Alla fel

Det är illa nog att kvinnor våldtas i länder som Sverige med fungerande rättssystem, med stöd till brottsoffer och utan uttalad social stigmatisering av offren. Det är ändå ett obeskrivligt trauma, det är ändå mycket svårt att få upprättelse i en rättsprocess där rättssäkerheten och inte korruptionen gör att det är svårt att för förövare dömda och det är trots samhällets försök till stöd och hjälp för många en mycket svår väg tillbaka till ett väl fungerande liv. I länder som Kamerun där våldtäkterna är fruktansvärt mycket vanligare och offren ofta mycket yngre, där strafffriheten är närmast total medan de våldtagna stigmatiseras till en sådan grad att närmare hälften inte vågar berätta för någon vad som har hänt och där hjälpen som finns tillgänglig är närmast obefintlig är situationen rent ut sagt vedervärdig. Man förstår att mödrar blir oroliga för sina döttrar när en av fem av Kameruns kvinnor har blivit utsatt för en våldtäkt eller ett våldtäktsförsök, och den genomsnittliga åldern för offren är 15 år. Men att under förevändningen att skydda sina döttrar utsätta dem för tortyrliknande bröststympning för att de skall bli mindre attraktiva som offer är så fel att det knappast går att klä i ord. Förutom det vidriga i att utsätta oskyldiga flickor för grymma övergrepp som både torde ge själsliga ärr och som definitivt riskerar att ge fysiska men för livet, så försöker man alltså att hantera den enorma våldtäktsproblematiken med att ge sig på de potentiella offren. Jag påstår mig inte ha några färdiga lösningar, men grunden måste självklart vara att man ger sig på gärningsmännen. Både genom kraftfull lagföring och repressiva åtgärder, och genom att arbeta hårt och medvetet med de kulturella faktorer som gör att män begår de här brotten. Offren skall ha skydd, stöd och hjälp, inte skuldbeläggas och utsättas för fler kränkningar och övergrepp!

PS. Det känns som ett grymt ödets ironi att dagen efter att jag skrev det här inlägget, så drabbas en 12-årig flicka av en överfallsvåldtäkt mitt i Stockholm. Man kan bara hoppas att flickan kommer att kunna hämta sig ifrån övergreppet så bra som det bara är möjligt och att kollegorna får tag på våldtäktsmannen innan han överfaller någon annan.

Read more...

Om vådan av att ljuga

Det är mycket möjligt att Dominique Strauss-Kahn (DSK) har våldtagit städerskan på lyxhotellet i New York. DSK verkar, om man får tro de uppgifter som har kommit fram i samband med målet, ha problem med att respektera kvinnors sexuell integritet. Det fanns tydligen tekniska bevis för att det har förekommit någon sorts sexuell akt emellan de två, och det verkar lite långsökt att en ung städerska mitt under ett arbetspass plötsligt fått för sig att ge en betydligt mycket äldre man oralsex. DSK kommer dock aldrig att bli dömd för den eventuella våldtäkten eftersom städerskan genom ett antal till synes onödiga lögner har sänkt sin egen trovärdighet så mycket att hennes vittnesmål (som ju är den centrala bevisningen) inte skulle kunna räcka till en fällande dom.

När jag för ett par år sedan jobbade på en utredningsgrupp, så fick vi in en anmälan om ett stort antal våldtäkter. En ung kvinna hade systematiskt och under flera dagar våldtagits av ett flertal män som tagit med henne runt till olika platser. Hon hade inte haft frivilligt sex med någon av dem, utan allt som skedde var mot hennes vilja. Det drogs igång en stor utredning och några av männen identifierades och greps. En av de gripna hade dock filmat tillfället då han hade fått oralsex av kvinnan, och ingen domstol hade kallat det som filmen visade för våldtäkt. Kvinnan var vid sina sinnens fulla bruk, verkade avslappnad och skämtade med mannen och männen som stod omkring och det förekom inga tecken på hot eller våld. Det är mycket möjligt att hon senare verkligen hade blivit våldtagen av en eller flera män, men målet lades ned, för kvinnans egen berättelse var inte längre tillräcklig för att kunna leda till en fällande dom eftersom hennes trovärdighet hade skadats.

Det kan tyckas grymt att en så stor kränkning som en våldtäkt skall falla på ett så litet och mänskligt misstag som att ljuga, men domstolarna har rättssäkerheten att ta hänsyn till, och om man skall spärra in någon flera år baserat till en mycket stor del på en människas vittnesmål, då måste man kunna vara ordentligt säker på att den personen också talar sanning.

PS.
Jag har precis skrivit ett inlägg på min andra blogg om alla lögner som man träffar på i polisarbetet, även ifrån målsägare.

Read more...

Våldtäkt och kvinnors sexualitet i Grekland och Sverige

En ung svensk kvinna på semester i Grekland anmäler för två år sedan till grekisk polis att hon har förts bort och våldtagits. Hon undersöks inte av läkare på platsen eftersom hennes flyg snart skall gå och hon inte vill stanna kvar då resten av sällskapet åker hem. Väl hemma besöker hon en läkare, som konstaterar att kvinnan har skador både på kroppen och i underlivet, vilket kraftigt styrker kvinnans berättelse. Gärningsmannen identifieras av grekisk polis, men släpps snart. I oktober 2009 läggs ärendet ner, trots att grekisk polis har haft tillgång till det rättsintyg som utfärdades efter läkarundersökningen Sverige. I beslutet som skickas till Anna står det bland annat att det på senare år blivit allt vanligare att semestrande kvinnor, främst skandinaver, anmäler grekiska män för våldtäkt för att få ut skadestånd från försäkringsbolag. Nu skall Anna åtalas för falsk tillvitelse samt förtal.

Fallet Anna verkar inte, som anas av skrivningen om att skandinaviska kvinnor skulle anmäla grekiska män för våldtäkt för att få ut försäkringspengar, vara ett enskilt skräckexempel utan ett symptom på hur våldtäkter ses på och hanteras i Grekland. I en tidning i staden Chania på Kreta skrevs en artikel med rubriken ”Våldtäkter som industri för att få ut ersättning”. I artikeln uttalar sig en rättsläkare på Kreta. Enligt honom är det vanligt att kvinnor från de skandinaviska länderna tecknar särskilda försäkringar mot våldtäkt som de sedan utnyttjar. Läkaren medgav senare att hans påståenden bara baserades på en ”allmän opinion”. Samma läkare se i en radiointervju att det inte kunde röras sig om våldtäkt om kvinnan inte hade yttre eller inre skador (vilket är ett absurt uttalande). Då en svensk man skrev ett protestbrev till den grekiska ambassaden fick han följande svar ifrån en hög diplomat: ”Tvärtom min vän så är det du som ska skämmas över svenska kvinnors uppträdande, på semester i alla delar av världen och med utländska medborgare i sitt eget land!”

