Närpolisarbete och poliskontor

Jag skrev precis om hur viktigt jag anser att det brottsförebyggande arbetet är. För polisens del så utförs det arbetet främst av närpolisorganisationen. DNs artikeln om arbetet vid poliskontoret i Bagarmosen ger en bra bild av nyttan med bra närpolisarbete. Polisernas positiva kontakt med ungdomarna exemplifierar hur mycket lättare det är att skapa relationer och förtroende om man både tar sig tid till det och har ett ödmjukt bemötande. Ungdomarna, och speciellt de i många av de mer segregerade förterna, har ofta en mycket negativ syn på polisen.

Jag har själv många gånger märkt att de ungdomar som första gången tittade bort när man kom fram till dem på tunelbaneperrongen eller i fritidsgården för att prata nästa gång glatt kommer fram och hälsar. Vid ett tillfälle stod jag och en kollega och pratade med ett gäng killar i 17-18 års ålder, och då de hade märkt att de inte kunde provocera mig med att smyga upp och ställa sig bakom mig och att jag bara skojade tillbaka då de retades med mig, men att jag däremot satte tydliga gränser för vad som var acceptabelt då diskussionen gick in på brott som några av dem hade begått, så ökade både respekt och vänskaplighet snabbt. Just att de får konfronteras med och försöka förklara hur de ser på konsekvensen för de som utsätts för deras olika missgärningar kan ibland vara effektivt (men ibland verka helt meningslöst...). Hur som helst så kom storasystern till någon killarna fram och ställde sig i närheten, och en av de andra ropade på henne att komma att prata. Hennes direkta svar var att "jag pratar inte med sådana", vilket förstås innebar poliser, men trots den instinktiva reaktionen var även hon snart framme och ställde frågor om lagar och polisarbete...

Om man lyckas visa ungdomar att polisen inte bara sätter gränser och jobbar repressivt, utan även respekterar dem och kan hjälpa till, så är mycket vunnet. Dels blir det mycket lättare och trevligare att jobba om folk talar med en. Frida Thurén ger i artikeln jag nämnde ovan ett utmärkt exempel på hur samverkan och förtroendeskapande åtgärder kan göra att ungdomarna berättar om brott de utsatts för för polisen. Dessutom kan man få underrättelser om andras brottslighet, t.ex. tips om narkotikhandel eller hälande med stöldgods. Jag tror också att de ungdomar som från början får ett positivt intryck av polisen i alla fall i någon mån får mer respekt för lagar och samhällets regler i stort, och det kanske på något litet sätt minskar risken att de väljer att börja begå brott.

Även vad gäller de som redan i unga år har blivit yrkeskriminella, och där chansen att påverka deras syn på polisen i allmänhet, på brott och straff, eller på brottsoffrens utsatthet i praktiken är betydligt mindre är upparbetade personliga kontakter till stor nytta. Den personkännedom som på så sätt byggs på ger inte bara lättare och smidigare hantering av ingripanden, utan också en mycket bättre möjlighet att lösa brott i området. Även här har närpolisarbetet en stor fördel, då man mycket lättare kan följa upp ett ärende som t.ex. kan initieras genom att man hittar narkotika på en person, då det, som även Frida Thurén talar om, finns tid och kunskap att jobba vidare med informationen, och kanske utföra ett antal husrannsakningar för att komma åt större mängder knark.

Jag tror personligen att länspolismästare Carin Götblads idé med att genom lokala poliskontor se till att det finns poliser, speciellt i utsatta områden, som jobbar nära ungdomar, är aldeles utmärkt, vilket också visas av artikeln om det abete som utförs på Bagarmossens poliskontor. Vikten av det brottsförebyggande arbetet är svår att överskatta. Sen kan man kanske ifrågasätta de administrativa formerna med poliskontorslokaler som är öppna kanske två timmar i veckan (de poliser som "jobbar på poliskontor" utgår alltid ifrån en riktig polisstation). Jag kan tänka att poliskontoren i sig egentligen bara är en administrativ produkt som innebär att vissa poliser skyddas för närpolisarbete (till skillnad ifrån många andra närpoliser som rycks från fotbollsmatcher och kommenderingar till utfyllnadspass på utryckningen) och att lokalerna kanske inte är värda sitt pris, men reformen i sig som säkerställer att det finns hög och kontinuerlig närvaro av poliser i utsatta områdn tycker jag är helt igenom klockren!

