Biståndsminister med dubbla standarder

Den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson har gjort sig känd för att kräva transparens i biståndsverksamheten och för att starkt kritisera sin egen myndighet, Sida, för att biståndspengar används för ineffektivt och med för dålig uppföljning. Den hårda tonen mot sida har naturligtvis inte gjort henne särskilt populär bland dess personal, men Carlsson har viftat bort kritiken med att poängtera hur viktig hennes agenda, att få slut på korruption, ineffektivitet och dålig bokföring, är.

Jag har själv tidigare reagerat på vad jag uppfattat som Carlssons negativa inställning till bistånd i allmänhet. Det har känts som om hon har haft en "dold agenda" som handlat om att genom att konsekvent ifrågasätta biståndets effektivitet göra det lättare att minska biståndsutgifterna och på så sätt spara pengar till annat. Jag har dock inte haft några konkreta belägg för den känslan.

Med den bakgrunden så är de avslöjanden som P1s alltid lika intressanta program Konfikt gjort än mer intressanta. Tydligen används svenska biståndspengar till att schablonmässigt fylla hål i Utrikesdepartementets budget genom att pytsas ut till bl.a. europeiska ambassader som inte överhuvudtaget arbetar med bistånd. Detta torde inte bara strida mot sunt förnuft, utan även mot alla de internationella regelverk som reglerar vilka kostnader som får räknas in i den totala biståndsbudgeten. Carlsson, som uppenbarligen var medveten om den närmast bedrägeriliknande bokföringen, ursäktade utgifterna med att ambassaderna skulle bedriva någon sorts biståndsdialog och rapportera om ländernas utvecklingssamarbete, något som ambassaderna själva verkade helt omedvetna om. Om man bortser ifrån det orimliga i att svenska biståndspengar hamnar i Spanien och Frankrike, och ser till att de uppenbarligen inte används till det biståndsnätverkande som Carlsson hävdade att de var ämnade för, så är biståndsministern igen snabb på att lägga skulden på ambassaderna, i programmet så var det Spaniens ambassad som fick sig en känga. Detta verkar vara typiskt för Carlssons ledarskap. Om pengarna nu skulle ha använts på det absurda sättet som sades, så måste det väl ändå vara biståndsministerns ansvar att kommunicera det till de berörda ambassaderna, som inte nödvändigtvis vet vad deras finansiering kommer ifrån. Men Carlsson lägger hellre skulden på sina medarbetare, som vanligt.

Schablonstödet till ambassaderna var bara ett exempel på den mycket luddiga och kreativa bokföring som UD, som hanterar 40 % av biståndspengarna, ägnar sig åt. De kunde inte ens på upprepad anmodan lämna ut några som helst uppgifter om hur biståndsmedlen använts. Detta samtidigt som Carlssons hysteriska kamp mot korruptionen med sidamedel gör att ett antal projekt måste stängas ned då det kostar mer med den bokföring in absurdum som krävs enligt Carlssons nya riktlinjer än vad projekten får i finansiering. Snacka om dubbla standarder. Det enda som de vitt skilda attityderna gentemot Carlssons eget UD och gentemot Sida, som nu tvingas avskeda en stor del av sin personalstyrka p.g.a. besparingskrav, har gemensamt är att de båda får effekten att det verkliga biståndet, det som bekämpar fattigdom och lidande, i slutändan minskar.

Det vore väl optimistiskt att tro att det faktum att Carlsson kritiserar kronor och ören i Sidas budget och sedan närmast försnillar biståndsmedel via UD skulle leda till hennes avgång, speciellt när ingen av Sveriges största tidningar ens verkar rapportera SRs avslöjande. Så här kommer en vädjan. Kan inte någon begåvad journalist gräva upp ett lik i biståndsministerns garderob, en obetalt TV-avgift, en oskattat barnflicka eller något annat smaskigt? Det verkar ju vara det enda sättet man kan bli av med en minister i Sverige. Och Carlsson måste verkligen bort!

Read more...

