
Frågan om hålspetsammunition är inte så svartvit som Hemstad verkar tro. De främsta anledningarna till att man har valt hålspetsammunition är att helmantlad ammunition riskerar att gå rakt igenom, rikoschettera, och träffa andra personer, samt att man riskerar att få väldigt lite effekt i ett kritiskt läge. Angående att den är "förbjuden i krig" så gäller det en tolkning av ett fördrag ifrån 1899. Även pepparspray, som inte orsakar några skador, är troligtvis förbjuden i krig enligt gällande fördrag.
Bloggaren "Morgonsur" har skrivit utförligt och insatt i ämnet.Vad gäller dödsskjutningar, så sker det så sällan att det är svårt att dra generella slutsatser. En del har varit oförvitliga, andra förtjänar att kritiseras.
6. Lyssna på forskning. Om forskning visar på att polisen har problem med bemötande av etniska minoriteter eller att svenska poliser skjuter oftare än sina norska kollegor, så borde reaktionen vara att bjuda in forskarna till diskussion. Att gå i försvarsställning mot forskning och vetenskap ger allmänheten en bild av att polisen helst skapar sina egna regler.
Det finns definitivt ett problem på ledningsnivå vad gäller hur man förhåller sig till forskning. Det finns förresten stora problem i allmänhet med ledningen av polisen, som har att göra med "New Public Managment", att man jagar "pinnar"/resultat istället för samhällsnytta. Problemet är i grunden politiskt, men media spelar med varje gång de kräver att se "resultat", det vill säga siffror, på vad polisen "producerar". Polisförbundet (där jag är aktiv) vill att polisutbildningen skall bli en högskoleutbildning och knytas till forskning. Regeringen sa dessvärre nej. Jag håller helhjärtat med om att polisen behöver mer öppenhet för forskningsresultat, och än mer ny insatt och relevant riktad forskning, för att utvecklas.
7. Stöd förslag om en oberoende myndighet för att utreda brott begångna av poliser. Om de poliser som bryter mot lagar och förordningar endast är några få rötägg, så ligger det ju i allas vårt intresse att dessa rensas ut. Då polisen gång på gång fallerat i sina internutredningar så torde det ju finnas ett intresse för en oberoende myndighet som kan utföra dessa. Det skulle också stävja polishatet då allmänheten skulle se att de få rötäggen rensas ut.
Jag är för en extern myndighet som utreder poliser. Jag ser det dock mer som en symbolfråga, eftersom den ändå kommer att bemannas av poliser, så skillnaden mot nuvarande organisation med en separat enhet inom polisen blir troligtvis inte så stor. Det är hur som helst grundläggande att utredningar mot poliser sköts objektivt och professionellt. Haverier som i fallet med Johan Liljeqvist (
som jag själv har kritiserat) är oacceptabla (detta skedde dock innan den separata enheten under RPS skapades). Jag tror dock själv att den största bristen i våra internutredningar gäller förstahandsåtgärderna, och där spelar det ingen roll vem som sedan får utredningen (
vilket jag har berört i ett blogginlägg)
8. Sluta använda gummiparagrafer för att trakassera människor som inte är misstänkta för brott. En person filmar polisen när de griper någon i tunnelbanan, blir genast anklagad för att vara “muntorr”, en syftan till lagen om narkotika-innehav genom brukande. Det är inte polisen som har stiftat den lagen men det är enskilda polisers skyldighet att inte använda den som svepskäl för att hindra en person från att utöva sina lagliga rättigheter.
Även detta är självklart. Naturligtvis får polisen aldrig använda lagar som svepskäl för att trakassera människor! Och självklart är det tillåtet att filma polisen, vi måste ändå alltid arbeta på ett sådant sätt att vi inte behöver vara rädda för att filmas. Just det exempel som Hemstad tar upp har jag
själv kritiserat i ett blogginlägg, vilket kanske visar på att den sortens övertramp lyckligtvis inte är så vanliga som Hemstad får det att framstå som.
9. Lyssna på kritik. Efter husbykravallerna var det mängder av människor som tog bladet från munnen och berättade om hur de systematiskt felbehandlats av polisen, ofta under många år. Ändå skriver du i din artikel om att “Den stora majoriteten poliser är vanliga människor med en vilja att göra skillnad, som gärna även hjälper dem som ogillar oss” och sen vidare att du “hoppas att ni som hatar får och tar chansen att möta och prata med poliser som kan få er att ändra uppfattning”. Men Quetzalas upplevelser då? Jonas Hassen Khemiris? Varför är det så svårt för poliser att förstå att mycket av avogheten mot polisen kommer från empiri?
Jag håller med till fullo om att polisen behöver bli bättre på att lyssna på kritik. Jag har själv, flera gånger, lyft fram detta. I min text om Husbykravallerna så skrev jag "Vi behöver inte minst bli bättre på självkritik och på att lära oss av våra misstag", och den här texten på SVT Debatt betonar än mer behovet av självkritik. Det är dock något helt annat att hävda att alla poliser är rasistiska psykfall. Jag står till 100% för att de flesta poliser är "vanliga människor med en vilja att göra skillnad". Att Hemstad kan anse det motbevisat av några exempel på människor som har haft dåliga möten tyder på precis den sortens negativa generaliserande som började den här diskussionen. Jag vågar också påstå att jag kan mer och har sett mer av polisarbete än Hemstad, varför min uppfattning är mer grundad. Just människans förmåga att generalisera, och att göra det ifrån en selektiv uppfattningsförmåga som bekräftar det man redan tror sig veta, är grunden i hela det här problemet. Visst finns det människor som har dåliga erfarenheter av polisen, och det behöver vi ta till oss och lära oss av. Men varken Hemstads eller Blancos bilder är särskilt objektiva eller representativa.
10. Ljug inte. Om vi återvänder till husbykravallerna så inleddes dem med att polisen gick ut med påståendet att mannen man skjutit fördes med ambulans till sjukhuset, när verkligheten var att han förts ut med likbil flera timmar efter att skjutningen skett. Precis som du skriver i din artikel så är polisen “beroende av allmänhetens förtroende”. När ni ljuger, hamnar detta förtroende på noll, så det borde ligga i allas intresse att inte göra detta.”
Självklart skall polisen inte ljuga. Vad gäller att man gick ut med att den skjutne mannen hade förts med ambulans till sjukhus, då han låg död i lägenheten, så var det en katastrof. Jag blev själv bedrövad då jag hörde det (eftersom jag var där och visste hur det egentligen låg till). Presstalesmannen i fråga har sagt att det var ett missförstånd och bett om ursäkt. Jag har hur som helst full förståelse för att incidenten skadade polisens förtroende. När polisen går ut med information, så måste alla kunna lita på att den stämmer. Även detta är dock ett extremt exempel, och knappast en regel för hur polisen hanterar information.
För att sammanfatta, så finns det naturligtvis många sätt som svensk polis kan bli bättre på. Och vi tjänar på att få konstruktiv kritik, det hjälper oss att utvecklas. Ibland kan kritik i media även lyfta fram problem som vi vanliga poliser själva har försökt peka på utan framgång.Men hatiska generaliseringar gör däremot ingen nytta. Tvärtom, förutom att försvåra vårt arbete och öka risken för att vi attackeras, så försvåras även den nödvändiga utvecklingen av polisen. Detta då en kår eller en organisation som hatas och smutskastas har en tendens att sluta leden och gå i försvarsställning. Det är allmänmänskligt. Därigenom blir det svårare för alla oss, både inom och utanför polisen, som vill jobba för en förbättring att få gehör för vår kritik.
Read more...