Read more...

Konstruktiva förslag i kampen mot ungdomsbrottsligheten

Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm, ansvarade nyligen för en utredning beställd av regeringen om hur nyrekryteringen till kriminella gäng skulle förhindras. Slutsatserna ifrån den utredningen upprepas nu i en intervju på DN angående ungdomar på glid. Götblad betonar främst vikten av sociala insatser. Hon nämner både mer strukturella sådana som fungerande fritidsgårdar och en skola som kan hantera även de elever som har det svårare för sig, och individuella insatser mot de ungdomar som är på glid. Vad gäller att nå de som redan befinner sig i farozonen framhåller Götblad vikten av samarbete mellan skola, polis och socialtjänst, och vill se speciella sammansatta aktionsgrupper som gemensamt kan försöka lösa problemen. Hon föreslår dessutom en uppluckring av den stränga sekretess som nu försvårar samarbetet mellan myndigheterna.

Jag tycker själv att Götblads förslag känns rakt igenom vettiga och konstruktiva. Det bästa brottsbekämpande arbetet är de förebyggande insatser som gör att ungdomar aldrig påbörjar en kriminell bana. Varje person som man med sociala och polisiära insatser kan förmå att avstå ifrån att välja en kriminell livsstil i unga år sparar samhället ofantliga mängder pengar, för att inte tala om allt personligt lidande som potentiella brottsoffer slipper. Dessutom är det självklart en humanitär vinst för den unges familj och närmiljö. Och för att nå målet att förhindra eller stoppa en påbörjad kriminalitet så krävs det inte bara repressiva åtgärder som gripanden och straff, utan även stödjande, hjälpande åtgärder riktade till den unge och hans familj. I vissa fall är den bäste lösningen ett påtvingat miljöombyte genom LVU (Lagen om Vård av Unga) då det faktum att en lokal kriminell ledargestalt flyttas på både kan försvåra dennes brottslighet och drastiskt minska orolighet och kriminalitet i hela området. Men det är naturligtvis ett mycket ingripande tvångsmedel som kan uppfattas som kränkande av den unge eller hans familj, och bör enbart användas då det finns starka skäl. I de allra flesta fall så torde den bästa lösningen vara stöd och hjälp vad gäller familjeförhållanden och skola samt tydliga signaler om att brott varken accepteras eller tillåts löna sig (där den sista biten kan vara den mest komplicerade med gällande lagstiftning).

Dessutom krävs det här, liksom för all annan brottslighet, ett alltid närvarande brottsofferperspektiv där man inte glömmer av de personer som har blivit utsatta för ungdomens brottslighet, speciellt vad gäller grövre brott som rån, grov misshandel, våldtäkt m.m. Att man stöder den unge får inte hindra att han skall kunna tvingas byta skola om det krävs för att trygga andra elevers skolgång, o.s.v. Samhället måste både kunna sätta gränser och skydda de svaga, som i dessa fall kan vara sköra, utsatta skolungdomar som utsätts för mobbning, våld eller sexuella trakasserier av stökiga "värstingar" (eller helt vanliga populära killar och tjejer, som i Bjästafallet) och hitta stödjande åtgärder som syftar till att minska risken för att en kriminell bana påbörjas.

Read more...