Vad säger då den här historien oss. En uppenbarligen våldtagen kvinna som istället själv blir åtalad. Domslut och rättsläkare som talar om att skandinaviska kvinnor anmäler våldtäkter för att få ut försäkringspengar (vilket helt självklart är totalt ogrundat). En hög grekisk diplomat som hävdar att svenskar skall skämmas över svenska kvinnors uppträdande. För det första berättar det en del om EU-landet Grekland (som också har blivit känt för att behandla migranter som djur och för att ha haft en statsekonomi som mest var ett bokföringsbedrägeri). Dels att Grekland är ett mycket nationalistiskt land där reflexen att försvara greker och det grekiska är mycket stark, även inom rättsväsendet. Dels att Grekland har mycket kvar i sitt jämställdhetsarbete, där synen på våldtäkter (som enligt uppgift är kraftigt stigmatiserat i Grekland) och på kvinnors sexualitet överhuvudtaget är viktiga indikatorer. Den grekiske toppdiplomatens nedlåtande yttrande om svenska kvinnor visar upp både dessa aspekter, och bör inte tas som en enskild tjänstemans klavertramp, även om han sparkades direkt. På samma sätt som rasistiska eller islamofoba uttalanden av Sverigedemokrater i sammanhang där de inte tänker på att de kan ställas till svars för sina yttranden visar på vad som sägs och kan sägas i den interna debatten (trots att det konsekvent fördöms officiellt) så visar den grekiske "toppdiplomatens" yttrande på vad som säkerligen är en acceptabel åsikt i den grekiska delegationen, om än totalt oacceptabel i ett publikt sammanhang.

Efter den här långa utläggningen om Grekland (som även kritiseras i en debattartikel på SvD) kan får man notera att den grekiska kvinnosynen inte på något sätt är unik. Det kan dock vara bra att bli påmind om att en unken kvinnosyn inte är förbehållet muslimska länder, utan fortfarande är utbredd i de flesta länder som är religiöst eller kulturellt traditionalistiska. Faktum är att även i Sverige, som även jag ser som ett föregångsland i sammanhanget, så finns tydliga rester kvar av patriarkala strukturer, och kanske främst just vad gäller synen på kvinnors sexualitet. Det är fortfarande stor skillnad på hur folk i gemen ser på en man som då han är singel regelbundet träffar nya kvinnor och har ett aktivt sexliv och på hur en kvinna som lever på precis samma sätt uppfattas. Kvinnan, som både av män och av andra kvinnor riskerar negativa omdömen som "lösaktig", bryter fortfarande i många sammanhang mot en social norm, medan mannens beteende är mer accepterat. I ett kulturellt sammanhang där preventivmedel var okända och där ett eventuellt barn enbart vore mammans bekymmer kan man förstå att omgivningen varit mer bekymrad om kvinnornas dygd, men där är vi väl ändå inte i Sverige idag?

Ett annat mycket hett exempel på att jämställdhetsdiskussionen kring kvinnors sexualitet är mycket aktuell i Sverige är just synen på våldtäkt. Visserligen hade det nog rått konsensus i både media och domstolar i Sverige om att kvinnan i exemplet ovan, som rövats bort och kunde uppvisa skador i underlivet, hade blivit våldtagen, men fallet Assange visar att det även här blir det heta diskussioner kring gränsdragningar. Jag har skrivit om ämnet förut, och tänker inte gå in i några längre resonemang i det här inlägget, men för mig är det självklart att om en man har sex med en kvinna så måste han ha uppfattat att hon är med på det hela, annars är det ett övergrepp och brottsligt. Detta gäller oavsett om hon gör motstånd, om hon säger nej men inte gör något, eller om hon helt enkelt på grund av t.ex. berusning eller sömn är inkapabel till att säga nej. Och det är självklart att hon när som helst har rätt att ändra ett ja till ett nej. Sen är det lika självklart att det krävs uppsåt, att mannen i fråga måste ha uppfattat att kvinnan inte ville, för att det skall vara frågan om ett brott. Hur som helst så har både fallet Assange och den efterföljande debatten visat att det även i Sverige finns många som fortfarande har en väldigt svävande syn på kvinnors rätt till sina egna kroppar och sin egen sexualitet. Och det torde vara givet (liksom Hanne Kjöller resonerar i en ledarkrönika på DN) att rätten till en egen, fri, sexualitet och rätten att säga nej när som helst utan att riskera att ändå bli tvingad till något mot sin vilja hänger ihop...

Uppdatering: Nu kräver tydligen den grekiska justitieministern att ärendet i fråga skall utredas av den grekiska högsta domstolen. Det känns som att ett par led hoppas över, men det är självklart ett välkommet besked.

Read more...

En milstolpe

Den dom som nu kommit emot en överstelöjtnant i den kongolesiska armén och åtta av has soldater är en viktig milstolpe i arbetet emot strafffriheten i Kongo-Kinshasa, speciellt då vad gäller våldtäkter. De FN-pengar som har använts till att finansiera rättegången är synnerligen väl använda. Sen att det fortfarande bara i Kongo finns hundratusentals fler offer som förtjänar samma upprättelse, och hundratusentals fler förövare som fortfarande går fria, gör inte domen mindre viktig, tvärt om. Det är bara att hoppas att den följs upp av fler likadana rättegångar, och att det internationella samfundet som så ofta sviker fortsätter att stödja processen. Det är inte svårt att förstå att Margot Wallström hellre lägger sin energi på det här arbetet än på att blanda sig i den svenska socialdemokratins existensiella kris...

Read more...

Brottsofferperspektiv?

Våldtäkter är väldigt komplicerande brott, vilket bland annat debatten kring Julian Assanges göromål i Sverige har visat på. För det första kan gränserna emellan det straffbara och det lagliga (om än klandervärda) vara komplicerande, och de inblandades subjektiva uppfattning av vad som har hänt kan skilja sig markant. Sen är det ett brott som är notoriskt svårt att bevisa, även då man vet vem gärningsmannen är. Därmed inte sagt att lagstiftningen är dålig, det rör sig helt enkelt om en mycket besvärlig balans emellan de anklagades rättssäkerhet och brottsoffrens rätt till upprättelse samt samhällets krav på rättstrygghet. Därför kan det mycket väl hända att ingen blir dömd då en kvinna har blivit våldtagen trots att inga fel begås i utredningen.

Sen görs det naturligtvis mängder med fel, större och mindre. Men det fel som jag själv upplever som det allvarligaste är om kvinnans version inte tas på allvar och man inte ger henne ett bra omhändertagande och bemötande. Utgångspunkten då man får in en ny anmälan om ett så pass grovt brott som våldtäkt är naturligtvis att man skall göra allt som är möjligt för att utredningen skall leda fram till en fällande dom. Man jobbar utifrån att målsägarens version är sann tills annat bevisas. Offret skall tilldelas ett målsägandebiträde, och om utredningen inte kommer någonstans på grund av ett dåligt bevisläge, så skall det naturligtvis förklaras för och kommuniceras till målsägaren.

När man läser skräckhistorier som den här, så blir man beklämd. Det är svårt för mig att säga vad som egentligen har hänt. Men om polisen brustit så totalt i brottsofferperspektivet som det verkar baserat på kvinnans version, så är det mycket allvarligt och borde leda till drastiska förändringar för de enheter som varit ansvariga för utredningen.

Read more...

Skall vi döma oskyldiga?

Jag bukar normalt aldrig följa upp en diskussion i kommentarerna med ett separat inlägg, men jag gör ett undantag den här gången. Kanske för att frågan känns viktig, kanske för att jag känner ett behov att att förklara mig. Tycker jag verkligen att det är ok att det sitter oskyldiga i fängelse, dömda för grova brott?

Det enkla svaret på frågan är naturligtvis ett rungande "Nej!". Men det jag försökte förklara i mitt förra inlägg är att det enda sättet att vara absolut helt säker på att ingen oskyldig någonsin döms, är att aldrig döma någon. Detta gäller speciellt vad gäller sexualbrott. Och jag anser att det alternativet är ännu sämre.