Det går framåt

Jag var och lyssnade på en presentation av UNDPs Human Development Report (HDI) i Rosenbads konferenscenter under eftermiddagen. Det finns naturligtvis mycket att säga om rapporten, men här nöjer jag mig med att konstatera att enligt rapporten så har utvecklingen gått framåt kraftigt i nästan hela världen sedan man började mäta, för 40 år sedan. Endast tre av de länder som utvärderats, vilket är en stor del av alla världens stater, har haft en negativ utveckling sedan 1970 enligt indexet (samtliga ligger i södra Afrika). Slutligen så gjorde den UD-chef som deltog i panelen en intressant "spaning" efter det välkända P1-programmets modell där han förutspådde att en allt större del av världens bistånd skulle komma att kanaliseras genom internationella organisationer och multilaterala kanaler.

Read more...

Bra jobbat!

Överfallsvåldtäkter hör till de brott som snabbast kan sätta skräck i ett område, dels då det rör sig om mycket grova och kränkande brott, men också då de är så oförutsägbara, alla kvinnor som rör sig själva i området kan känna skräcken för att bli drabbade. Därför är det inte särskilt konstigt att de får medial uppmärksamhet. Vad gäller de överfallsvåldtäkter som har skett i Hagalund i Solna, så har Västerortspolisen gjort stora ansträngningar för att förebygga fler brott och gripa gärningsmannen. Alla delar av verksamheten, även utryckningen där jag själv jobbar, har haft ett ökat fokus på Hagalund, men de som har ägt ärendet är våldssektionen på spanroteln. Eftersom jag själv har haft förmånen att jobba på våldssektionen ett tag, så vet jag att det rör sig om mycket duktiga, och väldigt engagerade, utredare. Jag vet också att de har gjort en bred ansträngning som har involverat i princip hela personalstyrkan på sektionen och att de har lagt mycket tid och energi på att komma framåt och lösa fallet. Att de har lyckats gripa en misstänkt gärningsman för den senaste våldtäkten, och att dessa misstankar stärkts av teknisk bevisning och nu innefattar även de två uppmärksammade våldtäkter då gärningsmannen tagit sig in i offrens lägenheter, är en stor framgång. Och den framgången beror lika lite på tur som när samma grupp i våras löste ett avancerat spaningsmord. Man kan bara gratulera till mycket väl utfört polisarbete. Bra jobbat!

Read more...

Konservativa rallarsvingar om integration

Jag läste precis en artikel på Newsmill av Nisha Besara där hon delar med sig av reaktioner och funderingar efter att ha gått på integrationsseminarium på Timbro. Seminariet illustrerade tydligen den stora skillnaden emellan en socialliberal hållning i integrationfrågor (som jag själv delar), representerad av LUFs Frida Johansson Metso, och en borgerligt reaktionär hållning representerad av SvDs Thomas Gür och Neos Paulina Neuding. Johansson Metso talade om att flyktingmottagandet i Sverige är för långt och hårt och att Sverige måste börja prata om varför många inte är beredda att till vilket pris som helst "integreras" i den mening som vi tänker oss. Jag håller med helt och hållet. Integrationspolitiken borde fokusera på att hjälpa nyanlända att fungera och hitta en konstruktiv roll i samhället, efter möjlighet och förmåga.

Tongångarna ifrån Gür och Neuding var annorlunda. Gür använde sig enligt Besara av retorik som att "varje majoritetssamhälle har rätt att ställa krav på nykomlingar" och "tough luck, det är det här majoritetssamhället och de här koderna som finns, man ska följa dem om man vill bli tagen på allvar". Detta är populistiskt nonsens som Sverigedemokraterna hade varit stolta över. Visst har ett samhälle rätt att ställa krav på nykomlingar, liksom ett samhälle har rätt att ställa krav på alla människor som lever i det. Men att tala om att det är "majoritetssamhället" som skall ställa krav på "nykomlingarna" blir rent motbjudande. Innebär det att det är de etniska svenskarna som skall ställa krav på "invandrarna" att de skall följa våra "svenska" koder om de "vill bli tagna på allvar"? Så de som lever här men inte anser sig vara del av något "majoritetssamhälle" får inte ställa några krav? Har de inga rättigheter? Och vilka "koder" skall alla tvingas lära sig? Att man helst skall sitta tyst på tunnelbana och buss och inte prata med grannen? En grundläggande liberal tanke handlar om allas lika värde, men den verkar högerdebattörerna ha tappat bort. Besara konstaterar också "So much för högerns snack om individens rättigheter kontra kollektivet."