Dödsskjutningar vid demonstration i Peru

Det faktum att fem personer sköts ihjäl av polis vid sammandrabbningar med demonstranter i Chala, i den peruanska provinsen Arequipa är nog okänt för de flesta i Sverige. Det hade det även varit för mig, om jag inte läst artikeln på Latinamerika.nu som Svalornas utsände Nadia Enedahl hade skrivit. Och det är kanske ingen större nyhet i Sverige, tusentals människor dör runt omkring i världen varje dag i konflikter, och mångdubbelt fler av svält och sjukdomar. Det som gör den här artikeln intressant, förutom att den kommer ifrån Peru, ett land som jag har starka känslomässiga kopplingar till, är komplexiteten i konflikten. När militär skjuter ner demonstranter så brukar det ofta röra sig om övervåld och maktmissbruk av auktoritära regimer för att förtrycka en protesterande befolkning, inte minst i Latinamerika med esom har en historia med många grymma militärdiktaturer. I det här fallet rörde sig dock protesterna om att försöka stoppa regeringens dekret om att den informella gruvnäringen skall regleras. Även om det förekommer oacceptabel miljöförstöring och sociala problem i de stora gruvorna som ofta drivs av internationella gruvbolag, så ser det ofta än värre ut i de närmast laglösa informella gruvorna. Det tas ofta ingen miljöhänsyn överhuvudtaget, och i de fall då det finns en lokalbefolkning av ursprungsfolk, så drabbas de hårt. Fenomenet gäller inte bara gruvnäringen, i t.ex. Brasilien förekommer det regelbundet konflikter där både storjordbrukare och grupper av lösdrivande och fattiga guldgrävare m.m. förstör den lokala miljön och med våld driver bort den befolkning som levde av den. I de laglösa samhällena som byggs upp kring gruvorna förekommer också annan brottslighet, som t.ex. människohandel för sex och arbetskraft. Så det är definitivt bra att Perus regering tar tag i problemet. Sen måste man dock kunna hantera en demonstration utan att börja skjuta skarpt mot folkmassan, och den internationellt välrenommerade människorättsorganisationen Human Rights Watch har också krävt en utredning av dödsskjutningarna. Bra så, men protesterna ifrån det särintresse som de som arbetar med de informella gruvorna utgör får inte tillåtas att stoppa upp vad som verkar vara en positiv och nödvändig reglering av en mycket smutsig bransch.

Read more...

Katolska kyrkans vidriga syn på homosexualitet

Den katolska kyrkan har haft fullt upp på sistone. Avsöjanden om präster som har gjort sig skyldiga till pedofili har formligen exploderat. Det har även visat sig att påven själv, under den tiden han som kardinal Ratzinger var ledare för troskongregationen, aktivt motsatte sig att en präst som hade erkänt sexuella övergrepp mot barn blev avskedad, med motivationen att det skulle skada kyrkan. Som om inte dessa skandaler, med tusentals övergrepp mot barn och ett aktivt mörkläggande som går hela vägen upp i maktstrukturerna, vore illa nog, så har nu påvens "högra hand", kardinal Bertone, försökt skylla pedofiliskandalerna på homosexualitet och homosexuella. I ett osedvanligt korkat uttalande hävdar Bertone att celibatet inte är ett problem, men att det däremot finns ett samband mellan homosexualitet och pedofili, och att detta skulle vara belagt av "många sociologer och psykiater". Bertone namnger dock inte någon. Farsen slutar dock inte där, utan fortsätter då vatikanen skall försöka dämpa den vrede som försöket att skylla pedofiliskandalerna på den katolska kyrkans gamla syndabock, de homosexuella, väckte världen över. Trots all möjlighet att ta avstånd ifrån yttrandet, så väljer vatikanen att gå ut med ett uttalande där de endast säger att det inte är en uppgift för kyrkans män att göra ”generella påståenden av specifikt psykologisk eller medicinsk natur”, och sen till och med tydliggör att detta uttalande inte skall ses som ett avståndstagande ifrån Bertones yttrande. Det kunde knappast ha blivit tydligare att Bertones åsikt om homosexuella och pedofili är representativ för hela vatikanen.

