Bra beslut av DO - men niqab i barnomsorg är fortfarande problematiskt

DO har slutligen fastställt att det är hennes uppfattning att det vore diskriminerande att utestänga en student ifrån en barnskötarutbildning enbart på den grund att hon bär niqab. Eftersom studenten ifråga under tiden för den rättsliga prövningen har fått gå kvar på skolan och detta enligt DO har gått bra, så anser hon det även bevisat att niqaben inte förorsakade några oöverstigliga hinder för undervisningen. Och just med tanke på att studenten kunnat fullfölja sin utbildning anser inte heller DO att det finns anledning till att driva ärendet till domstol. Allt detta presenteras av DO i en artikel på dagens DN Debatt.

Frågan om niqabens plats i det svenska samhället har i omgångar väckt en oproportionerligt stor debatt (kallad "burkadebatt" trots att det inte finns några burkor i Sverige). Det har påpekats att niqaben är ett uttryck för kvinnoförtryck. Det håller jag med om. Även om det på individnivå garanterat finns många kvinnor som helt självmant och utan något tvång väljer att använda niqab, så gör de det valet i ett kulturellt och religiöst kontext som är djupt patriarkaliskt. Så på en strukturell nivå är det solklart frågan om kvinnoförtryck. Är då ett förbud mot niqab ett bra sätt att bekämpa det individuella och strukturella förtryck som niqab innebär? Personligen tror jag absolut inte det. Konsekvensen av förbud blir snarare att kvinnor som redan är utsatta stängs ute ifrån arenor som ger dem möjlighet att vidga sina perspektiv och vyer.

Grunden för ett öppet samhälle måste vara att utgångspunkten är att alla olikheter och särarter skall tillåtas i den mån de inte kränker någon annans rättigheter. Därför är det mycket tråkigt att flera europeiska länder och även svenska riksdagsledamöter som Staffan Danielsson (c) vill ha ett förbud emot niqab eller burka på allmänna platser. Som tur är finns det dock fortfarande ett brett politiskt konsensus i Sverige om att ett sådant förbud inte är aktuellt. Däremot har debatten i Sverige främst förts om huruvida niqab borde vara tillåten i skolan eller på de utbildningar som skall leda fram till ett jobb inom skola eller barnomsorg, därav fallet som DO precis har behandlat.

Vad gäller rätten att gå på en utbildning, så har DO nu konstaterat att det vore diskriminering att en elev nekas plats på en utbildning för barnskötare enbart för att hon bär niqab. DO klargjorde dock att yttrandet inte skall uppfattas som att det vore diskriminering att neka någon som bär niqab att därefter få ett arbete som barnskötare. Om nu kvinnan i fråga ändå inte kommer att få jobba som barnskötare, så kan man tycka att det är ett slöseri med samhällets resurser att utbilda henne. Faktum är att jag ändå gillar DOs beslut. Universitet och högskolor utbildar inte bara människor för att de skall få jobb (om det vore så skulle antagligen ett antal utbildningar genast få kraftigt reducerade platser) utan de fungerar även som samhälls- och folkbildare och verkar för att ge kunskap och vidga perspektiv. Och det torde ske både för studenten som bär niqab och för hennes omgivning.

Vad gäller frågan som DO inte har besvarat, nämligen om det vore diskriminering att inte anställa en färdigutbildad barnskötare som bär niqab på sitt lokala dagis, så är den mer komplicerad. Jag anser definitivt att det är legitimt att en anställande chef tar med i sin bedömning av de sökande till en barnskötarplats att en av de sökande bär niqab och därför hämmas i sin kontakt med barn och kollegor, vilket troligtvis leder till att hon får betydligt svårare att få anställning.

Om kvinnan med niqab däremot söker anställning i en muslimsk religiös friskola, så torde hennes chanser att få jobb vara betydligt bättre. Är det då ett problem om kvinnor i niqab är lärare i religiösa friskolor. Ja, jag tycker faktiskt det, och inte för att läraren inte kan undervisa, det går säkert bra att göra i niqab, utan för att hon kommer att vara ett exempel för de pojkar och flickor som går på skolan som riskerar att påverka dem till att tänka att kvinnor av religiösa, kulturella eller moraliska skäl bör täcka ansiktet. Fast det problemet skapas dock i mycket större grad av förekomsten av religiösa friskolor där barn indirekt utsätts för religiös indoktrinering än av det faktum att en lärare bär heltäckande slöja. Så jag ser egentligen mycket tyngre skäl att förbjuda religiösa friskolor än att förbjuda kvinnor som bär niqab att arbeta inom barnomsorg eller skola.