Även om diskussionen som startades av en friande dom i HD och Madeleinde Leijonhufvuds debattartikel handlade om sexuella övergrepp emot barn, så skall jag för enkelhetens skull ta exemplet våldtäkt: En kvinna och en man går in i ett rum. Efteråt hävdar kvinnan att hon har blivit våldtagen. Hur skall vi veta det? Om det enbart rör sig om kvinnas berättelse, och det inte finns någon som helst stödbevisning, så kommer mannen med största sannolikhet att bli frikänd. Låt oss nu säga att kvinnan går direkt till en väninnan och säger att hon har blivit våldtagen. Väninnan ringer till polisen, som tar med kvinnan till en mottagning för våldtagna där hon undersöks. Mannen grips. Utredningen visar att de båda har haft sex, mannens sperma hittas i kvinnan. Kvinnans kläder, som är tagna i beslag, är sönderrivna. Märken på kvinnans handleder tyder på att hon har blivit fasthållen, och undersökningen av underlivet visar att hon har blivit våldsamt penetrerad. Mannen har rivmärken i ansiktet och kvinnan har hans hud under naglarna. Polisen hittar till och med vittnen som säger sig ha hört kvinnan skrika "Nej!" inifrån rummet. I det här fallet så kommer mannen med största sannolikhet att bli fälld för våldtäkt.

Det sista exemplet är konstruerat för att det skall vara utstuderat tydligt med mycket bra bevisning. I verkligheten är det långt ifrån alla våldtäktsoffer som vågar eller orkar kämpa emot eller som söker och får hjälp direkt. Men kan vi helt säkert veta vad som här hänt ens när bevisningen är så pass stark? Svaret är självklart nej. Det är teoretiskt möjligt att mannen och kvinnan har levt ut en gemensam våldtäktsfantasi, att kvinnan ångrar sig men att mannen inte förstår detta utan uppfattar det som en del i leken. Det är teoretiskt möjligt att kvinnan har lurat med mannen på sex för att sedan sätta dit honom. Med mera. Men är detta "rimliga tvivel"? Absolut inte! Om man väljer att döma mannen på bevisningen ovan, som är mycket starkare än vad man normalt kan räkna med i ett våldtäktsmål, så riskerar ändå någon enstaka man att bli oskyldigt dömd. Om man inte dömer baserat på en sådan bevisning, så kommer man heller aldrig att kunna döma någon för våldtäkt, vilket i praktiken skulle göra våldtäkt till lagligt i alla fall utom de rena överfallsvåldtäkterna i mörka parker. Vad är då att föredra?

Min poäng är att, även om alla är överens om att vi skall sträva efter så bra utredningar som möjligt som kommer sanningen så nära det bara går, så kan vi inte veta allt. Vi är inte gudomliga. I slutändan måste någon göra en bevisvärdering och dra en gräns, bedöma vad som är "rimliga tvivel". Om den gränsen dras för snävt, som Leijonhufvud hävdar att HD har gjort vad gäller sexuella övergrepp emot barn, så kommer allt fler gärningsmän gå fria, Leijonhufvud själv talade om att det närmast skulle leda till en avkriminalisering av dessa brott. Är det så vi vill ha det? Hur många skyldiga våldtäktsmän skall gå fria för att vi inte skall riskera att döma några oskyldiga? Skall vi vara helt säkra, så är svaret alla. Och då är det fritt fram att ta för sig... Annars så handlar det om avvägningar. Skall du döma en person om bevisningen ger att man är 99% säker på att han är skyldig? 99,9%? 99,99%? För helt säker blir man som sagt aldrig i den krassa verkligheten...

Read more...

Den eviga konflikten emellan rättssäkerhet och rättstrygghet

Ibland känns det som om det är ganska få svenskar som har förstått de grundläggande principerna om hur rättssystemet fungerar. Detta visar sig speciellt tydligt då det gäller våldtäkter och andra sexuella övergrepp. "Svensson" argumenterar ofta utifrån utgångspunkten att domstolarna har möjlighet att veta vad som egentligen har hänt, och att domen sedan fastställer om den misstänkte är skyldig eller ej. Så är det naturligtvis inte. Domstolen tar ställning till om det kan anses bevisas "bortom rimligt tvivel" att åklagarens gärningsbeskrivning är sann, det vill säga att den misstänkte är skyldig till det han anklagas för. Det kan mycket väl vara så att den misstänkte är skyldig, fast eftersom det inte går att bevisa tillräckligt strikt så frias han ändå. Den som hävdar att en i rättegång friad misstänkt våldtäktsman har bevisats vara oskyldig vet inte vad han talar om. Om Julian Assange ställs inför rätta och frias (vilket jag tror kommer att ske om det hela går till rättegång), så förutspår jag en stormvåg av kommentarer som hävdar att det då är bevisat att han hela tiden var oskyldig, och att polisens utredning hade politiska motiv... Å andra sidan, i fallet Assange, så om han fälls så tas väl det bara som ett bevis på att hela rättsprocessen är korrumperad...

Nej, det verkliga frågan, förutom vad min vill skall vara kriminaliserat, är hur strikt man drar gränsen för "bortom rimligt tvivel". Vad innebär ett "rimligt tvivel"? Hur många skyldiga skall man släppa för att inte riskera att några oskyldiga fälls? Det är självklart väldigt svåra frågor, som har aktualiserats av en dom i Högsta Domstolen som friade en man misstänkt för våldtäkt mot barn, och av en debattartikel i DN idag av Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt. Enligt Leijonhufvud har HD, med förre JK Göran Lambertz i spetsen, i den friande domen argumenterat på ett sätt som gör att det i praktiken skulle vara omöjligt att någonsin döma någon som har begått sexuella övergrepp emot barn om dessa anmäls i efterhand. Prejudikatet ifrån domen kommer enligt Leijonhufvud i praktiken betyda en avkriminalisering av sexuella övergrepp emot barn, i annat än undantagsfall, vilket i så fall skulle innebära att ge upp den juridiska kampen mot ett stort samhällsproblem.

Jag har ingen lösning på det här dilemmat. Men jag tror att man måste inse att om vi inte vill att rättsapparaten skall vara helt tandlös, så måste vi kunna leva med att det någon gång händer att oskyldiga döms. Annars kommer nästan aldrig skyldiga att kunna dömas, och då får vi en ökad laglöshet och en större otrygghet i hela samhället. Sen tycker jag själv att ett sätt att kompensera för den risken är att ha större flexibilitet i rättssystemet för att få resning om nya fakta kan läggas fram som visar på att en dom är felaktig. Slutligen så måste, tyvärr, alla dessa krav även kombineras med ett effektivitetsperspektiv. Det är idag orimligt långa ledtider i alla delar av rättskedjan, och inte minst hos domstolarna. Detta leder både till frustration och onödigt lidande hos alla inblandade och sämre utredningar och domar.

Den verklighet som man ser som polis är att det, speciellt vad gäller yrkeskriminella, går väldigt få fällande domar på alla brott som begås. En professionell inbrottstjuv kommer inte att dömas för ens en liten bråkdel av alla de grova stölder han begår. Och om vi överhuvudtaget lyckas få fram en misstänkt, så gäller det att få personen i fråga häktat fram till en eventuell rättegång, annars kommer han bara att dagligen fortsätta att begå brott under det år eller så det tar ifrån att utredningen startas till att dom faller...

Read more...

Mer prat om våldtäkt - dags för samtyckesklausul?