Att en sådan åsikt finns i ledarskapet för en organisation som dessvärre på många sätt kan anses representera en dryg miljard människor är helt fruktansvärt. Lek med tanken att kardinalen hade skyllt pedofilin på judarna och judendomen, vilket vore lika vansinnigt och vidrigt, och föreställ dig reaktionerna världen över. Det är lätt att glömma bort hur utsatta homosexuella är som grupp. Till och med i upplysta, sekulära Sveroge utsätts homosexuella för missaktning och trakasserier, och t.o.m. olika sortes hatbrott som t.ex. grova fall av misshandel. På många ställen är situationen mycket värre. Det finns muslimska länder där homosexualitet straffas med döden. Det finns kristna evangeliska rörelser som skyller alla världens problem på homosexualla. Och att den katolska kyrkan har en så vidrig och kränkande syn på homosexualitet och homosexuella förstärker och förvärrar ett problem som alla som hävdar att det verkar för en bättre värld borde bekämpa. Jag minns själv då ämnet homosexualitet första gången kom upp då jag prata de med några av mina lågutbildade bekanta i Peru. Jag höll på att tappa hakan när det lugnt konstaterade som ett faktum att man inte kunde lämna barn ensamma med homosexuella, för då skulle de kunna bli våldtagna. Efter att grundligt ha tillrättavisat personen i fråga och förklarat hur befängt hans uttalande var fick jag klarhet i att det var en sanning som han inte överhuvudtaget hade reflekterat över, utan bara fört vidare, vilket är vanligt i sammanhang med lägre utbildningsnivå. För min peruanske bekant var det ungefär som att säga att nazister var elaka, han hade ingen sakkunskap i ämnet utan upprepade bara vad han hade hört från andra. Och då jag nu inser att de yttrandena kan ha kommit ifrån allra högsta ort, så gör det incidenten både mer förståelig och mer skrämmande...

Jag vet inte vad lösningen på problemet är. Om jag finge välja, så skulle naturligvis alla religiösa människor (kristna, judar, muslimer, m.fl.) helt frigöra sig ifrån sitt religiösa, dogmatiska ledarskap och sina gamla och ofta hopplöst förelegade religiösa skrifter och traditioner, och ägna sig åt mer individuell och ifrågasättande andlighet som rimmar med moderna värderingar kring mänskliga rättigheter och respekt för allt levande. Faktum är att de gärna skulle få ersätta alla sina gamla regler med Konstapel Bastians lag, den kommer man faktiskt ganska långt med... Men eftersom jag inser att det är långt till den visionen, så skulle det behövas ett kraftigt tryck utifrån och innifrån för förändring av den katolska kyrkan. Dels måste många grundläggande värderingar förkastas och förnyas (t.ex. synen på homosexualitet och på preventivmedel) med det är också viktigt att hela den auktoritära strukturen luckras upp. Det behövs modiga katoliker som helt vågar ta avstånd ifrån påven, vatikanen och kurian, och om de då blir exkommunicerade, så kan man bara hoppas att de tar med sig sina församlingar... Men om det är många som samtidigt vågar stå upp emot vatikanens ideologiska tyranni, så kanske de tvingas till förändring istället för strid... Jag tror trots min motvilja mot auktoritära religioner att det finns mycket goda krafter hos många som är aktiva inom den katolska kyrkan, och det vore en stor vinst om de krafterna kunde frigöras ifrån allt ont och hatiskt gammalt bagage.

Read more...

