Närpolisarbete och poliskontor

Jag skrev precis om hur viktigt jag anser att det brottsförebyggande arbetet är. För polisens del så utförs det arbetet främst av närpolisorganisationen. DNs artikeln om arbetet vid poliskontoret i Bagarmosen ger en bra bild av nyttan med bra närpolisarbete. Polisernas positiva kontakt med ungdomarna exemplifierar hur mycket lättare det är att skapa relationer och förtroende om man både tar sig tid till det och har ett ödmjukt bemötande. Ungdomarna, och speciellt de i många av de mer segregerade förterna, har ofta en mycket negativ syn på polisen.

Jag har själv många gånger märkt att de ungdomar som första gången tittade bort när man kom fram till dem på tunelbaneperrongen eller i fritidsgården för att prata nästa gång glatt kommer fram och hälsar. Vid ett tillfälle stod jag och en kollega och pratade med ett gäng killar i 17-18 års ålder, och då de hade märkt att de inte kunde provocera mig med att smyga upp och ställa sig bakom mig och att jag bara skojade tillbaka då de retades med mig, men att jag däremot satte tydliga gränser för vad som var acceptabelt då diskussionen gick in på brott som några av dem hade begått, så ökade både respekt och vänskaplighet snabbt. Just att de får konfronteras med och försöka förklara hur de ser på konsekvensen för de som utsätts för deras olika missgärningar kan ibland vara effektivt (men ibland verka helt meningslöst...). Hur som helst så kom storasystern till någon killarna fram och ställde sig i närheten, och en av de andra ropade på henne att komma att prata. Hennes direkta svar var att "jag pratar inte med sådana", vilket förstås innebar poliser, men trots den instinktiva reaktionen var även hon snart framme och ställde frågor om lagar och polisarbete...

Om man lyckas visa ungdomar att polisen inte bara sätter gränser och jobbar repressivt, utan även respekterar dem och kan hjälpa till, så är mycket vunnet. Dels blir det mycket lättare och trevligare att jobba om folk talar med en. Frida Thurén ger i artikeln jag nämnde ovan ett utmärkt exempel på hur samverkan och förtroendeskapande åtgärder kan göra att ungdomarna berättar om brott de utsatts för för polisen. Dessutom kan man få underrättelser om andras brottslighet, t.ex. tips om narkotikhandel eller hälande med stöldgods. Jag tror också att de ungdomar som från början får ett positivt intryck av polisen i alla fall i någon mån får mer respekt för lagar och samhällets regler i stort, och det kanske på något litet sätt minskar risken att de väljer att börja begå brott.

Även vad gäller de som redan i unga år har blivit yrkeskriminella, och där chansen att påverka deras syn på polisen i allmänhet, på brott och straff, eller på brottsoffrens utsatthet i praktiken är betydligt mindre är upparbetade personliga kontakter till stor nytta. Den personkännedom som på så sätt byggs på ger inte bara lättare och smidigare hantering av ingripanden, utan också en mycket bättre möjlighet att lösa brott i området. Även här har närpolisarbetet en stor fördel, då man mycket lättare kan följa upp ett ärende som t.ex. kan initieras genom att man hittar narkotika på en person, då det, som även Frida Thurén talar om, finns tid och kunskap att jobba vidare med informationen, och kanske utföra ett antal husrannsakningar för att komma åt större mängder knark.

Jag tror personligen att länspolismästare Carin Götblads idé med att genom lokala poliskontor se till att det finns poliser, speciellt i utsatta områden, som jobbar nära ungdomar, är aldeles utmärkt, vilket också visas av artikeln om det abete som utförs på Bagarmossens poliskontor. Vikten av det brottsförebyggande arbetet är svår att överskatta. Sen kan man kanske ifrågasätta de administrativa formerna med poliskontorslokaler som är öppna kanske två timmar i veckan (de poliser som "jobbar på poliskontor" utgår alltid ifrån en riktig polisstation). Jag kan tänka att poliskontoren i sig egentligen bara är en administrativ produkt som innebär att vissa poliser skyddas för närpolisarbete (till skillnad ifrån många andra närpoliser som rycks från fotbollsmatcher och kommenderingar till utfyllnadspass på utryckningen) och att lokalerna kanske inte är värda sitt pris, men reformen i sig som säkerställer att det finns hög och kontinuerlig närvaro av poliser i utsatta områdn tycker jag är helt igenom klockren!