Efter våldtäktsanklagelserna emot Julian Assange har det gått ett enormt internetdrev emot de kvinnor som anmälde honom. Kanske som ett svar på det drevet har det nu startats en internetkampanj där kvinnor och män uppmanas att prata om sexuella övergrepp som de har blivit utsatta för. Även om jag tolkar kampanjen som en uppmaning att vädra ut ett svårt och komplicerat ämne, snarare än en diskussion med syfte att klargöra vad som är rätt och vad som är fel, så väcker den hos mig en vilja att reda ut ett antal begrepp. Inte minst eftersom det verkar finnas ett antal människor, säkerligen till en överväldigande del män, som verkar vilja använda fallet Assange till att få stöd för en allmänt unken kvinnosyn (se t.ex. några av kommentarerna på denna blogg)...

Om man lyfter frågan ifrån att handla om vad som har hänt emellan Julian Assange och de två kvinnor som nu står som målsägare i den pågående utredningen, och istället diskuterar vad som är ok, vad som är moraliskt förkastligt, och vad som är eller bör vara juridiskt straffbart när det kommer till sexuella handlingar, så verkar det finnas en pöbel som insinuant argumenterar för att om man har följt med någon hem, och dessutom har haft frivilligt sex, så kan inget som sker därefter vara sexuella övergrepp, än mindre våldtäkt. Det är naturligtvis nonsens. Om en man som har varit gift med sin fru i 20 år tar henne mot hennes vilja, så är det fortfarande våldtäkt. Alla fall där någon har sex med en annan person mot dennes vilja, och vet om det, är våldtäkt. Sen spelar det ingen roll om övergreppet sker genom att offret är oförmögen att säg nej (på grund av sömn, fylla, handikapp, mm), om offret säger nej men inte orkar/vågar kämpa emot, om offret hotas och därför inte gör motstånd eller om offret fysiskt övermannas. Det är klart att man kan tycka att det finns fall som är värre, mer klandervärda, än andra, men man skall vara försiktig med att utifrån döma om hur offret reagerar, hur traumatiserande det är att bli utsatt för den ena eller den andra situationen. Att bli våldtagen av någon man litade på kan vara nog så fruktansvärt som att bli våldtagen av en främling. Dessutom finns brottet grov våldtäkt att ta till för de värsta fallen, där särskild hänsynslöshet visats emot offret, och en bred straffskala att utnyttja baserat på omständigheterna i varje enskilt fall (varav domstolarna dessvärre oftast bara använder den nedersta delen...).

Debatten om juridiken kring våldtäktsbrottet är knappast ny. En aspekt som aktualiseras av diskussionerna om fallet Assange är frågan om det behövs en samtyckesklausul i våldtäktsparagrafen. Som det ser ut idag så är det en våldtäkt om gärningsmannen har sex med offret trots att han inser att det sker mot hennes vilja, eller om han inte vet om hon vill, men är likgiltig inför risken att hon inte vill. För Assange innebär det att om han har haft sex med en sovande "Miss W" och därigenom visat likgiltighet inför om hon faktiskt ville ha sex eller ej, så har han gjort sig skyldig till våldtäkt. Om han däremot trodde att hon, trots att hon sov, faktiskt ville ha sex och bara skulle bli glad av att bli väckt på det sättet, så faller det subjektiva rekvisitet. Skillnaden med en eventuell samtyckesklausul som i praktiken innebär att man behöver veta att den andra personen vill ha sex och inte kan gissa sig till det, blir att det skulle vara solklart att en man som tar en sovande kvinna gör sig skyldig till våldtäkt (om han inte känner henne så pass väl att han helt säkert vet att hon gärna vill bli väckt av att bli tagen av honom och därmed samtycker automatiskt, och då blir det ju heller ingen anmälan...).

Det har sagts att en dylik lagändring skulle skapa stora bevissvårigheter, och det är säkert sant. Men det subjektiva rekvisitet är redan idag ofta väldigt svårt att bevisa, och en lagändring skulle kunna ha en moralbildande effekt genom att markera att man aldrig skall ha sex med någon om man inte tydligt har uppfattat att den personen är med på noterna. Sen kan det naturligtvis ske på ett antal olika sätt, där lägger varken lagen eller jag mig i...

Slutligen så är det viktigt att komma ihåg att vad som har hänt är en sak, vad som går att bevisa är en annan, och hur ett offer reagerar är en tredje. Rättsprocessen avgör vad som går att bevisa, inte vad som har hänt. Stödet till ett brottsoffer måste däremot alltid utgå ifrån hur hon har upplevt situationen och hennes reaktioner.

Read more...

Lögner tyder ofta på att man har något att dölja

Reaktionerna på beslutet att anhålla och sedermera internationellt efterlysa Wikileaks talesman Julian Assange har varit häftiga och aggressiva. Många debattörer, som t.ex. Michael Moore, har helt utan grund hävdat att anhållningsbesluten var politiskt motiverade. Andra, så vitt jag förstått inklusive Assange själv och dennes advokater, har hävdat att det har rört sig om en "honeytrap" riggad av USA för att misskreditera Assange och Wikileaks. Även dessa påståenden verkar ha framförts utan några konkreta belägg. Jag har själv, fullt medveten om att jag inte vet vad som har hänt, snarare trott att det rört sig om olika uppfattningar av vad som har skett och vad som har varit ok då Assange har haft sexuella relationer med de två målsägarna. Den uppfattningen stärktes ytterligare av en redogörelse i DN över händelseförloppet baserad på information ifrån polisförhören samt på samtal med en person som presenteras som samordnare för Wikileaks i Stockholm.

Våldtäkt är ett komplicerat brott. Sverige har en progressiv lagstiftning där det inte krävs våld eller hot om våld för att ett övergrepp skall klassificeras som våldtäkt, det räcker att målsägaren är i ett tillstånd där hon inte har varit kapabel till att säga nej. Ett tydligt exempel på ett sådant tillstånd är då målsägaren sover. Om Assange, som verkar hävdas, har haft sex med en av kvinnorna ("miss W") då hon sov så har han de facto begått en våldtäkt i lagens mening (givet att målsägaren då hon vaknar eller i efterhand uppfattar sexet som oönskat). Det är egentligen ganska naturligt, att ha sex med någon emot dennes vilja är att begå en våldtäkt. Att det ryktas att det som gjorde att målsägaren faktiskt anmälde brottet var att Assange genomförde det för henne oönskade samlaget utan kondom och därefter vägrade att testa sig är inte straffrättsligt relevant.

Jag har själv gripit våldtäktsmän efter liknande händelseförlopp, då en kvinna vaknat av att mannen har haft sex med henne eller då hon sagt nej men varit oförmögen att göra fysiskt motstånd. Det har rört sig om kvinnor, målsägare, som har varit tydligt traumatiserade av det som har hänt. För mig är det solklart att det har rört sig om våldtäkter (sen är det självklart upp till domstolen att göra den juridiska prövningen).

Jag vet fortfarande självklart inte vad som egentligen hände emellan Assange och de båda målsägarna, det är bara de inblandade som klart och tydligt kan veta det, om ens de. Men en sak som jag vet av egen erfarenhet är att en vanlig försvarsreaktion hos våldtäktsmän då de konfronteras med sitt brott är att ljuga om det inträffade, i många fall är det just de lögnerna som är den starkaste bevisningen för ett annars extremt svårbevisat brott. Att Assange talar om att han har blivit utsatt för en "honeytrap", något som alltså förnekas av en Wikileakssamordnare, talar definitivt inte till hans fördel...

Read more...

