Dilemmat med militära interventioner

Sedan två svenska soldater omkom i Afghanistan har debatten om kriget i Afghanistan, och närvaron av svensk trupp, aktualiserats. Dock finns det en politisk enighet kring det svenska deltagandet, endast vänsterpartiet av riksdagspartierna är emot Sveriges militära närvaro, en åsikt som delas av det (olyckligtvis) potentiella riksdagspartiet Sverigedemokraterna. Bara det faktum att dessa partier bildare en ofrivillig front kan ju vara en anledning att vara skeptisk till den delade åsikten, men efter att i SRs "Studio Ett" ha hört Jan Guillou debattera frågan med Jens Orback så framgick med all önskvärd tydlighet att nej-sidan har svårt med argumenten. Det Orback sa, och som förstärktes av ett reportage i dagens "Godmorgon Värden", är att en mycket stor majoritet av afghanerna själva vill ha hjälp av utländsk trupp emot talibanerna, då de ännu inte har kapacitet att klara säkerhetsläget själva. Alla minns naturligtvis det skräckvälde som rådde då talibanerna hade makten, och även försök att nå förhandlinglösningar möts med rädsla, speciellt då av kvinnor och flickor som riskerar att få grundläggande rättigheter kränkta i en sådan lösning. Exemplet ifrån Swat-dalen i Pakistan då den pakistanska regeringen ifrån en svag position gick med på en vapenvila som i praktiken gav talibanerna, och "mulla radio", makten över dalen avskräcker, då det ledde till offentliga avrättningar och hård "moralpolis". En afghansk analytiker resonerar klokt i "Godmorgon Världen" kring att man absolut kan förhandla med talibanerna, men att det måste ske ifrån en styrkeposition. Naturligtvis är fred alltid eftersträvansvärt, men inte en fred som leder till förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter. Analytikern nämnde också att han upplevde att det i dagens Afghanistan nu fanns yttrandefrihet och åsiktsfrihet, vilket tidigare saknats.

Detta resonemang hindrar inte det faktum att det under krigföringen i Afghanistan gjorts mycket allvarliga, ibland rent brottsliga, misstag. Det gäller främst bombningar ifrån stridsflyg eller obemannade farkoster, men även t.ex. kränkningar som soldater utsatt civilbefolkning för (naturligtvis främst av den amerikanska militären). Lyckligtvis har den relativt nye befälhavaren Stanley McChrystal tydliggjort att alla civila offer är oacceptabla och att huvudmålet är att skydda civilbefolkningen och inte att döda talibaner. Detta borde vara självklart, men strider diametralt emot hur amerikansk militär i praktiken brukar genomföra militära operationer utomlands, vilket t.ex. Irakkriget visat. Förhoppningsvis kommer befälhavarens inställning att successivt slå igenom och påverka hur alla trupper agerar, och gör det de så ökar chanserna enormt för att kriget skall kunna vinnas, då man inte kontinuerligt skapar nya motståndsmän med död och förstörelse.

En fråga som vänsterdebattörer som Guillou och Linderborg inte verkar kunna svara på är vad alternativet till militär närvaro är. Det är klart att man måste satsa på civil uppbyggnad, där verkar alla vara eniga, men om beväpnade talibankrigare tillåts att ta över de områden som man vill bygga upp, så finns inte de möjligheterna. Ibland verkar det om om det snarare handlar om en ryggradsreflex att gå emot allt som USA gör utrikespolitiskt (en reflex som visserligen många gånger har lett rätt, speciellt under Bush-åren...).

För det som alltid verkar vara emot militära interventioner, och helst inte vill att Sverige eller Europa skall ha någon militär kapacitet, så kan det vara värt att minnas folkmordet i Rwanda. Alla möjliga militära insatser för att stoppa folkmordet 1995, oavsett nationalitet eller mandat, hade varit enormt mycket bättre än den flathet som visades, med FN (där den senare generalsekreteraren och fredspristagaren Kofi Annan var ansvarig) och Frankrike i spetsen. Jag skulle snarare säga att det är oförlåtligt att inget gjordes för att hindra det massmord som ledde till att ca 8o0 000 tutsier slaktades av hutumiliser. Problemet är inte att militära interventioner görs, utan varför och hur. I Rwanda gjordes inget alls, för att det varken fanns ekonomiskt eller humanitärt intresse (det hade säkerligen gått annorlunda om det hade varit vita människor som slaktades). I Irak letade den dåvarande amerikanska administrationen ursäkter för att störta Saddam Hussein av ekonomiska och politiska skäl (olja, regional maktbalans, etcetera), men talade om massförstörelsevapen (som inte fanns) och mänskliga rättigheter (där de grövsta kränkningarna, som gasattacken i Halabja skedde under en tid då Saddam aktivt stöddes av USA, bl.a. genom kontakter med den senare försvarsministern Donald Rumsfelt). Så om man får bort hyckleriet och gör insatser av rätt anledning, att rädda liv och undanröja förtryck, och på rätt sätt, med respekt för och fokus på lokalbefolkningen, så är militära insatser inte bara försvarbara, utan ofta önskvärda och helt nödvändiga. Tyvärr ser verkligheten sällan ut så, men vad gäller Afghanistan så verkar kriget i alla fall röra sig i rätt riktning, och konsekvenserna av att dra sig ur skulle bli mycket värre än de problem som blir av att stanna kvar.