Read more...

Konstruktiva förslag i kampen mot ungdomsbrottsligheten

Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm, ansvarade nyligen för en utredning beställd av regeringen om hur nyrekryteringen till kriminella gäng skulle förhindras. Slutsatserna ifrån den utredningen upprepas nu i en intervju på DN angående ungdomar på glid. Götblad betonar främst vikten av sociala insatser. Hon nämner både mer strukturella sådana som fungerande fritidsgårdar och en skola som kan hantera även de elever som har det svårare för sig, och individuella insatser mot de ungdomar som är på glid. Vad gäller att nå de som redan befinner sig i farozonen framhåller Götblad vikten av samarbete mellan skola, polis och socialtjänst, och vill se speciella sammansatta aktionsgrupper som gemensamt kan försöka lösa problemen. Hon föreslår dessutom en uppluckring av den stränga sekretess som nu försvårar samarbetet mellan myndigheterna.

Jag tycker själv att Götblads förslag känns rakt igenom vettiga och konstruktiva. Det bästa brottsbekämpande arbetet är de förebyggande insatser som gör att ungdomar aldrig påbörjar en kriminell bana. Varje person som man med sociala och polisiära insatser kan förmå att avstå ifrån att välja en kriminell livsstil i unga år sparar samhället ofantliga mängder pengar, för att inte tala om allt personligt lidande som potentiella brottsoffer slipper. Dessutom är det självklart en humanitär vinst för den unges familj och närmiljö. Och för att nå målet att förhindra eller stoppa en påbörjad kriminalitet så krävs det inte bara repressiva åtgärder som gripanden och straff, utan även stödjande, hjälpande åtgärder riktade till den unge och hans familj. I vissa fall är den bäste lösningen ett påtvingat miljöombyte genom LVU (Lagen om Vård av Unga) då det faktum att en lokal kriminell ledargestalt flyttas på både kan försvåra dennes brottslighet och drastiskt minska orolighet och kriminalitet i hela området. Men det är naturligtvis ett mycket ingripande tvångsmedel som kan uppfattas som kränkande av den unge eller hans familj, och bör enbart användas då det finns starka skäl. I de allra flesta fall så torde den bästa lösningen vara stöd och hjälp vad gäller familjeförhållanden och skola samt tydliga signaler om att brott varken accepteras eller tillåts löna sig (där den sista biten kan vara den mest komplicerade med gällande lagstiftning).

Dessutom krävs det här, liksom för all annan brottslighet, ett alltid närvarande brottsofferperspektiv där man inte glömmer av de personer som har blivit utsatta för ungdomens brottslighet, speciellt vad gäller grövre brott som rån, grov misshandel, våldtäkt m.m. Att man stöder den unge får inte hindra att han skall kunna tvingas byta skola om det krävs för att trygga andra elevers skolgång, o.s.v. Samhället måste både kunna sätta gränser och skydda de svaga, som i dessa fall kan vara sköra, utsatta skolungdomar som utsätts för mobbning, våld eller sexuella trakasserier av stökiga "värstingar" (eller helt vanliga populära killar och tjejer, som i Bjästafallet) och hitta stödjande åtgärder som syftar till att minska risken för att en kriminell bana påbörjas.

Read more...

Om sekretess

Sverige torde på många sätt vara ett av de länder i världen som har högst respekt för den personliga integriteten. Vi har stränga datalagringsdirektiv genom bl.a. PUL, personuppgiftslagen. Vi har långtgående sekretess mellan olika myndigheter. Vi ställer mycket höga krav för att få använda tvångsmedel som har att göra med integritetskränkande informationsinsamling, som t.ex. hemlig telefonavlyssning. Generellt sätt så är jag glad att det i Sverige inte går att göra TV-program som amerikanska "COPS" där personer under känsliga och kränkande omständigheter får finna sig i att bli filmade. Då föredrar jag den försiktigare, humanare varianten "112 - På liv och död" där filmteamet tar hänsyn till förundersökningssekretess och inte heller filmar någon som inte vill vara med på bild.