Mobbmentalitet hos Moore

Jag förstår att det finns ett antal vänsterintelektuella och andra kritiker av amerikansk imperialism och skenhelighet som tycker att Julian Assange har gjort något mycket viktigt och beundransvärt genom Wikileaks olika dokumentsläpp. Jag tycker själv att publiceringen av den film som visar hur amerikanska soldater i en helikopter i Irak skjuter prick på obeväpnade journalister var en stor välgärning. Den bilden av kriget som filmsnutten gav, som annars kategoriskt förnekas av armén och ignoreras av "inbäddade" journalister, skapade en välbehövlig debatt.

Det sagt, så har jag desto svårare att förstå att flera av dessa vänsterikoner, som John Pilger och Ken Loach, utan reservationer försvarar Julian Assange mot de anklagelser om våldtäkt som nu framförs av två olika målsägare. Det torde vara självklart att en man både kan vara en "hjälte" på vissa sätt och agera omoraliskt i andra sammanhang. Därmed inte sagt att Assange är skyldig, men man kan inte utan att låta utredningen slutföras heller vara säker på att han är oskyldig.

Längst går Michael Moore, som nu attackerar Sverige med full kraft. Han skriver bland annat: ”Här låter ni tusentals våldtäktsmän gå fria medan ni anordnar en internationell häxjakt på en man som den amerikanska regeringen vill ha gripen, fängslad och till och med avrättad” och hävdar att Sverige ”använder det reella och allestädes närvarande hotet mot kvinnor för att gå den amerikanska regeringens ärenden för att tysta Wikileaks och dess arbete.”. Moores uttalanden är pinsamt okunniga. Det är en sak att han felaktigt använder statistik för att hävda att Sverige är hårdare drabbat av våldtäkter än andra länder, när orsaken snarare står att finna i en striktare lagstiftning och en högre anmälningsbenägenhet. Sen vet Moore naturligtvis ingenting om de polisiära och juridiska svårigheterna med att utreda våldtäkter. Vad värre är så bortser han helt ifrån möjligheten att Assange faktiskt skulle kunna vara skyldig och hävdar att det skulle vara den svenska regeringen som ligger bakom anmälan mot honom! Med minsta elementära kunskap om svenskt rättsväsende så vet man att regeringen inte har ett dyft med att göra huruvida polisen väljer att driva ett fall, eller om en åklagare fattar beslut om misstanke, anhållande med mera. Moores resonemang tyder på en bunkermentalitet som snarare hör hemma hos ett gäng fanatiska rasister, fotbollssupportrar eller valfri mobb (där kritiskt tänkande knappast anses vara relevant) än hos en seriös samhällsdebattör.

Inget av det lilla jag vet om målsägarna i utredningen (och det har jag hämtat ifrån nätet, inte ifrån polisiära källor) tyder på att de skulle ha medverkat i en så kallad "Honeytrap". Oavsett vad som egentligen har hänt och vems av parterna i målets version av vad som har hänt som ligger närmast sanningen, så är det inte upp till en mobb på nätet att döma baserat på saker, Assanges professionella gärning, som inte har något med målet att göra. Och det värsta med att Assanges oskuld proklameras ut av Moore och hans gelikar är inte att Sveriges rättssystem får oförtjänt och okunnig kririk, utan att de två målsägarna hängs ut som lögnare och/eller agenter. Skamligt!

Read more...

Rättssäkerhet och pyromani

Så har, antagligen, den så kallade "gryningspyromanen" slagit till igen. Någon har satt eld på tre olika fastigheter i Ystad, och i samband med den tredje branden vid 3-tiden igår natt så greps den 47-årige mannen som blivit känd under namnet "gryningspyromanen". Han anhölls även senare på sannolika skäl misstänkt för mordbrand.

Eva-Gun Westford, informatör på Skånepolisen nämnde i P1s Studio Ett att polisen hade haft kontinuerlig bevakning på "gryningspyromanen" fram tills relativt nyligen, men att de hade behövt upphöra med bevakningen på grund av kostnadsskäl/resursbrist. Inte så långt därefter brinner det igen.

"Gryningspyromanen" har gripits, anhållits och även häktats ett antal gånger för mordbrand. Han tros sedan 1996 ha bränt ned hundratals hus, många med mycket stort kulturvärde. Mordbrand är dock mycket svårt att bevisa, speciellt då objektet brinner ned, och mannen nekar till brott och har gång på gång släppts till slut.

Jag har själv ingen som helst kunskap om den bevisning som gör att "gryningspyromanen" misstänks för att ha orsakat alla dessa bränder, men baserat på vad som rapporteras i media så verkar det onekligen som om han med största sannolikhet har gjort sig skyldig till, om inte alla, så ett antal av de mordbränder som han har misstänkts för. Men eftersom kraven på rättssäkerhet är mycket högt ställda i Sverige och brottet är svårt att bevisa så går han hela tiden fri.

Det finns för och nackdelar med allt. Våra hårda krav på rättssäkerhet gör att vi antagligen har relativt få oskyldigt dömda i Sverige. Men juridik är och förblir en bedömningssport, vilket är uppenbart om man ser hur ofta tingsrätten och hovrätten dömer helt olika och sedan några av justitieråden i högsta domstolen är skiljaktiga. Om vi vill vara säkra på att aldrig döma någon oskyldigt så kommer vi heller aldrig att kunna döma någon alls. I slutändan blir det en avvägning där man vill ha en fungerande rättsskipning och samtidigt starkt värna individens rätt att slippa att bli oskyldigt dömd. Eftersom kravet att inte döma en oskyldig rättmätigt är mycket hårdare än kravet att döma skyldiga har ett antal våldtäktsoffer upplevt en andra kränkning och förnedring då det enligt domstolen inte gått att "bortom rimligt tvivel" bevisa att gärningsmannen var skyldig. Även detta är naturligtvis en bedömning och avvägning i varje enskilt fall, påverkad av praxis och andra rättskällor, men som i grunden handlar om värderingar.

Vad gäller "gryningspyromanen" så har än så länge så vitt jag har förstått inga människor omkommit i någon av bränderna han misstänks ha anlagt. Men, som Björn Karlsson, som med sin familj bor i en lägenhet i huset där det brann i natt påpekade, det är bara en tidsfråga innan någon gör det. Och det faktum att i värsta fall ett antal män, kvinnor och barn riskerar att brinna inne i en ny mordbrand anlagd av "gryningspyromanen" illustrerar på ett starkt sätt samhällets dilemma med motsättningen emellan krav på rättssäkerhet och krav på skydd av medborgare och rättstrygghet. Jag funderar ofta på om vi inte har etablerat en praxis där beviskraven sätts väl högt (och att man med ett bättre fungerande system för resning ändå kan skydda medborgarna emot felaktiga domar) Men visst, om jag någon gång blev oskyldigt anklagad för t.ex. våldtäkt så hade jag naturligtvis tänkt annorlunda...

Read more...

Bra jobbat!

Överfallsvåldtäkter hör till de brott som snabbast kan sätta skräck i ett område, dels då det rör sig om mycket grova och kränkande brott, men också då de är så oförutsägbara, alla kvinnor som rör sig själva i området kan känna skräcken för att bli drabbade. Därför är det inte särskilt konstigt att de får medial uppmärksamhet. Vad gäller de överfallsvåldtäkter som har skett i Hagalund i Solna, så har Västerortspolisen gjort stora ansträngningar för att förebygga fler brott och gripa gärningsmannen. Alla delar av verksamheten, även utryckningen där jag själv jobbar, har haft ett ökat fokus på Hagalund, men de som har ägt ärendet är våldssektionen på spanroteln. Eftersom jag själv har haft förmånen att jobba på våldssektionen ett tag, så vet jag att det rör sig om mycket duktiga, och väldigt engagerade, utredare. Jag vet också att de har gjort en bred ansträngning som har involverat i princip hela personalstyrkan på sektionen och att de har lagt mycket tid och energi på att komma framåt och lösa fallet. Att de har lyckats gripa en misstänkt gärningsman för den senaste våldtäkten, och att dessa misstankar stärkts av teknisk bevisning och nu innefattar även de två uppmärksammade våldtäkter då gärningsmannen tagit sig in i offrens lägenheter, är en stor framgång. Och den framgången beror lika lite på tur som när samma grupp i våras löste ett avancerat spaningsmord. Man kan bara gratulera till mycket väl utfört polisarbete. Bra jobbat!

