Krigsförbrytelsernas Kongo

Tre svenska läkare har nu skrivit en uppmaning på DN Debatt riktad till EU och FN om att det sexuella våldet i Kongo måste stoppas. Jag kunde inte hålla med mer. Artikelförfattarna beskriver på ett målande sätt hur fruktansvärda, avskyvärda, övergrepp begås mot kvinnor i Östra Kongo dagligen, och hur detta har fått pågå i över tio års tid. Det var en skam att FN vände Rwanda ryggen under folkmordet, och det är en skam att FN har gjort så pass lite för att få stopp på de brott mot mänskligheten som begåtts i Kongo under tiden efter det Rwandiska folkmordet. FNs styrkor måste stärkas upp, och få ett mycket mer offensivt mandat vad gäller att skydda civilbefolkningen. EU, USA, Afrikanska Unionen med nyckelspelare som Sydafrika, m.fl. måste sätta press på Kongos, Ugandas och Rwandas regeringar att ta kontroll över sitt territoruim, skydda sina medborgare, upplösa milisgrupper och ställa krigsförbrytare inför rätta. Det internationella samfundet måste se till att införa ett system för att hantera konfliktmineraler så att de som bryts i Kongo och som nu finansierar krig och etniska rensningar inte tillåts att komma ut på marknaden. Och folket i Östra Kongo behöver omfattande strukturellt och humanitärt stöd.

För övrigt tycker jag att den kongolesiska läkaren Dr. Mukwege som driver Panzisjukhuset i Kivuprovinsen som tar hand om de våldtagna och torterade kvinnorna är en stark kandidat till Nobels fredspris. Här kan man notera att den hyllade fredspristagaren Kofi Annan under tiden för folkmordet i Rwanda var ansvarig för FNs fredsbevarande styrkor, som övergav Rwandas befolkning och lät hundratusentals människor bli slaktade med machetes. Den historien gör det minst sagt komplicerat när FN nu anklagar Rwandiska (Tutsiledda) styrkor för folkmord på Hutuflyktingar i Kongo. Det var ju den nuvarande presidenten Kagames Tutsidominerade FPR-styrkor som fick slut på folkmordet som FN hade ignorerat. FN har säkert rätt i sak angående anklagelserna, och naturligtvis är det faktum att ett folk precis blivit utsatta för ett folkmord ingen ursäkt för att begå ett mindre sådant gentemot förövarnas folk. FNs moraliska position är dock extremt svag i ärendet på grund av dess tidigare agerande i Rwanda, och den stärks inte nämnvärt utav vad som tillåts försigå i Kongo heller...

Jag vill gärna se en värld med ett starkt FN och starka internationella regelverk, men då måste både FN och de internationella lagarna och överenskommelserna förtjäna legitimitet i folkens ögon genom att verkligen värna de svaga och utsatta, och inte styras av realpolitiskt agerande stormakter som enbart har sina egna politiska och ekonomiska intressen för ögonen.

Read more...

Om Kongo, Rwanda, och behovet av militär styrka

Epidemiologer har räknat ut att det har dött 5,4 miljoner människor i de krig som har rasat kring östra delarna av det land som nu heter Demokratiska Republiken Kongo. Våldsamheterna, som började med folkmordet i Rwanda 1993-1994 har sedan fortsatt med förödande konsekvenser för civilbefolkningen. Folkmord och etniska rensningar, ofattbart grymma massvåldtäkter där offren utsätts för fruktansvärd tortyr som måste vara det närmaste ren ondska som går att finna i den här världen, och detta under flera decennier och utan att omvärlden har gjort särskilt mycket för att stoppa eller förhindra vidrigheterna. Tvärtom, mitt under brinnande folkmord i Rwanda, så fick den kanadensiske FN-generalen ordern att inte ingripa! Än idag behöver tusen och åter tusentals bybor, främst kvinnor och barn, aktivt skydd för att inte riskera att någon rebellgrupp en dag vandrar in i byn, dödar alla män, pojkar och de barn som är för små för att kunna våldta, och sedan utsätter de som är kvar för grymheter som på många sätt är värre än döden.