Ibland kan jag dock känna att kraven på personlig integritet vägs väl tyngt mot andra intressen. Ett tydlig exempel är alla murar av sekretess som byggs upp mellan olika myndigheter. Det blir svårare för polisen att arbeta mot ungdomsbrottslighet om man inte har ett smidigt och fungerande samarbete och informationsutbyte med socialtjänsten. Det kan få förödande konsekvenser om polisen inte får del av medicinsk information om de t.ex. måste göra ett omhändertagande av en psykiskt sjuk person. De stela sekretesslagarna och den bristande informationen var säkerligen en av anledningarna som ledde till att en polisman dödades vid ett ingripande mot en psykisk sjuk person i Nyköping för ett antal år sedan. Självklart blir det inte bara farligare för polisen, det hade också förenklat ett konstruktivt bemötande gentemot den sjuke om polisen hade haft tillgång till den sortens information på samma sätt som man har tillgång till brottsregister.

I dagens DN ondgör sig den politiske chefredaktören Peter Wolodarski över att sjukvården har börjat använda ett nytt databaserat system, "Take Care", i vilket patienternas journaler centraliseras och görs mer lättillgängliga. Enligt Wolodarski riskerar detta att allvarligt skada den personliga integriteten, då en läkare kan se om patienten t.ex. tidigare lidit av psykisk ohälsa. Wolodarski markerar att han inser att det finns stora vinset med systemet, både kostnadsmässigt och vad gäller vårdkvalitet men är ändå starkt kritiskt, i integritetens namn.

Jag har mycket svårt att förstå Wolodarskis och DNs prioritering. För mig känns det självklart modernare datssystem som både kommer att göra sjukvården effektivare och billigare är en enorm vinst. Om all relevant patientinformation samlas och görs tillgänglig, så ges naturligtvis läkaren en mycket bättre möjlighet att göra en helhetsbedömning av patienten och dennes symptom. Visst kan det vara så att delar av informationen i journalen inte är relevant, men det torde vara svårt att säga i förväg vilka delar detta gäller. Och då måste det för patientens skull vara bättre att läkaren får göra den avvägningen. Dessutom är frågan mycket större än att röra behandlingen av enskilda patienter, då ett smidigare system säkerligen kommer att spara enorma resurser. Istället för att patienter och journaler skall remitteras fram och tillbaka i kostsamma och tidsödande omgångar, så torde det finnas jättelika besparingar att göra, vilket i sin tur gör att läkartider frigörs åt mer behövande än dem som t.ex. bara kommer in till en allmänläkare för att få en remiss. Med tanke på vilka köer det är i sjukvården för essentiella behandlingar och operationer, så vore det helt oförsvarligt i ett skattefiansierat sjukvårdsystem att inte göra effektiviseringar och besparingar som desutom skulle ge bättre behandling och resultat bara för att man är rädd att en läkare skulle läsa information i en journal som han inte behöver se.

Personlig integritet är viktigt. Jag vill inte att staten slumpmässigt skall kunna kontrollera var jag surfar eller vem jag mailar med. Men däremot är det självklart att myndigheter och sjukvård måste kunna begagna sig av information som är nödvändig för att kunna göra ett bra arbete. Det system som Wolodarski kritiserar är ett steg i rätt riktning. Det behövs fler sådana, inte färre, både vad gäller sjukvården och rättsväsendet (som t.ex. den uppluckringar av sekretess mellan socialtjänst och polis som Carin Götblads utredning om ungdomsbrottslighet har föreslagit). Till viss mån måste man faktiskt lita på att myndigheterna använder informationen på rätt sätt. För polisen är det helt nödvändigt att kunna göra dataslagningar som kan ses som integritetskränkande på personer vi möter i vårt arbete. Ibland ger slagningarna information som är irelevant för den aktuella arbetsuppgiften, men det går naturligtvis inte att veta på förhand. Vi får dock inte göra dylika slagningar om det inte finns en arbetsrelaterad orsak, och gör vi det kan det straffas med tjänstefel. Svårare än så behöver det inte vara för sjukvården heller.

Read more...