Våldtäkt och kvinnors sexualitet i Grekland och Sverige

lördag 16 april 2011

En ung svensk kvinna på semester i Grekland anmäler för två år sedan till grekisk polis att hon har förts bort och våldtagits. Hon undersöks inte av läkare på platsen eftersom hennes flyg snart skall gå och hon inte vill stanna kvar då resten av sällskapet åker hem. Väl hemma besöker hon en läkare, som konstaterar att kvinnan har skador både på kroppen och i underlivet, vilket kraftigt styrker kvinnans berättelse. Gärningsmannen identifieras av grekisk polis, men släpps snart. I oktober 2009 läggs ärendet ner, trots att grekisk polis har haft tillgång till det rättsintyg som utfärdades efter läkarundersökningen Sverige. I beslutet som skickas till Anna står det bland annat att det på senare år blivit allt vanligare att semestrande kvinnor, främst skandinaver, anmäler grekiska män för våldtäkt för att få ut skadestånd från försäkringsbolag. Nu skall Anna åtalas för falsk tillvitelse samt förtal.

Fallet Anna verkar inte, som anas av skrivningen om att skandinaviska kvinnor skulle anmäla grekiska män för våldtäkt för att få ut försäkringspengar, vara ett enskilt skräckexempel utan ett symptom på hur våldtäkter ses på och hanteras i Grekland. I en tidning i staden Chania på Kreta skrevs en artikel med rubriken ”Våldtäkter som industri för att få ut ersättning”. I artikeln uttalar sig en rättsläkare på Kreta. Enligt honom är det vanligt att kvinnor från de skandinaviska länderna tecknar särskilda försäkringar mot våldtäkt som de sedan utnyttjar. Läkaren medgav senare att hans påståenden bara baserades på en ”allmän opinion”. Samma läkare se i en radiointervju att det inte kunde röras sig om våldtäkt om kvinnan inte hade yttre eller inre skador (vilket är ett absurt uttalande). Då en svensk man skrev ett protestbrev till den grekiska ambassaden fick han följande svar ifrån en hög diplomat: ”Tvärtom min vän så är det du som ska skämmas över svenska kvinnors uppträdande, på semester i alla delar av världen och med utländska medborgare i sitt eget land!”

Vad säger då den här historien oss. En uppenbarligen våldtagen kvinna som istället själv blir åtalad. Domslut och rättsläkare som talar om att skandinaviska kvinnor anmäler våldtäkter för att få ut försäkringspengar (vilket helt självklart är totalt ogrundat). En hög grekisk diplomat som hävdar att svenskar skall skämmas över svenska kvinnors uppträdande. För det första berättar det en del om EU-landet Grekland (som också har blivit känt för att behandla migranter som djur och för att ha haft en statsekonomi som mest var ett bokföringsbedrägeri). Dels att Grekland är ett mycket nationalistiskt land där reflexen att försvara greker och det grekiska är mycket stark, även inom rättsväsendet. Dels att Grekland har mycket kvar i sitt jämställdhetsarbete, där synen på våldtäkter (som enligt uppgift är kraftigt stigmatiserat i Grekland) och på kvinnors sexualitet överhuvudtaget är viktiga indikatorer. Den grekiske toppdiplomatens nedlåtande yttrande om svenska kvinnor visar upp både dessa aspekter, och bör inte tas som en enskild tjänstemans klavertramp, även om han sparkades direkt. På samma sätt som rasistiska eller islamofoba uttalanden av Sverigedemokrater i sammanhang där de inte tänker på att de kan ställas till svars för sina yttranden visar på vad som sägs och kan sägas i den interna debatten (trots att det konsekvent fördöms officiellt) så visar den grekiske "toppdiplomatens" yttrande på vad som säkerligen är en acceptabel åsikt i den grekiska delegationen, om än totalt oacceptabel i ett publikt sammanhang.