Read more...

Överfallsvåldtäkter och relationsvåldtäkter

Ett av de brott som får mest uppmärksamhet i media, och som skapar mest rädsla bland allmänheten (trots att det är mycket ovanligt) är de så kallade överfallsvåldtäkterna. Under den senaste helgen har ett antal överfallsvåldtäkter i Örebro varit i fokus. Polisen i Örebro har uppenbarligen kommit framåt i utredningen. Igår anhölls en man i sin frånvaro, och han greps sedan odramatiskt. Mannen är nu anhållen på sannolika skäl misstänkt för brott. Han misstänks tydligen för flera våldtäkter, men hur många, eller om misstankegraden sannolika skäl gäller för flera brott, har inte specificerats. Det verkar dock som om polisen har teknisk bevisning som binder mannen till flera av brottstillfällena, och i så fall är utredningsläget vad gäller en överfallsvåldtäkt (eller ett försök därtill) mycket gott. Polisen tror nu att man gripit den ende serievåldtäktsmannen som härjat i Örebro, och att övriga fall är enstaka händelser. Bra jobbat!

Även i Solna har ett par överfallsvåldtäkter, troligen utförda av samma man, skett under sommaren, och den duktiga lokala våldsgruppen utreder ärendena intensivt för att kunna gripa även denna gärningsman.

Jag var själv med och både utredde och grep en person som hade gjort sig skyldig till två överfall som vi (och de överfallna kvinnorna) uppfattade som våldtäktsförsök under förra hösten, och jag kan vittna om det finns få saker som är så tillfredsställande som polis som att gripa en överfallsvåldtäktsman.

Om man utreder en överfallsvåldtäkt handlar det nästan uteslutande om att identifiera gärningsmannen. Det kan vara nog så svårt, men om det är gjort är man i princip i mål. För alla andra våldtäkter, t.ex. de som sker i en relation, är det tvärt om. Man vet vem den misstänkte är, men det kan ändå vara väldigt svårt att styrka brott. Teknisk bevisning kan styrka att den misstänkte har haft sex med målsägaren, men inte att det var ofrivilligt. Man måste kunna bevisa uppsåt, att kvinnan sagt nej och att mannen uppfattat detta. I många fall är målsägarens berättelse dessutom motsägelsefull, och ofta är alkohol eller droger inblandade. Som utredare är det ofta svårt att veta vad som egentligen har hänt, och man måste hela tiden balansera det faktum att man alltid utgår ifrån att en målsägare talar sanning med objektivitetsprincipen som gäller i alla brottsutredninger.

Dessa våldtäkter är dock enormt mycket vanligare än överfallsvåldtäkterna, och kan orsaka lika stora trauman, lika stort lidande. Trots det får de inte alls lika stort utrymme i media. Man kan anta att det beror på att en överfallsvåldtäkt kan drabba "vem som helst", det kan vara den vanlige läsaren av Aftonbladet eller DN, eller dennes dotter/syster/flickvän som råkar ut nästa gång, medan de här andra, mycket vanligare våldtäkterna, alltid händer någon annan...

Read more...

Krigsförbrytelsernas Kongo

Tre svenska läkare har nu skrivit en uppmaning på DN Debatt riktad till EU och FN om att det sexuella våldet i Kongo måste stoppas. Jag kunde inte hålla med mer. Artikelförfattarna beskriver på ett målande sätt hur fruktansvärda, avskyvärda, övergrepp begås mot kvinnor i Östra Kongo dagligen, och hur detta har fått pågå i över tio års tid. Det var en skam att FN vände Rwanda ryggen under folkmordet, och det är en skam att FN har gjort så pass lite för att få stopp på de brott mot mänskligheten som begåtts i Kongo under tiden efter det Rwandiska folkmordet. FNs styrkor måste stärkas upp, och få ett mycket mer offensivt mandat vad gäller att skydda civilbefolkningen. EU, USA, Afrikanska Unionen med nyckelspelare som Sydafrika, m.fl. måste sätta press på Kongos, Ugandas och Rwandas regeringar att ta kontroll över sitt territoruim, skydda sina medborgare, upplösa milisgrupper och ställa krigsförbrytare inför rätta. Det internationella samfundet måste se till att införa ett system för att hantera konfliktmineraler så att de som bryts i Kongo och som nu finansierar krig och etniska rensningar inte tillåts att komma ut på marknaden. Och folket i Östra Kongo behöver omfattande strukturellt och humanitärt stöd.

För övrigt tycker jag att den kongolesiska läkaren Dr. Mukwege som driver Panzisjukhuset i Kivuprovinsen som tar hand om de våldtagna och torterade kvinnorna är en stark kandidat till Nobels fredspris. Här kan man notera att den hyllade fredspristagaren Kofi Annan under tiden för folkmordet i Rwanda var ansvarig för FNs fredsbevarande styrkor, som övergav Rwandas befolkning och lät hundratusentals människor bli slaktade med machetes. Den historien gör det minst sagt komplicerat när FN nu anklagar Rwandiska (Tutsiledda) styrkor för folkmord på Hutuflyktingar i Kongo. Det var ju den nuvarande presidenten Kagames Tutsidominerade FPR-styrkor som fick slut på folkmordet som FN hade ignorerat. FN har säkert rätt i sak angående anklagelserna, och naturligtvis är det faktum att ett folk precis blivit utsatta för ett folkmord ingen ursäkt för att begå ett mindre sådant gentemot förövarnas folk. FNs moraliska position är dock extremt svag i ärendet på grund av dess tidigare agerande i Rwanda, och den stärks inte nämnvärt utav vad som tillåts försigå i Kongo heller...

Jag vill gärna se en värld med ett starkt FN och starka internationella regelverk, men då måste både FN och de internationella lagarna och överenskommelserna förtjäna legitimitet i folkens ögon genom att verkligen värna de svaga och utsatta, och inte styras av realpolitiskt agerande stormakter som enbart har sina egna politiska och ekonomiska intressen för ögonen.

Read more...

Människohandel i Malmö

Idag hålls rättegång i Malmö tingsrätt mot ett antal män som misstänks för att på ett hänsynslöst sätt ha utnyttjat en 14-årig flicka med en utvecklingsstörning. Brottsrubriceringarna är bland annat människohandel och grov våldtäkt mot barn, alternativt våldtäkt. Baserat på det lilla som anges i media, nämligen att flickan mentalt är på ett mindre barns utvecklingsnivå och att hon dessutom har drogats med både alkohol och narkotika så känns rubriceringarna människohandel och grov våldtäkt mot barn minst sagt rimliga, och både innehåller också en straffskala som sträcker sig upp till 10 års fängelse. Dessvärre kan båda brotten vara svåra att styrka. Brottet människohandel håller så vitt jag vet på att omarbetas för att kontrollrekvisiten var så pass svåra att hantera juridiskt att domstolarna även i flera fall som tycktes vara klara valde att falla tillbaka på den ofta alternativt använda brottsrubriceringen grovt koppleri. Och vad gäller våldtäkt mot barn så måste man kunna bevisa att gärningsmännen kände till att flickan var under 15, vilket kan vara svårt med en 14-åring.