Jag lyssnade under förra året på ett seminarium anordnat av den liberala tankesmedjan Fores i vilket SvDs Per Gudmundson deltog. Hans åsikter om integration var på många sätt parallella med Gürs, även om Gudmundson främst profilerade sig med närmast islamofoba utspel. Man kan undra vad det är för personer som SvD rekryterar?

Jag håller med om att det finns integrationspolitiska problem. Och som polis vet jag att ett av dem är en kraftig överrepresentation av människor med invandrarbakgrund i brottsstatistiken i vissa distrikt. Men förklaringen till detta finns garanterat till största delen att hämta i lokala förhållanden och lokal kultur i vissa segregerade förorter, och inte i något eventuellt ursprungslands kultur. Och visst måste problemen diskuteras, men utan svepande främlingsfientlig retorik.

Jag håller med Besara om mycket av det hon skriver i sin artikel, men jag delar inte hennes kritik av regeringen metod att vilja lösa integrationspolitiska problem med "arbetslinjen". Naturligtvis är inte ökad tillgång till arbetsmarknaden den enda integrationspolitiska åtgärden, men det är absolut en av de allra viktigaste. Och jag har själv inget emot att arbetsrätten luckras upp en aning för att förenkla för invandrare, och andra, att få möjlighet att försörja sig själva istället för att behöva gå på bidrag.

Read more...

Dags att förbjuda barnafödande?

Inte helt oväntat, så har Sverigedemokraterna varit i fokus i partiledardebatten idag. Det var knappast förvånande att Jimmie Åkesson i sitt anförande i princip ville lösa alla samhällsproblem med en minskad invandring. Enligt SDs sätt att se på invandrare så är de antingen en belastning för Sverige eftersom de är arbetslösa och går på bidrag, eller så tar de jobb ifrån de, enligt SDs definition, riktiga svenskarna. Det är inte lätt att behaga SD om man har någon form av invandrarbakgrund...

Lyckligtvis bemöter samtliga övriga partier SDs främlingsfientliga retorik. Alla retoriska grepp är dock inte lika lyckade. Mona Sahlin, som i vissa meningsutbyten på ett föredömligt sätt hanterade Jimmie Åkesson, hävdade att SD är en "osvensk" företeelse. Det sättet att argumentera, som dessvärre är ganska vanligt, blir för mig obegripligt. Debatten borde ju inte handla om vad som är mest "svenskt". SD kan med belägg hävda att de är mer "svenska" än de invandrargrupper som de utser till syndabockar för allt ont i landet, de har om inte annat funnits här mycket längre. Och främlingsfientlighet är knappast en ny företeelse i Sverige heller. Det är dock totalt irrelevant vem som är "svenskast", det som är relevant är vad som är sant, vad som är moraliskt rätt och vad som är bra för Sverige nu och i framtiden. Här använde Lars Ohly, en politiker som jag annars har svårt för, ett enligt mig lysande retoriskt knep. Han drog parallellen emellan invandrare och nyfödda barn, och konstaterade att ett barn innebär en enorm konstnad för samhället innan det kan börja arbeta och bidra, så med SDs argumentation borde även barnafödandet stoppas... Tilläggas kan även att alla nya ungdomar som vill in på arbetsmarknaden enligt samma synsätt "tar jobben" ifrån de äldre som redan tidigare stod till arbetsmarknadens förfogande.

De enkla invändningarna som finns mot att stoppa barnafödandet gäller även invandringen. Antalet jobb som finns i samhället är aldrig statiskt, nya människor kan skapa nya jobb. Detta borde vara helt självklart, hur skulle annars resten av världen, där människor lever mångdubbelt fler på samma yta som i Sverige, kunna hålla sina befolkningar i arbete och sin välfärd på fötter. Dessutom, för att kunna ta hand om en åldrande befolkning och finansiera dess pensioner behöver vi fler människor i arbete, inte färre. Slutligen, det vore moraliskt förkastligt och otänkbart att stoppa barnafödande. På samma sätt anser jag att det vore moraliskt förkastligt att förvägra människor som lämnar svåra förhållanden möjligheten att påbörja ett nytt liv i vårt trygga land.

