Samtal kring civilkurage, filmande/fotande och polisens förtroende

För två veckor sedan blev jag (till min stora förvåning) inbjuden till TV4 för att prata om civilkurage och det faktum att så många fotar/filmar istället för att hjälpa till när någon är  nöd. Inslaget finns här. Nedan har jag lagt in lite tankar och funderingar på ämnet som jag samlade ihop innan inslaget:

Många i vårt individualiserade samhälle verkar leva lite i sina egna bubblor och bryr sig relativt lite om dem som inte tillhör deras egen bekantskapskrets (familj, vänner, kollegor, etc). När någon har behov av hjälp är det lätt att se det som "någon annans problem". Första steget till att få ett samhälle där vi hjälper utsatta istället för att bara gå förbi, eller filma och lägga upp på Facebook, är att sträva efter mer medmänsklighet och en större känsla av gemensamt ansvar för varandra.  Att vi tar tid att stanna upp och undersöka om någon verkar behöva hjälp och att man agerar själv, och inte räknar med att någon annan skall göra det.

Till vis del kan nog passiviteten när folk är i behov av hjälp bero på ovana, man är så van vid att det är samhället eller den där "någon annan" som skall gripa in. Till viss del kan det finnas en rädsla för att "lägga sig i". Ibland kan det bero på rädsla för att själv drabbas (exempelvis av våld). Men vi behöver en diskussion om vilka reflexer som går igång när någon behöver hjälp, om att det för vissa verkar vara att ta fram kameran/mobilen istället för att fundera över hur man kan hjälpa till. 

När man ser en medmänniska i behov av hjälp borde första frågan vara just "Hur kan jag hjälpa?" Ibland kan bästa sättet vara att helt enkelt flytta på sig och låta proffsen (polis, ambulans, brandkår, etc) jobba, ibland kan det vara att skrika, att ge HLR, att larma, etcetera. Är man först på plats - larma först (om ingen annan gör det), hjälp sedan till. Om ett brott har skett, stanna och ge vittnesuppgifter till polisen.

Vid våld - ingrip om du kan/vågar, annars skrik. Våld/kränkningar kan ofta pågå för att ingen reagerar. Om folk tillsammans reste sig på tunnelbanan och sa stopp när en kvinna trakasseras av en man, när någon kränker en fattig/utsatt eller dylikt så finns det en stor kraft. Men så länge ingen gör något kan kränkningar fortsätta. 

Vad gäller att just filma, så finns det ett antal problem med det:

Man hjälper inte till, man är (ibland) i vägen för dem som skall hjälpa och det kan vara kränkande för en utsatt person att bli filmad. En kollega berättade till exempel om hur en kvinna som efter att ha överlevt ett självmordsförsök genom att hoppa framför tunnelbanan låg svårt skadad och naken på överkroppen (kläderna slets av för att kunna använda hjärtstartaren) på perrongen blev filmad av förbipasserande. Poliserna fick fokusera på att täcka henne och ambulanspersonalen med filtar för filmarna istället för att hjälpa till med annat.

Till stor del handlar det om att metvetandegöra kring de här frågorna. Att förändra folks spontana reaktioner till att hjälpa i stället för att filma. Att öka ansvarstagandet. Att ingripa tillsammans. Och så klart om att vara mer empatiska och ansvarstagande i allmänhet.

Slutligen ett citat ifrån Martin Luther King Jr: "Det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad".

---

Ett par dagar efter TV4-samtalet så var jag med i SR P5 och pratade om polisens förtroende. Det var ett kort samtal som rörde mycket av det jag har pratat om många gånger förut, exempelvis förmåga till självkritik, behovet av att se vad man kan lära av misstag istället för att fokusera på att hänga/straffa enskilda, etcetera. En liten del av samtalet finns här.

Read more...

Slutord i debatten om "Marken Brinner" och polishatande konst

Följande text publicerades i början av maj på "Dagens Arena" sm ett svar på ett angrepp på mig som följde på en text jag skrev om förställningen "Marken Brinner". Texten tar också avstamp i en Facebook-status jag skrev för Närpolisen i Kistas sida angående ett uppträdande på en ungdomsfestival där poliser kallades "horungar".

Jag har sedan jag blev polis störts och bekymrats av den enorma polarisering som finns kring polisen. Många kollegor försvarar allt vi gör, oavsett hur illa det ser ut. Många belackare, ofta på den politiska vänsterkanten och inte sällan inom konsten, gör allt de kan för att framställa oss som fienden och legitima mål för hat och våld. Ofta uteblir det konstruktiva och nyanserade samtalet.

