Tankar om integritet och integritetskränkningar

Följande krönika skrevs på uppdrag av och publicerades i miljöpartiets medlemstidning "Grönt" och återfinns på sidan 25 av det senaste numret:

Vi får larm om personrån, och på plats möter offrets far upp. Flera gärningsmän har trängt sig in i sonens lägenhet och där rånat honom. När rånarna lämnat lägenheten ringde det chockade offret – en ung man med funktionsnedsättning – till fadern som i sin tur kontaktade polisen. Det blev snabbt tydligt att chanserna att hitta rånarna var i stort sett obefintliga. De var redan försvunna när larmet nådde oss på polisen. Det är ofta fallet vid rån att gärningsmännen är försvunna när polisen når fram och därmed står och faller utredningen normalt med vad som finns registrerat i anslutning till brottsplatsen. I just det här fallet fanns det kameror vid ytterdörren till fastigheten. Utan dessa kameror skulle rånet ha varit i princip omöjligt att utreda. När vi kommer in till polisstationen och avrapporterar brottet så får vi höra att det finns myndighetsbeslut på att kamerorna i huset ska plockas bort då de anses vara integritetskränkande.

Att ha integritet betyder för mig att kunna vara sann mot sina värderingar, att få ha sin värdighet intakt. Jag blev aktiv i Miljöpartiet för att det är viktigt för mig att vara med och arbeta för ett bättre samhälle. Av samma anledning bytte jag karriär från ett jobb som ingenjör till att bli polis. Att jag genom mitt arbete kan hjälpa människor i utsatta situationer och skydda samhället från personer som begår brott, är för mig att värna både min egen och andras integritet.

Jag ser dagligen vad jag uppfattar som grova kränkningar av människors värdighet då jag jobbar. För mig blir det därför naturligt att se brottsoffer och andra utsatta människor perspektiv då jag tänker på integritetskränkningar. När hantering av data diskuteras så ser jag främst den nytta polisen har av att ha tillgång till information för att utreda och förebygga brott. Vad gäller kameraövervakning, så bekymras jag mer över den kränkning rånarnas offer utsätts för, än av att det exempelvis är kränkande för dem som kliver in eller ut genom en ytterdörr att fastna på bild. Filerna raderas ju dessutom automatiskt efter några dagar om de inte begärs ut på grund av att de behövs för att klara upp ett integritetskränkande brott.

Som polis så ser jag många exempel på hur våra högt ställda krav på integritetsskydd försvårar arbetet för att skydda människor ifrån kriminalitet. Samtidigt verkar integritetsskäl i andra sammanhang väga så lätt. Till exempel kan du eller jag bli registrerade hos kronofogden för en anmärkning som kan bero på en bluff-faktura. Det kan få stora konsekvenser. Det kan göra att vi inte kan köpa en bostad eller till och med vara ett hinder för den som vill bli svensk medborgare. Eller titta på jakten på fildelare. Vad hände egentligen där med integritetsskyddet? 

Read more...

Poliser ger underbetyg åt kampen mot grov organiserad brottslighet

En enkät som polisförbundet har gjort och som rapporteras om av ekot visar att de flesta poliserna tycker att polisens arbete mot organiserad brottslighet behöver bli effektivare, både vad gäller kampen mot den grova organiserade brottsligheten och olika ligor, samt kampen mot nyrekryteringen till organiserad brottslighet. Kritiken förvånar inte, även om siffrorna kanske visade på en större samstämmighet i missnöjet än vad jag hade väntat mig (statistiska resultat beror dock alltid på hur man väljer att ställa frågor och formulera svarsalternativ). Det som inte tas upp på varken tas upp av DN eller Aftonbladet är dock att en faktor som bedöms söm mycket problematisk vad gäller kampen mot organiserad brottslighet är att vår sekretesslagstiftning många gånger effektivt hindrar det samarbete mellan myndigheter som är en central framgångsfaktor. Tyvärr är det ofta så att man som polis behöver känna att lagstiftningen (och således lagstiftarna) motarbetar det arbete man försöker utföra. Överdrivet strikta och krångliga sekretesslagar och personuppgiftslagar samt svårighet att få använda nödvändiga tvångsmedel är ett problem, och väldigt låga straff för brott som misshandel, rån, inbrott, våldtäkt, mm, samt kraftiga straffrabatter då flera brott begås samt för unga är ett annat... Jag tror man gör ett misstag om man ser frustrationen som polisförbundets enkät ger uttryck för som kritik enbart mot polisledningen, det handlar nog mer om kritik mot de förutsättningar som polisen ges att arbeta med...

