Om det farliga och förkastliga klasshatet
onsdag 20 juni 2012
Igår läste jag ett text som fick mig att reagera. Den provokativa, men också ofta kloka och medmänskliga skribenten Isobel Hadley-Kamptz gick ut till klasshatets försvar och attackerade den också kloka, och dessutom nyanserade skribenten Jens Liljestrand på grund av dennes välmotiverade sågning av klasshatets retorik. Det fick mig att börja tänka. Varför anses klasshat vara ok, godtagbart, ja till och med eftersträvansvärt när det ju faktiskt rör sig om ett hat mot och en skuldbeläggning av en grupp varav många, däribland barnen, naturligtvis inte har någon som helst skuld i världens orättvisor. Liljestrands exempel där en poet som talar om att han vill smitta barn med herpes tas emot med jubel visar att även hat mot barn alltså i intellektuella kretsar anses vara godtagbart. Ser man inte det absurda med detta? Riskerna med detta? Tankarna vandrade över till en annan ideologisk debatt, den som startades av Paulina Neudings text i Jerusalem Post om antisemitismen i Malmö, i vilken hon använde det olyckliga exemplet med namn hos nyfödda barn för att visa på en demografisk förändring som i sin tur kan kopplas till en ökad antisemitism. Neuding skriver inget om att hata barn utan gör omedvetet misstaget att använda en tankefigur som också används av rasistiska islamofobiska kretsar (Eurabia-teorin). Det kan tyckas oförsiktigt, eftersom hon i fallet antisemitism är väldigt medveten om vilka reaktioner som kan väckas av att använda rasistiskt befläckad retorik. Hennes ord i sig innehåller dock varken rasism, skuldbeläggande av, eller hat mot vissa grupper, ännu mindre barn. Ändå fick hon utstå massiv kritik och utmålades som rasist, islamofob och barnhatare. Neuding anklagas för att sprida hat då hon lyfte ett problem på grund av ett oförsiktigt och olyckligt språkbruk, medan rent hatisk retorik accepteras och hyllas bara det rör sig om rätt sorts hat, hat med ett underifrånperspektiv, klasshat... Jag får det inte att gå ihop. Speciellt inte då detta hat kan vara precis lika kollektiviserande, generaliserande och farligt som rasistiskt hat, och i sin värsta förlängning också har lett till mängder med dödsoffer. Även oskyldiga barn.
De här tankarna gjorde att jag skrev ihop en artikel om klasshat, rasism och generaliseringar. Den finns nu publicerad på Newsmill. Läs den gärna:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/19/om-klasshat-rasism-och-generaliseringar
Slutligen, det är en sak att hata orättvisor, det är sunt, det gör jag också. Men att hata en person bara för att denne tillhör en viss klass, eller för att denne har någon sorts makt över dig (politiker, tjänstemän, poliser, föräldrar, etcetera), det är inte sunt utan sjukligt, och dessutom väldigt farligt för både enskilda individer och för hela samhällen. Att försvara den sortens hat innebär att man anser att det både är rättfärdigat att hata någon på grund av en grupptillhörighet (även då barn) och att hata alla som väljer att försöka ta ansvar genom att axla nödvändiga roller i samhället. Politikerförakt och polisförakt är bara början på konsekvenserna av ett sådant tänkande, i sin förlängning skulle det leda till anarki och sekteristiskt våld. Är det så vi vill ha det? Eller skall vi sluta tala om hat och börja tala om tolerans och kommunikation istället?
Tillägg:
Angående den del av diskussionen ovan som rör generaliseringar om t.ex. invandrargrupper och Neudings artikel, så kan jag rekommendera Nathan Shachars artikel i DN Debatt idag. Han går hårdare fram i sin argumentation (och sin sågning av Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten) än vad jag själv skulle ha gjort eftersom jag faktiskt också ser en risk med att generalisera om vissa grupper, men poängen han hamrar in om att det måste få vara ok att lyfta och presentera problem, statistik och fakta ställer jag mig bakom till 110%.
Nytt tillägg:
Nathan Shachar har nu fått svar ifrån Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten i en mycket välskriven och innehållsrik artikel. Denna gången är Norberg och Demirbag-Sten mycket tydligare och mer genomtänkta i sin argumentation, och de belyser på ett bra sätt dilemmat med att man måste kunna presentera fakta, men utan att negativt generalisera om och döma människor baserat på grupptillhörighet. De tar även upp synen på migration och rörlighet i allmänhet. För mig är det centralt att komma ihåg det altruistiska, hjälpande perspektivet på varför vi bör ha en generös migrationspolitik och att inte fastna i det pragmatiska perspektivet som bara handlar om huruvida något är bra för Sverige, ekonomin, etcetera. För medan all invandring, som Shachar poängterar, inte nödvändigtvis är "lyckosam", så finns det alltid ett humanitärt perspektiv som behöver tas i beaktande.
Inlägg