Jag jobbade kväll i mitt närpolisområde, Kista, under valborgsmässoafton. Medan jag och mina kollegor under en ungdomsfestival försökte avstyra bråk, hjälpa misshandelsoffer, ta hand om en avsvimmad flicka och på andra sätt se till att barn och unga inte råkade illa ut så sjöngs det ifrån scenen om hur poliser är "horungar". Händelsen (som jag skrev om i ett blogginlägg) fick mig att tänka på teaterföreställningen "Marken Brinner" och den efterföljande debatten. Även då var det frågan om en kulturyttring som utmålade polisen (som kollektiv) som fiende och förövare. Även då reagerade jag med en text. Eftersom den texten, att döma av svaret av Björn Karlsson ifrån teatergruppen, mer gav upphov till ilska än förståelse så gör jag ett försök till att förklara min syn på kulturyttringar med udden mot polisen (samt bemöta den kritik jag har fått).

Självklart skall konsten vara fri. Men när den används i offentligt sanktionerade arrangemang riktade mot ungdomar så borde man reflektera över vad det är för budskap man sprider. I den debatt-text som gruppen bakom "Marken Brinner" skrev angående förställningen är det tydligt att deras ambition var att ställa de boende i Husby mot polisen, som framställs som rasistiska mördare. Den tankefiguren stämmer inte bara väldigt dåligt med verkligheten (där det snarare handlar om Husbybor mot kriminalitet, även om det också är en grov förenkling), utan är också direkt skadlig. Dels för polisen, men främst för Husbyborna, som är de som förlorar mest på polariseringen.

Björn Karlsson tyckte inte att jag borde ha yttrat mig alls eftersom jag inte "var där" och såg föreställningen. Detta trots att min text nästan uteslutande bygger på vad man själva har skrivit i debattartikeln (och vittnesmål ifrån personer som var på plats). Precis samma kritik fick jag av många kollegor när jag offentligt kritiserade dödsskjutningen av en 69-åring man i Husby. Att bara de som var där under ett ingripande har rätt att ha en åsikt är en vanligt förekommande tanke bland poliser. Det gör att nästan all kritik kan avfärdas med att ingen av kritikerna vet vad de pratar om. Det tankesättet är ett effektivt sätt att skydda sig ifrån granskning och utveckling, oavsett om man är polis eller konstnär.

Jag inser dock att jag banaliserade jag den utsatthet skådespelarna kände på scenen, och det ber jag om ursäkt för. Det var dumt, och helt onödigt för att få fram min huvudpoäng, nämligen att man inte hjälper boende i marginaliserade områden genom att bygga på barriärer mellan ungdomar och myndigheter.

Min kritik mot att polisen i låttexter eller teaterföreställningar riktade till unga framställs som "horungar" eller förtryckande rasister innebär självklart inte att jag inte tycker att man bör kritisera polisen. Man kan och bör kritisera både individuella ingripanden och strukturella företeelser. Jag har själv gjort det, både internt och externt. Kritik av polisen är essentiellt för ett demokratiskt samhälle. Men för att kritiken skall bli konstruktiv så krävs det både viss nyansering och en trovärdighet hos avsändaren. En sverigedemokrat som går till storms mot hedersvåld kommer inte att göra särskilt mycket nytta, ens för hedersvåldets offer, då hen saknar trovärdighet i frågan. Om man utgår ifrån en polariserande och generaliserande nidbild av det/dem man kritiserar är risken uppenbar att kritiken bara kommer att vara ägnad att öka polariseringen.

Vi poliser begår ofta misstag, och ibland övergrepp, och vi brister konstant i självkritik. Hos oss existerar dessutom samma strukturella rasism som i resten av samhället. Vi behöver ta till oss och lära av kritiken. Men kritiserar man genom att, om än indirekt, utmåla alla oss poliser som legitima mål för livsfarlig stenkastning, så får man också räkna med att själv bli kritiserad. Vår yttrandefrihet ger dessutom lyckligtvis även en polis rätt att kritisera en artikel, en låttext, eller en teaterföreställning.

Read more...

Lite har förändrats två år efter Husbykravallerna

Följande inlägg publicerades för ett par veckor sedan på Nyheter24. Dessvärre aktualiserades det bara några dagar efter att det hade publicerats av massiva attacker mot polis i Tensta, där bland annat molotovcocktails hade förberetts för att användas mot polisen. Det var för en dryg vecka sedan. 

Två år har gått sedan kravallerna i Husby. Efter händelserna skrevs och talades det mycket om situationen i de marginaliserade förorterna, men intresset har sedan dess minskat. Detta trots att lite har förändrats och risken för nya upplopp kvarstår. Det sker fortfarande attackerna mot polis och brandkår. Bilar bränns alltjämt upp.

Beredskapen för att hantera kravaller har förbättrats. Men vad gäller de bakomliggande problem som skapar grogrunden för upploppen, så har mindre hänt. Dessa problem påverkar människors liv negativt även när inga stenar kastas och inga bilar brinner, när TV-kamerorna är riktade någon annanstans. Det är här det viktigaste och största arbetet måste ske.