Read more...

Ironin kring datalagringsdirektivet och ipred

I integritetsdebatten så klumpas ofta olika lagstiftningar med olika syfte ihop, och om man då är piratpartist eller annan integritetskramare (där integritet verkar betyda frihet ifrån all möjlig kontroll) så är man emot all sådan lagstiftning. Jag har full förståelse för att man kan opponera sig mot ipred-lagstiftningen, som förenklar för olika upphovsrättsinnehavare att jaga fildelare och andra som kränker upphovsrätt eller andra immateriella rättigheter. Jag är överhuvudtaget skeptisk mot en strikt immaterialrättslagstiftning, då en sådan ofta används av storföretag för att tjäna pengar på fattiga och utsatta, de värsta exemplen finns inom områdena läkemedel och utsäde. Även om jag absolut inte är kategoriskt negativ till all form av upphovsrättsskydd, så känns det dessutom olustigt med en lagstiftning som förenklar för företag att driva fram skadestånd som ofta är mångdubbelt större än de i grova brottsmål ifrån ungdomar som bara har lagt upp filmer eller musik på nätet.

Vad gäller datalagrinsgdirektivet är situationen en helt annan. Jag vet av egen erfarenhet, speciellt då ifrån den mordutredning som jag själv jobbat med och skrivit om här, hur enormt viktigt det är att ha tillgång till trafikinformation, t.ex. samtals och sms-listor för att kunna identifiera och kartlägga en misstänkt gärningsman. Det är väldigt frustrerande när operatörer inte sparar information som kan vara av kritisk nytta för att lösa ett mord, ett rån eller en våldtäkt, och jag har mycket svårt att se varför det skulle vara integritetskränkande att polisen vid misstanke om grova brott ges möjlighet att begära ut trafikinformation. Det rör sig alltså inte ens om informationen i smsen eller mailen, utan endast om trafikinformationen (avsändare, mottagare, tid, plats mm). Det finns dessutom ett bindande EU-direktiv ifrån 2006 som kräver att Sverige inför datalagringsdirektivet senast den 15 september 2007, och ändå har det fortfarande inte skett.

Det ironiska är att eftersom ipred-lagen däremot efter press ifrån upphovsrättsindustrin i USA snabbt infördes i svensk lagstiftning, så har det blivit svårare att bedriva polisarbete. Anders Ahlquist på Rikskriminalpolisen beskriver hur de flesta operatörerna tidigare brukade spara loggar i flera månader, men på grund av att ipred (med rätta) kan anses kränka individers integritet så har många operatörer nu knappt någon lagringstid alls. Det är alltså viktigare för svensk lagstiftning att skydda amerikanska skivbolags ekonomiska intressen än att lösa grova våldsbrott???

Read more...

Massfilmning av män ok?

Efter att en kvinna blivit utsatt för en gruppvåldtäkt ombord på färjan "Silja Festival", så valde polisen att filma alla män som varit ombord på båten då de gick av i hamnen i Värtahamnen i Stockholm. Det förefaller för mig som en utmärkt utredningsåtgärd, då kvinnan sedan kommer att ha möjlighet att identifera gärningsmännen ifrån filmen. Några av passagerarna, och säkerligen ett antal "integritetsvurmande" bloggare och piratpartister kommer säkert att hävda att filmningen var ett övergrepp mot de manliga passagerarna, då de ju inte var misstänkta för något brott. De mer rabiata hävdar även att det skulle röra sig om diskriminering av män, vilket bara blir patetiskt. För mig är det självklart att det är mer än väl motiverat att vidta en sådan åtgärd för att kunna utreda ett så pass integritetskränkande brott som en våldtäkt. Dessutom har jag svårt att se vad problemet med att filmas när man lämnar färjan kan vara, även om man nu åkte i hemlighet och under falskt namn så riskerar man ju inte att bilderna används till något om man nu inte blir identifierad av den våldtagna kvinnan...

Read more...

Tryggheten i skolan viktigare än överdriven integritetsvurm

Datainspektionen skall under hösten granska användandet av övervakningskameror på arbetsplatser i skolor och i flerfamiljshus för att se om behovet av personlig integritet kränks. I en tidigare inspektion för två år sedan har datainspektionen gett samtliga skolor underkänt.