Sammanfattningsvis så tycker jag att DO har fattat ett bra beslut, öppenhet och tolerans för mångfald skall vara en utgångspunkt i möte med andra kulturer, och människor skall i den mån det inte ligger andra till last få leva och klä sig dom de vill. Men det är också viktigt att ta fasta på att det finns svåra frågor som DO inte har besvarat vad gäller niqabens, och på ett bredare plan religionens, plats i skola och barnomsorg. Och här har i alla fall jag en annan utgångspunkt. Barn har inte bara rätt till undervisning och omsorg, utan också rätt till en miljö fri ifrån alla former av indoktrinering. Och detta gäller även religiös indoktrinering, oavsett vad deras föräldrar må tycka om saken.

Read more...

Om att bli rik på skattepengar

Efter en tillsyn av de privat drivna förskolorna i Stockholms stad, så varnades förra sommaren 14 stycken. Det pekades på låg personaltäthet och lågutbildad personal, samt på brister i miljö, pedagogik och aktiviteter. Trots kritiken fortsattes det att plockas ut stora vinster, och att betalas ut mycket höga löner åt chefer och ägare. Mönstret känns igen ifrån privat sjukvård och skolverksamhet, och det är lätt att uppröras över att enskilda människor eller företag tjänar stora pengar på att tillhandahålla undermålig skattefinansierad service.

Vad är då lösningen på problemet? Bör man helt förbjuda privata inslag i offentlig verksamhet som vård och skola? Eller bör man förbjuda eller begränsa vinstuttagen? Även om jag själv kan ha en magkänsla som är skeptisk till om man borde få bli rik på skattepengar, så tror jag att privata initiativ kan både berika och förbättra offentlig verksamhet. Och för att det skall fungera, så krävs det att det finns möjlighet att göra vinst, annars blir det bara ideologiska grupper som t.ex. religiösa samfund som förblir intresserade av att ge sig in på att driva skolor och sjukvårdsinrättningar. Om man tar sjukvården som exempel, så rör det sig ofta om extremt tröga och antagligen ofta mycket ineffektiva organisationer. Det är bara att se på det mänskliga och samhällsekonomiska fiasko som det innebär att väntetiderna för många helt nödvändiga operationer har tillåtits bli så långa som de har blivit, för att inse att den offentliga sjukvården inte själv har klarat av sin uppgift. Så nya initiativ kan mycket väl leverera mer patientnytta för samma kostnad som den kommunala sjukvården gör, och då skall det naturligtvis möjliggöras och uppmuntras.

Det är dock ett solklart faktum att möjligheten att göra vinst på skattepengar lockar till sig företagare och entrepenörer som egentligen bara har ett intresse, avkastning på investerat kapital. Tyvärr är detta synsätt totalt dominerande inom den privata sektorn, vilket t.ex. visas av hur svårt statligt ägda Vattenfall har haft att ta hänsyn till andra intressen än vinstmaximering trots tydliga ägardirektiv. Det krävs följaktligen en mycket stark statlig/kommunal motpart till de privata aktörerna som säkerställer att det allmännas pengar förvaltas på bästa sätt. Och här krävs både kompetens och ansvarstagande, för om det är på något område som det offentliga Sverige, som har bland världens minst korrupta institutioner, fallerar, så verkar det vara i utförsäljning av offentliga resurser eller kontrakt till privata aktörer.

Den kommunala organisation som upphandlar förskoleplatser eller vårdanläggningar måste självklart vara hårt i själva upphandlingen, men än viktigare är att tillsynen är effektiv. Och här duger det inte med att svaret på brister blir en varning som möts med en mindre justering men som inte påverkar grundproblemet (t.ex. för låg personaltäthet eller patienttid). Det borde vara tydligt i avtalet att den direkta konsekvensen av brister i att leverera det kommunen har köpt för skattepengar blir dryga böter som går direkt tillbaka till upphandlaren, och som dessutom minskar incentiven för den privata aktören att pressa gränserna för att öka lönsamheten. Det är naturligtvis pengarna som styr. Och om sedan en privat aktör levererar enligt vad som avtalats, och dessutom gör vinst, så är det bara att gratulera. Men med kunskapen att en större summa pengar kunde plockas ur verksamheten så kan självklart upphandlaren se till att pressa priset till nästa upphandling...

Read more...