Om skeendet återges korrekt av media, så är det dock helt uppenbart att det som männen, och speciellt då 17-åringen till vilken flickan tydde sig som sedan sålde henne vidare till andra män, gjort sig skyldiga till grova, avskyvärda brott. 17-åringen måste ha fått en uppfattning om flickans mentala status, och dessutom drogades hon ner för att lättare kunna säljas, så i hans fall blir både utnyttjande grymt och utstuderat. Även männen som köpte sex med flickan av 17-åringen måste ha förstått att det knappast kan ha rört sig om en vuxen människas medvetna, frivilliga beslut, utan snarare ett utnyttjande av en känslig och utsatt ung flicka. Är beskrivningen korrekt så hoppas jag därför på hårda straff och höga skadestånd för att markera brottets allvar och höga grad av kränkande. Dels för att flickan skall få upprättelse och ekonomisk kompensation (även om det naturligtvis är enormt mycket viktigare att hon tas om hand på ett bra sätt och ges alla möjliga förutsättningar till att bearbeta och återhämta sig ifrån de traumatiska upplevelserna). Men även för att samhället måste klargöra hur avskyvärda den här sortens brott är.

Oavsett om man är förespråkare eller motståndare till sexköpslagen så tror jag att det råder ett konsensus om att den sortens hänsynslös människohandel som det verkar ha rört sig om här skall bekämpas med alla medel. Och trots en del tokiga inslag i debatten, som att sexköp borde jämställas med människohandel (Esabelle Dingizian, mp), så torde de flesta vara överens om att extremt kränkande och allvarliga brott som det mot flickan i Malmö bör straffas väldigt mycket hårdare än frivilliga överenskommelser mellan vuxna människor. Nu återstår att se hur vår nuvarande lagstiftning och Malmö tingsrätt klarar av att hantera de vidriga brott som flickan utsatts för. Om det visar sig att männen endast kan dömas till brott som koppleri/grovt koppleri och sexköp trots att beskrivningen ovan om vad som har hänt stämmer så krävs ny lagstiftning. Dels måste en ny människohandelslag som är lättare att använda på plats snarast möjligt, och sen tycker jag även att man bör införa en ny brottrubricering i stil med "sexköp av människohandelsoffer". Detta skulle vara ett oaktsamhetsbrott, d.v.s. det bör räcka med att man borde ha förstått att flickan antagligen inte agerar i enlighet med sin fria vilja. Om man kan bevisa uppsåt till att flickan är ett människohandelsoffer och på så sätt säljer sex ofrivilligt så skall man dömas för våldtäkt.

Read more...

Om Kongo, Rwanda, och behovet av militär styrka

Epidemiologer har räknat ut att det har dött 5,4 miljoner människor i de krig som har rasat kring östra delarna av det land som nu heter Demokratiska Republiken Kongo. Våldsamheterna, som började med folkmordet i Rwanda 1993-1994 har sedan fortsatt med förödande konsekvenser för civilbefolkningen. Folkmord och etniska rensningar, ofattbart grymma massvåldtäkter där offren utsätts för fruktansvärd tortyr som måste vara det närmaste ren ondska som går att finna i den här världen, och detta under flera decennier och utan att omvärlden har gjort särskilt mycket för att stoppa eller förhindra vidrigheterna. Tvärtom, mitt under brinnande folkmord i Rwanda, så fick den kanadensiske FN-generalen ordern att inte ingripa! Än idag behöver tusen och åter tusentals bybor, främst kvinnor och barn, aktivt skydd för att inte riskera att någon rebellgrupp en dag vandrar in i byn, dödar alla män, pojkar och de barn som är för små för att kunna våldta, och sedan utsätter de som är kvar för grymheter som på många sätt är värre än döden.

Jag kan inte tänka mig bättre exempel än Rwanda och Kongo för att världen behöver ha en effektiv kapacitet, inte bara för fredsbevarande insatser, utan även för att slå till militärt för att stoppa folkmord och brott mot mänskligheten. Och det kräver även att stater som Sverige har en försvarsmakt med kapacitet att delta, och om man inte skall vara beroende av import, även en försvarsindustri som kan förse försvarsmakten med materiel. Tyvärr har dock FN visat sig för fegt, ineffektivt och byråkratiskt för att vara till någon större nytta under akuta lägen. Det bästa vore om man kunde skapa en slimmad, effektivare och modigare organisation som såg först till de hjälpbehövande människorna och inte till världspolitik, ekonomi, och resurser. Men så länge det inte finns så är alla nationella initiativ som räddar liv välkomna. Det är ointressant om Vietnam hade juridiskt stöd för att invadera Kambodja och stoppa de Röda Khmerernas folkmord, det var ändå befogat. Samma resonemang kan antagligen appliceras på när USA till slut fick stopp på de etniska rensningarna i det gamla Jugoslavien. Och idag behövs det fortfarande hjälp i östra Kongo. Visst måste man till viss mån vara pragmatisk och säkerställa att en insats gör mer nytta en skada, men att värna den nationella suveräniteten är inte värt ett skit jämfört med att rädda människoliv!

Read more...

Massfilmning av män ok?

Efter att en kvinna blivit utsatt för en gruppvåldtäkt ombord på färjan "Silja Festival", så valde polisen att filma alla män som varit ombord på båten då de gick av i hamnen i Värtahamnen i Stockholm. Det förefaller för mig som en utmärkt utredningsåtgärd, då kvinnan sedan kommer att ha möjlighet att identifera gärningsmännen ifrån filmen. Några av passagerarna, och säkerligen ett antal "integritetsvurmande" bloggare och piratpartister kommer säkert att hävda att filmningen var ett övergrepp mot de manliga passagerarna, då de ju inte var misstänkta för något brott. De mer rabiata hävdar även att det skulle röra sig om diskriminering av män, vilket bara blir patetiskt. För mig är det självklart att det är mer än väl motiverat att vidta en sådan åtgärd för att kunna utreda ett så pass integritetskränkande brott som en våldtäkt. Dessutom har jag svårt att se vad problemet med att filmas när man lämnar färjan kan vara, även om man nu åkte i hemlighet och under falskt namn så riskerar man ju inte att bilderna används till något om man nu inte blir identifierad av den våldtagna kvinnan...

Read more...

Dålig lagföring efter sexhandel med 14-åring

Domarna har kommit i det uppmärksammade fallet där en 14-årig flicka med lindrig utvecklingsstörning såldes till ett stort antal män av två flickor (17 och 19 år) och en pojke (20 år). För det första kan man konstatera att straffen som vanligt har satts mycket lågt. Pojken friades, och jag vet för lite om fallet för att kommentera det, men de både flickorna dömdes endast för grovt koppleri (17-åringen) respektive koppleri (19-åringen) till knappt 200 timmars samhällstjänst vardera. Koppleribrottet handlar om att medverka till att någon av fri vilja säljer sex. Vad flickorna har gjort är att de har medverkat till ett stort antal fall av våldtäkt mot barn, då flickan är under 15 år. Att hon dessutom har en lindrig utvecklingsstörning gör knappast brotten lindrigare. Jag har därför svårt att se varför de inte fällts för anstiftan, eller åtminstone medhjälp, till våldtäkt mot barn. Det finns fall när brottet våldtäkt mot barn kan tyckas ytterst tveksamt, t.ex. då en 15-årig kille har frivilligt sex med sin 14-åriga flickvän, men själva anledningen till att brottet är definierat som det är, d.v.s. utan några krav på tvång, är väl just för att man skall kunna använda det i fall som detta, då en mycket utsatt och sårbar flicka utnyttjas hänsynslöst? Dessutom är t.ex. straffet för grovt koppleri i sig väldigt lågt, och det torde bland annat bero på den berömda straffrabatten för unga lagöverträdare. Den behöver om inte skrotas så minskas och modifieras kraftigt.