Dålig lagföring efter sexhandel med 14-åring

Domarna har kommit i det uppmärksammade fallet där en 14-årig flicka med lindrig utvecklingsstörning såldes till ett stort antal män av två flickor (17 och 19 år) och en pojke (20 år). För det första kan man konstatera att straffen som vanligt har satts mycket lågt. Pojken friades, och jag vet för lite om fallet för att kommentera det, men de både flickorna dömdes endast för grovt koppleri (17-åringen) respektive koppleri (19-åringen) till knappt 200 timmars samhällstjänst vardera. Koppleribrottet handlar om att medverka till att någon av fri vilja säljer sex. Vad flickorna har gjort är att de har medverkat till ett stort antal fall av våldtäkt mot barn, då flickan är under 15 år. Att hon dessutom har en lindrig utvecklingsstörning gör knappast brotten lindrigare. Jag har därför svårt att se varför de inte fällts för anstiftan, eller åtminstone medhjälp, till våldtäkt mot barn. Det finns fall när brottet våldtäkt mot barn kan tyckas ytterst tveksamt, t.ex. då en 15-årig kille har frivilligt sex med sin 14-åriga flickvän, men själva anledningen till att brottet är definierat som det är, d.v.s. utan några krav på tvång, är väl just för att man skall kunna använda det i fall som detta, då en mycket utsatt och sårbar flicka utnyttjas hänsynslöst? Dessutom är t.ex. straffet för grovt koppleri i sig väldigt lågt, och det torde bland annat bero på den berömda straffrabatten för unga lagöverträdare. Den behöver om inte skrotas så minskas och modifieras kraftigt.

För övrigt kan man notera att inga av sexköparna har blivit lagförda. Och då rör det sig alltså inte om det lindriga brottet köp av sexuell tjänst, utan det betydligt mycket grövre brottet våldtäkt mot barn. Det kan bero på att spaningsläget var för dåligt, det kanske var närmast omöjligt att spåra upp dessa män. Men det finns också en brist i lagstiftningen, för även om man hade spårat upp en sexköpare, så hade det räckt för denne att visa att han inte förstått att flickan var under 15 och uppfattade hennes säljande som frivilligt, så hade han bara kunnat fällas för köp av sexuell tjänst. Det behövs ett brott som siktar in sig på köp av sexuella tjänster av personer som befinner sig i särskilt utsatta situationer, t.ex. offer för människohandel, där det skall räcka med ett oaktsamhetsrekvisit. Om någon köper sex av en person som har blivit satt i en utsatt situation där hennes fria vilja är satt ur spel, så borde man i den mån man inte kan visa uppsåt för våldtäkt kunna falla tillbaka på ett oaktsamhetsbrott där man bara behöver visa att köparen borde ha kunnat ana att omständigheterna gjorde sexsäljandet ofrivilligt, och då döma väldigt mycket hårdare än för köp av sexuell tjänst. Juridikbloggaren Mårten Schultz skrev en utmärkt artikel i ämnet på Newsmill..

Kontentan av rättsväsendets insatser efter att 14-åringen sålts, och köpts, på ett sätt som troligtvis har förorsakat henne stort lidande och svårbearbetade trauman är alltså dessvärre en blandning av lite samhällstjänst och stor straffrihet...

Read more...

Satsning mot butiksrån

Arbetsmiljöverket skall tillsammans med facket Handels och arbetsgivarorganisationen Svensk Handel göra en satsning mot butiskrån. De skall granska arbetsgivarnas kunskaper i säkerhetsfrågor, lokalernas utformning, kontanthanteringen, med fler faktorer som kan förebygga rån, men de skall även uppmärksamma omhändertagandet av anställd om ett rån sker. Bra så. Butiksrånen har ökad de sista åren, framförallt de med pistoler eller atrapper, och det brottsförebyggande är en viktig del i att komma åt problemet. Själv tror jag att framförallt kontanthanteringen är ett område med stor förbättringspotential, som skulle kunna minska rånen kraftigt. Om gärningsmännen vet att det inte finns några tillgängliga kontanter i en butik så kommer det inte heller försöka råna den.

Read more...