Konstruktiva förslag i kampen mot ungdomsbrottsligheten

Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm, ansvarade nyligen för en utredning beställd av regeringen om hur nyrekryteringen till kriminella gäng skulle förhindras. Slutsatserna ifrån den utredningen upprepas nu i en intervju på DN angående ungdomar på glid. Götblad betonar främst vikten av sociala insatser. Hon nämner både mer strukturella sådana som fungerande fritidsgårdar och en skola som kan hantera även de elever som har det svårare för sig, och individuella insatser mot de ungdomar som är på glid. Vad gäller att nå de som redan befinner sig i farozonen framhåller Götblad vikten av samarbete mellan skola, polis och socialtjänst, och vill se speciella sammansatta aktionsgrupper som gemensamt kan försöka lösa problemen. Hon föreslår dessutom en uppluckring av den stränga sekretess som nu försvårar samarbetet mellan myndigheterna.

Jag tycker själv att Götblads förslag känns rakt igenom vettiga och konstruktiva. Det bästa brottsbekämpande arbetet är de förebyggande insatser som gör att ungdomar aldrig påbörjar en kriminell bana. Varje person som man med sociala och polisiära insatser kan förmå att avstå ifrån att välja en kriminell livsstil i unga år sparar samhället ofantliga mängder pengar, för att inte tala om allt personligt lidande som potentiella brottsoffer slipper. Dessutom är det självklart en humanitär vinst för den unges familj och närmiljö. Och för att nå målet att förhindra eller stoppa en påbörjad kriminalitet så krävs det inte bara repressiva åtgärder som gripanden och straff, utan även stödjande, hjälpande åtgärder riktade till den unge och hans familj. I vissa fall är den bäste lösningen ett påtvingat miljöombyte genom LVU (Lagen om Vård av Unga) då det faktum att en lokal kriminell ledargestalt flyttas på både kan försvåra dennes brottslighet och drastiskt minska orolighet och kriminalitet i hela området. Men det är naturligtvis ett mycket ingripande tvångsmedel som kan uppfattas som kränkande av den unge eller hans familj, och bör enbart användas då det finns starka skäl. I de allra flesta fall så torde den bästa lösningen vara stöd och hjälp vad gäller familjeförhållanden och skola samt tydliga signaler om att brott varken accepteras eller tillåts löna sig (där den sista biten kan vara den mest komplicerade med gällande lagstiftning).

Dessutom krävs det här, liksom för all annan brottslighet, ett alltid närvarande brottsofferperspektiv där man inte glömmer av de personer som har blivit utsatta för ungdomens brottslighet, speciellt vad gäller grövre brott som rån, grov misshandel, våldtäkt m.m. Att man stöder den unge får inte hindra att han skall kunna tvingas byta skola om det krävs för att trygga andra elevers skolgång, o.s.v. Samhället måste både kunna sätta gränser och skydda de svaga, som i dessa fall kan vara sköra, utsatta skolungdomar som utsätts för mobbning, våld eller sexuella trakasserier av stökiga "värstingar" (eller helt vanliga populära killar och tjejer, som i Bjästafallet) och hitta stödjande åtgärder som syftar till att minska risken för att en kriminell bana påbörjas.

Read more...

Religiösa friskolor visar på problemen med alla friskolor

Under rubriken "politikerna har svängt" skriver DN att all partier numera vill fortsätta tillåta religiösa friskolor. Detta rimmar dåligt med folkopinionen, där en majoritet vill förbjuda de religiösa friskolorna.

Min åsikt är tydlig, jag anser att barn har rätt till en sekulär skola, rätt till frihet ifrån religiös indoktrinering oasvett konfession. Religion borde vara en angelägenhet (helst privat) för vuxna människor att ta ställning till självmant och frivilligt, och inte något som pådyvlas barn i en ålder då de svårligen kan kritiskt granska de dogmer som de matas med.

Nu säger politikerna samstämmigt att skolans undervisning skall leva upp till krav på objektivitet och saklighet, men det är ok med t.ex. böner "utanför skoltid". Detta innebär likväl en miljö som genomsyras av den religiösa huvudmannens budskap och maktstruktur, vilket ett barn antagligen har svårt att motstå. Själva kärnan i problemet är ju att de religiösa friskolorna inte innebär något hot för barn ifrån sekulära familjer, de lär inte hamna där, och om de gör de så har de ett annat perspektiv hemifrån som kan väga upp vad de får itutat i skolan. Problemet är att de barn som kommer ifrån djupt religiösa familjer, oasvett om de är kristna, muslimska, judiska etc, berövas möjligheten till en fristad där de får chansen att ifrågasätt och uppmuntras att bilda egna, grundade, uppfattningar även om religiösa och moraliska frågor. Därför anser jag det vara ett svek mot just dessa barn att fortsätta att tillåta religiösa friskolor. Dessutom lär det motverka integrationen i samhället, då mer fundamentalistiska grupper inte behöver beblanda sig med resten av samhället ens under skolgången.