Jimmie Åkesson är en duktig och slipad debattör, och han fick in en del skickliga kontringar på de andra partiledarna. Som bäst är han när han stenhårt håller sig till den nya fasad som SD har byggt upp, där de enbart är kritiska till integrationspolitiken och inte till invandrarna i sig. Dessvärre, för honom, så faller fasaden med jämna mellanrum, och främlingsfientligheten som finns bakom visar sig tydligt. Ett sådant exempel, som påpekades av Mona Sahlin, är att SD kallar de flyktingar som finns i närområdena till de länder ifrån vilka de flytt för "verkliga" flyktingar, implicerandes att de som finns i Sverige inte är det. Här blir det tydligt vad det egentligen handlar om, att peka ut flyktingar i Sverige som lurendrejare och parasiter och att skapa motsättningar emellan de grupper som SD definierar som "invandrare" och "svenskar". Det är olyckligt att SD numera kan göra det ifrån riksdagens podium, men det är betryggande att de inte får något gehör för sin politik ifrån något av de övriga riksdagspartierna.

Read more...

Om alkohol och cannabis

Det har precis, i samband med kongressvalen i USA, också folkomröstats om legalisering av cannabis i Kalifornien. Det lutar åt att kalifornierna har röstat nej till legalisering, men omröstningen har lett till en debatt om cannabis även i svenska medier. Bland annat möttes journalisten Magnus Linton och folkhälsominister Maria Larsson i P1s Studio Ett. Linton hävdade att en legalisering av cannabis skulle slå undan benen för den organiserade brottslighetens största inkomstkälla, den illegala cannabishandeln, och att drogen i sig om än skadlig inte är farligare än alkohol.

Jag är böjd att hålla med Linton på båda punkterna. Jag besitter inte hans kunskap om konsekvenserna av cannabishandeln, framför allt för latinamerikanska länder med det snabbt sönderfallande Mexico i spetsen, men det är lätt att se att de är förödande. Det finns också ett kunskapsglapp emellan det faktum att många är medvetna om att kokainhandeln är en miljardindustri för brottssyndikat och karteller, men inte lika många vet att det även gäller handeln med cannabis. Så Lintons resonemang är värt eftertanke.

Vad gäller jämförelsen emellan cannabis och alkohol, så har Lintons slutsats att alkoholen är minst lika farlig stort stöd. I dagarna kom en forskningsrapport som klassificerade alkohol som farligare än mycket tunga droger som heroin, och mångdubbelt värre än cannabis. Även om sådana rapporter bör bemötas med stor skepsis, jag har själv mycket svårt att se hur alkohol skulle kunna vara farligare än den extremt beroendeframkallande drogen heroin på individuell basis, så är budskapet om alkoholens skadlighet hur som helst tydligt. Samma budskap presenteras dessutom på ett mycket övertygande sätt av P1s Kaliber i ett program ifrån våren 2009, där de har kommit fram till att alkoholen är inblandad i nästan 80 % av alla misshandelsfall i Sverige. Det är häpnadsväckande siffror, och visar på ett enormt samhällsproblem som kräver resoluta åtgärder.

Jag skrev själv precis en artikel på debattsiten Newsmill om inkonsekvensen i hur drogerna cannabis och alkohol hanteras i Sverige (rubriksättingen var inte min...). Där tar jag upp tanken att man borde reflektera över om det kan vara motiverat att förbjuda eller hårdare reglera alkoholen i Sverige. Jag är dock fullt medveten om att det skulle vara väldigt svårt, och kanske ogenomförbart, samt att det riskerar att leda till en illegal marknad som skulle kunna generera enorma inkomster för den organiserade brottsligheten. Saken är dock den, att dylika inkomster genereras nu av handeln med cannabis, vilket sliter sönder länder som Mexico. Och för att vara intellektuellt och moraliskt konsekvent och hederlig, så bör man diskutera effekterna av förbud respektive legalisering på samma förutsättningslösa sätt för både alkohol och cannabis, och dessutom ta lika stor hänsyn till de negativa konsekvenser vare sig de drabbar i Sverige eller Mexico. Även om jag kan förstå och respektera pragmatism, så stör inkonsekvens mig, speciellt om det sker under falska och vilseledande förutsättningar.

Read more...

Bra artikel om "vi och dom"

Med detta korta inlägg så vill jag bara rekommendera en artikel i SvD av Mustafa Can, i vilken han skriver om "invandraren" och om hur han själv blir definierad utifrån bilden av denne.

Read more...