Poliskrönika

fredag 15 juni 2012

Nedan följer en krönika som precis har publicerats i Stockholmspolisens personaltidning Sambandet. Bakgrunden är helt enkelt att jag blev kontaktad på Twitter och tillfrågad om jag ville skriva en krönika. Jag fick fria tyglar vad gäller ämnet, så jag accepterade och nedan följer resultatet. Anledningen till att krönikan publiceras här och inte på min polisblogg är att polisbloggen bara är tänkt för berättelser om specifika händelser i jobbet, medan den här bloggen kan handla om precis vad som helst.

Krönikan:

Det är ett speciellt arbete vi har, vi poliser, med allt ifrån ren administration till ärenden som kräver kommunikation, juridik och i vissa fall våldsanvändning. Vi skall direkt kunna växla ifrån rutinmässiga jobb till kritiska larm, ifrån att stå på en blåskontroll till att hamna i en skottlossning. Och om vi begår ett fel så kan det i värsta fall kosta någon livet. Det är lite som att på ett sjukhus ena stunden jobba som undersköterska, och sen plötsligt kastas in för att utföra en hjärtoperation.

Det är just hanteringen av larmen som är kärnan i polisens verksamhet. För mig var det möjligheten att finnas till hands för människor i nöd, att vara på plats där det händer och försöka hjälpa, skydda och ställa till rätta som gjorde att jag sökte mig till polisyrket och som gör att jag är kvar på utryckningen trots jobbiga arbetstider. Det kan handla om att hantera psykiskt sjuka eller andra som befinner sig i kris på ett värdigt och empatiskt sätt, även i de fall där aggressivitet och desperation gör att det inte finns några andra utvägar än att använda våld. Sådana situationer är alltid givande, och speciellt tillfredsställande är det de gånger då man direkt på plats får ett kvitto på hur viktig ens insats har känts för den utsatte. Dessa jobb, som handlar om att möta och hjälpa människor i svåra situationer, går dock helt utanför det som går att mäta och följa upp statistiskt. Hur vi har hanterat dem syns inte i en enda av de röda och gröna staplar som ledningen använder för att bedöma hur väl polisarbetet fungerar i turlag, distrikt och myndigheter.

Jag känner, liksom alla poliser, även starkt för det brottsbeivrande och lagförande arbetet. Få saker är mer stimulerande än att kunna gripa på bar gärning. Det jobb med långtgående förstahandsåtgärder som utförs på en brottsplats är dessutom inte bara meningsfullt ur ett brottsofferperspektiv utan syns även i de utredningsmål som respektive distrikt har. Däremot syns inte kvaliteten på arbetet som vi utryckningspoliser utför på en brottsplats alls i våra egna mätbara mål, som i stort sett enbart är trafikrelaterade.

Polisen är en hierarkisk organisation. Det är naturligt att chefer fokuserar på och leder mot de resultat som deras överordnade vill kunna visa upp. Men när dessa resultat inte överensstämmer med varken medarbetarnas förnuft eller deras magkänsla vad gäller vad som är samhällsnytta och bra polisarbete så skapas frustration. Man pratar exempelvis om ”ökad synlighet”, men de fotpatruller som ger möjlighet till verklig medborgarkontakt syns inte i statistiken och tar således tid ifrån arbetet mot mätbara mål.

Faktum är att det som jag har gjort som polis som jag är allra mest stolt över aldrig kommer att synas i något av de diagram som vandrar upp igenom organisationen, och således inte heller hjälpa mina chefer i deras vilja att kunna visa upp bra resultat. Men å andra sidan så kan just de ingripandena göra att jag ibland, trots yrkets alla baksidor, ändå känner att jag har världens bästa jobb.

Read more...