Jag kan inte tänka mig bättre exempel än Rwanda och Kongo för att världen behöver ha en effektiv kapacitet, inte bara för fredsbevarande insatser, utan även för att slå till militärt för att stoppa folkmord och brott mot mänskligheten. Och det kräver även att stater som Sverige har en försvarsmakt med kapacitet att delta, och om man inte skall vara beroende av import, även en försvarsindustri som kan förse försvarsmakten med materiel. Tyvärr har dock FN visat sig för fegt, ineffektivt och byråkratiskt för att vara till någon större nytta under akuta lägen. Det bästa vore om man kunde skapa en slimmad, effektivare och modigare organisation som såg först till de hjälpbehövande människorna och inte till världspolitik, ekonomi, och resurser. Men så länge det inte finns så är alla nationella initiativ som räddar liv välkomna. Det är ointressant om Vietnam hade juridiskt stöd för att invadera Kambodja och stoppa de Röda Khmerernas folkmord, det var ändå befogat. Samma resonemang kan antagligen appliceras på när USA till slut fick stopp på de etniska rensningarna i det gamla Jugoslavien. Och idag behövs det fortfarande hjälp i östra Kongo. Visst måste man till viss mån vara pragmatisk och säkerställa att en insats gör mer nytta en skada, men att värna den nationella suveräniteten är inte värt ett skit jämfört med att rädda människoliv!

Read more...

Turkiet, och dess behov av självrannsakan

USAs respresentantshus utrikesutskott har antagit en icke bindande resolution som säger att morden på armenier under det osmanska riket var ett folkmord. Turkiet har svarat med att kalla hem sin USA ambassadör. Frågan är extremt känslig i Turkiet, ett land som verkar ha svårt att konfronteras med både sin egen historia och existerande interna motsättningar, som behandlingen av den kurdiska minoriteten. Ofta reagerar man extremt defensivt, vilket hemkallandet av ambassadören ifrån USA, ett av landets absolut viktigaste allierade, visar. Det får dock inte vara en orsak för resten av världen att inte tala klarspråk. Vad som är ett folkmord skall avgöras av fakta, och inte vad som anses politiskt opportunt. Dessutom behöver uppenbarligen den turkiska staten, efter en lång historia av att ha varit en militärdominerad stat med mycket liten respekt för mänskliga rättigheter bli bättre på självrannsakan. Visst är det viktigaste att lösa dagens konflikter och förbättra dagens relationer med t.ex. Armenien eller kurder i och utanför Turkiet, men vägen dit borde inte vara att blunda för det förflutna, utan snarare att våga göra upp med det förflutna. Därför borde även Sverige och EU följa fakta och forskning i frågan om folkmordet på armenier och inte politisk smidighet.

Read more...

Dilemmat med militära interventioner

Sedan två svenska soldater omkom i Afghanistan har debatten om kriget i Afghanistan, och närvaron av svensk trupp, aktualiserats. Dock finns det en politisk enighet kring det svenska deltagandet, endast vänsterpartiet av riksdagspartierna är emot Sveriges militära närvaro, en åsikt som delas av det (olyckligtvis) potentiella riksdagspartiet Sverigedemokraterna. Bara det faktum att dessa partier bildare en ofrivillig front kan ju vara en anledning att vara skeptisk till den delade åsikten, men efter att i SRs "Studio Ett" ha hört Jan Guillou debattera frågan med Jens Orback så framgick med all önskvärd tydlighet att nej-sidan har svårt med argumenten. Det Orback sa, och som förstärktes av ett reportage i dagens "Godmorgon Värden", är att en mycket stor majoritet av afghanerna själva vill ha hjälp av utländsk trupp emot talibanerna, då de ännu inte har kapacitet att klara säkerhetsläget själva. Alla minns naturligtvis det skräckvälde som rådde då talibanerna hade makten, och även försök att nå förhandlinglösningar möts med rädsla, speciellt då av kvinnor och flickor som riskerar att få grundläggande rättigheter kränkta i en sådan lösning. Exemplet ifrån Swat-dalen i Pakistan då den pakistanska regeringen ifrån en svag position gick med på en vapenvila som i praktiken gav talibanerna, och "mulla radio", makten över dalen avskräcker, då det ledde till offentliga avrättningar och hård "moralpolis". En afghansk analytiker resonerar klokt i "Godmorgon Världen" kring att man absolut kan förhandla med talibanerna, men att det måste ske ifrån en styrkeposition. Naturligtvis är fred alltid eftersträvansvärt, men inte en fred som leder till förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter. Analytikern nämnde också att han upplevde att det i dagens Afghanistan nu fanns yttrandefrihet och åsiktsfrihet, vilket tidigare saknats.