Den personliga integriteten har fått betydligt större utrymme i den offentliga debatten under de senaste åren, med diskussioner om FRA och IPRED lagarna samt piratpartiets inträde på den politiska arenan. Jag anser mig själv vara en person med ett stort behov av en värnad, privat sfär, och jag skulle absolut inte vilja att någon myndighetsperson exempelvis skulle kunna kontrollera vilka hemsidor jag besöker på nätet. Men för mig är det stor skillnad mellan privata rum och offentliga rum. Om jag surfar på datorn hemma eller läser mina mail, så är det privat. Om jag går omkring i min lägenhet, eller om jag besöker en toalett någonstans, så räknar jag med att jag kan bete mig hur jag vill eller visa vad jag vill utan risk för att bli sedd (förutsatt att dörrar, persienner mm är tillslutna). Men om jag går omkring i en korridor i en skola så befinner jag mig i en öppen miljö, där vem som helst när som helst kan komma gående. Där har jag svårt att se vad en eventuell övervakningskamera skulle hindra mig ifrån att göra som jag annars bekvämt kunde ha gjort. Detsamma gäller i andra offentliga rum, som t.ex. på tunnelbanan, där det tack och lov redan finns gott om övervakningskameror.

Som polis så vet jag att övervakningskameror är enormt viktiga i både det brottsutredande och det brottsförebyggande arbetet. Jag vet också att speciellt skolan är en miljö där det förekommer mycket aktiviteter som behöver stävjas och bekämpas, allt ifrån skadegörelse och stöld, till mobbning, sexuella trakasserier och regelrätta misshandlar. Anledningen till att så många rektorer och skolledningar vill sätta upp övervakningskameror är knappast för att de bara vill försöka spara ned på personal, utan att det faktiskt gör skolan till en tryggare och säkrare miljö. De som drabbas av bristen på övervakning är delvis samhället och skattebetalarna som får ta kostnader av att ännu en skola har blivit vandaliserad eller i värsta fall nedbränd, men främst de elever som utsätts för olika sorters övergrepp och förtryck. De som förlorar på övervakning är de som gör saker som de inte vill att någon skall kunna dokumentera, mobbare, tjuvar och vandaler.

Det finns naturligtvis ingen motsättning mellan fler övervakningskameror och ett målmedvetet arbete för att öka trygghet och t.ex. bekämpa mobbning med hjälp av mer och bättre utbildad personal, tydligare riktlinjer och lägre tolerans mot kränkande aktiviteter. Tvärtom, de pengar man sparar på att inte behöva laga och köpa nytt efter att det förstörts och stulits kan läggas på liknande sociala insatser istället.

Read more...

Om sekretess

Sverige torde på många sätt vara ett av de länder i världen som har högst respekt för den personliga integriteten. Vi har stränga datalagringsdirektiv genom bl.a. PUL, personuppgiftslagen. Vi har långtgående sekretess mellan olika myndigheter. Vi ställer mycket höga krav för att få använda tvångsmedel som har att göra med integritetskränkande informationsinsamling, som t.ex. hemlig telefonavlyssning. Generellt sätt så är jag glad att det i Sverige inte går att göra TV-program som amerikanska "COPS" där personer under känsliga och kränkande omständigheter får finna sig i att bli filmade. Då föredrar jag den försiktigare, humanare varianten "112 - På liv och död" där filmteamet tar hänsyn till förundersökningssekretess och inte heller filmar någon som inte vill vara med på bild.

Ibland kan jag dock känna att kraven på personlig integritet vägs väl tyngt mot andra intressen. Ett tydlig exempel är alla murar av sekretess som byggs upp mellan olika myndigheter. Det blir svårare för polisen att arbeta mot ungdomsbrottslighet om man inte har ett smidigt och fungerande samarbete och informationsutbyte med socialtjänsten. Det kan få förödande konsekvenser om polisen inte får del av medicinsk information om de t.ex. måste göra ett omhändertagande av en psykiskt sjuk person. De stela sekretesslagarna och den bristande informationen var säkerligen en av anledningarna som ledde till att en polisman dödades vid ett ingripande mot en psykisk sjuk person i Nyköping för ett antal år sedan. Självklart blir det inte bara farligare för polisen, det hade också förenklat ett konstruktivt bemötande gentemot den sjuke om polisen hade haft tillgång till den sortens information på samma sätt som man har tillgång till brottsregister.