Om synen på straff

Jag lyssnade nyligen på en debatt i P1s Studio Ett mellan kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki och KDs Göran Hägglund angående synen på brott och straff. Diskussionen kan härledas till en debattartikel som Hägglund skrev till straffets försvar och lov, och på vilken Sarnecki reagerade. Tyvärr var det en ganska ointressant debatt, där Sarnecki ville lyfta fram behovet av sociala insatser och Hägglund svarade att han höll med, men att artikeln helt enkelt inte handlade om det. Det enda som framgick var att båda parter både vill ha förebyggande sociala insatser och straff, vilket egentligen är självklart men ibland i debatten fås att framstå som en motsättning. Det torde vara helt självklart att straffande av brottslingar inte på något sätt behöver vara i motsattsställning till att jobba med långtgående sociala insatser som stöttar och hjälper människor i utsatta situationer och således minskar risken att de (eller deras barn) börjar begå brott.

Debatten berörde inte alls de moraliska frågor som föranledde Hägglunds artikel, nämligen synen på straff och moraliskt ansvar och upprättelse. Då jag läste artikeln blev jag ärligt förvånad över vilket gammaldags religiöst språk som Hägglund använder. Han talar om att straffet är nödvändigt för att brottslingen skall "sona sitt brott" och få "återupprättelse". Hägglund går till och med så långt att han hävdar att det skulle vara grymt mot brottslingen att inte ge denne chansen att straffas, då han utan straff är för evigt "utstämplad" ur samhällsgemenskapen. Terminologin för tanken till avlatsbrev som bör köpas för att få frälsning.

Samhället kan och bör straffa, men hur kan samhället säga att t.ex. 17-åringen som våldtog och mördade en 16-årig tjej i Borås efter sina tre år på LVU-hem har "sonat sitt brott"? Här synes Hägglund ha en diffus bild av samhället eller staten som en gudomlig auktoritet som delar ut en spirituell botgöring och frälsning efter ett avtjänat straff. Så är det naturligtvis inte. Och det är heller inte så att en brottslings återinträde i samhället är avhängigt av att han har straffats.

Om man som jag har en brottsofferfokuserad syn på straff snarare än en religiös sådan, så är det allra viktigaste ansvaret samhället har vad gäller hur straff utdöms att värna om brottsoffren. Både vad gäller att ge upprättelse och skapa trygghet åt redan brottsutsatta, men också att helt enkelt förebygga brott och på så sätt skydda framtida brottsoffer. Givet det faktumet och inom de ramarna, så skall naturligtvis även gärningsmannen ges de bästa möjliga förutsättningarna att få vård och hjälp tillbaka till ett laglydigt liv genom straffet. Och om man kan ge kriminalvård på ett sådant sätt att den brottsaktive både motiveras att sluta med brott och ges verktyg till att leva ett laglydigt liv (t.ex. genom utbildning, drogavvänjning, mm), så är det bästa förebyggande arbetet (näst att se till att ungdomar i riskzonen aldrig påbörjar en kriminell bana). Men viljan att ge gärningsmannen möjligheter att komma tillbaka in i samhället får inte gå ut över alla offer runt omkring. Och är det så att en person har visat sig kapabel till hänsynslöst och grovt våld, kanske flera gånger, så kan det vara så att det enda sättet att ge hans offer upprättelse och trygghet, och även det bästa brottsförebyggande arbetet, är att se till att han sitter inspärrad under en mycket lång tid.

Read more...

Om sekretess

Sverige torde på många sätt vara ett av de länder i världen som har högst respekt för den personliga integriteten. Vi har stränga datalagringsdirektiv genom bl.a. PUL, personuppgiftslagen. Vi har långtgående sekretess mellan olika myndigheter. Vi ställer mycket höga krav för att få använda tvångsmedel som har att göra med integritetskränkande informationsinsamling, som t.ex. hemlig telefonavlyssning. Generellt sätt så är jag glad att det i Sverige inte går att göra TV-program som amerikanska "COPS" där personer under känsliga och kränkande omständigheter får finna sig i att bli filmade. Då föredrar jag den försiktigare, humanare varianten "112 - På liv och död" där filmteamet tar hänsyn till förundersökningssekretess och inte heller filmar någon som inte vill vara med på bild.

