Om sekretess

Sverige torde på många sätt vara ett av de länder i världen som har högst respekt för den personliga integriteten. Vi har stränga datalagringsdirektiv genom bl.a. PUL, personuppgiftslagen. Vi har långtgående sekretess mellan olika myndigheter. Vi ställer mycket höga krav för att få använda tvångsmedel som har att göra med integritetskränkande informationsinsamling, som t.ex. hemlig telefonavlyssning. Generellt sätt så är jag glad att det i Sverige inte går att göra TV-program som amerikanska "COPS" där personer under känsliga och kränkande omständigheter får finna sig i att bli filmade. Då föredrar jag den försiktigare, humanare varianten "112 - På liv och död" där filmteamet tar hänsyn till förundersökningssekretess och inte heller filmar någon som inte vill vara med på bild.

Ibland kan jag dock känna att kraven på personlig integritet vägs väl tyngt mot andra intressen. Ett tydlig exempel är alla murar av sekretess som byggs upp mellan olika myndigheter. Det blir svårare för polisen att arbeta mot ungdomsbrottslighet om man inte har ett smidigt och fungerande samarbete och informationsutbyte med socialtjänsten. Det kan få förödande konsekvenser om polisen inte får del av medicinsk information om de t.ex. måste göra ett omhändertagande av en psykiskt sjuk person. De stela sekretesslagarna och den bristande informationen var säkerligen en av anledningarna som ledde till att en polisman dödades vid ett ingripande mot en psykisk sjuk person i Nyköping för ett antal år sedan. Självklart blir det inte bara farligare för polisen, det hade också förenklat ett konstruktivt bemötande gentemot den sjuke om polisen hade haft tillgång till den sortens information på samma sätt som man har tillgång till brottsregister.

I dagens DN ondgör sig den politiske chefredaktören Peter Wolodarski över att sjukvården har börjat använda ett nytt databaserat system, "Take Care", i vilket patienternas journaler centraliseras och görs mer lättillgängliga. Enligt Wolodarski riskerar detta att allvarligt skada den personliga integriteten, då en läkare kan se om patienten t.ex. tidigare lidit av psykisk ohälsa. Wolodarski markerar att han inser att det finns stora vinset med systemet, både kostnadsmässigt och vad gäller vårdkvalitet men är ändå starkt kritiskt, i integritetens namn.

Jag har mycket svårt att förstå Wolodarskis och DNs prioritering. För mig känns det självklart modernare datssystem som både kommer att göra sjukvården effektivare och billigare är en enorm vinst. Om all relevant patientinformation samlas och görs tillgänglig, så ges naturligtvis läkaren en mycket bättre möjlighet att göra en helhetsbedömning av patienten och dennes symptom. Visst kan det vara så att delar av informationen i journalen inte är relevant, men det torde vara svårt att säga i förväg vilka delar detta gäller. Och då måste det för patientens skull vara bättre att läkaren får göra den avvägningen. Dessutom är frågan mycket större än att röra behandlingen av enskilda patienter, då ett smidigare system säkerligen kommer att spara enorma resurser. Istället för att patienter och journaler skall remitteras fram och tillbaka i kostsamma och tidsödande omgångar, så torde det finnas jättelika besparingar att göra, vilket i sin tur gör att läkartider frigörs åt mer behövande än dem som t.ex. bara kommer in till en allmänläkare för att få en remiss. Med tanke på vilka köer det är i sjukvården för essentiella behandlingar och operationer, så vore det helt oförsvarligt i ett skattefiansierat sjukvårdsystem att inte göra effektiviseringar och besparingar som desutom skulle ge bättre behandling och resultat bara för att man är rädd att en läkare skulle läsa information i en journal som han inte behöver se.

Personlig integritet är viktigt. Jag vill inte att staten slumpmässigt skall kunna kontrollera var jag surfar eller vem jag mailar med. Men däremot är det självklart att myndigheter och sjukvård måste kunna begagna sig av information som är nödvändig för att kunna göra ett bra arbete. Det system som Wolodarski kritiserar är ett steg i rätt riktning. Det behövs fler sådana, inte färre, både vad gäller sjukvården och rättsväsendet (som t.ex. den uppluckringar av sekretess mellan socialtjänst och polis som Carin Götblads utredning om ungdomsbrottslighet har föreslagit). Till viss mån måste man faktiskt lita på att myndigheterna använder informationen på rätt sätt. För polisen är det helt nödvändigt att kunna göra dataslagningar som kan ses som integritetskränkande på personer vi möter i vårt arbete. Ibland ger slagningarna information som är irelevant för den aktuella arbetsuppgiften, men det går naturligtvis inte att veta på förhand. Vi får dock inte göra dylika slagningar om det inte finns en arbetsrelaterad orsak, och gör vi det kan det straffas med tjänstefel. Svårare än så behöver det inte vara för sjukvården heller.