I dagens DN ondgör sig den politiske chefredaktören Peter Wolodarski över att sjukvården har börjat använda ett nytt databaserat system, "Take Care", i vilket patienternas journaler centraliseras och görs mer lättillgängliga. Enligt Wolodarski riskerar detta att allvarligt skada den personliga integriteten, då en läkare kan se om patienten t.ex. tidigare lidit av psykisk ohälsa. Wolodarski markerar att han inser att det finns stora vinset med systemet, både kostnadsmässigt och vad gäller vårdkvalitet men är ändå starkt kritiskt, i integritetens namn.

Jag har mycket svårt att förstå Wolodarskis och DNs prioritering. För mig känns det självklart modernare datssystem som både kommer att göra sjukvården effektivare och billigare är en enorm vinst. Om all relevant patientinformation samlas och görs tillgänglig, så ges naturligtvis läkaren en mycket bättre möjlighet att göra en helhetsbedömning av patienten och dennes symptom. Visst kan det vara så att delar av informationen i journalen inte är relevant, men det torde vara svårt att säga i förväg vilka delar detta gäller. Och då måste det för patientens skull vara bättre att läkaren får göra den avvägningen. Dessutom är frågan mycket större än att röra behandlingen av enskilda patienter, då ett smidigare system säkerligen kommer att spara enorma resurser. Istället för att patienter och journaler skall remitteras fram och tillbaka i kostsamma och tidsödande omgångar, så torde det finnas jättelika besparingar att göra, vilket i sin tur gör att läkartider frigörs åt mer behövande än dem som t.ex. bara kommer in till en allmänläkare för att få en remiss. Med tanke på vilka köer det är i sjukvården för essentiella behandlingar och operationer, så vore det helt oförsvarligt i ett skattefiansierat sjukvårdsystem att inte göra effektiviseringar och besparingar som desutom skulle ge bättre behandling och resultat bara för att man är rädd att en läkare skulle läsa information i en journal som han inte behöver se.

Personlig integritet är viktigt. Jag vill inte att staten slumpmässigt skall kunna kontrollera var jag surfar eller vem jag mailar med. Men däremot är det självklart att myndigheter och sjukvård måste kunna begagna sig av information som är nödvändig för att kunna göra ett bra arbete. Det system som Wolodarski kritiserar är ett steg i rätt riktning. Det behövs fler sådana, inte färre, både vad gäller sjukvården och rättsväsendet (som t.ex. den uppluckringar av sekretess mellan socialtjänst och polis som Carin Götblads utredning om ungdomsbrottslighet har föreslagit). Till viss mån måste man faktiskt lita på att myndigheterna använder informationen på rätt sätt. För polisen är det helt nödvändigt att kunna göra dataslagningar som kan ses som integritetskränkande på personer vi möter i vårt arbete. Ibland ger slagningarna information som är irelevant för den aktuella arbetsuppgiften, men det går naturligtvis inte att veta på förhand. Vi får dock inte göra dylika slagningar om det inte finns en arbetsrelaterad orsak, och gör vi det kan det straffas med tjänstefel. Svårare än så behöver det inte vara för sjukvården heller.

Read more...

Har justitieministern blivit tokig?

Sveriges justitieminister, och på sätt och vis min och alla andra polisers chef, Beatrice Ask verkar ha blivit totalt ifrån vettet. Hon har uppenbarligen fått för sig att män som misstänks för sexköp skall skämmas ut offentligt och utsättas för allmänhetens spott och spe. Ask säger bland annat att "vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta" till Aftonbladet. Notera att det handlar om personer som inte är dömda för några brott, utan som enbart misstänks. Nu skall alltså staten tvärt emot all sans och balans, och all tradition i vår svenska rättstat, hänga ut folk som mycket väl kan vara oskyldiga offentligt på ett sätt som riskerar att orsaka dem mycket stor skada, och kanske förstöra livet för vissa. Och detta utspel kommer ifrån rättsväsendets högsta företrädare! Det är så dumt att man häpnar! I Sverige brukar vi vara försiktiga med att hänga ut folk som är dömda för brott, även om mycket grövre sådana än sexköp.