Detta resonemang hindrar inte det faktum att det under krigföringen i Afghanistan gjorts mycket allvarliga, ibland rent brottsliga, misstag. Det gäller främst bombningar ifrån stridsflyg eller obemannade farkoster, men även t.ex. kränkningar som soldater utsatt civilbefolkning för (naturligtvis främst av den amerikanska militären). Lyckligtvis har den relativt nye befälhavaren Stanley McChrystal tydliggjort att alla civila offer är oacceptabla och att huvudmålet är att skydda civilbefolkningen och inte att döda talibaner. Detta borde vara självklart, men strider diametralt emot hur amerikansk militär i praktiken brukar genomföra militära operationer utomlands, vilket t.ex. Irakkriget visat. Förhoppningsvis kommer befälhavarens inställning att successivt slå igenom och påverka hur alla trupper agerar, och gör det de så ökar chanserna enormt för att kriget skall kunna vinnas, då man inte kontinuerligt skapar nya motståndsmän med död och förstörelse.

En fråga som vänsterdebattörer som Guillou och Linderborg inte verkar kunna svara på är vad alternativet till militär närvaro är. Det är klart att man måste satsa på civil uppbyggnad, där verkar alla vara eniga, men om beväpnade talibankrigare tillåts att ta över de områden som man vill bygga upp, så finns inte de möjligheterna. Ibland verkar det om om det snarare handlar om en ryggradsreflex att gå emot allt som USA gör utrikespolitiskt (en reflex som visserligen många gånger har lett rätt, speciellt under Bush-åren...).

För det som alltid verkar vara emot militära interventioner, och helst inte vill att Sverige eller Europa skall ha någon militär kapacitet, så kan det vara värt att minnas folkmordet i Rwanda. Alla möjliga militära insatser för att stoppa folkmordet 1995, oavsett nationalitet eller mandat, hade varit enormt mycket bättre än den flathet som visades, med FN (där den senare generalsekreteraren och fredspristagaren Kofi Annan var ansvarig) och Frankrike i spetsen. Jag skulle snarare säga att det är oförlåtligt att inget gjordes för att hindra det massmord som ledde till att ca 8o0 000 tutsier slaktades av hutumiliser. Problemet är inte att militära interventioner görs, utan varför och hur. I Rwanda gjordes inget alls, för att det varken fanns ekonomiskt eller humanitärt intresse (det hade säkerligen gått annorlunda om det hade varit vita människor som slaktades). I Irak letade den dåvarande amerikanska administrationen ursäkter för att störta Saddam Hussein av ekonomiska och politiska skäl (olja, regional maktbalans, etcetera), men talade om massförstörelsevapen (som inte fanns) och mänskliga rättigheter (där de grövsta kränkningarna, som gasattacken i Halabja skedde under en tid då Saddam aktivt stöddes av USA, bl.a. genom kontakter med den senare försvarsministern Donald Rumsfelt). Så om man får bort hyckleriet och gör insatser av rätt anledning, att rädda liv och undanröja förtryck, och på rätt sätt, med respekt för och fokus på lokalbefolkningen, så är militära insatser inte bara försvarbara, utan ofta önskvärda och helt nödvändiga. Tyvärr ser verkligheten sällan ut så, men vad gäller Afghanistan så verkar kriget i alla fall röra sig i rätt riktning, och konsekvenserna av att dra sig ur skulle bli mycket värre än de problem som blir av att stanna kvar.

Read more...