Ibland kan jag dock känna att kraven på personlig integritet vägs väl tyngt mot andra intressen. Ett tydlig exempel är alla murar av sekretess som byggs upp mellan olika myndigheter. Det blir svårare för polisen att arbeta mot ungdomsbrottslighet om man inte har ett smidigt och fungerande samarbete och informationsutbyte med socialtjänsten. Det kan få förödande konsekvenser om polisen inte får del av medicinsk information om de t.ex. måste göra ett omhändertagande av en psykiskt sjuk person. De stela sekretesslagarna och den bristande informationen var säkerligen en av anledningarna som ledde till att en polisman dödades vid ett ingripande mot en psykisk sjuk person i Nyköping för ett antal år sedan. Självklart blir det inte bara farligare för polisen, det hade också förenklat ett konstruktivt bemötande gentemot den sjuke om polisen hade haft tillgång till den sortens information på samma sätt som man har tillgång till brottsregister.

I dagens DN ondgör sig den politiske chefredaktören Peter Wolodarski över att sjukvården har börjat använda ett nytt databaserat system, "Take Care", i vilket patienternas journaler centraliseras och görs mer lättillgängliga. Enligt Wolodarski riskerar detta att allvarligt skada den personliga integriteten, då en läkare kan se om patienten t.ex. tidigare lidit av psykisk ohälsa. Wolodarski markerar att han inser att det finns stora vinset med systemet, både kostnadsmässigt och vad gäller vårdkvalitet men är ändå starkt kritiskt, i integritetens namn.

Jag har mycket svårt att förstå Wolodarskis och DNs prioritering. För mig känns det självklart modernare datssystem som både kommer att göra sjukvården effektivare och billigare är en enorm vinst. Om all relevant patientinformation samlas och görs tillgänglig, så ges naturligtvis läkaren en mycket bättre möjlighet att göra en helhetsbedömning av patienten och dennes symptom. Visst kan det vara så att delar av informationen i journalen inte är relevant, men det torde vara svårt att säga i förväg vilka delar detta gäller. Och då måste det för patientens skull vara bättre att läkaren får göra den avvägningen. Dessutom är frågan mycket större än att röra behandlingen av enskilda patienter, då ett smidigare system säkerligen kommer att spara enorma resurser. Istället för att patienter och journaler skall remitteras fram och tillbaka i kostsamma och tidsödande omgångar, så torde det finnas jättelika besparingar att göra, vilket i sin tur gör att läkartider frigörs åt mer behövande än dem som t.ex. bara kommer in till en allmänläkare för att få en remiss. Med tanke på vilka köer det är i sjukvården för essentiella behandlingar och operationer, så vore det helt oförsvarligt i ett skattefiansierat sjukvårdsystem att inte göra effektiviseringar och besparingar som desutom skulle ge bättre behandling och resultat bara för att man är rädd att en läkare skulle läsa information i en journal som han inte behöver se.

Personlig integritet är viktigt. Jag vill inte att staten slumpmässigt skall kunna kontrollera var jag surfar eller vem jag mailar med. Men däremot är det självklart att myndigheter och sjukvård måste kunna begagna sig av information som är nödvändig för att kunna göra ett bra arbete. Det system som Wolodarski kritiserar är ett steg i rätt riktning. Det behövs fler sådana, inte färre, både vad gäller sjukvården och rättsväsendet (som t.ex. den uppluckringar av sekretess mellan socialtjänst och polis som Carin Götblads utredning om ungdomsbrottslighet har föreslagit). Till viss mån måste man faktiskt lita på att myndigheterna använder informationen på rätt sätt. För polisen är det helt nödvändigt att kunna göra dataslagningar som kan ses som integritetskränkande på personer vi möter i vårt arbete. Ibland ger slagningarna information som är irelevant för den aktuella arbetsuppgiften, men det går naturligtvis inte att veta på förhand. Vi får dock inte göra dylika slagningar om det inte finns en arbetsrelaterad orsak, och gör vi det kan det straffas med tjänstefel. Svårare än så behöver det inte vara för sjukvården heller.

Read more...