Det finns många tillfällen när jag önskar att man kunde hänga ut brottslingar. Vi poliser får inte ens upplysa en kvinna om att mannen hon precis har träffat tidigare har dömts för grov kvinnofridskränkning emot sin förra sambo, enligt vad jag har blivit tillsagd, då det kränker brottslingens integritet. Vi är så diskreta att en man som dömts till mord med hatbrottsmotiv kan slinka in på läkarlinjen. Brottslingarnas personliga integriteten skall skyddas till varje pris på ett sätt som ibland kan riskera att oskyldiga blir offer för nya brott. Och nu, plötsligt, så skall vi offentligt hänga ut folk som enbart är misstänkta, inte dömda, för ett brott som i alla fall enligt vår lagstiftning är lindrigt (men för vilket förövarna skulle stämplas hårt av omgivningen)?

Man kan spekulera i vilket populistiskt motiv som Ask hade för sitt utspel. Det finns ju många som argumenterar för att skärpa straffet för sexköp. Ibland kommer helt vansinniga påhitt som att jämställa sexköp med människohandel (föreslaget av en riksdagsledamot för mp). Men det faktum att justitieministern får för sig att säga något så urbota dumt borde direkt diskvalificera henne ifrån det jobb hon har. Jag hoppas att hon inser detta själv, och avgår, eller om det inte är fallet, att Reinfeldt ser till att hon lämnar. Och ju förr desto bättre!

Read more...

Om människans ondska och vikten av att gå sin egen väg

I en kopia på Stanley Miligrams berömda och geniala experiment, så har producenterna till ett franskt TV-program satt deltagare i en situation där de, efter att ha fått skriva på ett kontrakt om att lyda programdirektören, synbarligen utdelar elchocker till försökspersoner då de misslyckas med att svara på frågor. Fruktansvärda 81 % av deltagarna i experimentet fortsatte att utdela elchocker ända tills försökspersonen låtsades dö. Så vitt deltagarna vet är detta alltså frågan om att på order tortera en helt oskyldig människa till döds bara för att de får order av en auktoritet. Att mer än fyra av fem personer i experimentet är kapabla till den sortens ondska gör att man kan tappa tron på mänskligheten. De var visserligen under press ifrån en auktoritet, men de var inte under ett eget hot om att bli utsatta för våld om de inte lydde. Att då vara så patetiskt vek, att inte ha tillräckligt med egen moralisk kompass och integritet för att bryta sig ut, är närmast oförlåtligt.

Miligrams experiment, och den franska kopian, illustrerar bättre än något annat hur totalt grundläggande det är för en person att ha styrkan, karaktären, och integriteten att ifrågasätta och att bilda sig en egen uppfattning om en situation, och att sedan vara stark nog att fatta egna beslut och gå sin egen väg. Detta är kvaliteter som borde läras ut till alla barn, och om borde uppmuntras i samhället i stort. Det visar också på risken i alla auktoritära ideologier, oavsett om de är religiösa eller om de är politiska. Att lära människor underkastelse inför gud, inför rörelsen, inför ledaren, inför befälet, är alltid vanskligt, då det innebär att de blir viljelösa verktyg som kan användas till ont lika väl som till gott beroende åt vilket håll de pekas.

Arrogant eller inte, jag är en individualist som alltid har satt min egen moral, min egen bild om vad som är rätt och fel, först. Jag jobbar nu i en organisation, polisen, med en tydlig befälskedja där jag ibland har att följa instruktioner och order. Som tur är är svensk polis en bra organisation, och de flesta befäl är vettiga människor som vill väl, och därför har jag heller aldrig kommenderats till något som jag inte kunnat fullfölja (även om man naturligtvis ibland har mindre meningsskiljaktligheter). Men faktum kvarstår, jag är individ först och polis sen, och om jag, mot förmodan, skulle hamna i en situation där jag får en order jag inte kan acceptera, eller måste bryta mot en regel för att göra det jag anser vara rätt, så tar jag hellre konsekvenserna av det än gör något som jag inte kan stå för själv. Med tanke på hur svensk polis och svensk lagstiftning ser ut känns dock risken att jag skulle råka ut för detta som väldigt liten.

Att ifrågasätta och bilda sig en egen uppfattning hindrar naturligtvis inte att man ändå kan vara ödmjuk, lyssnande och samarbetsvillig. Självklart skall man försöka förstå andras perspektiv, och i en situation där man jobbar för någon så måste man ibland helt enkelt lyda även om man varken förstår eller håller med. Det måste dock ske på ett medvetet och vaket sätt, så att man både kan säga ifrån och sätta gränser som helt enkelt inte får passeras. Det är att ha integritet. Motsatsen visades av Miligram och kan snart ses på fransk TV, och är fruktansvärd.

Read more...