Varför är då plötsligt alla politiker emot ett förbud? Dels skulle det naturligtvis bli komplicerat att definiera vilken huvudman som är att anse som "religiös". Men dessutom framstår det som diskriminerande (och kan strida emot Europakonventionen) om vem som helst tillåts att öppna en friskola utom just de som är "religiösa".

Det finns inga enkla lösningar på den problematiken. Kanske är det så att det bästa vore att förbjuda friskolor i dess nuvarande form för all undervisning som riktar sig till barn (under 18 år), då jag anser att de som sagt har rätt till en konfessionslös miljö under sin undervisning. Europadomstolen har ju även i en dom mot Italien fastställt rättigheten ifrån religion i skolan, även om jag går längre och vill att den rättigheten skall gälla oavaktat föräldrarnas vilja. Det är just det som är det centrala, att staten enligt mig inte kan ifrånsäga sig ansvaret för att barn får en god, och sekulär, undervisning och skolmiljö, oasvett vad deras föräldrar anser om saken. Och om staten vill ta hjälp av privata aktörer för att tillhandahålla detta på bästa sätt, så måste den behålla så pass mycket kontroll och huvudmannaskap att grundprincipen om en kvalitetssäkrad och konfessionslös skola inte ruckas på.

Read more...

Sexigare miljonprogramsområden

Idag var det moderaternas tur att komma med tankar kring hur utanförskap och segregation i Stockholms förorter skall brytas. Joakim Larsson, med titeln ytterstadsborgarråd, presenterar tankar kring hur områdena skall rustas upp så att de blir attraktivare för boende och företagare. I artikeln tas Järvaområdet, med stadsdelar som Tensta, Rinkeby och Husby som hör till Stockholmsregionens mest segregerade, upp som exempel. Larssons, och moderaternas, tankar bygger på att skapa levande områden genomkorsade av centrumstråk och med smidiga förbindelser mellan södra (med Rinkeby/Tensta) och norra (med bl.a. Kista) Järvafältet, och med Rissne/Sunbyberg och Sollentuna. Dessutom skall bostadsområden renoveras och nybyggas, och det skall till en större variation av boendeformer (vilket i dessa områdena betyder fler bostadsrätter). Jag, som känner till miljonprogramsområdena hyfsat väl ifrån jobbet, måste säga att jag blir intresserad och entusiasmerad av att läsa om hur hela området skall lyftas (projektet kallas "Järvalyftet"). Jag tror absolut att en attraktivare och mer levande närmiljö kan bidra till att motverka segregation och utanförskap, dels genom att förenkla för jobbskapande och en bra skola (som förblir de viktigaste faktorerna), men också genom att öka trivseln i de aktuella områdena. Här är det viktigt att Larsson markerar att de boende själva har fått vara med om att utforma idéerna kring hur det så kallade Järvalyftet skall se ut, så att deras önskemål tillgodoses och de ges ett ägandeskap i processen.

Sen är det oklart hur projektet Järvalyftet och tanken att göra de aktuella stadsdelana mer attraktiva rimmar med bygget av "Förbifart Stockholm", som har två av sina ytliga vägsträckor precis utanför de tätbebyggda bostadsområdena i norra respektive södra Järva. Risken finns att områdena förlorar attraktivitet på grund av buller och avgaser, utan att få så mycket tillbaka då de redan har relativt bra vägförbindelser med E18 och E4 nära (och många i områdena ändå använder tunnelbanan).

Slutligen så återstår det naturligtvis alltid att se hur tankar och visioner omvandlas till pengar, byggen, och verklighet. Men jag ser helt klart fram emot att se resultatet. Ett lyckad resultat av ett sådant projekt har dessutom en enorm brottsförebyggande potential, då brottslighet och utanförskap i mångt och mycket är kopplade till varandra. Förutom de självklara aspekterna att ungdomar i stabila familjer med jobb och framtidstro som dessutom får en bra utbildning i skolan sällan hamnar i kriminalitet, så kan även det faktum att staden satsar på de här områdena öka förtroendet emellan de boende och samhället i stort.

Read more...