Poliskrönika

fredag 15 juni 2012

Nedan följer en krönika som precis har publicerats i Stockholmspolisens personaltidning Sambandet. Bakgrunden är helt enkelt att jag blev kontaktad på Twitter och tillfrågad om jag ville skriva en krönika. Jag fick fria tyglar vad gäller ämnet, så jag accepterade och nedan följer resultatet. Anledningen till att krönikan publiceras här och inte på min polisblogg är att polisbloggen bara är tänkt för berättelser om specifika händelser i jobbet, medan den här bloggen kan handla om precis vad som helst.

Krönikan:

Det är ett speciellt arbete vi har, vi poliser, med allt ifrån ren administration till ärenden som kräver kommunikation, juridik och i vissa fall våldsanvändning. Vi skall direkt kunna växla ifrån rutinmässiga jobb till kritiska larm, ifrån att stå på en blåskontroll till att hamna i en skottlossning. Och om vi begår ett fel så kan det i värsta fall kosta någon livet. Det är lite som att på ett sjukhus ena stunden jobba som undersköterska, och sen plötsligt kastas in för att utföra en hjärtoperation.

Det är just hanteringen av larmen som är kärnan i polisens verksamhet. För mig var det möjligheten att finnas till hands för människor i nöd, att vara på plats där det händer och försöka hjälpa, skydda och ställa till rätta som gjorde att jag sökte mig till polisyrket och som gör att jag är kvar på utryckningen trots jobbiga arbetstider. Det kan handla om att hantera psykiskt sjuka eller andra som befinner sig i kris på ett värdigt och empatiskt sätt, även i de fall där aggressivitet och desperation gör att det inte finns några andra utvägar än att använda våld. Sådana situationer är alltid givande, och speciellt tillfredsställande är det de gånger då man direkt på plats får ett kvitto på hur viktig ens insats har känts för den utsatte. Dessa jobb, som handlar om att möta och hjälpa människor i svåra situationer, går dock helt utanför det som går att mäta och följa upp statistiskt. Hur vi har hanterat dem syns inte i en enda av de röda och gröna staplar som ledningen använder för att bedöma hur väl polisarbetet fungerar i turlag, distrikt och myndigheter.

Jag känner, liksom alla poliser, även starkt för det brottsbeivrande och lagförande arbetet. Få saker är mer stimulerande än att kunna gripa på bar gärning. Det jobb med långtgående förstahandsåtgärder som utförs på en brottsplats är dessutom inte bara meningsfullt ur ett brottsofferperspektiv utan syns även i de utredningsmål som respektive distrikt har. Däremot syns inte kvaliteten på arbetet som vi utryckningspoliser utför på en brottsplats alls i våra egna mätbara mål, som i stort sett enbart är trafikrelaterade.

Polisen är en hierarkisk organisation. Det är naturligt att chefer fokuserar på och leder mot de resultat som deras överordnade vill kunna visa upp. Men när dessa resultat inte överensstämmer med varken medarbetarnas förnuft eller deras magkänsla vad gäller vad som är samhällsnytta och bra polisarbete så skapas frustration. Man pratar exempelvis om ”ökad synlighet”, men de fotpatruller som ger möjlighet till verklig medborgarkontakt syns inte i statistiken och tar således tid ifrån arbetet mot mätbara mål.

Faktum är att det som jag har gjort som polis som jag är allra mest stolt över aldrig kommer att synas i något av de diagram som vandrar upp igenom organisationen, och således inte heller hjälpa mina chefer i deras vilja att kunna visa upp bra resultat. Men å andra sidan så kan just de ingripandena göra att jag ibland, trots yrkets alla baksidor, ändå känner att jag har världens bästa jobb.

4 kommentarer:

tidan78(twitter),  15 juni 2012 14:31  

Bra skrivet, kändes som du skrev om mig, om man bara bytte namn till akutsjukvården.Det är verkligen dessa möten som gör att man fortsätter att brinna för yrket. Visst är det häftigt att man ibland kan vara den som är skillnaden mellan liv och död men de små tillfällen man gör varje dag kan betyda lik mycket för den man hjälper. Vi kommer långt med empati och en värmande kram och det kommer aldrig dem uppe i ledningen förstå tillräckligt mycket, för att inse, att det kan generera i en lägre kostnad samhällsmässigt i längden.

Martin 18 juni 2012 00:50  

Tack för kommentaren! Och ja, jag tror att det finns väldigt många paralleller emellan att jobba som polis i yttre tjänst och att jobba med akutsjukvård. Inte minst kampen emellan medarbetarnas vilja att göra ett bra jobb gentemot dem de möter och ledningarnas besparingskrav. Även de usla lönelägena är gemensamma...

Vaktjävel 4 juli 2012 18:43  

Nu jobbar jag som ordningsvakt, men jag känner ändå igen mig i delar av det du beskriver. Stora delar av våra arbetspass går åt till att bara synas, svara på nyfikna frågor och liknande. Helt plötsligt ligger vi och brottas med en påtänd kille med tatueringar över hela kroppen, och ett par knivar i fickorna.

Det kan också en timme eller en vecka senare innebära att man sitter och pratar med en hemlös om dennes situation, eller med en ung kvinna som hotar att skära sig själv med kniven hon håller i att det nog inte är värt att ta livet av sig.

Utbildning? Två veckor OV-utbildning, samt väktarutbildning, och OV-repitition...
Varför jag är kvar? För att jag ibland känner att jag hjälper en annan människa, och jag har otroliga kollegor.

Martin 13 juli 2012 15:49  

Med tanke på hur viktigt det arbete ni ordningsvakter gör kan vara, även där kan det ju röra sig om liv och död, så är det konstigt att man inte ger mer utbildning. Ni delar ju ofta arbetsmiljö med oss. Fint skrivet!

Skicka en kommentar