För övrigt kan man notera att inga av sexköparna har blivit lagförda. Och då rör det sig alltså inte om det lindriga brottet köp av sexuell tjänst, utan det betydligt mycket grövre brottet våldtäkt mot barn. Det kan bero på att spaningsläget var för dåligt, det kanske var närmast omöjligt att spåra upp dessa män. Men det finns också en brist i lagstiftningen, för även om man hade spårat upp en sexköpare, så hade det räckt för denne att visa att han inte förstått att flickan var under 15 och uppfattade hennes säljande som frivilligt, så hade han bara kunnat fällas för köp av sexuell tjänst. Det behövs ett brott som siktar in sig på köp av sexuella tjänster av personer som befinner sig i särskilt utsatta situationer, t.ex. offer för människohandel, där det skall räcka med ett oaktsamhetsrekvisit. Om någon köper sex av en person som har blivit satt i en utsatt situation där hennes fria vilja är satt ur spel, så borde man i den mån man inte kan visa uppsåt för våldtäkt kunna falla tillbaka på ett oaktsamhetsbrott där man bara behöver visa att köparen borde ha kunnat ana att omständigheterna gjorde sexsäljandet ofrivilligt, och då döma väldigt mycket hårdare än för köp av sexuell tjänst. Juridikbloggaren Mårten Schultz skrev en utmärkt artikel i ämnet på Newsmill..

Kontentan av rättsväsendets insatser efter att 14-åringen sålts, och köpts, på ett sätt som troligtvis har förorsakat henne stort lidande och svårbearbetade trauman är alltså dessvärre en blandning av lite samhällstjänst och stor straffrihet...

Read more...

Mer om våldtäkt och rättsäkerhet

Att det sprids mycket dynga på nätet märker även en novis som jag. Förtal, desinformation, och allmänna påhopp är vardagsmat. Själv blev jag bland annat jämförd med "Kapten Klänning" och anklagad för att vilja avskaffa rättsäkerheten i kommentarsfältet till artikeln jag skrev om Bjästavåldtäkten. Jag förväntar mig inte att alla skall förstå, och knäppskallar är det svårt att vaccinera sig mot, men jag gör ett fåfängt försök till att reda ut det där med rättsäkerheten.

Det är följande stycke som lett till debatt:

"Självklart kan förundersökningarna bli bättre, men det kommer ändå alltid att finnas mängder med fall där det saknas bevisning och ord helt enkelt står mot ord. I de fallen så kan man inte fälla gärningsmannen, men man får inte heller "fälla" offret genom att utmåla det som om en friande dom är ett besked ifrån domstolen att gärningsmannen är oskyldig (och därigenom att offret har ljugit). Det är det inte, det är endast ett besked på att vi inte helt säkert kan veta att gärningsmannen är skyldig, vilket är en helt annan sak. Därför måste både media och allmänhet vara väldigt försiktiga i hur de tänker på och formulerar sig kring en frikännande dom, vilket kanske går emot ett behov av enkla svar och ställningstaganden."

Domstolen prövar om en person kan dömas som skyldig för brott, dvs den prövar om det kan ställas bortom rimligt tvivel att gärningspersonen är skyldig. Kan det inte det som måste han, på grund av våra principer frias. Det innebär dock inte att domstolen har klargjort att han är oskyldig. För det skulle det krävas en omvänd bevisbörda, dvs den misstänkte skulle behöva bevisa bortom rimligt tvivel att han omöjligt kunde ha begått gärningen han är anklagad för. Och så fungerar helt enkelt inte rättssystemet, tack och lov. För att exemplifiera så kan vi ta en förenklat resonemang kring det välkända "Lindomemordet". Säg att två inbrottstjuvar tillsammans bryter sig in i en villa som de tror är tom. Väl där inne stöter en av dem på den pensionär som bor där. Han reagerar hänsynslöst och slår ihjäl pensionären. Båda personerna grips, men de skyller på varandra och utredningen misslyckas med att klargöra vem som bara gjort sig skyldig till (försök till) grov stöld och vem som gjort sig skyldig till mord. Då man inte kan riskera att döma den av dem som enbart begått en stöld för mord, så frias båda från den misstanken trots att man vet att en av dem har begått mordet. Det är helt i enlighet med grundläggande rättssäkerhetsprinciper. Båda frikänns alltså, helt korrekt.

Om vi nu tar tillbaka resonemanget till våldtäkter, så kan har vi igen en ord-mot-ord situation där kvinnan säger sig ha blivit våldtagen och mannen nekar. Endast de två vet sanningen. Rätten kan mycket väl göra bedömningen att det är troligt att kvinnan faktiskt har blivit våldtagen, men om det inte kan visas bortom rimligt tvivel så måste mannen frias (detta då kravet att inte döma oskyldiga är strängare än kravet att de skyldiga skall dömmas). Det innebär dock självklart inte att han behöver vara oskyldig. Den som hävdar att en friande dom i ett våldtäktsfall är en garant för oskuld, och skall behandlas så, måste konsekvent också se på de två männen som anklagades för Lindomemordet som garanterat oskyldiga båda två, trots att vi vet att minst en av dem (kanske båda) har begått mord.

Nu till våldtäktsoffren. Det finns alltså mängder med tjejer som blivit utsatta för våldtäkter där det inte går att bevisa med tillräcklig säkerhet att gärningsmannen är skyldig, och då måste han frias. Men man borde förklara för dom och för allmänheten att det inte betyder att de anklagas för att ljuga, och att det de säger inte är sant, bara att det inte går att bevisa. Och visst finns det fall med falska anklagelser, och då kan man också lagföra den personen för falsk angivelse. Det är först då som bevisbördan vänds på riktigt, för då måste rätten visa bortom rimligt tvivel att den som anmält våldtäkten faktiskt uppsåtligt ljuger om händelsen. Och fälls "målsägaren" för falsk angivelse mot "gärningsmannen" vad gäller den våldtäkt som han anklagats för, så kan man också hävda att det faktiskt är rättsligt bevisat att han är oskyldig.

Problemet verkar vara att människor har svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. I en situation där det faktiskt inte går att veta vad som har hänt, så måste man både skydda den potentiella gärningsmannens rätt att inte dömmas då han kan vara oskyldig och offrets rätt till stöd, hjälp och att inte kränkas igen av rättsprocess eller omgivning. Svårt? Ja, men så ser verkligheten ut.

Read more...

Moraliskt haveri i Bjästa

Efter att ha sett Uppdrag Gransknings reportage om hur 14-åriga "Linnea" först blir våldtagen och sedan utsatt för en veritabel hatkampanj av nästan hela sin omgivning kände jag att jag behövde skriva ett lite längre inlägg. Det är publicerat på Newsmill. Programmet debatteras även flitigt på t.ex. DN och har lett till både uttalanden av skolministern och att prästen i inslaget utreds av sitt domkapitel.

Read more...