Det mest grundläggande är att minska det socioekonomiska utanförskapet och luckra upp segregationen. Detta är ingen nyhet, men det räcker inte med vetskapen att det behöver göras, det behövs också mer resurser. Speciellt viktigt är att det inte sparas på pengar till de minsta. Ju tidigare man kan hjälpa ett barn i riskzonen, desto större vinst både mänskligt och ekonomiskt (vilket bland annat visas av Ingvar Nilssons forskning). Det krävs större satsningar på förskolor, socialtjänst, skolor och fritidsgårdar så att varje barn kan ges uppmärksamhet, bekräftelse och stöd. Samtidigt måste man även hjälpa de vuxna. Här är tillgång till arbetsmarknaden grundläggande. Den här sortens satsningar kostar pengar, och kräver mycket mer resurser per capita än i rikare områden, men i ett längre och bredare perspektiv överskrider vinsterna kostnaderna med bred marginal.

En annan faktor som skapar frustration är känslan av att inte vara delaktig, att inte ha makt över sin egen situation eller sitt eget lokalsamhälle. Det finns ett väldigt starkt civilsamhälle i flera förorter, men många upplever ändå en svårighet att påverka beslut. Det behövs mer satsningar på närdemokratin för att skapa bättre förutsättningar för de boende att ha inflytande över sin livssituation. Det skulle också göra det mer motiverat för folk att vårda sin närmiljö och stärka de krafter i lokalsamhället som står upp mot våld och kriminalitet. Husbyborna själva var exempelvis avgörande för att få slut på upploppen för två år sedan. Det som krävs är dock inte främst punktinsatser utan genomgripande åtgärder på politisk nivå för att förbättra de boendes möjligheter till inflytande i lokala beslutsprocesser. Civilsamhället är ett viktigt komplement, men kan inte bära huvudansvaret för en förändring.

Slutligen så behövs en förändring i hur man tänker och talar om förorten. Det handlar delvis om den stigmatiserande bild byggt på ett utifrånperspektiv som många förortsbor möter och som för vissa blir en självuppfyllande profetia. Allt som förstärker föreställningen att det inte finns några förutsättningar att göra sig en framtid utan att begå brott, att samhället i allmänhet och polisen i synnerhet är för andra och mot förortsbor, allt som polariserar och fördjupar känslan av ”vi och dom” är destruktivt. Det är problematiskt att de förebilder som oftast lyfts fram har bakgrund i brottslighet, då det bekräftar bilden av förorten som manlig och kriminell. Killar som har lämnat den kriminella identiteten och världsbilden bakom sig och hjälper ungdomar i riskzonen kan göra ett extremt viktigt jobb, men det är också viktigt att lyfta fram alla de förebilder som visar på att det finns en väg framåt för unga som går direkt ifrån skolan till högskolestudier och jobb.

Den stereotypa bilden av unga förortskillar som (ex/)kriminella är en stor del av problemet. Dels leder den till diskriminering i både krogköer och på arbetsmarknaden. Men den gör också att kriminalitet och våldskapacitet i vissa kretsar kopplas till status på ett sätt som gör det lättare för kriminella att rekrytera unga. Brottslighet som främst drabbar andra förortsbor skrivs om till någon sorts motstånd mot samhället och tröskeln för att börja begå brott sänks. Starka kriminella strukturer skapar inte bara en akut otrygghet för de boende, utan försvårar också för sociala och jobbskapande satsningar. Därför behövs även riktade polisiära insatser. Detta sker nu i Järvaområdet (genom omprioriteringar av polisens egna resurser). Polisarbetet i förorterna behöver dock självklart ske med stor respekt för de boende. Både genom en kontinuerlig dialog med medborgarna och genom att vi blir bättre på att rannsaka vårt eget arbete och be om ursäkt när något går fel.

För att kunna lösa problem måste man vara beredd att se och tala om dem. Vi måste diskutera både det sociala utanförskapet och den utbredda kriminaliteten. Men om det är den enda bild som ges av förorten så riskerar det att förstärka stigmatiseringen. Därför är det väldigt viktigt att de motbilder som är minst lika verkliga uppmärksammas. Tjejer och killar som startar företag eller ideella organisationer, som arbetar för samhället eller i näringslivet, som trots svårare förutsättningar når framgång och hjälper andra att lyckas. För att komma åt det socioekonomiska utanförskapet och förebygga fler upplopp så krävs det inte bara att kommunen och polisen satsar. Förortsborna, och speciellt barnen och ungdomarna, behöver få känna framtidstro. Och där är rätt lokala förebilder ovärderliga. Samhället behöver ge dem mer utrymme, både på plats i närområdet, i mediebilden och i den offentliga debatten.

Read more...