Efter den här långa utläggningen om Grekland (som även kritiseras i en debattartikel på SvD) kan får man notera att den grekiska kvinnosynen inte på något sätt är unik. Det kan dock vara bra att bli påmind om att en unken kvinnosyn inte är förbehållet muslimska länder, utan fortfarande är utbredd i de flesta länder som är religiöst eller kulturellt traditionalistiska. Faktum är att även i Sverige, som även jag ser som ett föregångsland i sammanhanget, så finns tydliga rester kvar av patriarkala strukturer, och kanske främst just vad gäller synen på kvinnors sexualitet. Det är fortfarande stor skillnad på hur folk i gemen ser på en man som då han är singel regelbundet träffar nya kvinnor och har ett aktivt sexliv och på hur en kvinna som lever på precis samma sätt uppfattas. Kvinnan, som både av män och av andra kvinnor riskerar negativa omdömen som "lösaktig", bryter fortfarande i många sammanhang mot en social norm, medan mannens beteende är mer accepterat. I ett kulturellt sammanhang där preventivmedel var okända och där ett eventuellt barn enbart vore mammans bekymmer kan man förstå att omgivningen varit mer bekymrad om kvinnornas dygd, men där är vi väl ändå inte i Sverige idag?

Ett annat mycket hett exempel på att jämställdhetsdiskussionen kring kvinnors sexualitet är mycket aktuell i Sverige är just synen på våldtäkt. Visserligen hade det nog rått konsensus i både media och domstolar i Sverige om att kvinnan i exemplet ovan, som rövats bort och kunde uppvisa skador i underlivet, hade blivit våldtagen, men fallet Assange visar att det även här blir det heta diskussioner kring gränsdragningar. Jag har skrivit om ämnet förut, och tänker inte gå in i några längre resonemang i det här inlägget, men för mig är det självklart att om en man har sex med en kvinna så måste han ha uppfattat att hon är med på det hela, annars är det ett övergrepp och brottsligt. Detta gäller oavsett om hon gör motstånd, om hon säger nej men inte gör något, eller om hon helt enkelt på grund av t.ex. berusning eller sömn är inkapabel till att säga nej. Och det är självklart att hon när som helst har rätt att ändra ett ja till ett nej. Sen är det lika självklart att det krävs uppsåt, att mannen i fråga måste ha uppfattat att kvinnan inte ville, för att det skall vara frågan om ett brott. Hur som helst så har både fallet Assange och den efterföljande debatten visat att det även i Sverige finns många som fortfarande har en väldigt svävande syn på kvinnors rätt till sina egna kroppar och sin egen sexualitet. Och det torde vara givet (liksom Hanne Kjöller resonerar i en ledarkrönika på DN) att rätten till en egen, fri, sexualitet och rätten att säga nej när som helst utan att riskera att ändå bli tvingad till något mot sin vilja hänger ihop...

Uppdatering: Nu kräver tydligen den grekiska justitieministern att ärendet i fråga skall utredas av den grekiska högsta domstolen. Det känns som att ett par led hoppas över, men det är självklart ett välkommet besked.

Read more...

Att ha ansvar över liv och död

onsdag 13 april 2011

Det finns ett band mellan poliser, ambulanspersonal och brandmän. Vi arbetar alla dygnet runt, och i alla delar av samhället, speciellt de mest utsatta. Vi träffas ofta ute på jobb och samarbetar med varandra vid olyckor, bränder, bråk med mera. Och vi hamnar alla i situationer där hur vi utför vårt jobb kan vara frågan om liv eller död för en drabbad medmänniska. Även de operatörer som sitter i ledningscentralerna, för polisens del LKC, är en självklar och vital del i det arbetslag som skall ta ansvar för att hjälpa och skydda samhället då något inträffar. Därför kan jag känna en samhörighetskänsla med en sjuksköterska som jobbar på SOS-Alarm. Jag vet att hennes jobb kan vara stressigt. Hon tvingas dagligen prioritera emellan olika ärenden och behov, och hon kan säkerligen inte skicka ambulanser till alla som ringer in och uppger att de mår dåligt, för då räcker inte resurserna till de verkligt allvarliga fallen. Men oavsett hur stressigt jobbet blir så MÅSTE det utföras på ett sådant sätt att de som verkligen behöver hjälp också får det. Det kan som sagt vara en fråga om liv eller död, och varje enskild kugge i maskineriet måste kunna axla det ansvaret, eller söka ett annat jobb.

På morgonen den 30 januari ringer en 23-årig man 112 och säger att han behöver en ambulans. Den ansvariga sköterskan vill inte skicka någon. Mannen ringer tillbaka och försöker få en ambulans eftersom han har kraftig andnöd och talar med sköterskan i åtta minuter, men hon väljer att inte skicka en ambulans. När hon ringer tillbaka till mannen svarar ingen, men ingen skickas till lägenheten för att kontrollera. Senare på morgonen upptäcker en granne att dörren är öppen. 23-åringen har ställt upp den för att ambulanspersonalen skall komma in, men ingen kom. När mannen påträffades var han död.

Jag har naturligtvis ingen aning om varför den sköterska på SOS-Alarm som valde att inte skicka en ambulans gjorde som hon gjorde. Uppenbarligen trodde hon inte, trots mannens vädjanden, att han var i behov av hjälp. Alla kan göra misstag, men i det här fallet rör det sig om ett misstag som får sådana konsekvenser att det helt enkelt inte får göras. Min upplevelse av att jobba i yttre tjänst är att när det finns risk för att någon faktiskt svävar i livsfara, då släpper man allt och åker. Jag har mött ambulansen på otaliga jobb, och det har väldigt sällan varit fråga om fara för någons liv, men man skickar ändå ut en bil för att vara på den säkra sidan. Ofta gör ambulanspersonalen en snabb bedömning av en eventuell patient, konstaterar att allt är ok, och lämnar ärendet i våra händer. Med tanke på detta är det ännu svårare att förstå hur den aktuella sköterskan kunde göra den bedömning som hon gjorde.

Även vad gäller polisiära ärenden så begås misstag som gör att ett brottsoffer som riskerar att utsättas för mer hot och våld (t.ex. en misshandlad kvinna) inte får den hjälp hon förtjänar och behöver. Även dessa misstag kan i värsta fall leda till döden, och inte heller då är det acceptabelt. För även om både sjukvården och polisen har extremt hög arbetsbelastning och underbetald, överarbetad personal, även om man dagligen under stress tvingas till svåra prioriteringar, så finns det ingen uppgift som är viktigare än att rädda liv. När någon ropar på hjälp för att denne svävar i livsfara, så måste samhället svara. Här finns inget utrymme för misstag. Och de människor som tar emot sådana rop på hjälp måste klara av att göra de bedömningarna, måste klara den pressen. Vi kommer alltid att akut behöva svara på larm som visar sig vara falska, men vi har aldrig råd att ignorera ett enda larm som visar sig vara äkta, inte när det är frågan om liv eller död.

Tillägg 2011-06-21:
Fallet med 23-åringen som fick mig att skriva det här inlägget har lett till en kraftigt ökad kontroll av SOS Alarm och ambulanssjukvården. Allvarliga misstag sker dock tyvärr fortfarande. Idag, den 21e juni 2011, rapporteras det om ännu ett fall där en person har avlidit tragiskt, denna gången efter att ha varit i kontakt med ambulanspersonalen. Den aktuella kvinnan hade tydligen i samråd med ambulanspersonalen kommit fram till att inte åka med, till skillnad ifrån 23-åringen som bönade och bad om att bli hämtad. Men man kan ändå tycka att ambulanspersonalen, med sin medicinska expertis, skall klara av att rådge så att det säkra tas före det osäkra i en sådan situation. En patient litar ju antagligen på vad sjukvårdspersonalen säger. Det är möjligt att fallet var extremt svårbedömt och visst kan man göra misstag, men som sagt, vissa misstag får så ödesdigra konsekvenser att de bara inte får ske.

Read more...